För det är nedbrytande att stänga av

Skakande vittnesmål från svenska film- och teaterbranschen. 456 personer, däribland stjärnor som Marie Göranzon, Lena Endre och Sofia Helin, samlas i SvD i ett gemensamt upprop mot de kränkningar de får utstå. Här skriver de själva om övergreppen.

Den här synnerligen otrevliga texten finns att läsa i Svenska Dagbladet.

Jag läser texten – och kopplar vidare till minnen av helt annat slag, men från samma sfär: från tiden när jag gick musikalutbildningen.

Minnen från omklädningsrummet efter en danslektion av något slag. Jag var upprörd över attityden från dansläraren gällande någonting. Det kan ha varit den gången hon sagt till mig: “You’re a Gemini, aren’t you?”. Men det kan också ha varit något annat. Alldeles oavsett vad det handlade om så var jag upprörd över att bli tilltalad på att sätt där jag var betraktad som lägre i rank och därmed utan lov att få svara. För nej, jag är inte den som accepterar att man säger saker till mig utan att jag får svara eller försvara mig. Speciellt inte om det är bullshit vederbörande kommer med.

Men de andra, mina klasskamrater eller vad man ska säga – ja, vi var allesammans vuxna människor – ansåg att jag bara skulle låta det rinna av. Att det bara var att acceptera och leva med. Inte ifrågasätta och säga emot. Det var inte mer med det, liksom, skulle man vara i den här branschen så var det bara att vänja sig.

Och minnen från teaterlektionerna, där grundprincipen var att inte spela teater utan verkligen kliva in i och vara personen. Och detta inkluderade sådant som att kyssas. Att verkligen gå in i känslan av att jag är vansinnigt förälskad i den här personen och kyssas på de premisserna. Och nej, det var inget tvång att vi skulle – det var en uppmaning om att det var något vi borde, förr eller senare… så då var det liksom bättre att göra det förr och få det överstökat, typ. (Jag skulle nog säga att det på något plan kan betraktas som ett mentalt tvång.) Jag minns fortfarande den väldigt märkliga känslan av den där kyssen.

 

Ja, jag hoppade ju av, typ i början av mars första året eller nåt sånt. Då var jag ganska trasig inombords, för jag hade – på fler sätt än de ovanstående – gjort någon sorts våld på min egen själ, liksom.

Så jag blev inte kvar i branschen. Och jag blev aldrig utsatt för något av allt det där som beskrivs i den länkade tidningsartikeln. (Och både dans- och teaterlärarna jag nämner ovan var kvinnor.)

Men på nåt sätt känns det ändå symptomatiskt. Sammanhang som kräver att man ska svälja skit och stänga av egna känslor ger en ökad utsatthet – som i sin tur förstås kan utnyttjas.

Och jag ska säkert egentligen vara glad att jag inte pallar med sådana sammanhang.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *