Några snabba tankar om högstadieövningen “drömpartner”

För tillfället vandrar det på sociala medier runt en bild på en whiteboard från en niondeklass där killarna (utan tjejerna närvarande; de har gjort samma övning för sig) fått svara på hur de tänker sig sin drömpartner.

Nedan följer min egen kommentar (rakt av plockad från vad jag skrev när bilden dök upp i mitt flöde på facebook ihop med någon lång kommentar):

Jag tänker på när vi hade motsvarande diskussioner, uppdelade tjejer resp killar, när jag gick i högstadiet, och vi skulle klämma fram motsvarande tankar. Jag tror att jag också sa något utseenderelaterat. Inte för att det var det jag tyckte var viktigast, utan för att jag egentligen inte alls hade funderat i de banorna. Jag hade varit småkär någon gång (och det var vid detta tillfälle nog flera år sedan), aldrig varit ihop med någon, och en framtid med en eventuell idealpartner var en långt mer fjärran och irrelevant tanke än eventuella yrkesval, där jag i alla fall hade drömmar om än vaga. Tankar på vad som var viktigt hos en partner var liksom inget jag hade intresse av eller skäl att fundera över.

Ändå var man tvungen att svara. Klämma fram något i den där diskussionen. Och då blev det något utseendemässigt – för det var det lättaste att svara när jag nu egentligen inte hade någon aning.

Och sedan användes de där utseendemässiga bitarna vi sagt för att få oss att förstå hur fel det var att bry sig om utseende. Dvs på något vis blev det ett shame-ande av det jag svarat, för att jag var tvungen att svara något.

Jag tycker ärligt talat det är väldigt mycket begärt att man, i en ålder där man fortfarande håller på att hitta sig själv, skapa en uppfattning om vilka värderingar man själv har, och ännu inte lyckats hitta orden för att uttrycka vem man själv är, ändå förväntas kunna uttrycka vad man tycker är viktigt hos en partner.

One response to “Några snabba tankar om högstadieövningen “drömpartner”

  1. Vi gjorde nog inte den övningen, åtminstone så minns jag inte den. Jag hade själv ingen pojkvän och skulle inte dejta på flera år till, däremot hade jag förälskelser i både killar och tjejer. Men i högstadieåldern var ingen särskilt medveten om vad som var viktigt vare sig hos en själv eller hos en pojkvän. Idealpartnern skulle väl vara snäll och snygg, ungefär. Killarna kanske hade andra synpunkter, grabbigare, men med tanke på hur mogna de var, så var det nog inte mer än exakt samma saker som andra killar sa. Som jag minns det var alla rätt så mycket inne i samma tonåriga normativa åsikter och ingen stack ut.
    Den typen av övningar kanske hade varit mer givande om de utformades på ett sätt som gjorde att man fick tänka efter, både om sig själv och andra. Något som gav bättre självkännedom. Att efterfråga åsiktssvar och sedan säga att de är fel är bara dumt och gör att man blir ännu osäkrare än vad man redan är som tonåring.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *