“Barn”

En sak som fascinerar mig är detta att folk tror att “det kommer att finnas barn” är ett tungt vägande argument för att få mina barn att vilja följa med någonstans.

Jag får liksom ganska ofta höra det, när någon försöker övertyga mig om att komma med på något eller försöka få mina barn att vilja följa med. “Det brukar vara en hel del barn”, får jag höra, eller liknande.

“Barn” är för det första ett ganska vitt begrepp. Från 0 till 18 år liksom.
Mina “barn” – som detta används som argument för – är 15 resp snart 11 år.

För det andra är det absolut inget som säger att man har något ut av att umgås ens med jämnåriga. Att ha kul eller trevligt beror mycket mer på om det är personer med liknande intressen eller som man “klickar” med på andra sätt.

För en elvaåring som inte ens mäktar med att träffa jämnåriga på skoltid (men som gärna sitter och pratar med vuxna med liknande intressen) kan det lika gärna vara ett argument för att *inte*följa med.

Och för en femtonåring, som ju faktiskt närmar sig vuxenålder, är “barn” i yngre åldrar väldigt långt ifrån honom själv; möjligen skulle det vara relevant utifrån ett perspektiv att ta hand om de små, men det är ju en personlighetsgrej.

Men alltså, för mina båda “barn” är argumentet “det kommer att finnas barn där” helt irrelevant. Det är andra faktorer som är avgörande. Restid, möjligheter att fördriva tiden på plats, och hur många saker som känns obekväma med begivenheten.

En annan sak jag får höra ganska ofta när jag säger att “nej, vi kommer inte att komma trots att jag vill för barnen vill inte” är att jag faktiskt är den vuxna och jag ska bestämma över barnen och ibland får de faktiskt anpassa sig och följa med fast de inte vill.

Ja, visst låter det enkelt och självklart i teorin?
Det är det inte i praktiken.

Om jag ska ta med mig barnen på något de absolut inte vill så kommer det att innebära att jag behöver lägga massor med energi på att hantera motviljan och tvinga med dem. Det innebär att jag kommer att vara enormt urlakad, mentalt och fysiskt, redan innan vi kommer fram.

Och sedan, på plats, får ag lägga tiden på att lösa situationer kring barnen istället för att slappna av och ha roligt.
Det innebär att jag kommer att vara i sämre skick EFTER det där som skulle vara kul än jag var innan.

Dessutom: ett barns motvilja mot att följa med handlar ofta inte om elakhet. Det kan lika gärna handla om en insikt om att det här är något jag har väldigt svårt att klara av. Vetskap om sina egna begränsningar. Till exempel för mitt npf-barn. Han vet vad han mår dåligt av.

Och ganska stora delar av hans tillvaro i vardagen handlar ändå om att hantera det där.

Han har kämpat i uppförsbacke under lång tid. Han mår trots allt allt bättre, lär sig acceptera vem han är, och återfår glädjen.

Men idén att jag ska tvinga iväg honom på saker, för att det är så det är och jag är förälder och barn minsann ibland får acceptera att göra saker fastän de inte vill…

Alltså, det där måste vara min bedömning. Det är jag som kan väga in de olika aspekterna, bedöma reaktionerna, etc.

Och om jag konstaterat att nej, det där kommer jag inte får med mig barnen på (med någon bra utgång), då blir det väldigt misslyckat att säga till mig i nästa mening att det är just det jag borde göra.

Lösningen på att få saker att funka är inte att både jag och barnen ska bita ihop och försöka göra saker vi inte klarar av. Effekterna av det blir inte bra i längden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *