Stress

Första arbetsdagen efter semestern.
Fortfarande sjukskriven. Jobbar fortfarande 1,5 timme om dagen.
Ändå slår stressen till. Fastän det inte finns något att bli stressad över. Ångestältastress.

I morse gick jag upp när jag kände mig lagom vaken. Min avsikt var att ta mig iväg så att jag kom till jobbet efter lunch.
Trots det ältade jag många varv på morgonen. Bordejag försöka ta mig iväg och jobba på förmiddagen istället, dvs skynda mig iväg?
Avvägningen av vad som är bäst för mig, vad som kanske är bäst för kollegorna (de få som är där)…
Själv mår jag bäst av mitt emellan. Inte behöva stressa iväg, men ändå ha jobbet gjort och vara ledig sedan.

Nå, det landade i slutändan i att jag begav mig iväg när jag var klar. Vilket innebar att jag var på jobbet ca kl 11. Egentligen en hopplös mittemellantid, men mest lagom för mig själv under rådande omständigheter.
Gott nog så. I alla fall i teorin. I praktiken så har ju bara det där ältandet i sig, vägandet fram och tillbaka, all gånger jag bestämt mig och sedan ändrat mig och ändrat mig igen, stulit massor med kraft och energi. Till ingen direkt nytta.
Och jag vacklar liksom hela tiden. Vem är det jag ska ta hänsyn till? Mig själv? De andra? Alla på en gång?
Men nej, det vore inte bättre att försöka låtsas som om jag inte höll på så där. Jag gör ju det där ändå. Bättre då att det i alla fall syns för någon på något vis. Så att omgivningen faktiskt kan veta att det är jobbigt liksom.

Nå. Jobb 1,5 timme. Det är väl inte så farligt?
Näe… Fast man kan hinna stressa upp sig en hel del på 1,5 timme. Bland annat just för att det bara är en och en halv timme.
För jag vill ju hinna klart det jag påbörjat. Så jag skyndar på lite extra. För att inte behöva komma ihåg till imorgon hur långt jag hade kommit eller vad det var jag höll på med.
Och man kan hinna bli avbruten och tappa tråden många gånger på 1,5 timme. Exempelvis av en tonåring som ringer två gånger och vill ha hjälp med att koka pasta.
Det är i någon mån ständigt fokus på klockan. Fylla tiden. Inte gå för tidigt. Inte gå för sent. Fylla den där tiden precis lagom. Alldeles jätteavslappnat… NOT.

Fast det där är egentligen inget mot när jag sedan jobbat min tid. När jag är ledig. Då slår den riktiga stressen och effektivitetskraven till.
Den eviga känslan av att Här ska minsann inte slösas någon tid!
För alltså… egentligen har jag inga tider att passa. Det gör rent praktiskt sett inte så stor skillnad för elvaåringen som nu är ensam hemma (storebror har åkt iväg på annat håll) om jag kommer lite senare.
Men min hjärna är liksom fast monterad i tågtiderna. Tågen som jag tar hem. Tågen som går en gång i halvtimmen.
HÄR SKA INTE SLÖSA NÅGON TID.
Och samtidigt
SE NU TILL ATT UNNA DIG ATT GÅ EN RUNDA PÅ STAN.
Jag behöver kläder, och jag har knappt varit inne i stan på hela sommaren. Jag bör ju faktiskt få lov att gå och leta reda på något nytt innan jag åker hem.
MEN JAG BÖR GÖRA DET SNABBT OCH EFFEKTIVT SÅ JAG HINNER MED NÄSTA TÅG.
Och det är Malmöfestival. Det luktar gott av olika sorters mat. Det är människor och rörelse. Det spelas musik, musik som rentav tilltalar mig.
Men jag har ingen ro i kroppen. Ingen ro i själen. Jag har tappat förmågan att sitta ner och lyssna och slappna av och ta saker som de kommer.
Och ja, en del av det hänger samman med att min älskade livskamrat dog. Han som bättre än någon annan kunde få mig att koppla av och leva i stunden. När han försvann blev jag sämre på det än jag var innan jag träffade honom. För att han slets bort.
En annan bit av det hänger samman med de här åren utn honom, när det alltid är jag som måste hinna och få ihop allt, jag som alltid måste vara på standby. Det har inte funnits tid till slappa och vila. Jag har behövt vara effektiv.
Sån har jag visserligen varit innan också, i alla fall periodvis. Men de här senaste åren har tvingat mig till det ännu hårdare, och gett mig ännu sämre möjligheter att sträva åt det andra hållet, som jag personligen skulle behöva.
Det är ett jävla skit.

Jag behöver sitta och lyssna på musik (men jag känner mig ju bara så jävla ensam!).
Jag behöver kunna drälla runt tills jag vill åka hem och sedan ta det tåget det blir (men jag känner mig konstant stressad, och slappnar jag av så händer alltid något hemma)

Det är inte bra för mig att jag är stressad hela tiden, oavsett om jag lider av tidsbrist eller inte.
Men jag klarar inte att ändra på det själv. Jag behöver människor omkring mig som hjälper mig med det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *