Och så får vi vuxna skulden igen (bokläsning, ett varv till)

Jag tittar på det här citatet, från en artikel jag inte läst (för den är låst), och funderar kring hur min läsning förändrats och varför.

Barn gör som vuxna gör: de tittar på skärmar för att de vuxna tittar på skärmar, de väljer bort böcker för att vuxna väljer bort böcker. Varför talar vi inte mer om hur vuxnas läsning förändras?

Jag var ett av de där bokslukande barnen när jag var liten. Jag levde stora delar av min barndom genom böckerna.
Men när jag kom upp i tonåren minskade mitt läsande. Av flera skäl.
Ett skäl var att mitt bokslukande inte funkade att kombinera med större krav från skola och livet i övrigt. För bokläsande av mitt slag är inte frågan om att i städad form läsa ett kapitel om dagen, det är istället att gå totalt upp i läsandet av en bok tills den är slut.
Ungefär som folk tittar på streamade TV-serier idag.
Ett annat skäl var mitt eget skrivande och det faktum att folk tenderar att se allt som påminner det minsta om en historia de redan läst som att man kopierar – och det avskräckte mig från att läsa eftersom jag inte ville få de anklagelserna.

Men sen då? Jag blev klar med studierna. Jag fick ett jobb. Jag hade mer klart definierad “fritid”. Och mitt eget skrivande hade ändå lagts på hyllan.
Varför återgick jag inte till att läsa?

Tja, under en period började jag nog hämta igen mitt eget läsande. Och sedan kom det av sig igen. Orsak? Mest av allt barnen. Ja, ni vet de där barnen som nu anses läsa för lite böcker just för att de inte ser sina föräldrar läsa böcker.

Jag kan ju inte tala för andra generationer än min egen. Men jag vet vad min generation mötts av som föräldrar. Vi, den första föräldragenerationen som, på gått och ont, kunnat diskutera med mängder av andra föräldrar via nätet.
Så fort vi antytt att vi har egna behov, intressen eller åtaganden – att vi behövt lämna barnen på dagis för att kunna jobba, att vi velat ha egentid för att göra sånt vi själva tycker är trevligt som att träffa vänner eller läsa en bok – så har vi fått höra att vi är själviska.
Det har funnit en attityd av att har man skaffat barn så ska man vilja umgås med dem 24/7. Finnas där för barnen varje möjlig sekund. Inte missa ett enda leende, ett enda ord, för då är man en dålig förälder.
I en tillvaro där man ändå hela tiden känner sig som en dålig förälder för att man inte hinner allt man “borde” så är egen läsning av böcker inte det som är lättast att prioritera. Snarast tenderar det att hamna långt ner på listan.
Och istället prioriterar man enkel avkoppling som lätt kan avbrytas så fort barnen vill ha lite uppmärksamhet. Vilket ju funkar med sociala medier.

Och nu… nu får vi istället kritik för att vi inte läser framför våra barn, att vi är dåliga förebilder?!

Och återigen handlar det om att vi ska göra det som är bäst för barnen. Vi ska sitta och läsa, i pappersböcker, för att våra barn ska fatta att det är viktigt. Men inte för vårt eget nöjes skull.
För att sträckläsa så att man glömde annat var ju fult redan när vi var små. Och nu förväntas vi sitta och läsa lagom sofistikerat en stund i fåtöljen, som någon sorts stereotyp 50-talsbild.

För övrigt läste jag oändliga mängder för mina barn när de var små.
Tills de kom upp i sådana nivå att jag inte orkade och hann (givet livsomständigheter i övrigt) att sitta och läsa ett kapitel ur Lord of the Rings varje kväll och Harry Potter-böckerna kom att innehålla för mycket pinsamheter, och det rann ut i sanden.
Inget av barnen läser frivilligt pappersböcker nu.
Men den yngste lyssnar periodvis massor på ljudböcker.

Och jag? Jag skriver igen. Vilket innebär att jag sitter framför en skärm och formulerar långa texter. Bokmanus.
Men eftersom det är en skärm jag sitter vid så är jag en dålig förebild för mina barn.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *