2020

Det är år 2020. Det är ett jättekonstigt år. Och jag har inte bloggat på evigheter.

Jag har ju egentligen kommit fram till, tillsammans med psykologen, att jag borde blogga igen. Att det är en bra sak att skriva av mig, vädra tankarna, skriva ner dem. Men det är svårt att komma in i en vana när man väl kommit ur den. Och det fanns ju skäl att jag slutade blogga. Eller slutade och slutade… men att det ebbade ut.

Främsta skälet till att jag slutade (jo, men okej, det är väl just slutade jag gjorde) var att det blev för komplext. Bloggen har ju varit min möjlighet att skriva om saker anonymt. Men så fick min man cancer. Och det var här, i bloggen, som folk följde hans slut. Vänner, vagt bekanta, barnens lärare och skolkompisars föräldrar. Plötsligt var det inte så anonymt att skriva här längre. Och det var okej, i alla fall just då. Folk hade i huvudsak respekt för situationen. Och även om folk ofta hade för dålig förståelse för situationen, både under sjukdomstiden och efter döden, i min sorg, så var bloggen min möjlighet att förklara, så att folk fick lite bättre förståelse. Det var väldigt viktigt.

Men ja, min man dog. Jag sörjde. Och sedan gick vi vidare mot något som skulle vara en ny normaltillvaro. Fast där nånstans rämnade saker på nya sätt. Skolan funkade inte för min yngste son.

Och nu blev det istället ett påtagligt problem att skolpersonalen kände till min blogg. Inte för att jag vet om någon av dem fortfarande läste bloggen – det hade ju gått ett halvår sedan min man dog. Men det kändes ändå inte bra att skriva om sonens skolsituation här i bloggen. Allting som hände i mitt liv ar ju mer eller mindre kopplat till att min sons skolsituation var bedrövlig – och även om skolpersonalen ville väl så var det i många fall så att skolans agerande förvärrade istället för att hjälpa och skolans bemötande var hemskt och nedbrytande både för mig och barnet. Och när man inte kan skriva om det där som bryter ner oss båda, som lett till utmattning hos mig, som gjort att vi fått lägga om hela vår tillvaro (jag har inte kunnat arbeta på normala premisser på 3,5 år), då faller liksom huvudpoängen med en blogg av det här slaget.

Och nu då? Funkar saker nu?

Nej. Definitivt inte. Vissa saker är bättre. Och saker har varit på väg uppåt, men nu går det neråt igen.

Så varför skriver jag igen här då?

Tja, nånstans hoppas jag väl att ingen från barnens vid det här laget tidigare skola läser här längre. (Gör ni det så får ni väl hojta till så att jag vet att jag ska sluta skriva igen. För jag har ingen lust att ha er snokande här. Attityden från den skolan får mig fortfarande att skämmas på så många olika plan, trots att jag rimligen inte alls borde skämmas.) Men jag har egentligen ingen aning om på vilken nivå det här bloggandet kommer att landa. Om det blir något mer liksom.

Ja, och så är det ju knepigt eftersom det handlar om mitt barns integritet också. Jag har inte rätt att lämna ut honom hur som helst. Å andra sidan så behöver han mötas av förståelse ute i världen. Och hur ska det gå till om jag är tyst?

Sammantaget är den korta statusen den här:

  • Min yngste son är särbegåvad/särskilt begåvad. Och han har asperger.
  • Jag är deltidssjukskriven för utmattning och ångest.

… och det var ju inte alls det här inlägget skulle handla om. Så jag får väl skriva ett till i alla fall.

Men rörigt blev det i alla fall, Sanne!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *