För alla mina konkreta lösningar misslyckas i praktiken

När älsklingen hade dött så hade jag en plan. För det skulle ju bli betydligt tuffare som ensam vuxen jämfört med när vi varit två. Men barnen var 12 respektive snart 8 år – två kloka och förståndiga barn som faktiskt var kapabla att hjälpa till om det verkligen behövdes – och det behövdes det ju nu.

Jag tror det var när sommarlovet började kanske? Eller möjligen redan strax efter begravningen, när den handgripliga hjälpen från mina och hans föräldrar försvann och saker på något vis skulle börja gå mot ett nytt normalläge. I alla fall så talade jag om för barnen att en timme om dagen skulle vi hjälpas åt med saker tillsammans. Vattna, rensa ogräs, laga mat och vad det nu var.

Det blev aldrig särskilt mycket med det där. Och sedan dess har jag testat oändligt med modeller för att få barnen att hjälpa till. Genomtänka planer och strukturer, scheman och fördelning på olika sätt. I teorin kan jag komma på jättemånga bra sätt. Praktiken är något helt annat.

Jag tänker på det där väldigt ofta för tillfället.

Igår var elvaåringen i skolan (men gjorde nog knappt något skolarbete). Idag fick jag inte honom ur sängen på morgonen.

Och min magreflex (eller själsreflex eller huvudreflex eller vad man ska kalla det – det har ju inget med magen att göra) när jag inte kan få iväg honom till skolan är egentligen att få honom att göra andra skolsaker, eller göra andra saker han kan lära sig något av, så att han ändå på sikt kan bocka av det han bör lära sig i skolan.

Det finns ju mängder av skolmaterial att leta fram på webben. På miljöområdet, som ju är mitt område, vet jag mängder – från myndigheter, från Naturskyddsföreningen, och så vidare. Och för andra ämnen så är det ganska lätt att hitta bra filmer på youtube.

Och jag kan hitta på bra uppgifter av annat slag. Säga åt honom att lyssna på en ljudbok. Eller gå ut och fotografera fem växter i trädgården och skriva en kort text om var och en av dem. Jag har erbjudit mig att läsa högt för honom i en rolig bok om svensk grammatik. Jag kan hitta på uppgifter i slöjd och hemkunskap och allt möjligt, uppgifter som skulle vara lärorika och pedagogiska och bra på alla sätt och vis.

Men han skulle inte göra dem.

För några år sedan (2,5-3 år sedan?) så flyttades han upp tre klasser. Han skulle börja trean men fick istället börja sexan. Då hade skolan (rektor) äntligen fattat nåt om det här med särbegåvning (inte som en effekt av vad jag informerat om eller vad skolpsykologen informerat om utan för att hon sett ett TV-inslag). (Någon gång ska jag kanske orka och våga skriva mer om det där – om hur dåligt förberett det var, och hur illa det sköttes, och varför det gick åt helvete.) Och flyttas man upp tre årskurser så missar man en hel massa. Det där luckorna blev jag tillsagd att fylla i hemma. Efter lite tjat fick jag ut listor över vad det var som skulle betas av för åren han missat. Men jag fick inget material. Och på den tiden var det ändå så att det gick att få honom att sitta lite med hemarbete tillsammans. Försöka göra läxor, försöka göra matte, försöka kolla av att han kunde olika begrepp på listan över saker han behövde kunna.)

Men det var då. Nu har han ingen sådan drivkraft kvar. Och jag kan hitta på bra skoluppgifter bäst jag vill. Han kommer inte att göra dem. Det enda som skulle hända är att jag skulle ha lagt ännu mer kraft och energi och tid och tankeverksamhet på något som inte leder någonstans, och känna mig ännu mer otillräcklig och besviken på mig själv.

Det är liksom inte ens lönt att försöka få honom att vilja testa distansundervisninglösningar. Alltså typ logga in och prova att följa med via sin dator. Eller logga in på skype. Trots att han sitter vid datorn hela tiden och kollar livestream och youtube.

Det finns liksom ingen initiativförmåga kvar. Nästan inte ens till saker han brukar tycka är kul. Som att all ork är borta. All initiativförmåga. All vilja till annat än att glo på youtube och gosa med katten och äta frusna ärtor.

Ja, jag tror han är deprimerad.

Och jag vet inte vad jag ska göra med det heller. Habiliteringen är informerad om läget och skulle diskutera i teamet hur vi ska gå vidare. Men just nu händer inget. Och det är väl ännu svårare att få något att hända nu under Coronapandemin.

Jag försöker att inte tänka för mycket. Försöker att släppa, fokusera på att jag själv ska må bra, så att jag inte går omkull igen. Att lägga en massa energi på att få honom att göra saker som han ändå inte orkar eller vill eller mäktar med är bortkastat men drar ändå ner mig. Så jag försöker låta det vara bara.

Fast jag är rädd att det i praktiken ska leda till att han sjunker ännu djupare.

Och det känns så allmänt motigt. Jag sitter här hemma och jobbar och blir då och då avbruten av en ledsen unge eller av en unge som slår på kuddar för att få ut ilska som finns i honom som han inte vet vad den är riktad mot.

Mitt sätt att hantera är ju egentligen att göra. Göra det jag kan. Men jag kan inte göra något. Inget annat än att försöka låta bli att göra något.

Och det innebär att jag istället har ett ledset i mig också. Ett diffust ledset över att mitt barn mår dåligt och jag inte kan göra något åt det oavsett hur mycket jag försöker göra något.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *