Bakslag

Stannat hemma från jobbet onsdag-fredag. Sovit. Tränat. Sovit. Inte mycket mer. Och samma nu i helgen. Skickat mejl till företagshälsovården. Stannar förmodligen hemma imorgon också.

Det är så svårt att veta vad jag borde gjort annorlunda. Det kan inte bara vara att jag missat att träna lite?

Jag gissar att jag själv inte ens alltid ser varningssignalerna längre. För jag vet ju att jag inte har något val. De saker som måste göras är det jag som måste göra. Jag är så van vid att jag måste bita ihop och se till att saker blir gjorda, för det finns ingen annan.

Jag vet att jag ska be om hjälp. Men att be om hjälp innebär ändå att jag måste tänka till. Och det är tänkandet som är det jobbiga för mig, det är det kognitiva som är överansträngt.

Jag orkar egentligen inte laga mat en dag till. Men alla dagar fram tills evigheten finns kvar att laga mat på. Och det måste ju ändå tas hänsyn till vad mina barn går med på att äta. Det är jag som måste förmedla den infon. Om någon annan ska fixa mat så kräver det att mitt huvud är inblandat, och det är nästan mer ansträngande än att fixa själv.

Vem ska stötta barn med att komma igång med läxan? Det är bara jag som duger. För det är jag som finns här. Att någon annan finns tillgänglig per telefon eller discord eller annat hjälper inte, för det är den fysiska närvaron som behövs.

Vem ska ge katten maskmedel om inte jag? Det måste göras. Barnen har varken ork eller lust. Så jag har kämpat i kattskrället majoriteten av tabletten, under protest och stor vånda. Och med min hjärna ytterligare lite tillskrynklad.

Och vem ska ta hand om mig? Jag har ett enormt uppdämt behov av att få vara liten och ledsen. Pysslas om. Gråta på någons axel. Känna tryggheten av att någon på fullt allvar vågar gå i god för att det ordnar sig.

Döden stal min trygghet och mitt skyddsnät. Min livlina. Döden stal den som tröstar mig när jag inte orkar, den som hjälper mig när livet är svårt. Numera är det jag själv som får ta mig i kragen och se till att saker händer, i alla sorters situationer.

Och jag gör ju det. För jag vet att jag måste. Och för att jag är en sån som tar itu med saker. Även när jag inte orkar. Och speciellt när jag vet att det inte finns någon annan som gör det.

Vilket ju i praktiken innebär att jag är otillräcklig på alla ledder. Även när det handlar om att be om hjälp.

Jag vet att ni säger att jag ska be om hjälp. Men jag vet fortfarande inte hur jag ska be om hjälp med de saker jag behöver hjälp med. För det är tankearbetet som överbelastar mig. Planerandet. Att reda ut. Och att hela tiden bära saker själv. Vara den som måste komma fram till hur jag gör saker rätt och bäst. Beställa skolfoton på det klokaste sättet. Eller bestämma om jag vågar jobba eller om det gör saker värre.

Och det är så ensamt.

Jag vet att jag är en konstig människa. Att jag inte passar in. Att jag inte ens går med på att försöka anpassa mig så att jag ska passa in. Alltså håller jag mig ganska mycket för mig själv, även i vanliga fall. För att inte vara i vägen med min konstighet. Det är ansträngande att gå omkring och vara avvikande.

Det blir ännu ensammare när någon dör.Och när man blir ensam med barnen och därför inte kan ge sig iväg när man vill eller behöver, och man till slut rationaliserar bort alla sådana behov.Och det blir ännu ensammare när en pandemi kommer och stänger av alla möjligheter till och med till spontana kramar med alla utom barnen.

Vi ska hålla ut i pandemin. Och det finns inget jag är så bra på som att hålla ut. Jag är envis som synden när jag bestämt mig för nåt. Jag kan hålla ut långt bortom vett och sans när jag vet att man ska – och jag kan banna mig själv enormt om jag gör avsteg. Dessutom har jag min ångestläggning, med inslag av någon sorts hypokondri. Jag ska fanimej inte ha den jävla coronan. För jag vill inte dö, och framför allt vill jag inte ha långtidscovid. För det har jag inte utrymme för i den här tillvaron.

Så jag håller ut. Jävlar vad jag håller ut.

Och jag vet att jag ska be om hjälp. Jag vet också att jag måste kunna formulera hjälpbehovet. Och det kan jag inte och orkar inte. Vilket sammantaget gör att jag mest känner mig misslyckad på ett område till. Och biter ihop och kämpar på. För jag har ju inga fysiska hinder från att göra sakerna. Och det är mindre ansträngande att göra än att tänka. Och om jag inte ens kan formulera vad jag behöver hjälp med så kan ju inte hjälpbehovet vara så stort, eller hur? Det är bara jag som är fjantig. Och alla andra har ju också sitt att hinna och orka. Vem är jag att tro att jag är nåt?

Jag får väl skylla mig själv. Jag har själv satt mig i sitsen. Och jag klarar inte ens av att ta emot hjälp.

Jag vet, nu börjar jag gå i cirklar. Det gör mitt ångesthuvud. Och jag skulle kunna skriva mycket mer om de är cirklarna. Ni skulle nog inte orka läsa. Ni har väl inte ens orkat hit.

Jag behöver trygghet.

Jag behöver motverka ensamheten.

Jag behöver hjälp att inte behöva orka så mycket.

Jag behöver hjälp att slappna av och ta det lugnt utan att det ska innebära att jag måste orka allt en annan dag.

Jag behöver känna att jag duger. Och att det inte är jag so måste orka allt själv.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *