Fysiska behov

Det här inlägget har legat halvfärdigt(?) i veckor eller mer. Jag har skrivit lite på det, sedan skrivit lite mer, och sedan har det blivit liggande för att det känts som att det är något mer som skulle med. Men nu trycker jag på publicera.

Ensamheten tär. Även för någon som jag, som trivs ganska bra med ensamhet i rimliga doser. Och för tillfället är det nog mest av allt den fysiska ensamheten som tär.

Hur pratar/skriver man om fysisk ensamhet och fysiska behov? Det blir ju så lätt att det bara associeras till en enda sak.

Jag är nog i grunden en ganska fysisk person.

Fast det låter förstås konstigt. För mest av allt är jag kanske en väldigt tänkande person. En sån som tänker långt mer än jag mår bra av. Overthinking. Ständiga tankar som pågår. Ständiga analyser och utvärderingar och ställningstaganden och idéer, om allt allt allt.

Men kanske hänger det samman med att jag också är en väldigt fysisk person? Jag behöver det fysiska som kontrast. Jag har ett behov av att uttrycka mig fysiskt. Exempelvis genom dans. Både för att liksom manifestera känslor och för att fly tankarna. Eller för att åtminstone kunna ”tänka rent”. Jag märker det för tillfället, när hjärnan så lätt blir överbelastad på grund av att den är utbränd, att när jag tränar så är det som att det lättar i hjärnan och tankarna klarar av att komma fram. Som att något som stoppar tankeflödena lättar lite just medan jag rör mig.

När jag mår dåligt – är stressad eller orolig – så sätter det sig i mig rent fysiskt. Det kan sätta sig på olika ställen. Det är som att oron sätter sig där det finns någon liten känslighet att hugga tag i, någon ömtålighet eller tidigare skada. Under många år satte det sig framför allt i ljumskarna. Och efter att jag hade skadat nacken (2006) satte det sig ofta i huvudet och nacken på sätt som påminde om och förvärrade det jag upplevt i samband med skadan. Och periodvis har det satt sig mycket i handlederna. Där spänningen sätter sig blir jag dessutom extra ömtålig och går ännu lättare sönder, rent fysiskt.

Numera sätter det sig på ganska ”normala” ställen. Nacke och huvud och käke. Så där som på folk i allmänhet antar jag. Fast på sistone har det väl egentligen satt sig överallt. Hela kroppen går omkring och är spänd. Jag får mindre syre till huvudet. Jag mår allmänt sämre av det.

Normalt underhåller jag det där med massage, ungefär en gång i månaden. Men nu är det över ett år sedan jag var och fick massage. Först lät jag bli pga glaskroppstrasslet i ögat nyåret 2019/2020, sedan kom coronan.

För tillfället känns det som att hela nacken och axlarna består av resår som drar ihop sig. Axlarna hamnar för långt upp, huvudet lutas lite lätt bakåt. Syretillförseln till huvudet stryps.

Kanske är det därför jag känner mig korkad och glömsk och tung i huvudet. Eller i alla fall en del i det.

Och kanske gör kroppen det för att stänga inne alla jobbigheter det inte finns utrymme för.

För livet är förbannat jobbigt. Det har det varit i mer än fem år nu. Och även om det är betydligt bättre nu – alltså jobbighetsmässigt – så är det ändå i grunden ganska omuntert. Jag är fortfarande ensam vuxen med allt som behöver tänkas och göras. Det finns inte utrymme för att släppa ansvaret. Det finns inte utrymme för att göra roliga saker istället. Eller ens att skita i allt.

Det som varit jobbigast är ensamheten. Det där att det inte finns någon som delar ansvaret med mig – men också att det inte finns någon annan vuxen här som håller om mig. Rent fysiskt. Någon som håller om mig, någon som jag kan gråta hos. Eller bara någon annan som finns här.

Ensamheten sätter sig fysiskt i mig. I att jag stänger av. De känslor det inte finns utrymme för håller jag inne. För vad ska jag göra med stora känslor när ingen finns här som kan trösta eller ta hand om, och när jag ändå alltid måste lösa varje dag?

Det är möjligt att en stor del av trögheten i mitt huvud, jobbigheten jag knappt orkar hantera, beror på att jag stänger inne känslor. Så där rent fysiskt. Och i så fall ser jag ingen ljusning. För det finns liksom inget som tyder på att det plöstligt ska dyka upp någon här som kan sitta och ta hand om mig. Det fanns ingen möjlighet till det innan. Och det blev knappast bättre av pandemi och isolering när man inte kan träffa någon mer än barnen.

Och dansa … det minns jag knappt när jag gjorde senast. Dansen är både ett fysiskt uttryck och ett fysiskt utlopp. Både för känslor och som rent fysiskt behov. Frigörelse låter så banalt, men det är något ditåt. Befria kroppen från tanken och existera.

Men det kräver ett dansgolv. Musik. Och beroende på dansform någon att dansa med. Finns förutsättningarna för att få ge sig hän så är det himmelrike. Men det var så länge sedan förutsättningarna gavs eller fanns. Och får jag inte det utloppet – som jag egentligen är beroende av för att må väl – så stänger jag in och stänger av ännu mer.

Jag vet, det är ruskigt osammanhängande det här. Värre än på mycket länge. Det skulle ha varit bättre sorterat om jag orkat skriva det för några veckor sedan. Men då orkade jag inte. Och nu försöker jag skriva ner de pusselbitar jag får tag i och minns allteftersom jag hittar dem.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *