Category Archives: Genus och normer

Låt var och en vara den hen är

Vissa ämnen som jag en gång i tiden skrev mycket om har jag inte skrivit om på väldigt länge. Saker som i min tillvaro blev högaktuella när jag hade små barn och rörde mig på föräldraforum på nätet, saker som jag inte alls träffat på i samma utsträckning på senare år – för nu rör jag mig väl mer i en filterbubbla av likatänkande, både på facebook, twitter och i övrigt.

Men så dyker det plötsligt upp i mitt twitterflöde:

Och först orkar jag inte. ”Inte nu igen”, skriker mitt inre. Men så sätter jag mig ändå och rantar:

Så, nedan följer rant från twitter, fast överflyttad i bloggen:

Nej. Låt var och en vara den hen är. Oavsett vilka yttre könsattribut hen fötts med. Tvinga inte in fler generationer i trånga mallar.

Fy fan vad jävla mycket skada de där trånga mallarna av hur kvinnor ”är” och män ”är” har skadat mig. Så mycket kraft jag fått lägga genom livet på att lyckas få vara mig själv trots omvärldens förväntningar.

Istället för att bara få vara mig själv måste jag hela tiden aktivt göra valet att våga vara mig själv. Och då skulle säkert omgivningen numera uppfatta mig som välanpassad och välfungerande. Det finns de som ”avviker” mycket mer från mallen.

Ja, hylla gärna mina olikheter. Men hylla dem inte för att jag är kvinna. Gör inte urvalet av vad som hyllas utifrån yttre könsattribut. Hylla olikheter för att du tycker de är värda att hylla, inte utifrån vilket kön personen med olikheterna har.

Och låt mig avgöra vem som kompletterar mig. De allra flesta som har ”motsatt kön” kompletterar INTE mig. Den jag hittade som kompletterade mig hamnade för övrigt alltid högt på sånt som ansågs ”kvinnligt”. Och jag på ”manligt”.

Och ärligt talat så skiter jag i vad normalfördelningskurvor säger. Ja, det må vara så att majoriteten av män är på ett sätt och majoriteten av kvinnor på ett annat sätt. Nå, men JAG är JAG. Jag ÄR kvinna. Men jag är ändå jag. Det vill jag få vara. Det tycker jag att jag har rätt att vara. Utan att behöva anpassa mig till en mall för vad kvinnor ÄR.

Och det är också det som är huvudpoängen när man riktar sig till barn: Att de ska slippa att redan från början tryckas in i mallen. Att de ska få se att hela smörgåsbordet är tillgängligt. Att de får lov att välja. Att det inte är någon annan som bestämmer vem de ska vara. Samt dessutom att lära ut att vi, som samhälle, har vissa gemensamma hänsynsregler som gäller oavsett vilket kön du har. Att du inte kommer undan med vissa fula beteenden bara för att du har ett visst kön. Att ”boys will be boys” inte är en acceptabel ursäkt.

Om man definieras som man/kvinna i första hand så har man per automatik redan reducerats.

Accepterade ursäkter

Apropå förra inlägget, och dansgolv och fester och nattligt röj…

… så associerar jag via det faktum att jag är nykterist och ”alltid” varit, och det faktum att det nog faktiskt var ganska smart av det var UNF som höll i showdanskurserna jag gick på högstadiet, för det var trots allt början till en trygghet på dansgolvet, en trygghet att vara mig själv, och det är säkert en bra förebyggande grej om man ska hålla ungdomar borta från alltför mycket alkohol? Fast för mig så var det väl kanske snarast så att jag inte skulle gett mig på alkoholen annars, utan snarast stannat hemma. Och därmed förstås missat en jävla massa kul…

… och därifrån hamnar jag associationsvägen vidare i saker som anses vara fullgoda ursäkter för en massa dumheter. Och ja, det var det jag egentligen tänkte skriva om nu.

För det är ju uppenbarligen så: det finns en massa accepterade ursäkter. Ursäkter som jag på det hela taget tycker är märkliga eller ger märkliga konsekvenser.

Alkohol är en sådan. Om man var full eller berusad så kan man komma undan med en hel massa saker som man inte skulle komma undan med om man var nykter. Trots att folk vet att det är en effekterna av att dricka alkohol, och därmed kunde låta bli att dricka om de ville undvika att de där sakerna händer. Vilket gör att jag helt enkelt måste anta att folk ibland väljer att dricka alkohol för att kunna skylla på alkoholen. Och ja, jag kan känna mig lite avundsjuk på det där ibland. På att ni som dricker kan dricka och sedan göra saker ”i skydd av det” – medan jag liksom måste våga av egen kraft, eller hur man ska säga. Och jag som är nykter förväntas liksom på ett annat sätt ta konsekvenserna av det jag eventuellt gör, medan någon som druckit alkohol kan komma undan med och bli förlåten på grund av att hen inte kunde hjälpa det, typ.

En annan sådan där sak är ungdom. På något märkligt sätt verkar folk kunna ursäkta en hel massa saker med ungdom. Fan att man var snäll och duktig och ordentlig istället för att utnyttja det där en gång i tiden :P

Ungdomsursäkten har två varianter. Den ena lyder ungefär ”Vi var så unga så vi förstod inte bättre.” – Ursäkta, men de saker ni säger att ni inte begrep är liksom inga komplicerade grejer. Och nej, ni var inte korkade bara för att ni var unga. Faktiskt inte. Den andra varianten av ungdomsursäkten handlar på något vis om hormoner eller ungdomligt sinne och liknande.

Jag har också varit ung. Jag var inte korkad när jag var ung, jag var typ lika smart då som nu :P (Och jag, som aldrig utnyttjade de lägre förväntningarna på intelligens och allmän tankeförmåga till något som var fördelaktigt för mig, fick jämt höra från jobbiga vuxna att jag inte begrep bättre när jag tyckte att de inte tog ansvar på jobbiga områden som miljö. Fast det handlade nog snarast om att de vuxna inte ville behöva bry sig om jobbiga saker.)

Ja, och sedan har vi alla de där som ursäktar sig med vad andra gjorde. Hur någon annan klädde sig, uppträdde, och så vidare, och liksom lyckas använda det som en ursäkt för att få lov att uppföra sig som skitstövlar.

Nu har jag säkert glömt något exempel – så känns det i alla fall. Men poängen är i alla fall att det finns saker som anses vara accepterade ursäkter. Och vi som sköter oss, vi missar hela tiden möjligheten att gömma oss bakom dessa ursäkter. Skulle vi råka göra något misstag eller något som blir pinsamt, då får vi märkligt nog stå med mycket mer skam.

Är det fortfarande en sillburk?

Döden leder till mycket språkfilosoferande.

Som nu. Mina svärföräldrar är här några dagar.

Eller?

Är de mina svärföräldrar? De är ju föräldrar till min man. Jag är ju liksom fortfarande gift med honom. Väl? Även om jag formellt sett får lov att gifta mig med någon annan, så är jag ju fortfarande gift med honom, och kommer alltid att vara.

Ja visst, jag kan snärja mig ur det enkelt och bara benämna dem barnens farmor och farfar. Det är sant och det är enkelt. Men det intressanta här är ju att gräva i det som inte är de enkla lösningarna, det som liksom blir skärningspunkterna för olika saker eller hur man ska säga.

För jag är ju liksom på samma gång både gift och ogift. Och inte bara för att det formellt sett går att hävda båda varianterna, utan för att det liksom känslomässigt är så det är. Och så jag vill att det ska vara. Och egentligen är det inget konstigt med det, mer än att det liksom samtidigt inte är så vårt samhälle är konstruerat. Man ska vara antingen eller, inte både och. Och det gäller liksom inte bara det här.

Och om jag någon gång framöver blir ihop med någon ny… så blir på något plan som polygami, eller? Det känns lite så. Eller nej, det gör det inte. Det känns som att det teoretiska resonemanget landar i polygami, för att det teoretiska resonemanget och vår gängse moral bygger på principen ”en i taget”, det vill säga man ska ha gjort sig av med en partner (mentalt) innan man blir ihop med nästa. Inte liksom behålla den förra.

Eller? Det kanske bara är jag som övertolkar samhällets moral och struktur?

För mig är det i alla fall inget konstigt egentligen. Mest bara intressant. Och något jag gärna skulle vilja diskutera med… honom. För han var ju ruskigt intresserad av både språk, moralfilosofi och en massa andra saker i det här sammanhanget. Jag skulle vilja veta vad han ansåg om sillburken i det här fallet. [Och jag är väldigt nyfiken på vilka som läser som förstår referensen här, liksom.] Och han skulle förmodligen kunna komma med infallsvinklar om vad den ene och andre och tredje filosofen sagt etc. Men i slutändan skulle vi nog komma fram till ungefär samma sak, på något vis.

Och apropå eventuella framtida partners så är det en sak som stör mig mest av allt, och det är att jag inte kommer att ha möjligheten att presentera och visa upp denna person för älsklingen. För det känns som en så självklar sak att vilja göra. Om jag hittar någon så vill jag ju kunna visa upp och berätta: ”Titta vilken bra jag hittat!”

Jamen ni hör ju. Så där ska man ju inte alls tänka i vår värld. In med dig i boxen, Sanne!

Konventioner

Konventioner är knepiga saker. – Ska det kallas konventioner? Eller praxis? Nå, ni fattar nog vad jag menar? Saker som ska vara på ett visst sätt, liksom.

Konventioner jag känner till och ”förstår” kan jag hantera. Om jag vet vad som ”gäller” så kan jag förhålla mig till det. Tycker jag konventionen är dum så kan jag bryta mot den, medvetet göra annorlunda, för att jag tycker det är bättre, roligare, mer moraliskt rimligt eller vad det nu må vara. Eller bryta mot konventionen bara för att den är meningslös och fånig och jag kan. (Jodå, jag kan också följa konventioner när det är praktiskt, eller när de för den delen är vettiga eller inte stör mig. SÅ rebellisk är jag inte. Faktiskt.)

Det är knepigare med konventioner jag inte greppar. Konventioner jag bara anar men inte kan sätta fingret på.  När jag får en känsla av att här finns en oskriven regel som jag förväntas känna till och greppa, men det är så vagt att jag liksom inte alls förstår vad regeln är om den nu alls ens finns. Då finns inget konkret att förhålla sig till. Jag vet inte om jag bryter mot några regler, jag har bara en väldigt stark känsla av på det här området finns det outsagda saker som jag automatiskt i andras ögon förhåller mig till genom hur jag agerar om jag alls tar min in på området – alldeles oavsett om jag själv vet och fattar, liksom.

Sånt gör mig osäker: den där känslan av att här är det försåtsminerat och jag vet inte ens riktigt vad det är jag borde leta efter. Risken är att jag helt håller mig borta från området, för säkerhets skull.

Och det kan röra sig även om små fåniga saker. Som det här med att det finns olika färger på emoji-hjärtan. Betyder de olika färgerna olika saker, som jag borde känna till, som jag antas veta om jag använder hjärtan i olika färger? Jag vet inte. Istället väntade jag länge innan jag vågade använda ”riktiga” hjärtan på twitter, alltså inte bara <3 Numera har jag vågat mig på röda hjärtan i alla fall. Men ibland tänker jag att folk kanske tolkar in mycket mer i röda hjärtan än just bara röda hjärtan. För jag VET ju inte.

Skönast är det väl egentligen när jag inte alls har fattat att det finns eller kan finnas konventioner att förhålla sig till på ett område. När jag kan vara som jag är och vill vara utan att ens fundera över om det är så det ska vara eller inte. När jag kan strunta i analysen. Det där som väl är oskuldsfullhet och naivitet och så där. Bara vara. Sjunga för full hals för att det är kul och dansa som att jag bara har lika danslekälskande vänner omkring mig.

Ord och betydelse och status

Jag tittar ju en del på Reign. Och hjärnan arbetar på diverse sidospår :-) Det här är ett av dem:

När en kung gifter sig med en kvinna blir kvinnan drottning. När en drottning gifter sig med en man blir han… tja, prinsgemål är väl den vanligaste benämningen? Dvs kungens maka får titel på samma nivå som honom, men drottningens make får det inte.

Anledningen är väl att en kvinna som regent liksom har en svagare ställning än en man i samma position, och att den som gifter sig med en kvinnlig regent inte får kallas kung eftersom han då per automatik hamnar högre i rang än henne, eller i alla fall på samma nivå. Och det är inte okej, liksom…?

Den bisarra tankevurpa mitt huvud gör i detta är att jag tycker att det borde innebära att en kvinnlig regent har en starkare position än en manlig. Att en drottning av egen rätt liksom är herre på täppan, medan en kung får en jämlike (typ) om han gifter sig. – Vilket väl egentligen är motsatsen till verkligheten?

Förvirrande är det. Och förvirringen hänger väl samman med att orden har någon sorts inbördes relation med en historisk bakgrund. Det vore smidigare med ett ord för den som ärvt tronen och ett annat ord för den som gift in sig. Oavsett kön. Eller möjligen med könade varianter av båda orden.

 

Sidospår: Under tittandet på Reign blir jag mycket ofta påmind om det här med att ord betyder olika saker på olika språk. Regent, som på svenska väl kan sägas vara den samlande beteckningen på den regerande monarken, betyder på engelska istället ungefär riksföreståndare, alltså den som agerar ställföreträdare om den som borde vara kung/drottning är för ung.

 

Ytterligare sidospår: Större delen av tiden är den svenska textningen rätt okej. Men ibland hoppar det in saker där översättaren fått hjärnsläpp. Som när ordet ”court”, alltså hovet, som förekommer hur ofta som helst, plötsligt översätts med ”rätten”. Eller när ”shirt” plötsligt blir ”t-shirt” (hallå, vi snackar 1500-tal!). Och en del andra tokerier.

Normalisering, symboler och små skillnader åt rätt eller fel håll

Litet facebook-flygplan [Namn Namnsson] reser till Norrköping från Centralstationen Linköping.

Det talar facebook om. Eller, det är förstås en vän som talar om det: hen reser från Norrköping till Linköping och meddelar detta via facebook.

Men det är facebook som illustrerar detta med en symbol i form av ett flygplan (även om ordningen på riktigt är en annan än den jag visar ovan) samt en karta med en böjd linje mellan de båda orterna som tydligt visar att facebook tänker sig en flygresa – det är så resor brukar illustreras.

Det är nog ytterst få som reser med flyg mellan Norrköping och Linköping. Det vet alla vi som ser det om: ytterst få som ser en facebookpostning som denna tror nog egentligen att det handlar om en flygresa – vi antar ändå att det rör sig om en resa med tåg, bil eller buss. Speciellt när resan utgår från Centralstationen Linköping känns flyg väldigt osannolikt?

Men ett flygplan är facebooks standardsymbol för resor. Och även om vi vid det här laget lärt oss att det är så, att det egentligen inte säger något alls om vilket färdmedel som används under resan, så kan jag inte låta bli att fundera över hur det påverkar vad vi ser som normalt. Eller kanske just därför kan jag inte låta bli att fundera över det.

Och jag kan inte svara för hur stor skillnad en sådan normaliseringsprocess gör för sociala normer och beteenden. Men jag kan inte låta bli att tycka att det vore bra om facebook bytte till en annan symbol som standard. Tänk om vi kunde få se ett tåg som standardsymbol? Och resvägen på kartan kunde för enkelhets skull bara visa kortaste vägen mellan orterna.

Jag kan faktiskt klaga på min kropp av andra skäl

Det fladdra förbi en facebookpostning från Lady Dahmer i mitt flöde, med bland annat följande innehåll:

Lova mig att ni från och med nu, om ni inte klarar av att älska era kroppar iallafall låtsas som att ni gör det – framförallt inför era barn.
/—/
Sucka aldrig åt er kropp.

Och jag stör mig återigen på antagandet att om man är missnöjd med sin kropp så ska det handla om utseenderelaterade saker.

Jag kan ställa upp på att jag inte ska ägna mig åt utseendefixering inför mina barn. Men jag förstår inte vitsen med att måsta älsk alla av mina aspekter av min kropp inför barnen. På vilket sätt skulle det vara dåligt att inför barnen beklaga mig över att kroppen gör ont eller konstatera att den inte längre kan allt den en gång kunde? Skulle något ha blivit bättre av om min man inte beklagat sig över att tumörerna åt upp honom inifrån och att både cancern och cellgifterna gjorde hans kropp alltmer skruttig, tills han slutligen dog?

Nej, självklart är det inte det Lady Dahmer menar. Det är väl det som är min poäng: det är ett märkligt antagande att allt suckande över kroppen skulle handla om… tja, vad man nu ska kalla det, men sådant som är huvudsakligen relaterat till utseende och normer.

Det här skrev jag för övrigt för fyra år sedan: Min kropp är en viktig del av mig.

Satsa på laddstolpar och gasmackar på landet så blir det politiskt möjligt med höjd bensinskatt

Vi behöver styrmedel som minskar trafik som påverkar klimatet negativt. Styrmedel som gör att folk kör mindre med fossilbränsledrivna bilar. Som olika skatter som gör det jävligt dyrt att köra vanlig bensin- eller dieselbil.

Så fort någon för fram den sortens förslag blir det ramaskri från landsbygden. Och det är ju fullt förståeligt. För det är på landsbygden bilarna framför allt behövs.

Fast det finns ju andra sorters bilar. Bilar som går på biogas. Bilar som går på el.

Problemet är att satsningarna på infrastruktur för de klimatmässigt bättre bilarna ofta görs i större städer – inte på landsbygden. Argumentet är att det bor fler människor i städerna, och att miljösatsningarna i städer därmed gör större nytta per satsad krona.

Det innebär att människorna i städer i allt större utsträckning har möjlighet att göra miljövänliga val vad gäller sina transporter. Och att människor på landsbygden känner sig ännu mer trampade på varje gång någon säger ”koldioxidskatt på bränsle” eller nåt liknande.

Därmed blir det egentligen hela tiden alltmer omöjligt att införa nödvändiga skatter. Även om behovet ökar. För det är en sak att gynna stadsbefolkningen med de bra lösningarna, men det är politiskt sett väldigt svårt att vara den som driver igenom skatter som gör det nära nog omöjligt att leva på landsbygden.

Jag tycker lösningen på det här är ganska självklar: Satsa på fossilbränslefri infrastruktur på landsbygden. Laddstolpar. Gastankstationer. Och så vidare. TROTS att det inte är mest fossilbränsleeffektivt per satsad skattekrona.

För om vi på landsbygden får en fungerande vettig möjlighet att välja ett fossilbränslefritt alternativ till att köra våra bilar på, så blir de där skatterna på bensin och diesel politiskt möjliga att genomföra. Och det borde i det något längre loppet vara rätt mycket mer effektivt.

Som en bonus kan vi på landet på känna att vi inte bara är bromsklossar och miljöbovar som de bestämmande i storstan inte bryr sig om.

Presenter och presentkort och sånt där

Jag har ett presentkort liggandes någonstans. Ett presentkort på Hemtex, ett presentkort jag fick när jag fyllde år.

Jag har kollat på Hemtex. Både på nätet och i fysisk affär. Jag har än så länge inte hittat att de säljer något jag anser mig behöva, eller ens något jag känner att jag skulle vilja ha.

Ja, jag är en otacksam jävel. Jag vet, jag ska vara glad att jag får presenter.

Och när presentkort började bli vanliga så kändes det ju som en så himla smidig lösning. Ett sätt att undvika att köpa presenter som mottagaren inte ville ha eller behövde. Ökad valmöjlighet.

Det tycker jag ju i grunden. Egentligen.

Fast numera känns de där presentkorten mer som en boja. Jaha, någon har bestämt att jag måste hitta något jag vill ha i den här affären. Då måste jag bevaka vad de har, hålla koll på om det dyker upp något som intresserar mig. Kanske kalkylera sannolikheten att de får in något ännu bättre senare. Jag gissar på att det är effektivare reklam än att ha klassisk annonsering?

Dessutom måste jag kalkylera för hur jag ska kunna handla för så nära just det där presentkortsbeloppet. I alla fall om det är en affär jag annars inte skulle handla i. För jag vill ju inte behöva lägga på något utöver det presentkortet innehåller – för då vinner ju affären på det :P Och jag vill inte heller köpa för mindre än presentkortets belopp och liksom aldrig hämta ut resten – det vinner affären förstås ännu mer på. Och allra mest vinner de på att jag helt glömmer bort presentkortet – det händer ju obehagligt ofta. För man kan liksom inte gå omkring och ha fokus på vad som ska konsumeras från ställen man inte alls behöver något ifrån…

Grundproblemet här är väl egentligen idén om att man ska ge något till den som fyller år. Oavsett om personen ifråga behöver något eller inte. Och oavsett om man känner personen tillräckligt väl för att veta vad hen behöver eller vill ha. Och så försöker man lösa det problemet på olika sätt – sätt som skapar nya problem av ännu komplexare nivå.

Själv är jag en socialt missanpassad otacksam jävel. Jag uppskattar inte att få sånt som bara blir liggandes eller som fyller utrymme utan behov. Och jag är usel på att ge folk onödigheter för att det ska vara så.

Men jadå. Jag ska nog lyckas hitta nåt på Hemtex innan det blir försent.

Svart

En gång i tiden kämpade jag med att köpa kläder i blandade färger till barnen. Att inte utesluta någtra färger för att de råkar vara pojkar. Att ge dem tillgång till hela färgskalan och hela skalan av symboler och klädtyper och annat. Det var färgglatt på torkvindan när jag hade kört 40-tvättar med vanliga kläder.

Men nu är barnen större. Även om det fortfarande är jag som köper kläder åt dem, så köper jag kläderna utifrån deras önskemål – förstås. Ja, det gjorde jag ju när de var mindre också, men… de har väl liksom mer hunnit hitta sin stil. Och blivit äldre.

Och ärligt talat är det nog den äldre som har färggladast smak – där förekommer fortfarande både blått, grönt, orange och rött.

Åttaåringen vill ha svart om han får bestämma. Och mer svart. Kanske något blått, men helst svart. Svart är favoritfärgen.

Å andra sidan var väl svart älsklingens vanligaste färg också. Och nej, jag tror inte det har något med saken att göra.

Och jodå, jag tror ändå det fyllt en funktion att ge dem tillgång till alla färger när de var små. Absolut och självklart.