Category Archives: Irriterande

Nya trick för att få dela ut skit i min brevlåda

Jag har skrivit förr om de bedrövliga gratistidningarna som man får trots att man sagt nej till reklam (både adresserad och sådan där alla får). Gratistidningarna hanteras på något separat sätt – men de är ju egentligen huvudsakligen förtäckt reklam.

Främst tänker jag på Vi i Villa och Villaliv och sådana där. Och de går liksom alltid direkt i soporna (pappersinsamlingen) här.

Men när Villaliv kom igår kunde jag inte slänga den direkt i pappersinsamlingen – för den här gången var den inplastad. Ja, så där som tidningar är när de skickat med någon fånig present.

Fast presenten i det här fallet bestod av tre (!) rena reklambilagor. Åtta sidor Stiga, 20 sidor Harald Nyborg, och 24 sidor från nåt trädgårdsföretag.

Ytterligare ett sätt att ta sig runt min önskan om att slippa få hem en massa reklam i brevlådan, alltså.

Frågan jag inte klarar att svara på – varför är det så?

– Så vad är det för bok du skriver?

Jag fick frågan innan idag. Eller någon variant av den i alla fall. Det är den självklara första frågan när man [jag] säger att man [jag] skriver på en bok. Förstås.

Den som ställer den där frågan till mig får nästan aldrig något svar. Eller ett väldigt undvikande svar. Eller ett svar i stil med att det där klarar jag inte om att prata om.

Jag inser att det nog är ganska udda, för att vara mig. Jag pratar utan några påtagliga problem om de allra flesta saker; väldigt många saker pratar jag med glädje om och kommer jag igång så är det nog ibland svårt att få tyst på mig.

Men Boken (TM)… där tar det stopp.

Och jag tycker själv det är intressant. Jag tycker själv att det är värt att bena i vad problemet är – även ”här ute i det fria”, i den här bloggen där jag skriver om det mesta, men inte om just bokskrivandet.

För just det, jag klarar inte ens av att skriva om det :P

Så… vad beror det på?

Tja, en bit av det är att jag fortfarande har förbannat dåligt självförtroende när det kommer till bokskrivandet. Jag vet annars vid det här laget att det finns en hel drös människor som tycker att jag skriver bra, både när det handlar om faktatexter och annat på jobbet och när det kommer till det jag skriver här i bloggen. Jag vet att jag kan skriva. Men samtidigt är både jobbskrivandet och bloggskrivandet saker där innehållet är det allra viktigaste, även om det är en bonus att språket är bra etc. Men när jag ska skriva en bok så är kvaliteten på själva texterna på ett helt annat sätt det bärande, självändamålet. Och samtidigt har jag egentligen ingen riktig feedback på det området. Jag har inte en susning om jag är usel, medioker eller bra. Och då har jag svårt att stå för skrivandet. Svårt för att stå för att jag vill och hävda att jag kan när det ju kan visa sig att jag faktiskt är riktigt jädra skitkass.

Fast det där säger ju inget om det faktum att jag inte kan klara av att prata om vad det är för bok?

Nä…

En bit i det handlar om en oförmåga – och ovilja – att definiera. Det problemet har jag på andra områden också. Till exempel inom biologin. När jag pluggade biologi så handlade mycket om att definiera och kategorisera och klassificera. Hur mycket är det av ditten och hur mycket av datten och hur samverkar de? Jaha, då är det en sådan här vegetationstyp. Och det här naturområdet är viktigare och värdefullare än de andra, på grund av det här och det här. Jag är riktigt jävla kass på sånt. Jag jobbar inte med sånt längre. Jag har också svårt för att kategorisera människor. Och jag stämmer ju själv aldrig in på de enkla kategoriseringarna av människor, och har alltid mått dåligt av effekterna av när folk vill placera mig i en kategori jag inte stämmer med. Och på samma sätt har jag svårt att definiera det jag skriver. En definition och en kategorisering innebär alltid att man förenklar, och därmed också alltid utesluter saker.

Men den viktigaste biten är nog att jag är rädd att bli dömd på förhand. Att jag alltför många gånger i livet fått höra nedvärderande kommentarer baserade på klädsmak eller smak på andra områden. I de sammanhang jag nu rör mig skulle mycket av det jag en gång fick skit för snarast ses som coolt nörderi. Men tja, mina spår sitter djupt. Jag är beredd på så många nedsättande kommentarer bara jag yppar en gnutta av det jag skulle kunna definiera min bokstory som. Barnsligt. Banalt. Jag är säkerligen överdrivet nervös på området, jag vet. – Och samtidigt inser jag att det finns en risk att jag själv skulle fnysa (om än kanske tyst) om någon presenterade ett bokprojekt så som jag själv skulle bli tvungen att beskriva det här om jag blev tvungen att förenkla.

En brist på självkänsla. En enorm brist på tron att det här riktigt håller. Och ändå. Ändå kan jag efter alla dessa år fortfarande inte släppa tanken, utan ändå envisas skiten med att vilja skrivas och utvecklas.

Och kanske kanske borde jag öva på att kasta mig utför det där stupet och försöka svara på frågan. Även om jag kommer att känna mig som en enda stor blobb av rodnad. Kanske vore det nyttigt. Kanske är det inte riktigt så farligt som jag tror.

Eller så är det just precis så farligt som jag tror. Den risken är ganska stor, faktiskt.

Men vem fan vill läsa en bok som inte ens författaren vågar tala om vad den handlar om?

 

Tillägg en stund senare:

Tanken slår mig: Jag började skriva boken under högstadiet. Det var den tid när jag var som allra mest utsatt pga avvikande smak, inte passade in, och det fanns vissa människor som var påtagligt elaka om allting som var påtagligt jag. Alltså: boken är uppkommen i den kontexten. Och jag har egentligen aldrig kunnat prata om boken. Kanske ligger en del av roten till det just i tidpunkten för uppkomsten och livet i stort under den perioden?

Det var det dummaste jag hört på länge

Coop för en stund sedan. Jag skulle handla lite blandade saker. Bland annat något att äta till ikväll.

I köttdisken fanns inte mycket ekologiskt. Färs – som ibland tycks vara stapelvaran framför andra i ekosammanhang. Och så ett enda paket med ekologiska benfria fläskkotletter. Packade i ett sådant där tråg där det inre plastlagret är vakuumfastsuget ända inpå köttet. Tre små köttbitar, alldeles utmärkt för tre personer en fredagskväll. Ja, och så var bäst före-datum satt till den 2 mars. Igår, alltså. Bäst före, inte sista förbrukningsdag. Och köttet såg fint ut, och jag har chansat på kött på gränsen många gånger innan och det har aldrig nånsin varit problem. (De få gånger jag råkat ut för dåligt kött har det inte varit ”för gammalt”.)

Eftersom affärerna ju ofta sätter ner priset på varor med kort datum, och det brukar löna sig att fråga i kassan när man är på det där uppenbarligen magiska datumet, så frågade jag i kassan: ”Eftersom köttet gick ut igår så undrar jag om jag får det till nedsatt pris?”

Det skulle jag inte ha frågat. För svaret från damen i kassan var att nej, eftersom det har passerat bäst före-datum så MÅSTE det slängas i containern. För så är deras regler. För OM något skulle bli dåligt, typ att någon blir sjuk av att ha ätit köttet, så är det deras ansvar, och det ansvaret kan de inte ta, och därför måste de slänga köttet i CONTAINERN om det passerat bäst före-datum.

”Det var det dummaste jag hört på väldigt väldigt länge”, sa jag. Och jag är inte den som säger så i onödan.

Jag påpekade att jag ju självklart luktar och smakar, och om något verkar dåligt äter jag inte. Jag påpekade skillnaden mellan bäst före-datum och sista förbrukningsdag.

Hon påpekade upprepade gånger att det MÅSTE slängas i CONTAINERN.

Jag påpekade att om jag inte hade sagt något så hade jag ju fått köpa köttet, till fullt pris, och det hade inte varit några problem.

”Ja, då hade jag bara blippat förbi det”, sa hon.

”Det hade med andra ord varit bättre för miljön om jag inte hade sagt något”, sa jag.

Jag tror hon sa något om regler och container igen, men jag är inte säker. Och så sa hon något om att det här inte var något hon bestämde över och att i så fall fick jag prata med köttavdelningen. Men jag hade en tid att passa och hade inte lust att behöva dra saker i långbänk för att få förhindra slängandet av köttbitarna. Så jag betalde resten av mina saker och gick.

Men jag tycker det är problematiskt. Det är problematiskt att man ska behöva orka tjafsa för att man tycker illa om att mat slängs. Det är problematiskt när benhårt paragrafrytteri får vinna över förnuft även i sådana här sammanhang.

Vad vi ska äta ikväll? Ingen aning. Men oavsett vad det blir så kommer det ju att innebära en större miljöpåverkan än om jag hade fått köpa de där jävla köttbitarna.

Sunkig källsortering (en klagan från plastpåsar och mjölkpaketskorkar i geggan vid en container)

Källsortering. Ett ständigt tråkgöra.

Här hemma kallar vi det sunk. Skafferiet, där vi har olika behållare för de olika fraktionerna av sunk, blir snabbt överfyllt. För behållarna blir fulla, och sedan börjar jag fylla kassar på golvet.

Varför det blir så? Jo, för dels är det tråkigt att bära ut alltsammans till bilen. Sunket, förlåt återvinningssakerna, lämnas på parkeringen bakom affären. Och dit är det 2,5 km eller nåt sånt. Alltså lastar man det i bilen och lämnar det när man ändå handlar. En dag när man har tid för sådana saker.

För det tar ju en stund att göra sig av med det också. Så det är inte varje dag man har möjlighet att klämma in det i schemat i samma veva man är vid affären. För dit passar man på att åka när man lämnat eller hämtat barn på skolan. Och det är långt ifrån alltid det finns tid för både lämna/hämta barn, handla OCH lämna sunk. Så sunket kan ibland, även när det kommit ut till bilen, få åka fram och tillbaka i flera dagar. (Transport av avfall. Det är nog egentligen olagligt om man inte har anmält det?)

Dessutom: för att hantera sunket, alltså lämna det, så krävs att man därefter ska göra något där det funkar att man är kladdig om händerna. För man blir liksom inte ren.

Så här är det nämligen (och det här är det mest irriterande i hela den här affären):

Sunket ska lämnas i stora containrar. Och eftersom det ju för en del år sedan var problem med att barn dog i containrar, för att de inte hade vett att låta bli att krypa ner i dem, så ska det numera vara omöjligt för barn att krypa ner i containrar. Och nästan omöjligt för den som ska lämna sunk att få ner sunket i containrarna.

Hålen som finns i containrarna är av två slag:

  1. Långsmala, dvs breda men bara typ 12 cm höga. (Den där höjden gör till exempel att man måste banka och slå för att kunna få in de väldigt stabila kartongerna som kattsanden kommer i.)
  2. Betydligt mer åt det kvadratiska hållet – mindre bredd, mera höjd – men med en nedstickande bred metalltunga som blockerar nästan hela vägen i mitten så att ingen ska kunna krypa in. (Tunga är inget bra ord. Den är hård, oböjlig.)

Dessutom är hålen, framför allt tvåan, gjorda på sätt som gör att man liksom inte på ett vettigt sätt kan luta något och tömma det in i hålet. För det allra mesta kommer då att landa precis utanför hålet, på det lutande plan som gör att sakerna ”rinner” ner på marken. Denna konstruktion gör det alltså ofördelaktigt att ha med sig öppna behållare och kassar och tömma sakerna i containern, för väldigt mycket kommer att hamna på marken.

Därför vill man förstås gärna ha en stängd påse. Och man kan ju tycka att till plastinsamlingen skulle det vara en bra idé att kunna stoppa plastsunket i en plastkasse, knyta in den och sedan trycka in den i containern. MEN det är nästan omöjligt att trycka in en ihopknuten plastkasse med innehåll genom hål 2, pga den där hårda tungan i mitten. Och genom de smala hålen funkar det inte heller.

Det är svårt att beskriva det här på ett begripligt sätt. Det låter inte så illa som det är. DET ÄR FÖRBANNAT ILLA.

I praktiken är det enda som verkligen funkar att stå där med sin öppna behållare och kasta i en sak i taget för hand. Varenda liten jävla mjölkpaketskork. Fast det gör man ju inte. Man försöker hälla. Och sedan får man plocka upp det som trillar iväg från den ganska äckliga marken runtom. Och så blåser saker iväg. Och…

Alltså, det är förbannat otrevligt. Förbannat osmidigt. Och jovisst fanken kämpar man på med skiten. Men i ärlighetens namn, kan vi inte få begära lite bättre lösningar på det här som vi trots allt väntas göra som en del i vadagspusslet for eternity?

Eller är det bara jag som svär inombords varenda gång jag står där och kämpar med skiten?

Fortsättning på ugnshistorien: Schrödingers ugn och kundservicen som inte är kundservice

Efter förra veckans turer med ugn, där Ikea först hade ugnen vi skulle beställa och sedan när jag väl skulle beställa hade slutat ha den, har jag diskuterat olika lösningar med mina föräldrar. Borde de försöka köpa en av de tre kvarvarande ugnarna i Göteborg när de ska upp dit nästa helg? Hur stora är oddsen för att de ugnarna faktiskt finns? Eller borde jag köpa ugn någon annanstans ifrån? Högre pris, mindre funktioner?

Nå, man måste ta tag i saker. Även alla jobbiga saker. Så nu idag tänkte jag att nu får jag väl ta mod till mig och beställa ugn från Gränsbygden.

Men jag tänker att innan jag gör det ska jag i alla fall kolla på Ikeas webb en gång till. Man vet ju aldrig.

När jag går in på den gamla länken till ugnen hamnar jag på huvudsidan för kök. Vilket ju antyder att ugnen ifråga nu verkligen är helt bortplockad. Men jag trasslar mig i alla fall vidare i hierarkin, till ugnar. Och hittar Gränslös med pyrolytisk rening.

Den står som NYHET. Fast det verkar inte vara någon skillnad mot innan. Men det är säkert nytt artikelnummer?

Lagersaldosystemet hävdar att det finns tre exemplar i Malmö.

Jag provar att lägga en ugn i kundvagnen och går vidare mot den elektroniska kassan via kontrollen för leveranstid till mitt postnummer. Inga felmeddelanden.

Finns den? Och är det verkligen samma?

Informationen om ugnen antyder inga förändringar mot den ugn som plockades bort för en vecka sedan. Men för säkerhets skull vill jag ändå kolla så att temperaturspannet fortfarande är detsamma. Så jag går in i Ikeas chat. Vi kan kalla min motpart i chatten för Lisa (så vet ni att just Lisa heter hon inte :-) )

Lisa
11:58:20 Hej, mitt namn är Lisa. Vad kan jag hjälpa dig med?

Sanne
11:59:26 Hej!
För en vecka sedan, när jag skulle beställa ugnen Gränslös med pyrolytisk rening, så fick jag beskedet att den hade utgått. Nu verkar den finnas igen och står som nyhet… Men innan jag knappar iväg min beställning så vill jag kolla av så att den även nu har temperatur spannet 30-300 grader.
12:00:11 Artikelnummer: 703.491.53

Lisa
12:01:57 Det står inget om graderna på den.

Sanne
12:03:04 Nej, det är just därför jag skickar frågan till dig. Eftersom gradantal inte står i den info man kan få via webben, men jag däremot kunnat få svar på det via kundservice tidigare.

Lisa
12:03:17 För att kunna hjälpa dig på bästa sätt ber vi dig kontakta vår kundservice på telefon 0775-700 500.

Sanne
12:04:18 För mig som kund är det väldigt märkligt att ni är så förtjus ta i att hänvisa vidare till kundservice på telefon , när chatten också anges som kundservice…

Lisa
12:05:22 Vi hanterar enbart snabba frågor via vår chatt så som frågor gällande sortiment/ varuhus och öppettider . Då jag inte har möjlighet att hjälpa dig med ditt ärende via chatten rekommenderar jag dig kontakta oss via telefon på telefonnummer 0775-700 500.

Sanne
12:06:53 Jag skulle föreslå att ni förtydligar infon om vad för sorts frågor ni vill svara på via chatten i presentationstexten för chatten. För det står så här: ”Här kan du chatta med IKEA kundservice när du har frågor om produkter,
behöver monteringsanvisningar eller vill ha hjälp att beställa från IKEA.se.”
12:07:16 Men i själva verket är chatten bara till för det jag snabbare själv kan hitta på webbsidan?

Lisa
12:07:43 Jag är ledsen att jag inte kan hjälpa er mer här via chatten.
12:10:31 Kan jag hjälpa er med något annat?
12:10:45 Tack för att du kontaktade oss. Ha en fortsatt trevlig dag!

På de där sista 14 sekunderna hann jag inte skriva att jag verkligen vill att de ska ändra infon om chatten så att den stämmer med verkligheten…

Nå. Jag ringde kundservice. Och där kunde de i alla fall leta reda på och konstatera att det var samma temperaturspann som innan, och det skulle inte vara någon annan skillnad heller. Bara en ”uppgradering” utan ändringar.

Nu har jag beställt en ugn. Den ska komma någon gång den 11 oktober, mellan kl 07 och 21.

Jag vill inte ha fler saker som går sönder nu!

Tolvåringen, scout sedan fyra år tillbaka, har fått tända brasa flera dagar i rad nu. För att det är mysigt och för att han vill.

Nu ikväll hade han tänt brasa. Och så skulle han efter en stund peta till de glödande vedträna med en sådan där peta runt i kaminen-pryl.

”Jag råkade bara peta till lite”, sa han efterhand. När en hel stor metall-”bräda” från ”takets” insida i kaminen rasat ner i elden.

Fan.

Ja, inte vet jag vad det är för någon pryl. Och jag har inte tänkt sticka in huvudet i den varma kaminen och undersöka hur den där grejen borde sitta. Jag har i alla fall med en grilltång och en salladstång lyckats lirka och lyfta ut den varma vaddetnuvar.

Och inte vet jag om han verkligen bara råkade peta till lite.

Men jag vill inte ha fler trasiga saker att hantera nu. Jag tycker inte att det behöver vara så mycket saker som går sönder. Inte just i år.

Jag skäms, men jag är så trött på att skämmas – kan vi inte åtminstone skämmas tillsammans?

Söndag kväll. Efter att jag stångat mitt huvud mentalt blodigt med bankpapper åkte jag för att handla, och eftersom det fanns några saker jag behövde handla som inte finns i närmsta affären åkte jag lite längre iväg.

Rejält mosig och sliten i huvudet gick jag av gammal vana förbi kyldisken där de lägger saker som är nedsatt pris på grund av kort datum. Och där fanns en hel massa ekologisk kyckling – kycklingvingar, filéer och annat. Men jag orkade inte. Just den kvällen orkade jag verkligen inte köpa hem kycklingdetaljer, trots att jag visste att de skulle komma att slängas typ en timme senare. Jag orkade inte. Och jag hade fruktansvärt dåligt samvete för det, men jag klarade verkligen inte av det just då.

Torsdag (igår). Handlar i min närmsta lilla affär. Konstaterar att de har ett skitlass (ja, verkligen ett skitlass) med nötfärs från hälsingestintan, allihopa med nedsatt pris på grund av sistadag 30 september. Och jag är så trött på att nästan alltid ha köttfärs i frysen som borde ätas upp, för att jag försöker se till att rädda lite av den ekofärs som kommer att slängas i affären om inte jag köper den.

Så igår köpte jag hem ett paket av hälsingestintanfärs. Och idag var jag inom affären, en och en halv timme innan stängning. Det fanns fortfarande åtta paket kvar med hälsingestintanfärs. Åtta paket à 500 gram. Jag köpte två av dem. Och skämdes ofantligt för att jag inte köpte resten.

Nu har jag ikväll stått och lagat oändligt med fina goda köttbullar, som ska stoppas i frysen och finnas som färdigmat. Och visst, det är fint och bra att ha goda köttbullar att ta till.

Men jag skäms. Jag skäms för allt det fina kött som slängs. Alla dessa djur som föds upp, slaktas och sedan bara slängs. Jag skäms över människans överproduktion. Jag skäms över hur vi hanterar värdefulla resurser och råvaror. Jag skäms över att vi hanterar levande varelser för att sedan bara slänga resultatet. Vi pratar om att vi behöver äta mer vegetariskt, att vi behöver hitta andra proteinkällor, som insekter, men samtidigt har vi en löjlig överproduktion av kött.

Jag skäms. Jag skäms över att jag inte köper hem allt det kött som jag vet kommer att slängas när affären stänger för kvällen. Men jag är samtidigt trött på att känna att jag ska agera någon sorts reservlösning och anpassa min mathållning efter vad andra uppenbarligen inte var sugna på just den veckan – och framför allt trött på att vi har en kultur där det anses normalt att det ska finnas så oerhört mycket mer mat än vad som behövs i våra affärer.

Jag skäms. Men jag är trött på att skämmas. Och det verkar vara så många andra som inte alls skäms. Jag tycker att vi åtminstone kunde skämmas tillsammans.


Tidigare inlägg: Grundproblemet är nog att det finns mer mat än vi behöver – vad gör vi åt det?

Just nu står inte Ikea högt i kurs hos mig

Jaha. Här har man vänt och vridit på det här med ersättningsugn för den där som lagt av. Jämfört funktioner, temperaturintervall, rengöringsmekanismer, priser och annat. Och konstaterat att eftersom Ikea har två ugnar som går upp till 300 grader, har pyrolytisk rening, varmluftsugn, tillverkade av Electrolux, med stor volym och i övrigt bra funktioner (som de där utdragsskenorna), så verkar det trots allt vettigt att handla av dem, eftersom det trots allt innebär ett bra pris. Plus att det snävar in valmöjligheterna ganska rejält, vilket är skönt jämför med oändligt många ugnar ute på hela marknaden.

Så har man spanat in Gränslös, pyrolytisk, på webben, och i princip bestämt sig för den. Men trots allt: ska man köpa en ny ugn så vill man liksom klämma och känna och inte bara beställa via webben. Så man tar med sig båda ungarna (som inte direkt har någon lust med det) direkt efter arbetsdagens slut och kör in till Malmö för att känna på ugnen och diskutera den med en försäljare på plats och sedan hem igen – totalt runt tio mils körsträcka och en hel måndagskväll. (Och passar på att köpa ett par lite större glas, eftersom tolvåringen velat ha det ett tag.) Och när man kommer hem pratar man igenom det hela med sina föräldrar och konstaterar att det nog blir bra med den här ugnen.

Och så är man trött så där efter arbetsdag och Ikeakväll och orkar inte fixa beställningen av ugnen just den kvällen. Och på tisdagen hinner man inte. Så på onsdagen, efter att ha jobbat intensivt hela dagen och medan köttfärssåsresten från frysen långsamt tinar, så passar man på att göra beställningen av ugnen via nätet. Letar reda på ugnen på Ikeas webbsida, klicka på ”Köp online”, ugnen hamnar i kundvagnen, man går vidare till kundvagnen och ska slutföra köpet, knappar in postnummer för att få veta leveranstid…

DÅ kommer det röd text under ugnen:

rodtext

Och man vänder sig till Ikeas chat, som bekräftar:

hej, tyvärr så har denna ugn utgått och går ej att beställa längre

Detta står alltså inte på ugnens webbsida. Detta ha alltså inte heller meddelats av försäljaren på Ikea Malmö när vi diskuterade ugnen i måndags kväll.

Och trots att jag preciserar för damen i chatten vad jag vill att ugnen ska uppfylla för kriterier, och påpekar att 300 grader är en väsentlig del, så föreslår hon ”Kulinarisk” som hon talar om går upp till 250 grader. Samt att hon tycker jag ska ställa den sortens frågor till kundservice som har telefonnummer ditten datten – fastän infon om chatten säger

Här kan du chatta med IKEA kundservice när du har frågor om produkter, behöver monteringsanvisningar eller vill ha hjälp att beställa från IKEA.se.

Och ja, den andra ugnen med samma funktion men lite annat utseende har visst också utgått.

Ikea står inte högt i kurs hos mig just nu. Även om jag är en trogen Ikeakund på många sätt. Just nu lutar det mycket starkt åt att köpa ugn från någon annan.

Men det jobbiga är ju att jag lite grann är tillbaka på ruta ett, med alldeles för många variabler att hålla rätt på, sånt där som tar kål på huvudet.

FAN SÅ JÄVLA JOBBIGT.

Det är alltid någon annans fel

Jag åker till banken för att gå igenom min bunt med papper och ställa alla frågor som måste ställas för att jag ska kunna få klarhet i vad det är jag förväntas skriva på på de olika pappren. Och förstås för att påtala att jag tycker det är illa att papprena är så dåligt formulerade respektive med så knapphändig information och instruktion att jag inte vet vad det är jag skriver på – och att jag tycker att det borde åtgärdas, att de borde göra något åt det, så att kunderna slipper sitta och gissa.

”Jag hör dig”, säger kvinnan i kundtjänst. ”Men jag tror inte det kommer att ändras”, säger hon också.

För ingen av dem har någon möjlighet att påverka utformningen. Alla sådana ”papper” och formuleringar – alla dokument för att upprätta konton och beställa kort och avsluta konton och ändra det ena och andra och tredje – köps in färdigt från Swedbanks system (även om det inte är Swedbank jag är kund hos utan en liten bank). Det finns ingen möjlighet att påverka. Ingen möjlighet att komplettera. Ingen möjlighet att modifiera det obegripliga som bjässen producerat.

Det är alltid någon annans fel.

Det sägs att kunden alltid har rätt. Tja, hos bankerna är det uppenbarligen inte alls så. Hos bankerna verkar det inte ens finnas ett intresse för att kunden ska ha en chans att begripa. Inga klarspråksambitioner. Inga ambitioner att kommunicera med kunden.

Kunden har uppenbarligen inte alltid rätt. Kunden ska vara så osynlig som möjligt. Banken ska uttrycka sig så att banken kan komma undan med vad som helst och finta bort kunden med formuleringarna.

Myndigheter har krav på klarspråk. Och med jämna mellanrum kommer juridiska avtal från stora internationella bjässar upp på tapeten. Men att våra inhemska banker inte ens kan utforma en vettig begriplig rakt på sak A4 om upprättandet av ett vanligt bankkonto? Eller skriva rakt ut hur jag som efterlevande förväntas hantera det papper där de uppmanar min döde man att skriva under på att han godkänt att hans konto ska avslutas?

Ja, jag är gnällkärring. Jag vet. Och det är tröttsamt. Det är tröttsamt att vara gnällkärring på områden där jag inser att jag aldrig kommer att orka åstadkomma förändring.

Fortsättning bankpapper

Jag har kämpat mig igenom bunten med bankpapper. I ärlighetens namn var faktiskt hälften av bunten utskrifter av kontoutdrag för det gemensamma kontot som måste avslutas.

En del av pappren har jag kunnat skriva på utan några påtagliga frågetecken. På andra har jag skrivit små blyertsfrågor eller noteringar men ändå skrivit på. På ytterligare andra är det blyertsfrågor som jag måste ha svar på innan jag kan skriva på. Jag tänker att jag får ta med mig hela högen (utom kontoutdragen) till banken på tisdag (tror jag är närmsta dag jag kan) och gå igenom mina frågor med kundtjänst en efter en.

Fascinerande nog är tre av pappren ”adresserade” till min döde man, och med tanke på hur de är utformade så verkar det liksom som att det är han som ska skriva under dem – i alla fall om de ska antas följa samma mönster som de andra, om det är jag som antas skriva under de som har mitt namn…

Halva biten är att det är fruktansvärt jobbigt att försöka sätta sig in i och förstå vad det är det står på pappren jag ska skriva på.

Men den andra hälften av det är att jag är arg på att det är tillåtet att ha så informationsmässigt urkasst material. Och det är ju liksom inte bara min bank det här handlar om, utan det är ett genomgående problem. Banker skriver så här. Banker får uppenbarligen skriva så här. Och det finns liksom ingen som har möjlighet att sätta sig upp mot det. Det finns ingen bank man kan välja för att slippa eller få något bättre. Jag/vi har liksom ändå bytt till en bank vi har bättre förtroende för än många andra. Men bankerna kommer undan med att skriva på obegripiska. Och det finns liksom ingen som pallar med att ta kampen mot dem.

Jädrar vad det skulle behövas folk som kan jobba med klarspråksfrågor på banker…

Och det tar kraft det här. Efteråt sitter det ledsenhet i hela huvudet och hela kroppen, och jag är helt utschasad. Mentalt urblåst som ett ägg i huvudet. Nu, tre timmar senare, har jag inte på något vis hämtat mig.