Category Archives: Jobb

Vardagspussel special

Jag pusslar och trasslar. För jag har ju börjat jobba: totalt fem dagar är det nu, varav fyra varit hemifrån.

Och när jag jobbar är åttaåringen på fritids. Fast han är inte så glad för det sedan pappa dog. Så han vill vara där så lite som möjligt. För hans skull försöker jag hålla dagarna korta. Dagarna förra veckan var det inte så många barn, men den här veckan är de flesta tillbaka, och då är det svårare. Igår kompromissade och jag hämtade hem honom efter halva dagen, fastän jag behövde jobba mer. Idag när jag varit i Malmö använde jag flex och kortade ner dagen så att det i alla fall inte skulle bli en full dag – men det hade varit knepigare idag för honom ändå.

Så för åttaåringens skull försöker jag begränsa tiden mellan lämning och hämtning – och därmed mitt utrymme för arbetstimmar – till ett minimum.

Men tolvåringen är hemma. Han vill inte vara på fritids av den enkla anledningen att inga av hans jämnåriga går där längre. Och när man är tolv är det ju rimligt att vara hemma själv på dagarna, inget konstigt i det.

Men det innebär att när jag jobbar hemifrån och ska ha lunch, så kan jag inte bara fixa fram något som jag är nöjd med – för vi har olika preferenser, och de snabbsaker jag skulle fixa till mig själv är han oftast inte nöjd med. Det innebär att lunch tar längre tid. (Eller så lyckas jag få honom att fixa lunch – men då måste jag ju ändå vara involverad större delen av tiden, det blir inte direkt arbetsro.)

Och det rimliga vore ju att sticka bort till affären när jag lämnat på skolan för att skaffa något smidigt till lunch (och fylla på annat som behövs). Men det funkar ju inte när jag ska hålla dagen så kort som möjligt.

Och jobbar jag inte hemifrån så måste jag ju trots allt än så länge se till att det finns något tolvåringen kan äta när jag inte är här.

Och sitter jag hemma och jobbar så vill jag ju gärna finnas där för tolvåringen om han kommer och pratar om det ena eller andra. Men tja, då blir ju arbetstiden lidande igen.

Pussel. Det är ett pusslande. En lätt instängd känsla, för att lösa det till det bästa för mig och båda barnen.

Och nej, jag klagar inte på barnen. Det här handlar ju om att vi alla ska reda ut det här så bra som möjligt. Självklart är det viktigast. Men det klämmer om många samvetsnerver…

Jobbet och närheten till det liv som fanns senast jag var där

Första dagen tillbaka fysiskt på jobbet i Malmö sedan innan älsklingen dog… det gör att saker blir påtagligt nära igen, på något vis.

Som den där dagen typ tio dagar innan döden (fast det visste jag ju inte då) när jag var på väg hem från dagskonferens i Malmö och han kollade av med mig på messenger om det fanns någon matplan, och jag svarade att det inte fanns det, och han meddelade ”Bra, då blir det köttfärsslimpa”. (Det var hans mamma som hälsade på som lagade den.)

Och alla små små saker som far genom huvudet, från det som var vardag då och liksom hoppar tillbaka till att vara vardag nu – men inte längre är det – för att jag går de vägar till och från jobbet som jag brukat göra i så många år, år när han alltid funnits i min tillvaro.

För övrigt är det Malmöfestival nu. Och jag har inte varit där alls i år. Och vill inte dit. För Malmöfestivalen är så väldigt mycket han: glida runt och lyssna på bra musik och äta god mat och vara ett med världen, på nåt vis. Och i år skulle det liksom bara bli frågan om att uthärda, och det har jag inte lust att lägga ork och tid och trassel på.

Vad betyder tillbaka?

Idag är jag för första gången fysiskt tillbaka på arbetsplatsen sedan någon gång runt 20 april.

”Vad kul/härligt/trevligt att du är tillbaka!” säger alla.

Men det här ju inte jag. Vem är ens jag i nuläget?

Och jag är inte tillbaka. Oavsett om man menar mitt gamla jag eller vem jag eventuellt är nu.

Vi ska inte slösa med gemensamma pengar

Med jämna mellanrum framförs det högljudda synpunkter i medier, synpunkter om hur offentliga medel ska få användas. Inte en skattekrona ska användas till felaktiga eller onödiga eller slösaktiga saker, kan man väl sammanfatta budskapet. Ingen lyx till anställda och så där. Inga onödiga insatser. Hela tiden välja det billigaste alternativet. Ja, och så vidare.

Jag jobbar i det offentliga. Våra löner är ju knappast fantastiska – det är liksom inte för den höga lönens skulle man först pluggar en hel massa år på universitet och sedan jobbar för att ”rädda världen” inom offentlig verksamhet. Men vi har vissa andra förmåner. Inga oerhört fantastiska saker, inbilla er inget. Men om jag behöver gå till läkaren så får jag tillbaka en del av kostnaden av arbetsgivaren. Och behöver jag receptbelagd medicin, så får jag också tillbaka kostnaderna av arbetsgivaren.

Men det där är ju typiskt onödiga kostnader. Sånt där som staten kanske inte borde lägga pengar på, enligt de där som skriker om att offentliga medel ska användas rätt. Så jag skäms lite grann varje gång jag begär ut ersättning för sådana utlägg. Nej visst, det är inga stora pengar, men ska liksom alla ni tillsammans bekosta mitt sertralin och min movicol?

Dessutom är det ju viss administration runt att få ut dem. Saker som ska fyllas i i tidredovisningssystemet, papper som ska skrivas på, kvitton som ska kopieras och skickas in. Administration stjäl tid från mer prioriterade arbetsuppgifter. Tid är pengar. Och tid är värdefull och ska handskas rätt med när det alltid finns mycket att göra.

Så ofta struntar jag i att begära ut pengarna. För att jag skäms att jag kostar pengar. Och för att jag tycker att jag inte har tid och ork att greja med det.

Jag antar att det är den effekten de vill ha, de där som tjatar om vikten av att offentliga medel inte ska användas fel?

Svar på mina jobbmejl från slutet av april

Trasslar mig bakåt i mejlskörden från den tid jag varit sjukskriven. Nu har jag kommit tillbaka till det som faktiskt är svar på mejl jag skickat. Saker jag satt och jobbade med i slutet av april, när jag satt och jobbade hemifrån för att ta hand om min sjuke man. Min i efterhand uppenbarligen döende man.

Ifall någon inte fattade det, så är det tungt. Tungt att gräva runt i det som liksom var i mina tankar när jag satt här hemma och han var ett allmänt sunk, den där tiden som jag i efterhand tänker att jag kanske borde gjort något annat – oklart vad, dock. Det är som att jag liksom i huvudet backar till den tid när han fortfarande levde – och så gör han inte det.

Olika sorters tid och formalia och utnyttjandet av den

Med att börja jobba kommer också kravet på att tidsredovisa. Framför allt den där tiden runt månadsskiftet april maj. Två halva och en hel dag med närståendepenning blev det. Och då rullar den där ångesten om närståendepenningen fram igen. De där tankarna på hur man ska få 100 dagar att räcka när man inte vet hur länge livet varar. Uppenbarligen prioriterade jag fel. Det kan jag gräma mig massor över nu.

Egentligen tyckte ju folk att jag borde slutat jobba redan långt tidigare. Fast jag mådde bättre av att fortsätta jobba – att inte bara ha sjukdom och markservicearbete omkring mig. (Precis som älsklingen faktiskt valde att jobba 25 % under förra hösten, fastän han säkert kunde sluppit.) Men när det där beskedet kom den 11 april så tyckte nog folk att jag borde sluta jobba. Men det var bara tio dagar till vår STORA KONFERENS. Och jag ville vara med och genomföra den. Tio dagar till skulle ju inte göra så stor skillnad ens om han bara hade tre månader kvar. Och även efter konferensen så fortsatte jag som sagt var att huvudsakligen jobba, om än mestadels hemifrån.

Så jag grämer mig nu. Att det inte blev mer än två dagar med närståendepenning. För jag kunde ju plockat ut hundra. Jag kunde börjat plocka ut från februari. Hunnit umgås mycket mer med honom.

Men jag kunde ju inte veta. JAG KUNDE INTE VETA!

Och jag hade kanske mått ännu sämre om jag inte hade sett annat än sjukdom under hela våren?

Jag gjorde det som var bäst för mig DÅ. Men kanske inte det som var bäst sett i det långa perspektivet?

Totalt två dagar närståendepenning. Varav den sista var dödsdagen. Den dagen hade jag kunnat få ledigt med full betalning från arbetsgivaren istället för 80% från försäkringskassan, men det visste jag inte. Och eftersom möjligheten att plocka ut sådana där dagar i samband med dödsfall från arbetsgivaren är väldigt klyddig i övrigt, så blev det i praktiken bara två sådana dagar också. För sedan har jag varit sjukskriven.

Jag har helt enkelt misslyckats, både planeringsmässigt, ekonomiskt och vad gäller att maxa umgänget med han som inte längre finns. Jävla skit. Och så lagom muntert att ha i huvudet när man försöker börja jobba.

När systemen krockar

Jag funderar mycket över det här med skyddsnätet från ”offentligt” håll när något sånt här händer.

Från arbetsgivaren kan man alltså i samband med dödsfall få max tio dagars ledighet, men varje enskild dag måste motiveras, med vak, begravning eller bouppteckning. Om man inte har den döde på väldigt fjärran håll så är det svårt att ”få ihop” mer än kanske fem dagar. Om man inte sitter och vakar över den döende ett antal dagar – och inte redan plockat de dagarna som närståendepenning, förstås – och det hade jag ju redan gjort med vakdagen.

Rimligen så är det dessutom svårt att få de där dagarna som går att plocka ut som betalda från arbetsgivaren – vak, begravning och bouppteckning – som dagar direkt efter varandra. För så funkar ju inte tillvaron: de blir ju utspridda över tid, liksom.

Jag tror att väldigt få i min situation klarar av att börja jobba direkt efter att ens make dött. Jag tror att det för de flesta landar i en sjukskrivning.

Och det lär väl knappast funka att ersätta vissa av sjukskrivningsdagarna med betalda dagar i samband med dödsfall från arbetsgivaren. Är man sjukskriven på heltid så är man.

Vilket jag antar i praktiken innebär att arbetsgivaren slipper undan och inte behöver betala för några sådana där dagar alls. Smidigt för dem.

Rapport från soffhörnet

Jag sitter i mitt soffhörn och försöker jobba. I fåtöljen ett par meter bort sitter älsklingen och sover. Ja, eller vad det nu ska kallas. Sjukvårdaren var här och gav honom något lugnande, för att ge ro och smärtlindring, och älsklingen nockades bort till någon sorts lugn och ro långt borta. Så nu sitter han där och sover, och får dropp under tiden.

Natten var besvärlig. Tror jag. Jag minns knappt längre. Jag vet att jag pysslat om och klappat inatt. Jag vet att han sovit mindre än mig. Jag vet att jag är skittrött.

Men jag sitter här i mitt soffhörn med min kaffe och försöker jobba. Försöker hålla fokus. Försöker komma på vad det var jag borde göra jobbmässigt. Jag vet att innan jag la undan jobbsakerna igår så tänkte jag att det var tre saker jag borde försöka ta tag i jobbmässigt idag. Jag har ingen aning om vilka. Jag tittar på min att göra-lista och vet fortfarande inte. Och mitt fokus varar så kort stund. Jag klarar så dåligt att fokusera och ta itu med över huvud taget. För jag är trött. Och jag vet aldrig hur länge jag kan sitta med något ändå. Jag vet så lite om allt. Och tiden är så kort och så sönderstyckad. Och älsklingen bara rinner iväg, som ett trasigt mjölkpaket.

”Det måste vara jobbigt för dig och barnen nu”, säger typ alla. Och ja det är det väl. Fast säkert inte på det sätt folk tror. Eller jag vet inte.

Som det är nu så är liksom tillvaron ändå bara något väldigt märkligt. Inget är som vanligt. Och det här är det som är vanligt. Älsklingen är riktigt riktigt eländigt sjuk. Det är inte mycket med honom. Och det är liksom både jättekonstigt och samtidigt just så det är.

Länge hade vi honom kvar. På riktigt. Bara med lite mindre ork och mycket mindre jobb och med cellgiftsbehandlingar mellan varven. Och både jag och han började väl tro att det där var en tillvaro som kanske kanske skulle kunna vara ganska länge. Länge var han inte alls den där cancersjuke man väntade sig när beskedet kom. Utan fortfarande huvudsakligen älsklingen, pappan, adjunkten.

Nu är det synd om honom. Nu är det inte mycket med honom. ”Det suger”, säger han som svar på när folk frågar hur det är.

Och alltså, han är ju med fortfarande. Han har huvudet i behåll. Fast utan ork att tänka särskilt mycket. Utan ork att prata särskilt mycket. Utan ork att göra särskilt mycket alls.

Fast han är fortfarande ganska aktiv på facebook. Inte som förr, men ändå. Och det lurar kanske folk att tro att det inte är riktigt så illa som det är?

Nästa vecka är det dags för cellgifter igen. Om de hjälper? Det vet ingen. Första indikationen är att vänta i form av vad tumörmarkörerna vid provtagning visar. Dem tar man inte förrän efter kanske tre omgångar med de nya cellgifterna. Frågan är ju snarast om vi liksom får svaret innan dess ändå. Hur länge till lever han, liksom?

Så visst är det jobbigt. Visst hoppades jag på att få ha kvar honom längre. Men jag har ju vetat i snart ett år att döden står och väntar för honom. Även om vi kunde haft tur och han fått vara kvar längre, även om det gått löjligt snabbt utför på sistone, så är jag liksom ändå glad för den extra tid vi fått. Och just nu handlar tillvaron om vardagsbestyr och att försöka få i honom lite mer glass. Och att finnas här och ge lite trygghet.

Det kommer att bli tomt när han inte finns här längre. Det kommer att göra ont. Men just nu är inte tillfället det gör mest ont. Just nu är det mer av konstaterande på något sätt. Jag har haft mycket ont i själen av det här, men just nu är det inte så illa. Det kanske känns värre redan ikväll – vem vet?

För egen del tror jag mest han genomlider i nuläget. Han har inte glädje av mat, han orkar inget, han bara sitter av tiden och försöker genomlida tristess och smärta. Och jag tror att enda skälet till att han vill hänga kvar ett tag till i det här skicket är för barnens skull.

Så jag sitter här och försöker fokusera och jobba. Egentligen skulle jag vilja gå ut i trädgården ett varv och se hur mycket av sparrisen som kommit upp. Hans sparris. Hans sparrisrad, som han fick som 40-årspresent. Fast jag vågar inte gå härifrån, eftersom han sitter i fåtöljen och sover den klubbades sömn. Så jag sitter kvar här med mitt kaffe i mitt soffhörn.

Och det är torsdag och jag skulle normalt åka och träna ikväll, men det blir det inget med i nuläget.

Profylaxandning i morgonstund

Det blev en tidig morgon idag… När älsklingen väckte mig ganska plötsligt trodde jag först att jag hade försovit mig. Men klockan var bara fem i sex, och han väckte mig för att han nyss hade vacknat av att han hade skitont i ena sidan av magen (en ny sorts smärta på en ny plats). Så jag ringde upp hemvårdsteamet, som fick prata med älsklingen. Och till skillnad från tidigare gånger av plötsliga nattliga ont etc så behövde jag nu inte köra honom till akuten, utan hemvårdsteamspersonen i andra ändan sa till äsklingen att stoppa i sig en morfintablett, så skulle sjukvårdspersonen komma om en stund.

Fast det är ju ändå inget roligt att sitta bredvid älsklingen som har panikont och profylaxandas.

Den första sköterskan var här vid halv sju på morgonen. Och senare på morgonen var en annan sköterska plus läkaren här och pratade och undersökte och gav en massa olika mediciner. Och det panikonda har minskat till mindre nivåer, och älsklingen har fått sova och mått bättre och sedan något sämre igen. Och badat två gånger, eftersom varma bad har en allmänt avslappnande verkan på honom. (Han badar ofta nuförtiden. Vilken tur att vi fortfarande har badkar, med tanke på vilken skillnad det gör för honom i det här läget.) Och på eftermiddagen har en sköterska varit här och tagit rutinprover och kollat läget igen.

Vad det var? Kanske att tarmen knölat ihop sig på något sätt i den allmänt besvärliga situationen, kanske något som lite grann delvis har en komponent av förstoppning eller också inte, kanske njursten, kanske något annat. Ganska oklart. Tror jag. Om jag hängt med i alla turerna.

Jag känner mig ganska trött efter att ha vaknat för tidigt på ganska märkligt sätt.

Jag har jobbat mellan varven, i alla fall. Och jag känner att den knepigaste biten med det nog är att jag liksom aldrig riktigt vet när jag börjar och slutar arbeta, för allting som händer händer utanför min kontroll. och så måste det ju vara. Men det gör det svårt att veta hur många timmar det egentligen är jag jobbat. Jag får gissa och höfta. Och det tycker inte det plikttrogna samvetet om :-( Näst svårast jobbmässigt är att hålla tråden i det jag gör under de här förutsättningarna :-D

Och om det jag skriver ovan är rörigt och osammanhängande, så skyller jag helt på trötthet ;-)

Den förvirrade lättnaden som inte borde finnas

Det är en väldigt udda känsla. Den dag och det evenemang som väldigt mycket av mitt yrkesarbete strävat mot under väldigt lång tid är över. I huvudsak har det avlöpt väldigt bra. Jag är nöjd med resultatet, jag är av med någon sorts nervositet och oro för att något inte skulle hinnas med eller något skulle glömmas eller något skulle bli fel, och nu är det liksom dags för lättnadens tid. Nu är det dags att pusta ut, känna att det är klart och att jag klarat det, dags för att saker att återgå till det normala. Och det finns en glädje i själen av detta.

Men saker kommer inte att återgå till det normala. Det viktigaste är inte klarat, inte avklarat, och kommer liksom aldrig att bli. Det finns ingen tid och ingen plats för lättnad.

Och det klarar liksom inte själen riktigt av att ta till sig just nu. Den vägrar liksom gå med på det. Huvudet kämpar på med att upprepa och påminna, men det går inte riktigt in just nu.