Category Archives: Musik

Den där buren jag bygger åt mig själv

I bilen snurrar en skiva med Elin Sigvardsson. Saturday Light Naive. Vi spelade den ganska mycket när den kom, för en bra bit mer än tio år sedan. Den är producerad av Lassepojken. (Okej, Lars Winnerbäck ska man skriva, det finns tydligen folk som tycker det är konstigt att kalla honom Lasse.)

På vissa ställen blir det extra tydligt att det är Lasse som varit inblandad. Till exempel i Paper Cup Words. Jag tror att det är Lasse som körar, Lasses röst som kommer fram bitvis. Och så melodislingorna som svävar ut och flyttar tillbaka till de tidiga Lasseskivorna. Till Dans med svåra steg.

“Och så PH på fiol”, hör jag dig säga. Och jag vet inte om det stämmer, om det är vad du skulle säga. Jag inser att fiolslingan förmodligen kommer från samma person som på Lasses tidiga, att det rimligen måste vara så. Men om det var PH som spelade fiol, eller om PH istället spelade flöjt, det vet jag inte. Jag vet inte ens vem PH är. Men det visste du. Du hade koll. Och förmodligen kände du de där människorna – inte närmre, men i alla fall flyktigt. Dels för att du var en sån som kände så många, och du kom från samma stad. Dels för att du var sådan: du lärde känna dem du ville. Du hade inget filter, ingen spärr, som hindrade dig från att prata med och vara nyfiken på och bara vara alldeles fantastiska du, oavsett vem du pratade med. Även om den du pratade med var kändis, eller bara överjävligt bra på något där du bara var en hängiven medelmåtta. Du var liksom bara dig själv.

Medan jag alltid fegar ur i sådana situationer. Känner att här ska inte jag komma och störa och vara i vägen och ta plats, för jag är ju bara lilla jag och ska inte tro att jag är nåt.

Gammalt inlägg: Det här med kändisar.

Och det där locket ligger på och hindrar i så många situationer. Hindrar mig från att vara mig. Hindrar mig från att göra saker jag vill, saker jag älskar. Jag vill inte förhäva mig, på nåt sätt.

Herregud, jag klarar ju inte ens om att tala om att jag vill göra saker, att jag tycker om att göra saker. För jag vet ju att det alltid finns andra som är bättre på det jag vill göra – sjunga, dansa, skriva. Och om jag ska göra något som andra är bättre på, då måste jag försvara mig. Och det orkar jag inte. Jag vill inte att det jag älskar ska behöva besudlas av att jag ska behöva ta den kampen. Så jag håller för mig själv. Stänger in. Har kvar drömmarna och viljan inombords. Men berättar inte. Nästan inte för någon.

Och det märkliga är att även kärleksfulla människor omkring mig gör att jag snävar in, avgränsar, mig själv. Att enda sättet att verkligen släppa ut och vara mig själv är att leva som eremit ;-) Till och med under alla dessa år med dig, älskling. För det är ju inte du som hindrat mig. VERKLIGEN INTE. Men med andra människor levande nära inpå mig så begränsar jag mig. För jag har lärt mig att det är enda sättet att begränsa smärta, att minska risken för att folk driver med mig för det jag älskar. Och det är det inte värt.

Och det var ljuvligt att leva med någon som lät mig vara mig själv. Och det var en ljuvlig adrenalindusch varje gång jag använde mig av det och konstaterade att det ju funkade, att jag fick vara mig själv, att du (förstås) bara var glad över att jag var den jag var, istället för att avgränsa mig. Men ändå. Ändå slutade det aldrig vara en kamp. Inte på grund av dig, utan på grund av att jag lärt mig att funka så, och aldrig lyckats lära bort det. En ständig kamp, en kamp jag måste fortsätta föra hela tiden, för att gläntan jag hävdar liksom hela tiden växer igen annars.

Och det är så himla märkligt, det här att se hur det påverkar mig att du inte längre finns. Att jag begränsar mig själv mindre av att du inte finns här. Att jag inte behöver ta hänsyn till dig. Även om det ju aldrig fanns ett verkligt skäl att ta hänsyn till dig. Även om du verkligen inte ville något annat än att jag skulle få blomma ut och vara ännu mer mig.

Och jag blir så arg på mig själv att det ska vara så. Försöker förstå hur det kan sitta så djupt och vara så svårt – omöjligt – att få bort. Arg på mig själv att det ska vara en fördel (på det här området) att du är borta. För jag inser att du trots allt var det allra bästa jag kunde få ur det hänseendet. Att du varit en enorm hjälp även på det här området, i att verkligen mata mig med stöd för att vara jag och tillåta mig det och tro på att det är bra.

Ändå. Ändå har jag inte kommit längre än så här. Och jag undrar om jag nånsin kommer längre. Jag tvivlar. För jag sitter här med mina papper och bläddrar och fixar och skriver – och säger ändå bara till några få vad jag faktiskt gör och vill.

Och orsakerna är gömda i små händelser i fjärran barndom, incidenter som ingen egentligen minns och som vuxenvärlden nog bara avfärdade.

Fan.

Du sa realism,
när jag föll och flög på samma gång.
Jag sov i fantasi och skrev en sång,
och Du stod suckande och iakttog min dans
för något som egentligen inte fanns.

Jag skrek poesi
och du stod kvar på jorden och såg på.
Du log, och jag försökte nog förstå,
men jag stod fångad i min drömda sagovärld
och flängde runt i fnoskig flärd.

Och nu så står jag vilsen hör bland brända skepp och körda lopp.
Bland molnen finns det hopp,
men på jorden står min kropp.
Och min kärlek finns minst tretton trappor opp,
i min drömda sagovärld.

Du sa “Altruism”,
ett svårt ord som jag inte kände till.
I min värld för jag göra som jag vill.
Så jag gick fram och sa “Du, dig vill jag ha”
Jag fick en kram och allt var bra.

Så jag skrek “Romantik!”,
du var nykter nog att säga “Kom,
kom jag har någonting vi måste prata om”
och nykter utav vin och full av längtan är det lätt
att säga fel och tänka rött

Nu går mina tankar till en prins och till en sagofe
som sitter på kafé,
vid en blomstrande spaljé,
och bara blandar ut sin tid med lite te
i min drömda sagovärld.

Du sa “Kom tillbaks
när du tappat dina vingar och kan gå”.
Själv hade jag ingenting att föreslå,
så du klippte mina vingar och min himmel rasa’ ner
och allt blev mörkt och inget mer.

Och jag darrade av skräck,
och du sa “Välkommen till Verklighetens land!”
Här hostar vi i sot och svett och sand.
Här kan vi leva som dom vinner som vi är,
bland alla andra som är här

Men mina vingar växer ut igen när vinden
stör ditt mörka hår,
och jag tror nog du förstår
när jag far upp dit ingen når,
och när jag vinkar ner till jorden där du står
från min drömda sagovärld.

 

Sång och och musik och status

Jag kan sjunga. Jag har alltid gillat att sjunga. Och det händer att folk säger att jag är bra på det. Att jag har en vacker röst.

Fast främst tycker jag väl om att sjunga för att… jag tycker om det. På samma sätt – eller liknande – som jag tycker om att dansa.

Sången är något som finns där. I magen, i själen, i lungorna och halsen och munnen.

Och som med allting som liksom bara finns där av sig självt, så är det något jag har svårt att känna stolthet för. För det är ju något som bara finns.

Jag spelar inga instrument. Jag har försökt i några omgångar under uppväxten att lära mig spela piano. Teoretiskt sett vet jag hur man gör :P Men det blev aldrig något med det, i längden. I övrigt kan jag spela improviserat på djembe, och har kunnat detsamma på en bodhran, men det är liksom inget jag vet hur man gör egentligen, utan också bara från hjärtat. Utan teori. Utan formell kunskap.

Och jag kan inte skriva låtar. Det ligger inte för mig, det finns inget sådant flöde ur mig, eller ens en vilja.

Jag kan bara sjunga. Jag älskar att sjunga. Jag skulle gärna spela in sång – om någon annan står för instrumentspelande och jag kan sjunga sånger som redan finns.

Samtidigt vet jag att det där ju inte räknas på samma sätt. Någon som bara sjunger in andras låtar och inte ens spelar instrument själv – det är lite andra klassens grej över det. Ska man vara artist på riktigt så bör man vara mer inblandad än så.

Och ja, jag vet att en del som sjunger ser rösten som sitt instrument. Fast jag kan inte göra det.

För jag har ju provat på att ta sånglektioner. Och det enda det ger mig är prestationsångest. Det där att sönderanalysera hur jag sjunger, det tar bort glädjen, men framför allt tar det bort tilliten till det jag kan. Sången blir bara ett stort ifrågasättande. Och det är det inte värt. Det jag behöver är att lita på mig själv, våga kasta mig ut och inte tänka utan göra och våga testa vart det leder mig. Inte tvärtom.

Så jag sjunger. Sjunger hemma. Tänker att någon gång ska jag ändå sjunga in nåt mer, när vi får ordning på studion här hemma.

Växa eller krympa

Tänk så stor skillnad det kan vara för tillåtandet i att göra det man vill, och fullt ut, på olika ställen och med olika människor….

När jag gick Danslinjen i Göteborg så gjorde jag en koreografi till Loreena McKennitts Marco Polo.

Alla klasskompisar var med på noterna och hade full tilltro till mig och mina idéer. Fullkomlig acceptans. Trots att både musiken och numret låg långt ute i kanten (eller snarast utanför) för vad som var “normalt” i det sammanhanget. Vi sydde fladdriga byxor till scenkläder, och repade sena kvällar. Vi fick ihop ett tjusigt bra nummer till avslutningsföreställningen. Och oj vad jag växte inombords.

Ett par år senare gick jag en musikalutbildning. Från dansläraren fick vi som hemuppgift att göra en koreografi. Ingen närmre instruktion än så egentligen. Så jag gjorde en koreografi till Tori Amos Precious Things.

La ner min själ i det, och tror egentligen fortfarande idag att den faktiskt var bra på riktigt. Men läraren hade verkligen inget positivt att säga om den.
Jag tror att den inte höll sig tillräckligt nära mittfållan. De andras saker, som både var mindre tekniskt avancerade och mindre känslomässa, fick bättre kritik.

Jag behöver nog inte ett egentligen gå in på vilken av de här erfarenheterna som varit till mest nytta och glädje och utveckling för mig…

Tendu

Tankar, känslor, upplockade projekt, som gör att ryggen rätar på sig, hållningen kommer tillbaka. (Ni som vet vad jag menar vet. Hmpf.) Och plötsligt går det mycket lättare att plocka fram det där hela tiden. Och plötsligt finns det piqué och relevé och tendu i musiken igen – och musiken som strömmar ur högtalarna lämpar sig plötsligt för sånt igen.

Och det finns så oerhört mycket kraft, känslomässig kraft, i att stå och göra intensiva tenduer och känna hela fotsulan arbeta mot golvet. Eller i ett improviserat känslomässigt port de bras.

Om döden, ord och vad man hinner på ett år

Fram till alldeles nyligen har inlägget “Men han har i alla fall inte gett upp” från september förra året hängt kvar på “tio-i-topp” för bloggens mest lästa. Nu i veckan har texten halkat ner från listan. (Ja, den åker väl kanske upp igen nu när jag länkar?)

Och idag påminner mig facebook om att det är ett år sedan vi tapetserade hallen.

Vi hann en massa saker. Jag tvivlade på att han skulle leva till min födelsedag förra sommaren, men vi fick nästan ett år till. Och även om det var ett år med andra förutsättningar, ett år där vissa saker var satta på vänt, så var det också ett år med riktiga saker, ett år där vi fortsatte i vår gemensamma riktning.

Det finns så många olika nivåer av att ge upp. Man kan faktiskt både ge upp och låta bli att ge upp på samma gång. Man kan ge upp och erkänna sig besegrad av cancern, när man vet att den är obotlig och dödlig, och ändå fortsätta livet till så hög nivå som det går så länge det varar. Live life to the fullest. Även om det vissa dagar också bara betyder att sitta och glo på akuten på TV.

Och det är fortfarande så märkligt på så många sätt. För det var liksom inte alls som man föreställer sig det. Eller som jag föreställde mig det. Jag har levt ett år med en dödligt sjuk person. Men en person som ändå större delen av den tiden var i så oerhört hög grad levande. Det var liksom bara de sista tio dagarna som han var döende. Och bara de sista tre dagarna som han var nånstans i närheten av vad man skulle uppfatta som dödssjuk – fast ändå inte alls på det sätt man tänker sig.

Mina tankar vandrar ofta förbi de olika ord folk använder kring döden och sjukdom. Det känns som att många liksom tappat bort nivån på värdeladdningarna hos orden. “Det är så tragiskt” skriver de – om någon som dött 80 år gammal under inga konstiga omständigheter alls. “Han är döende” skriver de – om någon som har obotlig cancer men fortfarande liksom inte alls hamnat på det kraftigt nedåtlutande planet utan är i full fart, arbetar och lever fullt ut. Och nej, jag har inte full insikt i dessa personers tillvaro – men det har inte de som skriver om det heller.

Och jag önskar i efterhand att jag hade fått ut ännu mer av det där sista året. Fastän det nog inte hade varit möjligt. För vi fortsatte vara vi, så långt det var möjligt, på det sätt det funkade under rådande omständigheter. Vi lyckades märkligt nog behålla ett hyfsat normalt liv, där ångest och panik inte tog över helt. Det är egentligen märkligt nog och en bedrift i sig. Att det i den bästa av världar kunde varit ännu mer och ännu bättre gör ju inte att det ens hade varit möjligt i denna verkliga dödliga värld.

Och ur datorhögtalarna sjunger Suzanne Vega från en konsert i Tyskland:

… he sounds like he’s missing something or someone that he knows he can’t have now
and if he isn’t I certainly am …

Söt, fast kanske inte som choklad

Sommaren 1999. Efter att jag träffat dig. Mejlväxling med dig. Vändande ut och in på själen. Äntligen någon som både lyssnade och förstod. En vän, en människa.

I början var jag inte säker på om jag faktiskt var kär också. Det var liksom inte centralt. Inte där fokus låg. Inte det som var viktigt.

Att erkänna, ens för sig själv, att man faktiskt är lite kär, lite förälskad, i någon kan vara ganska svårt.

Men han var allt ganska söt, den där pojken jag träffat på.

Och den här låten, som klistrade sig som ett tuggummi från radion den sommaren, klistrade också som ett extra soundtrack i den något “banalare” delen av min hjärna:

 

… dör också jag om du en dag går bort…

Hösten -99, jag tror det var den 6 september, började jag på en musikalutbildning.

Jag var nykär – jag hade inte varit ihop med älsklingen ens en månad. Och dessutom hade jag äntligen kommit in på en musikalutbildning.

Den första låten jag fick att arbeta med av sångpedagogen var Kärleksvals:

Som en sträng på gitarren
och som tonerna i din visa.
Så skälver jag, så lever jag,
var gång du håller mina händer.

Som en sträng på gitarren
sakta dör när du slutar spela
dör också jag om du en dag
går bort och aldrig återvänder.

Jag vill le och jag vill dansa
med armarna om din hals.
Men mitt leende blir tårar
av bitterljuva kärleksvals.

Som en sträng på gitarren
skänker tonerna i din visa.
Så lever jag mitt liv för dig
och aldrig får du gå ifrån mig

Som sagt var, jag var nyförälskad: 24 år och för första gången med pojkvän – tyvärr på 40 mils distans. Sången talade definitivt till mig (även om det aldrig skulle falla mig in att leva mitt liv för någon annan som i texten).

På utbildningen skulle jag alltså sjunga om väldigt stark kärlek. Utbildningen var också väldigt inriktad på att teatermässigt leva sig in i rollen, vara i det jag gjorde på scen till fullo – inte bara agera.
Men jag fick också på utbildningen veta att om vi var ordentligt hängivna att lyckas med utbildningen så borde vi egentligen skippa allt vad hette pojk- och flickvänner under den tid (två år) som utbildningen varade.

Det där är snart sjutton år sedan. Jag hoppade av musikalutbildningen i mars året efter. Jag har inte tänkt på sången på evigheter.

Men plötsligt när jag stod i kön till Jukebox på Liseberg i förrgår så poppade minnet av den upp, och jag var tvungen att leta reda på texten.

 

Som en sträng på gitarren
sakta dör när du slutar spela
dör också jag om du en dag
går bort och aldrig återvänder.

Och jag kämpar med att inte dö av att du gått bort och aldrig återvänder.

Effekterna av konstgjord andning

En av de saker som gör påtagligt ont i sorgen är alla saker som är förknippade med dig och som blir gjorda nu men inte blev gjorda medan du levde.

Som musik. Att det liksom kanske kan tänkas bli av att få ordning i studion och spela in musik. Det känns så vansinnigt och sorgligt. Varför såg vi inte till att få det att hända medan du levde?

Fast jag vet ju varför. När du blev sjuk så fortsatte vi där vi var just då. Det var hela tiden konstgjord andning. Vi visste inte hur lång tid vi hade. Vi visste aldrig ens mer än på några dagars sikt vilken kvalitet vi hade att vänta oss av dagarna, vad som skulle vara möjligt.

Då ändrar man inte riktning. Då fortsätter man i den riktning man är på väg just då, fortsätter på den inställda kursen, så långt man hinner.

Vi var i någon mån kvar i småbarnsåren. Slutskedet av dem. Tiden när anpassningen till små barn styr tillvaron. Och ja, det var väl dags att växla. Men så kom cancern. Och växlandet blev inte av. Vi fortsatte det där året i samma riktning.

Nu är du död. Plötsligt går det att hitta växlarna igen. Det går att plocka upp de där spåren som vuxit igen under småbarnsåren. Hade du inte varit sjuk hade vi kanske plockat upp dem under det senaste året.

Nu får jag istället plocka upp dem utan dig. Och det känns för jävligt.

Recension: Suzanne Vega-konsert i Malmö

Äsch, recension är nog att överdriva :-)

Men sammanfattningsvis, som du skulle ha uttryckt det: Tant kan fortfarande. Definitivt.

Suzanne Vega sjunger fortfarande fantastiskt. Hon är närvarande och avskalat briljant. Musikalisk och kompetent.

Hon är helt klart med och fyller lite av det där hålet jag skrev om förra året. (Även om hon inte är så gammal.)

Konserten innehöll en blandning av gammalt, skitgammalt, nyare och så nytt att det knappt riktigt finns än (album som kommer i oktober). Hon har ju en del år att plocka av, om man säger så. Vi fick både Caramel och Monkey in the middle.

När vi efter avslutande Luka och Tom’s Diner klappade in henne igen, körde hon först Liverpool – och sedan frågade hon om det var något särskilt vi faktiskt ville höra, och efter ett antal önskerop från publiken blev det att hon körde Blood makes noise. Och sedan ytterligare en låt.

Det var en bra konsert. Du skulle också ha tyckt det. Och jag kunde liksom höra dina glada tillrop och gillanden inom mig. Det gjorde ont. Det är ju så, allting trevligt och bra och underbart är förknippat med dig – och gör ont.

I din kopp

Hemma från konsert med Suzanne Vega. Sätter på “Songs in Red and Gray” på spotify. Gör te till mig i din kopp.

Now what would you have me do
I ask you please?
I wait to hear
your voice,
the word,
you say.
I wait to see your sign