Category Archives: Saker jag inte förstår

Finmald broccoli på påse, eller hur tänkte ni?

Sedan vi (eller älsklingen, förstås) fick cancerbeskedet har vi tack och lov varit ganska förskonade från diverse ”goda råd” om ”alternativa behandlingsmetoder” – vilket ju är tacksamt; jag befarade att det skulle bli värre.

Det som dock dök upp omedelbart och från flera håll var påpekanden om att undvika socker och vitt mjöl och sånt, eftersom socker tydligen anses vara det som göder cancercellerna.

Och alltså visst, man kan försöka se till att äta klokt och hälsosamt, och i det ingår självklart att hålla nere sockerkonsumtionen. Men det är ju sånt som funkar att tänka på när man mår bra.

Dagar som nu, när han lider av illamående till följd av cellgifterna, så är liksom det viktiga att han faktiskt får i sig någon sorts energi som han lyckas behålla. Att han får behålla tillräckligt med vätska för att inte torka ut och tillräckligt med energi för att inte kroppen ska lägga av. Rostbröd, blåbärssoppa och kräm är betydligt bättre mat än ingen mat alls. Och om vi inte lyckas hantera det här hemma, så är det inläggning med dropp som gäller. Då blir det socker-salt-lösning på påse.

Jag vet liksom inte riktigt vad det är folk menar man borde göra istället? Ge honom finmald broccoli i droppform?

Det kan tilläggas att de kunniga onkologerna inte på något vis anser att socker behöver undvikas.

Till dig som nu tänker länka till en massa sidor om ”alternativa cancerbehandlingar” eller rekommendera mig att googla på ditten eller datten i ämnet: du kan låta bli, för jag kommer ändå att placera de kommentarerna i skräppost. Jag har för övrigt valt att inte googla alls i ämnet cancer, och jag har inte ens gått in på de seriösa sidor som läkarna rekommenderat. Jag ska trots allt balansera cancern med min egen ångestläggning.

Hemskheter som bleknar och tidens ände

Det är så märkligt…

Då, i mitten av maj, så var det som att jag hamnat i en mardröm. Eller inte riktigt en mardröm, men snarast vaknat i ett värstascenario som blivit verklighet. Snarast gick jag omkring och önskade att det vore en mardröm, som jag kunde vakna ur. Och jag kämpade med att orka med att ta in och acceptera att det inte var en dröm, att det inte gick att vakna upp ur det, för det var verkligheten och den gick inte att fly från, hur hemsk den än var.

Så jag kämpade med att vänja mig vid tanken – och gjorde väl också det.

Men inte heller i det här fallet blev det som jag hade väntat mig.

Då, från början, visste jag inte ens om jag skulle våga tro på att han skulle leva fram till min födelsedag. Nu har vi hunnit fira både min födelsedag och minstingens sjuårsdag.

Då föreställde jag mig en tid med mycket sjukhusvistelser och mycket besvärliga behandlingar. Nu kan jag konstatera att han bara varit inlagd den där första tiden i maj, och behandlingarna består i sjukhusbesök på några timmar åt gången, två gånger varannan vecka, och i två dygn mellan dessa tillfällen har han en droppflaska i en magväska.

Han mår mycket bättre nu än i maj. Alla tankar på den förestående katastrofen är långt mycket mer fjärran nu än för en månad sedan. Det är… inte direkt som att mardrömmen aldrig funnits, men stundtals är det ändå nästan som att jag glömmer bort den – eller i alla fall glömmer bort hur hemsk den är och vad den faktiskt innebär.

Ibland känns det som att vi liksom ändå lever i den yttersta tiden (och då syftar jag inte på klimatförändringarna). Sunkuthuset, som i en avlägsen fjärran framtid – när det mesta annat var klart, kanske när vi blev pensionärer, men sannolikt aldrig – skulle få ett genomskinligt tak och bli växthus eller orangerie, har vid det här laget fått sitt genomskinliga tak och kompletterande puts på innerväggarna, och jag målar och fixar och donar med fönster och annat där och det står tomatplantor i krukor därinne och växer. Det är helt osannolikt att det händer, att vi kommit till den punkten.

[fortsättning]

[fortsättning från sent igårkväll]

… för grejen är väl liksom att det är så totalt ointressant för mig.

Vilken religion folk bekänner sig till är så sällan relevant för mig, utom om de har extrema tolkningar eller är bokstavstroende eller så, och det är liksom sällan den sorts människor jag umgås med.

Och vad folk har för sexualitet är förstås bara relevant för mig om det är någon jag är intresserad av eller om det är någon som är intresserad av mig. Och ärligt talat är sannolikheten mycket större att det i så fall faller på något annat – som brist på ömsesidigt intresse eller något annat – än på sexualiteten :-)

Så: inget jag snappar upp per automatik – och inget jag ser skäl att ta reda på, generellt sett. Och alltså vet jag inte.

Om du inte lämnar några spår kommer jag inte ha en susning

Från twitter:

Hur står det till i Sv? #svpol

68% av amerikanerna har inte en vän som är Muslim.

74% Jobbar inte med en

55% har en dålig bild av Islam

För mig väcker det här frågor – och jag kan inte komma med några svar. För sanningen är den att jag inte har koll på vad folk omkring mig tillhör för religion. Ja, visst, infödda svenskar kommer ofta kulturellt från kristendomsmässiga rötter – men inte alltid. Och det betyder inte att de är kvar där. Och för min del kan de lika gärna komma från helt andra bakgrunder utan att jag begriper det.

Grejen är liksom just det: det där hör till sånt jag inte begriper. Sånt jag inte snappar upp de sociala signalerna för. Likaväl som jag inte alls kan svara för om folk omkring mig är heterosexuella eller homosexuella eller något annat. I alla fall inte om det inte är väldigt uppenbart – typ att de berättar eller att jag ser vem de hånglar med. På samma sätt som jag antar att kompisen som är prästvigd också tror på den kristna guden. Det är liksom på nåt sätt att betrakta som faktabaserat eller empiriskt bevisat eller vad man ska säga.

Men vaga signaler av annat slag – nä. Så jag vet inte vad folk omkring mig har för religionstillhörighet eller sexualitet eller annat. Det är väl ett av mina sociala handikapp.

Fyrverkerier och prioriteringar

Jag gillar verkligen fyrverkerier. Det är snyggt med stora maffiga fyrverkerier.

Det är också farligt och miljöförstörande. Och skrämmande för många människor och djur.

Men ja, jag tittar gärna på fyrverkerier. Njuter av det andra köpt och skjuter upp. Trots att vi bor på landet har vi fina fyrverkerier att titta på i alla väderstreck. Vi slipper betala, vi slipper skjuta upp dem. Vi behöver inte ens gå ut, utan nöjer oss med att titta genom fönstren, och eventuellt gå upp till ovanvåningen där vi får ännu bättre överblick.

Men jag har så svårt att begripa att det finns så många människor som är beredda att lägga så mycket pengar på något som är över så snabbt. Och på något som samtidigt är så riskfyllt.

Så mycket pengar på detta – när samtidigt så många människor inte ens anser sig ha råd att välja ekologisk mat och miljöanpassade lösningar.

Skor och gympasalar och skolavslutningar

Om några dagar är det skolavslutning. Och nu har jag ännu inte fått info om var den kommer att ske, men jag gissar på att det blir som vanligt: utomhus på skolgården om vädret är okej; inne i gympasalen om regnet öser ner.

I gympasalen hålls även andra evenemang, som fritids föreställningar och annat. Det vill säga när skola eller fritids behöver få in många människor under tak så är det gympasalen som gäller.

I vanliga fall är det förbjudet med uteskor i gympasalen. Det sitter stora skyltar om att ta av sig skorna innan man går in. Men det där gäller helt uppenbart inte på skolavslutningar eller liknande. Då är det okej att folk stövlar in i skor. Som att skorna den dagen inte kan förstöra golvet eller skita ner. Och som om vuxna människor inte skulle kunna vara kapabla att följa de regler som deras barn förväntas följa.

Varför är det alltid de bråkiga som det ska vara synd om och vi andra som ska acceptera?

Nu efter EU-valet har det varit många diskussioner om hur man ska bemöta och behandla SD-väljare. Och många har argumenterat för att vi ska vara förstående, snälla och tålmodiga.

Det är säkert klokt ur ett praktiskt hänseende.

Samtidigt stör det mig. Mycket.

För det var ju i ganska hög grad det man fick höra som liten när andra ungar uppförde sig på otrevliga sätt mot en. Att man skulle visa förståelse för dem, av det ena eller andra eller tredje skälet. Det var de som inte begrep bättre, det var de som hade haft det svårt, och så vidare.

Det var vi med förståelsen som skulle acceptera att bli dåligt behandlade. Det var vi som skulle stå ut med att bli nedtryckta, inte få vara oss själva, inte klä oss som vi ville eller ha de intressen vi ville. Smyga med vem vi var och inte reta någon, och acceptera att det fanns sådana som hade svårt för oss, oavsett varför de nu hade det.

Vi skulle anpassa oss och de skulle inte lära sig att göra annorlunda.

Och sedan har vi vuxit upp, och vi som inte stämde med mallarna och fick lära oss att stå tillbaka har sakta fattat mod och kämpat oss tillbaka och lärt oss stå upp för oss själva och inte låta mobbare och översittare ta över. Klär oss som vi vill, säger vad vi tycker, tycka att vi duger som vi är, och allt vad det nu handlar om.

Och det stör ju självklart fortfarande de inskränkta. De som vill att det ska vara som det var förr, när alla passade(s) in i en väl utprovad urgammal modell. Och de röstar på ett parti som vill tillbaka dit.

Och då är vi där igen: vi får rådet att vara snälla och tålmodiga mot dem. Sätta oss in i deras situation.

Precis som mot bråkstakarna när man var liten.

”Han drar dig i håret för att han är kär i dig – han vet inte bättre.”

Nä. Han drar mig i håret för att han vet att det retar mig och att han inte kommer att få någon skit för det. När tänker någon stoppa honom? När tänker någon i praktiken leva upp till att samma krav och förutsättningar ska gälla för alla?

Det är så jävla tröttsamt att tillhöra dem som alltid förväntas ha förståelse för dem som är dumma, och att av en eller annan dum anledning uppmanas att låta dem hållas eller vara kärleksfull mot dem. Varför ska ansvaret alltid ligga på de goda? Varför måste alltid de goda stå tillbaka?

Vad menas egentligen med stänga av mobiltelefonen?

När man kommer till sjukhus och vårdcentraler så stor det ofta direkt på ytterdörren att man ska stänga av mobiltelefonen. Så även när jag senast var på sjukhuset i torsdags.

Men det gör folk inte.

Jag vet ju inte med säkerhet av vilken anledning man ska stänga av mobilen. Jag har fått uppfattningen att det handlar om att den kan påverka medicinsk utrustning. Men jag är inte säker.

Och oavsett anledningen så är det klart och tydligt att folk inte respekterar uppmaningen. Folk sitter och knappar på sina telefoner i väntrummet. En del till och med pratar i telefon i väntrummet.

Märkligt nog säger inte heller vårdpersonalen ifrån. Vilket får mig att undra: ÄR det inget problem att folk använder sina mobiltelefoner? Ja men uppdatera då infoskyltarna – eller ta bort dem. Eller är det bara frågan om ljudaspekten, alltså att ringsignaler stör, men det är okej om man satt telefonen på ljudlöst? Skriv då det!

Gör inte intrång i min fantasivärld!

Jag har varit på föräldramöte ikväll, för tioåringen, som går i trean. Ganska mycket tid ägnades åt att berätta om deras läsprojekt. Detta är något som åtminstone delvis gör som en reaktion på Pisa-resultaten, och poängen är att öka läsandet i allmänhet samt bättra på läsförståelse. Så, på olika sätt försöker de få barnen att läsa mer, samt fundera mer kring vad de läser.

Och det låter ju i grunden bra.

Men min känsla efter att ha suttit där en stund och lyssnat på hur de vänder och vrider på böckerna de läser, genom att först diskutera vad de tror kommer att hända i boken, sedan ställa tusen frågor, grotta ner sig i betydelsen av ”svåra” ord (även ord barnen inte själva tycker är svåra), redogöra för tid, plats, huvudperson, andra viktiga personer, vad bokens ”problem” är och så handlingen, samt dessutom göra konst av det… var inte alls någon bra känsla.

Herregud, de gör ju mer djupanalys av böckerna än vi gjorde på gymnasiet!?

Och vad viktigare är: de dödar magin.

När jag läser en bok så går jag in en bubbla, en fantasivärld. Den är min. Där får jag leva mig in, utan att behöva redogöra för någon annan. Om jag berättar för någon annan så förstörs magin. Då måste jag plocka ner det till något jordiskt. Och i någon mån försvara min känsla.

Läser man högt för någon så är man inne i bubblan tillsammans. Delar fantasivärlden och hemligheten, i alla fall till viss del – men aldrig till fullo.

”… så gör gärna likadant hemma och fråga era barn om det de läser…”

NEJ! Kommer aldrig på fråga. Vill han berätta – fine. Men annars räcker det bra med ett enstavigt svar om att boken är ”bra” eller ”dålig”. Mer än så ville jag inte fråga mina föräldrar när jag läste som liten. Och ärligt talat skulle jag nog inte vilja svara så hemskt mycket mer idag heller, så länge det kommer till skönlitteratur.

Hur är det meningen jag ska bojkotta?

OS i Sotji är igång. OS i Sotji, med alla sina katastrofer när det kommer till mänskliga rättigheter i olika hänseenden.

Man borde bojkotta, sägs det.

Och alltså, jag tycker det som händer därborta är skithemskt, på alla möjliga sätt. Men jag blir inte klok på vad det praktiskt skulle innebär att jag ska bojkotta.

Inte titta på TV-sändningarna? Ja men så vitt jag begriper sänds OS på TV-kanaler jag inte har.

Så det är väl låta bli att lyssna på radio då? För visst, jag har P4 på ibland. Och där pratar de ju en dl sport. Bland annat OS. Men alltså, ska jag stänga av när de kommer in på sport? Det är ju knappast så att jag lyssnar egentligen. Stänger jag av kommer jag ju att missa relevant nyhetsrapportering från mitt närområde. På vilket sätt hjälper det människor i Ryssland?