Category Archives: Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg

Nej, jag vill inte flytta

Då och då kommer frågan. Från folk på jobbet. Från mamma. Från andra.

– Du har inte funderat på att flytta?

Det de menar är väl att det skulle vara smidigare för mig att bo någon annanstans, till exempel närmre jobbet, givet omständigheterna.

Det är en hemsk fråga. En fråga som liksom på något vis handlar om att få mig att ge upp det sista jag har kvar.

Dels skulle det förstås innebära en jävla massa jobb att flytta. Jag hinner och orkar inte ens med den kontinuerliga utrensning som behövs i livet. Flyttrensa är på en nivå långt bortom det möjliga.

Fast det är ändå inte det relevanta argumentet. Det relevanta är att det är här jag BOR. Här jag slagit ner mina rötter.

Jag vet att det är fult att bry sig om materiella ting. Och ett hus är materiellt. Jag vet.

Men alltså, här har jag satt ner mina bopålar. Landat. Efter att aldrig ha känt mig hemma någonstans på riktigt sedan jag flyttade hemifrån, så växte jag fast här på nolltid.

Både älsklingen och jag älskade den här platsen och de här omgivningarna.

Det var här vi la vår tid. Vi har skapat det här tillsammans. Byggt in våra drömmar, våra gemensamma värderingar och synsätt. Vi har kämpat sena kvällar med att isolera vinden. Vi har vänt och vridit på bästa lösningar för kök och badrum. Vi har planterat bärbuskar och sparrisrad.

Här bor min själ. I väggar och tapeter och golvbjälkar här finns spåren av honom. Av vår gemensamma livsgärning. Av majoriteten av de år vi fick tillsammans.

Jag. Du. Vi.

Och det tycker ni att jag borde överge? För att det vore mer praktiskt? Slita ut min själ, överge det lilla jag har kvar? Kasta bort allt det vi kämpat med och låtsas att det inte betyder något?

Jag vet att man kan bli tvungen att ta sådana beslut, på grund av skäl man inte råder över. Men att göra det frivilligt?

Och ja, jag vet att ni bara menar väl, ni som frågar. Jag vet.

Julväntan i ensam själ

Idag gör själen ont.

Och ja, till stor del hänger det nog samman med den stundande julen. Inte julen i sig, utan förberedelserna.

Det är ensamt nog i vanliga fall, liksom.

Delad glädje är dubbel glädje, säger man. Ensam glädje är knappt ens glädje, skulle jag vilja säga ibland. För så väldigt många glädjeämnen blir så hemskt mycket mer om man har någon att glädjas tillsammans med. Göra tillsammans med.

Speciellt när man som jag får väldigt mycket av glädje av att göra saker. Saker som kanske kräver planering, arbete, genomförande, innan man når fram till själva huvudpunkten. Och alla de där förberedelsebitarna är också glädje – om man gör dem tillsammans med någon som också gläds, någon annan som också ser framstegen, någon annan som också myser inombords och glittrar utåt av längtan och förväntan och fixatfärdigtglädje.

Men om man inte har någon att dela det med så blir allt det där som är vägen till något bara tråkighet och tröstlöshet och meningslöshet och sorg.

Slutklämmen blir kanske bara enkel istället för dubbel, men vägen dit blir bara elände. Och elände är väldigt dålig motivation för att alls orka genomföra.

Och det där blir extra påtagligt så här innan julen. Advent. Väntan. Förberedelser. Jättekul och jättemysigt om man gör det tillsammans med någon. I bästa fall omotiverande och i sämsta fall sorgligt tyngande om det man vill glädjas tillsammans med inte längre finns.

Nej, jag vet. Man behöver inte baka pepparkakor och göra korv och så vidare. Men alltså, om problemet vore att jag inte ville så vore det ju en sak. Problemet är att jag vill. Att jag älskar att planera och förbereda och fixa och glädjas. Tillsammans.

Själv har jag inte tillräckligt med drivkraft. Ingen att diskutera med, ingen som bekräftar. Ingen som gläds med mig.

Barnen? Jodå, barnen vill att det ska hända. Men de har inget intresse av att planera eller hjälpas åt, ingen drivkraft att vara aktiv del i det. Julen ska bara magiskt uppstå.

Du kan väl komma tillbaka?

Du behöver inte kunna *göra* saker. Det räcker bra att du sitter där i soffhörnet, dödssjuk och borttvinande. Du kan hålla om barnen ibland, lyssna på dem, lyssna på mig… Bekräfta mig och dem, stötta och vara bollplank. Och i övrigt bara finnas där.

 

Uthusvind och skjortor

Vi fortsätter rensa. Mina föräldrar är här och hjälper till, och jag är i slutet av en förkylning och ganska orkeslös, men jag är med på ett hörn.

Idag har jag och mamma rensat ut bland dina skjortor. De allra flesta vanliga skjortorna blir iväglämnade. Likaså ”snyggbyxorna”. Kvar hänger vad vi tror är frackskjortor, och så frack (vanlig och spexdito), en kostym och någon studentoverall.

Och igår klättrade jag runt uppe på uthusvinden. Där är det ju bara du som brukat klättra upp och därmed bara du som har koll. Hade koll. Men jag tog ner en del gammal skit som inte behövde vara kvar. Småbarnsskidor och bebispulka och diverse annat.

Längst in på ena sidan stod oändliga mängder med krukor. Min gissning är att vi lastat upp dem i samband med köksrenoveringen, när vi använde uthuset som kök och alltså behövde få undan så mycket som möjligt av det som brukat vara i uthuset. Och sedan har de aldrig kommit ner igen. Oändliga mängder med krukor som i så fall alltså stått där sedan sommaren 2009. Nu är de nerplockade. Och det är inte ordning däruppe, men nu har jag i alla fall lite överblick, och det finns lite golvyta.

Han är död så han är inte längre upptagen

Inatt drömde jag om älsklingen igen. En sådan där ganska konstig dröm, om en vardag som känns alldeles vanlig fastän allting är annorlunda mot hur det var eller är i den vakna verkligheten – massor med detaljer och förutsättningar som är fel fast rätt. Och då dessutom en sådan där dröm där älsklingen fortfarande lever. Och vi bor i ett hus, fast inte det här, och saker är som vanligt fast inte här.

Och det fanns ett par personer i sammanhanget som var uppenbart intresserade av älsklingen. Romantiskt intresserade eller vad man säger, alltså. Och åtminstone den ena av dem frågade mig hur det var, om älsklingen var upptagen eller inte, om han träffade någon eller inte. Och jag sa att nej, han är inte upptagen. Att visserligen bor vi fortfarande ihop och så där, med barn och hus och sånt, men han är ju officiellt död och sedan han dog så är vi liksom inte ihop på det sättet längre, så nej, han är inte upptagen.

Och det enda jag reflekterade närmre över det där i drömmen var att jag lät bli att säga att det fanns någon mer som nog var intresserad så att om hen ville ha en chans så var det nog bråttom.

I drömmen var detta inte det minsta konstigt.

Använd dina hjärtan klokt

Det är den där rosa månaden.

Så, här kommer några tips till dig som tycker illa om att cancer dödar en massa människor:

– Gå på de kontroller som erbjuds via vården. Vissa sorters cancer kan då upptäckas i tid, och många sorters cancer har i så fall en ganska god prognos. (Inte alla. Vissa sorters cancer innebär fortfarande en tvärsäker död, oavsett hur svårt folk har att ta in det.)

– Om du kan utan att ätas upp av ångest: håll själv koll på andra sätt som rekommenderas. (Du hittar dem om du googlar.)

– Låt inte ångesten för cancer äta upp dig. Kom ihåg att leva medan du lever. I efterhand kommer inget att ha blivit bättre av att du gick och hade ångest hela tiden. (Det där rådet är riktat även till mig själv.)

– Om du vill hjälpa till att hitta botemedel mot cancer, skänk en slant till Cancerfonden. (Men om du blir månadsgivare får du tyvärr stå ut med regelbundna klämkäcka utskick.)

– Om du vill hjälpa någon som drabbats av det jävligaste, bidra ekonomiskt till behandling. Till exempel till Linnea: https://www.youcaring.com/linneanordstrom-760690

– Om någon du känner drabbats: fortsätt att vara den vän du är även under sjukdom. Om hen dör och du pallar trots ångest och sorg så finns det säkert sätt du kan hjälpa till även efter döden. Vilka sätt som passar dig vet du bättre än jag.

Och så en sak till:

 kan vara jättebra.  är ibland det enda vettiga sättet att svara när man vill visa att man bryr sig om något jobbigt, eller om något trevligt för den delen, när man vill visa att man bryr sig men alla ord är för stora eller för små eller riskerar att bli för klumpiga eller fel. Men  utan kommentarer och med hyschhysch omkring sig är ganska meningslöst som metod att bekämpa cancer. Använd dina hjärtan till bättre saker.

Begravningsbyrån och blomsterbutiken som månadspåminnelse om döden

Jag betalar räkningar.

När man betalar räkningar i internetbanken så måste man anmäla eller registrera varje ny mottagare man ska betala till. Men när man väl anmält en mottagare så finns den kvar för tid och evighet.

Det innebär att varje gång jag tittar i listan över betalningsmottagare, så får jag syn på blomsterbutiken jag köpte kistdekorationen från, för blomsterbutiken har ett namn som hamnar högt upp i listan.

Och varje gång jag börjar knappa in Telias bankgironummer så får jag inledningsvis även upp begravningsbyrån som har några siffror gemensamt.

Som om det inte vore påminnelse nog om döden varje gång jag betalar räkningar och hanterar det som inte längre är en gemensam ekonomi.

Eller förväntas det vara en aha-upplevelse för en mamma till en trettonåring om det finns en pappa som också kan ta ansvar?

Jag är på vårdcentralen med ena sonen.

Vi behöver boka en ny uppföljande tid.

Jag får förslag på en tid. En tid den där enda dagen när jag räknat med att faktiskt få kunna ta mig in till mitt jobb, till kontoret, dit jag alldeles för sällan kan ta mig på grund av livets hopplösheter och omständigheter.

Jag påpekar detta. Frågar om jag som förälder behöver vara med – ja, det behöver jag. Jag förklarar att den dagen faktiskt inte riktigt funkar, just för att det var den dagen jag tänkte få komma till jobbet.

”Men finns det ingen pappa som kan följa med istället?”

”Nej, han är död”, säger jag.

”Ja, det kunde ju inte jag veta”, säger sköterskan.

Nej självklart inte. Men å andra sidan kunde du ju antagit att om jag uttrycker mig på det sättet, att jag konstaterar att det blir problematiskt för att jag inte kan den dagen, och jag inte alls tar upp möjligheten att det finns någon annan som skulle kunna istället, ja, då kanske det rimligen beror på att det faktiskt inte finns någon pappa som är relevant i sammanhanget? Det kanske är rimligt att anta att jag är den första som borde fundera på den sortens lösningar? Eller förväntas det vara en ahaupplevelse för en mamma till en trettonåring om det finns en pappa som också kan ta ansvar?

Döda kroppar har liksom ingen möjlighet att ha kul ihop

Hasse Alfredsson är död.

Facebook och twitter svämmar över av kommentarer om att nu får han äntligen träffa Tage igen, nu blir det nog roligt i himlen, och så vidare. Alla möjliga människor skriver det.

Och ja, visst, om det funnes en himmel så vore det säkert livat där nu, och älsklingen skulle höra till dem som anslöt till det lusteliga gänget. Men nu tror jag ju inte att det finns någon himmel. Eller, jag är övertygad om att det inte gör det.

Men jag är fascinerad över att så många kommenterar som om det är självklart att det finns en himmel. Gör de det för att det låter fint, för att det ger dem tröst att tänka så, eller för att de faktiskt tror på en himmel eller en plats man kommer till efter döden?

Missförstå mig inte, jag tycker också det låter fint om Hasse skulle få återförenas med Tage. Men det är ändå bisarrt för mig att så många skriver det.

 

Förra årets text i ämnet.

Omgiven av familj och vänner

Häromdagen dog Janne ”Loffe” Carlsson. Som så ofta så meddelades det via medier att han hade dött omgiven av familj och vänner – eller något sånt där.

Sånt där får mig att undra så mycket och känna mig så konstig.

Sitter verkligen alla människor utom vi och väntar runtom den döende? Timme ut och timme in?

Man vet ju inte i förväg hur lång tid det tar innan personen dör. Ofta är det väl egentligen oklart om det rör sig om timmar, dagar eller ännu mer ända tills döden verkligen inträffar?

Min älskling dog på en måndag, sent på kvällen, strax innan midnatt.

Han blev inlagd på fredagen, tillfälligt. Till lördag morgon hade läget försämrats så pass att vi insåg att det var på väg mot döden, och under lördagen kom familj och nära släkt. Älsklingen orkade inte några längre stunder utan vilade mellan varven. Till söndagen kom en drös vänner och hälsade på. Och det var begränsade stunder och vila emellan. Och på måndagen var det huvudsakligen familj och vänner kvar, och ännu kortare stunder.

Han orkade inte ha oss därinne för mycket. Ville inte ha oss därinne för mycket.

På kvällen åkte de andra hem för att komma tillbaka nästa morgon. Det var bara jag och äldsta sonen som sov kvar på sjukhuset. Och det var en ren händelse att jag vaknade till av hans rosslande när han tog sina sista andetag.

Han var inte omgiven av släkt och vänner när han dog.

Det betydde inte att släkt och vänner inte ville vara där, inte brydde sig. Utan det handlade dels om att man faktiskt inte kan sitta där, massor med människor, timme ut och timme in, och vänta på att en människa ska dö. Och dels på att han själv inte skulle ha stått ut med att vi gjorde det. Det hade varit elakt mot honom, den döende.

”Ofta är det så att det inte är förrän den döende faktiskt får vara ifred som hen slappnar av och kan släppa taget och dö.” Ja, ungefär något sådant sa en av sköterskorna den sista kvällen, bara någon timme innan älsklingen dog. Så jag tror egentligen inte att det var älsklingen som var unik i just det här.

Men i medier är det så det ser ut: alla som inte dog påtagligt övergivna dog i stället som någon sorts målning på Nationalmuseum, med hela släkten sittandes runtom.