Tag Archives: alkohol

De flesta beter sig faktiskt aldrig som svin

En före detta minister har varit på fest, druckit mycket alkohol och uppfört sig som ett svin*. Och då dyker det upp kommentarer av typen ”Vem har aldrig uppfört sig som ett svin på fester med alkohol?”.

Självklart har jag aldrig uppfört mig som ett svin på fester med alkohol.

Jag har för övrigt aldrig varit full. Nånsin. Men många dricker alkohol men i måttliga mängder och uppför sig aldrig som svin.

Jag var på många studentfester när jag pluggade. Andra drack alkohol. En del drack mycket. Jag var alltid nykter. Men de allra allra flesta uppträdde aldrig nånsin som svin.

Det är ett märkligt antagande att alla människor ibland uppträder som svin.

För övrigt skrev  jag visst något om accepterade ursäkter för ett tag sedan. Det blev visst liksom lite småaktuellt nu.

* Jag ber om ursäkt till alla av grissläkte.

Accepterade ursäkter

Apropå förra inlägget, och dansgolv och fester och nattligt röj…

… så associerar jag via det faktum att jag är nykterist och ”alltid” varit, och det faktum att det nog faktiskt var ganska smart av det var UNF som höll i showdanskurserna jag gick på högstadiet, för det var trots allt början till en trygghet på dansgolvet, en trygghet att vara mig själv, och det är säkert en bra förebyggande grej om man ska hålla ungdomar borta från alltför mycket alkohol? Fast för mig så var det väl kanske snarast så att jag inte skulle gett mig på alkoholen annars, utan snarast stannat hemma. Och därmed förstås missat en jävla massa kul…

… och därifrån hamnar jag associationsvägen vidare i saker som anses vara fullgoda ursäkter för en massa dumheter. Och ja, det var det jag egentligen tänkte skriva om nu.

För det är ju uppenbarligen så: det finns en massa accepterade ursäkter. Ursäkter som jag på det hela taget tycker är märkliga eller ger märkliga konsekvenser.

Alkohol är en sådan. Om man var full eller berusad så kan man komma undan med en hel massa saker som man inte skulle komma undan med om man var nykter. Trots att folk vet att det är en effekterna av att dricka alkohol, och därmed kunde låta bli att dricka om de ville undvika att de där sakerna händer. Vilket gör att jag helt enkelt måste anta att folk ibland väljer att dricka alkohol för att kunna skylla på alkoholen. Och ja, jag kan känna mig lite avundsjuk på det där ibland. På att ni som dricker kan dricka och sedan göra saker ”i skydd av det” – medan jag liksom måste våga av egen kraft, eller hur man ska säga. Och jag som är nykter förväntas liksom på ett annat sätt ta konsekvenserna av det jag eventuellt gör, medan någon som druckit alkohol kan komma undan med och bli förlåten på grund av att hen inte kunde hjälpa det, typ.

En annan sådan där sak är ungdom. På något märkligt sätt verkar folk kunna ursäkta en hel massa saker med ungdom. Fan att man var snäll och duktig och ordentlig istället för att utnyttja det där en gång i tiden :P

Ungdomsursäkten har två varianter. Den ena lyder ungefär ”Vi var så unga så vi förstod inte bättre.” – Ursäkta, men de saker ni säger att ni inte begrep är liksom inga komplicerade grejer. Och nej, ni var inte korkade bara för att ni var unga. Faktiskt inte. Den andra varianten av ungdomsursäkten handlar på något vis om hormoner eller ungdomligt sinne och liknande.

Jag har också varit ung. Jag var inte korkad när jag var ung, jag var typ lika smart då som nu :P (Och jag, som aldrig utnyttjade de lägre förväntningarna på intelligens och allmän tankeförmåga till något som var fördelaktigt för mig, fick jämt höra från jobbiga vuxna att jag inte begrep bättre när jag tyckte att de inte tog ansvar på jobbiga områden som miljö. Fast det handlade nog snarast om att de vuxna inte ville behöva bry sig om jobbiga saker.)

Ja, och sedan har vi alla de där som ursäktar sig med vad andra gjorde. Hur någon annan klädde sig, uppträdde, och så vidare, och liksom lyckas använda det som en ursäkt för att få lov att uppföra sig som skitstövlar.

Nu har jag säkert glömt något exempel – så känns det i alla fall. Men poängen är i alla fall att det finns saker som anses vara accepterade ursäkter. Och vi som sköter oss, vi missar hela tiden möjligheten att gömma oss bakom dessa ursäkter. Skulle vi råka göra något misstag eller något som blir pinsamt, då får vi märkligt nog stå med mycket mer skam.

Och nej, julen är INTE bara för barnen!

För övrigt så hör visst de här ”vit jul”-människorna till dem som anser att ”julen tillhör barnen”. Och det är en uppfattning jag inte heller delar. Julen tillhör alla som vill fira den. Där ingår jag, 40 år gammal, som behöver en paus efter en intensiv höst med jobb, en sjuk älskling och en son som inte mår jättebra. Jag vill fira jul – äta god mat och godis, umgås med familjen och återhämta mig.

Fastän jag är vuxen så har jag behov som behöver uppfyllas för att jag ska må bra. Jag kämpar hela tiden mot en massa samhällsströmningar som försöker sänka mitt värde till att bara vara förälder och som därmed vill få mig att köra över mig själv till förmån för andra hela tiden. Men faktiskt så är jag också en människa, med ett eget värde, fastän jag passerat den där magiska 18-årsgränsen.

Jag tror det är väldigt farligt att göra den där uppdelningen, att säga att barnen är viktigast, att julen bara är till för barnen, och annat sånt. Vad sänder det för signaler, liksom?

Som förälder behöver vi föregå med gott exempel. Och i det ingår att lära barnen att alla vi människor har ett värde, inte för att vi har en viss ålder, utan för att vi är de vi är, och att vi är de personer vi är, med intressen, glädjeämnen och svagheter, oavsett om vi är 5, 50 eller 100 år. Att vi behöver respektera varandra och ta hänsyn till varandra oavsett ålder. Och att julens glädje är värd att fira och uppleva även när man är vuxen, till och med om det inte finns några barn med.

(Och tänk vilken ångest vi annars skickar med barnen, om de liksom måste uppleva julen åt alla andra och om dessutom julen liksom inte är något värd när man inte är barn längre?!)

Dåliga argument för vit jul

Jag ska börja med att påpeka att jag är nykterist och dricker inte starkare drycker än 2,25%. Och det kommer jag förstås inte att göra i jul heller. Men jag kommer ändå inte att skriva på för en vit jul.

I sociala medier cirkulerar för tillfället den här bilden:

vitjul

Och jag tycker argumenten är usla.

1. Det är mycket möjligt att det är sant (även om min tilltro till Yougov-undersökningar är synnerligen låg), men det säger ändå ganska lite. Är det vuxna som druckit mycket eller lite det handlar om? Men visst, det här är nog trots allt det bästa argumentet.

2. Ja, men det gör jag ju ändå? Det behöver jag inget ställningstagande för någon vit jul för att få göra. Jag som nykterist gör det i vilket fall. Och även min omgivning, som inte är nykterister, gör det, för de vet också om värdet av att det finns alkoholfria alternativ – även när det inte finns nykterister på plats. Och säkert skulle det vara bra om fler botaniserade i alkoholfria hyllan, inte bara till jul – men det är inget argument för en vit jul.

3. För de 4-5 barn i varje klass som lever i hushåll där någon vuxen riskkonsumerar alkohol gör det ingen skillnad att vi, i ett hushåll där det inte riskkonsumeras alkohol avstår från de små mängder som dricks här.

4. Jag är inte fit for fight när barnen väcker mig och vill leka klockan 6 på juldagens morgon – eller någon annan morgon vid den tiden. Tack och lov är mina barn numera så stora att de inte väcker mig vid den tiden och vill leka. Men genom de år de gjorde det har jag aldrig känt mig fit for fight vid den tiden. Och då har jag alltså aldrig druckit drycker med en alkoholhalt som ”räknas”.

5. Mitt ena barn har stundtals ont i magen av oro. (Eller, jag vet inte om det är just ont det ska kallas. Men oro är det, och i magen.) Den oron kan inte tas bort av att jag lovar att låta bli alkohol – det skulle inte göra någon som helst skillnad. Att antyda att barns ”magoro” skulle försvinna om alla lät bli att dricka alkohol på julen är antingen väldigt naivt eller väldigt fult. Det finns många många andra skäl att ha oro.

Ja, jag förstår att det finns många barn som upplever hemska jular på grund av vuxna som dricker för mycket alkohol. De kommer inte att få det bättre av att min älskling låter bli att dricka en enda öl (vilket är min gissning av vad han kommer att dricka på julafton) eller av att jag skriver under på att dricka samma som jag brukar.

Tidigare inlägg om ”vit jul”, från 2011.

Är du flygberoende?

Jag har aldrig flugit särskilt mycket. Så jag har väldigt svårt att förstå folks flygande kors och tvärs. Det är så många människor som ser flygandet som något fullkomligt självklart och naturligt. Något man liksom int ens reflekterar över utan bara gör, nästan som att äta frukost, utan att alls fundera över negativa konsekvenser eller ens fundera över att det är något att fundera över.

Som sagt var, jag förstår inte. Men jag vet inte ju inte hur det är. Jag har ju liksom i princip inte testat.

Ungefär som jag inte har testat att röka. Jag förstår inte poängen med att röka. Jag förstår inte att någon nånsin testar, när ju alla vet att det är farligt.

Eller som att jag aldrig testat att dricka alkohol (jag drar gränsen vid ungefär 2-3 volymprocent), mer än typ av misstag.

Jag har inte testat. Jag vet inte vad jag missar. Och alltså har jag enligt många inte ens rätt att uttala mig. Ska man få lov att uttala sig så ska man själv ha testat, själv se fördelarna eller ha skaffat vanan. Att redan från början avstå från det man vet är skadligt eller dåligt anses vara ett märkligt alternativ; rätt att uttala sig om att något är dåligt får man enligt en del bara om man själv testat och sedan valt att sluta/låta bli.

Och när jag grunnar på detta så slår det mig att likheten även i övrigt nog är relevant. Kanske är det så att många människor faktiskt utvecklat ett flygberoende? För nog påminner det lite om ett beroende, det här att räkna med att snabbt och lätt kunna ta sig iväg till fjärran platser på några timmar, att resa till London över en helg eller till Thailand för en vecka eller två, eller för den delen tjänsteresor till USA eller sydeuropa eller Kina flera gånger i månaden. För att inte tala om alla idrottsstjärnor, som befinner sig på nya platser var och varannan dag. (Eller reser våra olika landslag tåg mellan sina olika matcher och tävlingar? Jag ska erkänna att jag inte kollat upp detta. Jag antar helt krasst att det inte ens skulle vara möjligt att ha tävlingar så ofta och på så olika ställen som de har om de skulle förflytta sig långsammare.))

Ja, jag tror att många människor utvecklat ett långtgående flygberoende. Och eftersom det är ett så pass nytt beroende så är det nog många som inte ens vill se det. Dessutom anses det väl fortfarande lite fint, lite hippt, att hålla på så där. Ungefär som rökning en gång i tiden.

Det sägs att suman av lasterna är konstant. Och jag inbillar mig att rökningen har minskat. Har folk i västvärlden, som kollektiv betraktat, ersatt rökningen med flygning?

Om det nu är frågan om ett beroende, så behövs det förstås hjälp. Jag hade velat skriva rubriken på det här inlägget ”Är du flygberoende? Lugn, det finns hjälp att få!”. Men tyvärr gör det väl inte det?

Och om nu summan av lasterna är konstant, så måste väl grejen snarast vara att ersätta beroendet med något annat. Ett beroende som är mindre skadligt för miljön. Några förslag?

Mina beroenden? Tja, böcker, kaffe, te. Men framför allt kanske skrivande och sociala medier.

Vad vill du ha alkoholen till, om du måste välja?

Jag var nyligen på studiebesök på en av de svenska vinodlingarna. Jag är visserligen nykterist, men jag tycker ändå det är spännande och intressant, både ur odlingshänseende och själva vinframställandet.

Men så började jag fundera. Om vi nu har ett jordklot som egentligen inte räcker till alla människor som bor på det om vi lever som vi gör, om marken inte räcker till att odla mat och kläder åt alla, då måste vi dra ner på saker som inte är nödvändiga.

Och varandes den jag är tycker jag att vin hör till de mindre nödvändiga sakerna. En vinstock (planta) ger tydligen ungefär en vanlig flaska vin. Om man istället dricker vatten så kan man odla något mer nödvändigt på den odlingsytan.

När man i ungefär samma veva hörde den gamla vanliga diskussionen kring etanol som bilbränsle – etanol framställd av sockerrör någon annanstans på jorden, av underbetalda arbetare med taskiga arbetsvillkor, odlade på mark som skulle behövas till att odla mat åt befolkningen där, så började jag fundera.

Ska vi i Sverige köra bil på etanol så bör vi göra det på etanol framställd på råvara odlad i Sverige, och helst inte ta upp mark som annars skulle användas för att odla mat.

– Så varför inte använda den alkohol vi redan producerar? ;-)

Nä, jag vet, det vore knappast vettigt att köra bil på det inhemska svenska vinet :-) Det blir alldeles för dyrt som drivmedel och räcker ingen vart. Ska vi framställa inhemsk alkohol till att köra bil på så finns det betydligt produktivare grödor än vindruvor.

Men jag tycker ändå tanken är intressant. Som jämförelse. Som ett sätt att visa på att man måste göra prioriteringar.

Olika personer kan nog prioritera olika i det här fallet. Jag känner själv att det är viktigare med bilbränsle än med vin (ja, jag dricker alkoholfritt vin ibland, så det är inte så att jag inte alls bryr mig om vin). Hellre kunna köra bil och bara dricka vatten. Men det finns säkert människor som gärna behåller vinet och struntar i att köra bil.

Nu är ju valet inte alls så rakt och enkelt – det är många fler val som ska vägas in i ekvationen. Resor, prylar, mat, boende och så vidare. Det som är intressant är just att göra tankeexperimentet och ta ställning: vad är egentligen viktigast för mig?

Det blir ingen vit jul här

Jag är nykterist. Det har jag varit sedan jag var tretton år. Eller ja, jag drack förstås inte alkohol innan dess heller. Men det var när jag var tretton som jag aktivt tänkte tanken.

Det gick till så här:

Hösten när jag var tretton började jag dansa showdans. Det var UNF (Ungdomens nykterhetsförbund) som höll i kurserna. Jag tyckte inte att jag behövde gå med i föreningen, för självklart drack jag ingen alkohol! Alkohol var ju olämpligt på alla sätt och vis, så det var ju självklart. Lika självklart som att inte röka, för övrigt.

Ett år senare bestämde de att om man var med i föreningen så fick man rabatt på dansavgiften. Då gick jag förstås med – jag var ju nykter ändå!

Jag var sedan med i föreningen i några år (som en av få nyktra i den föreningen…), men sedan såg jag ingen poäng med medlemskapet längre.

Jag hade alltså tagit beslutet, eller snarast för mig själv integrerat det som en del i min identitet: jag är nykterist.

Det har jag sedan hållit fast vid, bortsett från ett par missförstånd som lett till totalt en mun glögg av starkare slag (tror jag – jag frågade aldrig men drack inte heller mer) och ett glass cider à fem procent. Eller, numera drar jag gränsen vid 2,5-3% ungefär, d.v.s. dricker Cidre Doux oavsett vilken procenthalt det innebär för just det märket. (Och då kan ju tilläggas att cider med tre procents alkoholhalt dricker jag kanske en gång vartannat år max, så det är inget stort avsteg ;-))

Men ändå. Jag betraktar mig som nykterist.

Och det är väl egentligen en ganska märklig sak. För egentligen tycker jag att det är att förenkla världen ganska drastiskt att hålla på en princip av det slaget bara sådär. Jag menar, jag tycker ju inte att alkohol nödvändigtvis är av ondo. Jag har inga problem med att andra dricker alkohol så länge det är i rimliga mängder. Men det här är det beslut jag tagit för egen del. Det är bara så.

(Mamma tror att det har något att göra med att morfar var alkoholist. Det har det inte. För mig var morfar framför allt sjuklig, jag träffade honom aldrig särskilt mycket och kan inte påstå att jag ens kände honom. Och att han var (huvudsakligen nykter) alkoholist märkte jag liksom aldrig något av på de korta stunder jag träffade honom. Jag tror inte ens att jag hade fattat att han var alkoholist när jag tog det här beslutet – eller, jag är övertygad om att jag inte visste det.) Däremot är det ju ett synnerligen gott argument för mig att låta bli alkohol nuförtiden, med tanke på ärftlighet och sånt. Men ändå: det är INTE skälet till min ståndpunkt.)

Så: jag kommer inte att dricka några starka drycker under julen.

Men – jag kommer inte heller att skriva under för en ”vit jul”.

Det dricks verkligen inga stora mängder alkohol i det här hushållet. Snarast väldigt små. Inte heller mina föräldrar, som kommer hit, dricker några stora mängder. Det kommer inte på något vis att bli besvärligt för våra barn av att min man och de andra vuxna dricker varsin snaps och nåt glas öl.

Och de barn som firar jul med vuxna som inte kan hantera alkoholen på ett bra sätt får inte på något sätt en bättre jul av att de som kan hantera alkoholen, här hos oss, låter bli de där enstaka glasen.  Det är lite som att säga att bara för att en del inte kan köra bil på ett förnuftigt trafiksäkert sätt så ska alla vi andra låta bli att köra bil. Det är inte vi här som ska göra annorlunda. De är de som dricker för mycket som ska göra annorlunda. Och att min man, mina föräldrar och min bror avstår från alkohol på julafton kommer inte att få de som dricker för mycket att låta bli. Inte heller mitt val att låta bli.

Och jag låter inte bli av solidaritet med andra. det kan jag göra när jag tror det gör någon som helst skillnad för de andra. Det tror jag inte i det här fallet.