Tag Archives: amning

Förlossningsberättelse [version 1.0]

Det allra första tecknet på att något var på G kom vid niotiden på kvällen, strax innan jag skulle gå och lägga mig, torsdagen den 10 juli – dagen innan BF: Ett par små ljust ljust rosa aningens klumpiga flytningar på pappret.

 

Något.

 

Fast det behövde ju inte betyda något alls. Jag antog att det borde vara något som hade med slemproppen att göra, och det vet man ju att även om slemproppen går, så kan det dröja veckor tills förlossningen.

 

Jag var på toa och kissade flera gånger på natten, precis som vanligt (möjligen något fler gånger än vanligt). Inget mer rosa.

Efter att jag hade varit på toa vid 04.20-tiden började jag få “mensvärk” till och från. Det varade i ett antal minuter åt gången och försvann sedan. Det kom och gick med någon sorts regelbundenhet. Jag slumrade lite mellan varven. Vid 05.30 var jag på toa igen. Nya rosaaktiga flytningar, nu något påtagligare rosa och något mer rinniga. Och dessutom en ytterst liten klump koagulerat blod (typ en mm i diameter).

 

Mensvärken blev mer påtaglig och kom mer i tydliga intervall – mer värkbetonat. Jag låg kvar i sängen och försökte slappna av, försökte vila, även om jag inte kunde sova. Men jag lät sambon sova – jag tänkte att han behöver nog det.

 

Vid sjutiden tog jag en dusch. Vid det laget var det klart påtagliga förvärkar, som jag skulle betrakta som huvudsakligen regelbundet återkommande.

 

Efter duschen, vid kvart över sju, tog jag två panodil. Trots detta ökade det onda på, så att det gjorde mer ihållande ont, men kortare stunder åt gången. Det funkade bra att försöka andas igenom förvärkarna.

 

Först framåt kvart i nio började jag märka någon effekt av panodilen. Därefter lugnade förvärkarna ner sig påtagligt eller lade nästan av helt med tiden. Bebisen däremot levde rövare i magen (vilket den även gjort hela natten).

 

Vid 10.30 hade jag återigen rosa flytningar – mycket tunna sådana.

Klockan 11 hade jag tid hos BM för vanlig rutinkontroll. Allt var som det skulle. SF-måttet hade minskat en cm sedan sist, blodtrycket var marginellt högre än annars, och bebisens hjärtljud låg på 156, vilket var högre än någon gång tidigare under graviditeten.

 

Effekten av panodilen avtog så sakteliga igen, och när vi kom hem från BM ringde vi och förvarnade potentiella barnvakter. Mina föräldrar hade sedan tidigare erbjudit sig att ha Simon över helgen, men deras tanke var då att vi skulle mötas på halva vägen (de bor ca 15 mil bort) för överlämnande av barn under lördag förmiddag. Nu ringde vi och bad dem komma och hämta honom ända hemma hos oss och redan fredag kväll. De lät först tveksamma, men ringde senare och sa att det var OK.

Även de barnvakter som fanns på närmre håll förvarnades om att något var på gång, ifall det skulle bli mer bråttom, men att vi förstås inte alls visste något närmre.

 

Förvärkarna ökade när panodilen gick ur kroppen. Vid fyratiden tog jag nya panodil.

Vi tog det lugnt under dagen, och jag klarade av att läsa lite sagor för Simon samt försökte vila lite (jag hade ju trots allt inte sovit efter kl 04.20).

 

Under sen eftermiddag/tidig kväll hade värkarna nästan avtagit igen, kom mer sporadiskt och gjorde inte särskilt ont, så när mina föräldrar dök upp vid halv sjutiden verkade det kanske lite fånigt att vi bett dem komma tidigare – det kunde ju lika gärna ta ett antal dagar till. Men medan vi satt och åt började det göra mer ont igen. Efter att de hade åkt var det onda väldigt påtagligt. Jag fick stundtals krypa ihop ordentligt av det onda och andades mig igenom. Jag satte mig en stund vid datorn och försökte klocka värkarna. På de 45 minuter – 1 timme jag satt där varierade intervallet mellan 5 och 8 minuter; vid något tillfälle ännu något kortare. Jag tyckte visserligen inte själv att de gjorde så ont att jag borde behöva åka in till förlossningen, men jag ringde ändå in och resonerade med dem. Efter lite diskussion kom vi fram till att jag skulle avvakta en timme till och sedan ringa in igen.

 

Under den timmen blev intervallen något kortare – 4-7 minuter – men framför allt ökade intensiteten i värkarna. När jag ringde förlossningen igen, kände jag mig väldigt osäker på vad jag ville. Efter lite resonerande kom vi dock fram till att jag skulle stanna kvar hemma och ta en dusch samt sedan försöka vila.

 

Efter en dusch och två panodil gick jag och la mig. Under cirka två timmars tid lyckades jag sedan småslumra mellan värkarna. Sedan ökade det onda så pass att jag inte klarade av att ligga kvar. Jag gick ner och försökte klocka värkar samt andas igenom samma värkar.

 

Värkarna kom nog aningen tätare nu, men framför allt hade intensiteten ökat. Det gjorde ONT nu, och varade länge för varje värk. Jag kände att jag snart skulle kunna ha svårt att klara av att åka bil in till förlossningen. Och jag ville komma in innan det gjorde så ont att jag inte skulle klara av att kommunicera.

 

Klockan var nog ungefär 3 när jag gick upp och väckte sambon och sa att ursäkta den hemska tiden, men jag vill nog åka in nu. Sedan ringde jag förlossningen och sa att vi tänkte komma in nu, medan sambon slängde på sig kläder, gav katterna mat och plockade med sig någon reservtröja.

 

Vi kom in till förlossningen ganska prick klockan 4 på morgonen och blev insläppta i ett undersökningsrum. Jag blev placerad med CTG-maskin (medan BM snällt satt och läste mitt förlossningsbrev) och sedan undersökt. Jodå, jag var öppen 3-4 cm, och vi var välkomna att stanna. (Cervix var enligt journalen en halv cm, vilket hon inte säger något om.)

 

Jag fick, enligt mitt eget önskemål, lavemang. Jag mindes från förra förlossningen den hemska känslan av att krysta och samtidigt känna mig förstoppad, och så ville jag inte ha det igen, om det gick att undvika. Och jag hade insett att det var nu, i början, som jag hade möjlighet att bry mig om sådana “förberedelser” – senare skulle jag sannolikt ha för ont för att ha möjlighet att bry mig.

 

Vad ville vi göra nu? Upp och röra på mig, eller lägga mig i ett bad? Eftersom sambon fortfarande inte hade parkerat bilen (utan bara ställt den utanför förlossningsintaget), så körde vi bort den till parkeringen, så att jag skulle kunna “promenera” tillbaka, för att upp och röra på mig. Den korta promenaden var synnerligen plågsam. När värkarna kom ville jag bara krypa ihop i en boll på marken – vilket jag förstås samtidigt inte riktigt ville av helt andra skäl. Att försöka stå upp när värkarna kom var knappt görligt. Så när vi kom tillbaka ner till förlossningen valde vi att inte gå längre.

 

Jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag hellre ville duscha än bada. Bad gör mig lätt dåsig, och jag brukar ha bättre smärtlindrande effekt av att duscha när jag till exempel har mensvärk. Barnmorskan försökte övertyga mig om att bad nog var effektivare och att avslappningen av ett bad förmodligen gjorde större nytta för att öppna mig. Jag sa att jag testar nog helst dusch först i alla fall, så kan jag bada senare.

 

Jag placerade mig i duschen, vilket i detta rum innebar i ett badkar utan duschdraperi och med en duschstril som passerat bäst före-datum och spred vattnet åt fler håll än önskvärt. Kombinerat innebar detta att enda möjligheten att inte duscha hela golvet var att sitta ner i badkaret, med benen rakt fram. Inte precis så jag helst ville sitta i när jag hade ont. Men efter en stund lyckades jag hitta ett läge där det onda minskade väldigt påtagligt. Och där satt jag, med duschstrilen mot magen, och slappnade av när smärtan minskade. Jag satt där rätt länge, men till slut tyckte jag att det var läge att ta mig upp därifrån.

 

Jag hade bett om, och fått, en madrass (typ gymnastikmadrass) att ha på golvet, så att jag kunde kräla runt där när värkarna kom. Nu provade jag att lägga mig att vila en stund, ömsom på sängen ömsom på madrassen på golvet, och jag lyckades nog till och med småslumra någon ytterst kort stund. Värkarna var nu glesare igen (efter duschen). Det var skönt att kunna slappna av lite.

 

Klockan var en bit förbi sju på morgonen, och dagpersonalen hade kommit. Det dröjde ytterligare en stund innan “min” barnmorska för dagen kom i och presenterade sig. Jag hade nu ganska glest mellan värkarna.

 

Den nya barnmorskan var av slaget som är ganska hurtig och som verkar anse sig ha varit med om så pass många förlossningar att hon vet bättre än patienten och inte behöver lyssna på patienten. Jag kände mig rätt tveksam till henne, men sa inget utan bestämde mig för att vänta en stund och känna efter ändå.

 

Hon gjorde CTG-kurva på mig och frågade en massa om värkarna. På det hela taget verkade hon tycka att jag hade för lite värkar och för lite ont. “Värkar är något vi skapar själva” (eller nåt sånt) sa hon, och antydde att jag uppenbarligen inte ansträngde mig tillräckligt att provocera kroppen att ha ont. Hon tyckte också att det var i högsta grad olämpligt att jag badade, för då skulle det säkert helt avstanna (och det kändes som att det inte ens var lämpligt att yppa högt att hennes kollega ansett att jag borde bada redan för en stund sedan).

 

Hon velade en massa fram och tillbaka om hon borde undersöka mig igen eller inte, och vad hon på det hela taget borde göra. Och framför allt frågade hon mig vad jag tyckte hon borde göra – ungefär som att jag borde veta hur man skulle göra för att få igång förlossningen mer. Vilket jag väl snarast tyckte var hennes roll. Jag kunde inte gärna veta.

 

Strax innan nio, när vi i alla fall konstaterat att jo, vi fick väl försöka ut och gå en runda igen, så bestämde hon sig i alla fall för att undersöka mig igen. Jag var fortfarande bara öppen 3-4 cm. (Enligt journalen är dock cervix utplånad, så det var faktiskt en förändring mot förra undersökningen, men det sa hon inte.)

 

Vid det laget hade jag i alla fall mer värkar och mer ont igen. Vi gav oss iväg på en “promenad”, med instruktionen att vara tillbaka om en timme. Det står i journalen att vi gick till parken – vilket vi inte alls gjorde… Vi gick till en affär i närheten och försökte distrahera oss med att titta på barnklädesrea och böcker. Och mellan varven hängde jag på sambon eller kröp ihop på golvet och andades genom värkarna. Det ökade helt klart på.

 

När vi kom tillbaka var vi utslängda ur vårt rum. Eller ja, utlängda är kanske inte rätt ord. Men det hade dykt upp något akut som gjort att de behövde rummet för någon sorts undersökning, så de hade lastat våra saker på en vagn och kört in på expeditionen, och vi fick sitta i väntrummet och vänta, och ingen hade tid att tala om något mer än så för oss. Det framgick inte alls var de tänkt göra av oss, om vi skulle behöva vänta tills något annat rum blev ledigt eller vad.

 

Efter en stund fick vi dock tillbaka rummet (och då verkade det snarast som att det varit planen hela tiden – men det hade ingen talat om för oss).

 

Tillbaka i rummet kollades jag och bebisen med CTG igen. Barnmorskan frågade lite kring hur täta värkarna var och om jag ville ha en vetekudde. Diskussionen kring vetekudden – jag sa att jag var osäker på om det skulle funka eller inte, eftersom jag vid mensvärk inte alls brukar gilla det, men däremot har god hjälp av vetekudde vid olika sorters muskelvärk – gjorde att det som vi redan anat blev väldigt tydligt: den här barnmorskan hade inte alls läst mitt förlossningsbrev, där det framgick bland annat att jag har problem med nacken efter en whiplashincident. Och hade hon inte läst det, så hade hon ju förstås inte läst brevet i övrigt, och alltså missat en massa annan viktig info om hur jag upplevt förra förlossningen och hur jag inte ville att det skulle bli den här gången. Som sagt var, vi hade redan anat att så nog var fallet, men nu blev det övertydligt. Så sambon fick diskutera detta med henne. (Jag hade större delen av tiden för ont för att kunna ge mig in i den sortens diskussioner. Och vitsen med förlossningsbrevet var ju just att slippa förklara en massa svårförklarade saker i en situation där jag hade för ont för att klara av det.)

 

Barnmorskan svarade ungefär att nej, det hade hon inte läst, för det hade hon inte haft tid med, och om det nu var något som var så viktigt, så kunde vi väl tala om det nu istället, så att hon slapp sätta sig och läsa det. Men sambon stod på sig och argumenterade för att det faktiskt var viktigt att hon satte sig och läste det. (Och under tiden låg ihopkrupen på golvet och hörde deras “gräl”.) (Och ja, jag testade deras värmekudde – som inte var en vetekudde – och hade i alla fall stundtals lite nytta av den. Fast kanske mest för att den gav lite stöd mellan magen och kroppen.)

 

Hon gick i alla fall och läste. Och det var faktiskt en delvis annan BM som kom tillbaka – hon verkade faktiskt ha tagit till sig en del och ändrat attityd.

 

Den närmsta stunden ägnade jag åt att försöka provocera värkarna genom att vanka runt i rummet så gott jag kunde när jag inte hade värkar, och sedan krypa ihop på alla fyra/som en liten boll på gymnastikmattan när värkarna kom. Då och då provade jag också på att sitta på en pilatesboll, både mellan och under värkarna. Det gjorde väl inte direkt mindre ont, men gav åtminstone en variation hur det kändes och i hur jag hanterade värkarna.

 

Det blev lunchdags. Mitt önskemål om att inte få smält ost i maten hade inte tolkats strikt nog, så jag stod där med mat jag inte gillade. Sambon fick min matportion, och till mig fick vi traska den långa vägen till sjukhusets cafeteria för att köpa en pasta/räksallad. På vägen dit och tillbaka hade jag värkar med intervall på mellan 1½ och 3 minuter ungefär.

 

Jag lyckades äta drygt halva min sallad mellan värkarna (som tillbaka på rummet, när jag satt ner och åt mellan dem, återigen kom lite glesare – men däremot kraftfullare).

 

Vid kvart i ett tyckte BM att det låter ju i alla fall som att det tagit något mer fart, och tyckte att vi kan nog undersöka dig igen. Nu var jag öppen 5-6 cm. Hon drog lite på det, uttryckte det först som 5-6, sedan som bara 5.

 

Det kändes inte särskilt lovande. Om det inte hänt mer än så på de här timmarna, så kunde det ju ta precis hur lång tid som helst…

 

Men nu verkade BM i alla fall tycka att det hänt tillräckligt mycket för att hon skulle kunna tänka sig att erbjuda något mera. Hon frågade om jag ville ha akupunktur nu, vilket jag tackade ja till. Hon ville bland annat sätta nålar i örat på mig, och jag skulle därför fundera ut vilket öra jag ville ha dem i – utifrån vilken sida jag helst ville kunna ligga på (då man inte så bra kan ligga på den sida man har nålar i örat på). Jag vet nog egentligen fortfarande inte varför detta var så viktigt. Jag ansåg inte det var särskilt sannolikt att jag skulle ligga på sidan under förlossningen, och det gjorde jag heller aldrig, och dessutom har jag ingen utpräglad favoritsida att ligga på. Men jag fick i alla fall nålar i höger öra, och några uppe på huvudet, samt slutligen en i höger tumveck.

 

Nu fick vi flytta in i ett “riktigt” förlossningsrum. Egentligen innebar det ingen konkret skillnad, men det kändes på något vis i alla fall som ett mentalt framsteg. Och äntligen fanns en saccosäck ledig, som jag kunde ligga över när jag kröp ihop på golvet under värkarna. Jag hade frågat efter saccosäck tidigare under förmiddagen, men ingen hade varit ledig. Nu körde jag ner hela magen i saccosäcken och fick i alla fall lite stöd under det värst onda.

 

BM var inne och tittade till oss som hastigast någon gång till innan hon gick av sitt pass för dagen. Och jag låg på saccosäcken och försökte andas genom värkarna, som blev allt plågsammare.

 

Nu gjorde det faktiskt så ont att jag stundtals smågnydde och småskrek under värkarna. Jag började känna mig ganska ynklig.

 

Klockan var strax efter två när nästa barnmorska (kvällspersonalen) kom in. Hon satte sig försiktigt ner på knä bredvid mig på golvet och presenterade sig. Och så sa hon ungefär: “Det här är jobbigt. Men du kan det här. Och jag ska göra allt för att coacha dig igenom det här.”

 

Eller… jag minns inte exakt vad hon sa – eller vad hon mer sa. Men hon sa en massa saker, en massa rätta saker. Det var uppenbart att hon hade läst förlossningsbrevet, och tagit till sig det, och förstått. Med henne stämde det från första stund.

 

Hon hjälpte mig att andas rätt. Att blåsa puffar på värkarna, snabbare och intensivare ju värre det var, för att knuffa värkarna över toppen. Hon satt där bredvid mig på golvet och andades genom värkarna. Det var hon och jag och min sambo, och vi andades genom värkarna. Hon fanns där, bredvid mig, och jag var inte ensam och övergiven med det onda. Jag behövde inte längre skrika eller gny.

 

Hon pratade om värkarna. Om att man aldrig visste något om nästa. Att ibland kom de tätt, och ibland glesare, och ibland två och två, och man kunde aldrig veta vad som kom härnäst. Det var ju på sätt och vis självklarheter hon sa, och samtidigt så oerhört betryggande att höra henne säga det. Det fanns en trygghet i hennes närvaro, i hennes utstrålning, i hennes ord.

 

Värkarna kom jobbigt tätt nu, men det fanns klara mellanrum mellan dem. Stundtals kom värkarna två och två, utan uppehåll emellan, så att jag fick jobba mig över en bergstopp till innan jag kunde sluta puffa, men sambon och BM var med mig även över andra toppen. Ibland kom det dock en tredje topp, och det verkade de inte riktigt hänga med på. Men det kom pauser emellan värkarna. Och då slappnade jag faktiskt av, till och med så mycket att jag egentligen väntade för länge innan jag började andas på nästa värk, för att jag liksom inte riktigt ville gå med på att nästa värk börjat. Och på det sättet var det hela tiden början på en värk som var jobbigast, innan jag riktigt lyckats börja andas – puffa – bort den. Toppen var inte värst – början var värst.

 

Hon sa att jag kunde. Att jag jobbade jättebra. Att jag gjorde jättebra. Hon sa det många gånger, och det var jätteviktigt.

Och då och då lyssnade hon på bebisen, och med bebisen var allt bra.

 

Jag kräktes. Massor. Förmodligen all lunchen och lite till. Kräktes så att de fick byta spypåse åt mig flera gånger. Kräktes på saccosäcken.

Det var på något vis skönt att kräkas. Det lättade för en kort stund. Om jag hade en värk när jag kräktes så kom värken av sig.

 

Enligt noteringarna i journalen var värkarna nu tuffa och kom nästan utan paus. Men jag upplevde fortfarande att det fanns pauser emellan. Det var inte lika illa som under förra förlossningen. Inte alls.

 

Jag började få mjölksyra i benen och hade svårt att sitta i samma ställning längre. BM hämtade en pilatesboll av annat slag, med dubbla pucklar, så att jag kunde variera och sitta på “bollen” med saccosäcken i ena änden på sängen att luta mig över.

 

Då och då försökte hon lyssna på bebisens hjärtljud. Men det var svårt att komma åt att lyssna på mig i den positionen. Å andra sidan så kände jag bebisen, och då var det tydligen lugnt. Aktiva barn mår bra, typ. (Det står t.o.m. i journalen att den aktiva bebisen nog hjälper mor.)

 

Jag kände att jag måste kissa, och kämpade mig till toa med ett antal värkar på vägen. Det kom lite kiss. Men framför allt kom det en massa brunt slem. Slemproppen, antar jag.

 

Och jag andades genom värkar. Många värkar.

Någonstans började jag ändå känna förtvivlan. Jag såg många timmar av det här framför mig. Om jag bara öppnat mig ett par cm på hela långa förmiddagen, så hade jag många många timmar av värkar framför mig. Jag vågade inte räkna med att det skulle ta slut före midnatt i alla fall.

 

Och samtidigt lät det på BM som att det gick framåt. Hon lät så positiv. Det lät liksom på henne som att det skulle gå snabbare än så. Men jag vågade inte tro på det. Ville inte lura mig själv.

 

Borde jag be henne undersöka mig, för att övertyga mig själv om att det gick framåt? Nej, jag ville inte bli besviken. Bättre att vänta.

 

Men det var så många värkar.

 

Jag uttryckte mina tvivel på något vis, sa något om detta att det var så svårt att tro på att det inte skulle ta åtminstone resten av det här dygnet.

Klockan var ungefär kvart i fyra. Och hon gav någon sorts löfte, som jag i mitt lätt omtöcknade tillstånd inte riktigt lyckades greppa vad det innebär, men som på något vis handlade om hon var rätt säker på att inom en halvtimme så skulle vattnet ha gått – och om det inte hade gjort det då så skulle hon undersöka mig, och… tja, vad det egentligen var hon lovade eller slog vad om vet jag inte riktigt, men hon lät så säker att det på något vis ändå gav visst hopp.

 

Jag klarade inte längre av att sitta på pilatesbollen – eller sitta alls för den delen. Jag måste stå upp. Så jag ställde mig upp, och när värkarna kom, så hängde jag med all kraft på sambon, med armarna om hans hals.

 

Jag har en ganska luddig uppfattning om när vad hände under den här biten.

Jag hängde runt halsen på sambon, och andades genom värkar.

Jag hängde runt halsen på sambon, och värkarna ändrade karaktär. Jag skrek mig genom värkarna. Avgrundsvrål, som började högt uppe och sedan flyttade långt ner i magen. Jag skrek så det kunde väcka de döda (och så att sambon riskerade att bli döv). Det var instinktivt och kändes självklart, och ingen hindrade mig. (Men värkarna gjorde också fruktansvärt ont.) Jag hängde runt halsen på sambon, såpass att jag i princip själv släppte kontakten med golvet, med benen hängande brett isär. Jag använde sambon som någon sorts yttre press, liksom pressade magen mot honom, som om jag rent fysiskt skulle kunna klämma ut bebisen på det sättet. Jag kunde liksom inte låta bli att göra så, även om jag nånstans undrade om det egentligen kunde vara bra för bebisen.

 

Och så den där plötsliga känslan av en stor spänd skinnsäck som spricker, totalt rämnar, och vattnet som forsar ur mig. Klockan är då strax efter fyra – BM har klarat sin vadslagning.

 

(16.15: Krystar aktivt för kung och fosterland.) Jag fortsätter krysta med mina avgrundsvrål. Och någonstans här har jag räknat ner antal värkar en stund. Satt upp 25 värkar för mig själv, för att kunna se detta med att det blir en värk mindre kvar för varje värk. Jag har klarat att hålla räkningen nedåt en stund, men sedan tappar jag bort mig.

 

De ber mig prova förlossningspallen en stund. Jag vet inte säkert varför, men tror att det har något att göra med att det är halt på golvet efter vattenavgången (trots försöken att torka upp) och att sambon (och undersköterskan som stöttat honom) inte längre orkar rent fysiskt.

 

Jag hamnar på pallen. Jag trivs inte alls – det funkar inte – men de lyckas få mig att hitta rätt läge, och det går bättre. BM instruerar mig i att vinkla bäckenet framåt och ta tag i henne när jag krystar. Det blir hennes öron jag skriker ut mina avgrundsvrål i en stund. Och hon pallar trycket. Fortsätter berömma. Håller mitt hopp uppe. Och jag börjar inse att det faktiskt på något vis är inom räckhåll.

 

Så kommer då det där fruktansvärda. Huvudet är nere. Huvudet stannar kvar när krystvärken är slut. Det bränner, jag brinner, det svider, hela jag skakar av smärtan. Jag får inte krysta, jag ska invänta nästa värk. Det går inte, jag kan inte, det gör ont bortom allt mänskligt, detta är inte hanterbart, jag kan inte, jag klarar inte, det GÅR inte! Och till och med i denna totala panik, så lyckas hon fånga mig, få mig att lyssna, få mig att göra som hon säger, fastän jag tror att det är omöjligt.

Huvudet är kvar på detta smärtsammaste ställe även efter nästa krystvärk. Tre eller fyra värkar är jag kvar i detta helvete. Det tar ytterligare ett par tre värkar innan jag slutligen får ut resten av bebisen. Klockan är 16.36.

 

Jag sitter med en nyfödd bebis i famnen och sambon bakom mig. Jag har ett bebishuvud med hår fullt med fosterfett och fostervatten mot mitt ansikte.

 

Vi sitter där, länge känns det som, medan blodet i navelsträngen pulserar klart. (Jo, den pulserar länge, det tycker även barnmorskan. Vid 16.55 står noterat att den pulserat klart och att han navlas av. Jag vet dock inte hur länge det egentligen pulserade.) Det tar en stund innan vi ens tittar efter vad det är vi fått. En pojke! Navelsträngsblodet fortsätter att pulsera. Barnmorskan är nyfiken på vad bebisen väger – det är ingen pyttebebis precis (fast själv tycker jag han ser alldeles lagom ut) – men väntar snällt.

 

Efter en stund får jag klättra upp på sängen. Nu börjar problemen. Jag ska försöka krysta ut moderkakan. Det är kämpigt att försöka anstränga sig att göra saker som gör ont igen. När man haft helvetesont och sedan sluppit ifrån det och känt lättnaden över att smärtan är slut, så känns minsta lilla smärta plötsligt ohanterlig – trots att den jämförelsevis är ett inget. Jag försöker ta i, gång på gång, med några minuters mellanrum, men inget händer. Barnmorskan försöker hjälpa till, men när hon rycker lätt i navelsträngen, slutar det istället med att navelsträngen lossnar. Moderkakan sitter kvar i mig.

 

Jag får prova att sitta på olika håll för att krysta ut den. Den nyfödde pojken får sitt första viktiga uppdrag: att äta, så att amningen ska hjälpa till att få ut moderkakan. Han suger nöjt på mitt bröst som om han aldrig gjort annat. Men moderkakan sitter där den sitter.

 

Den timme man har på sig för att få ut moderkakan passerar under ivriga försök från barnmorskan (bland annat tappas jag på urin för att se om det hjälper), men moderkakan vill inte ut. Jag blir skickad en våning ner, och sövs för manuell utplockning av moderkakan. Bebisen får vara med pappa. Vägning och mätning av lillen får vänta – de tycker att jag ska få vara med när det görs. Jag får svara sjutton (eller i alla fall tre-fyra) gånger på när jag senast åt (vid 12-tiden) och drack (vid fyra-tiden), och sedan dricka något skumt (natriumcitrat?) direkt ur en liten glasflaska med alldeles för smal hals.

 

Jag får andas i en mask och försvinner bort.

När jag vaknar till igen är klockan fem i sju, och någon är inne och pratar med mig, där jag ligger ensam i ett stort rum. Jag svarar på det hon säger, men har svårt att sedan minnas vad hon sagt. Jag har ont i huvudet – det känns som blodbrist men är tydligen en effekt av mediciner.

 

Efter en stund, när jag är lite klarare i huvudet, får jag frågan om jag vill fortsätta ligga här själv eller om min sambo och son är välkomna ner. Det är de. Det är rätt trevligt med lite sällskap, för jag blir kvar nere på uppvaket till någon gång efter nio på kvällen, innan någon från förlossningen har tid att hämta upp mig. Vid åttatiden lånar sambon en telefon på operation för att ringa till nyblivne storebror och berätta att han fått en lillebror, så att han får veta det innan han ska sova. Resten av släkten får vänta.

 

Väl tillbaka på förlossningen har nattpersonalen börjat. Antingen har alla fullt upp, eller så har de hunnit glömma bort oss. Det tar ytterligare en bra stund innan någon har tid att komma in med fikabricka till oss. Och slutligen går sambon och letar reda på någon som kan väga och mäta lillen. Då är klockan närmre elva på kvällen, och lillen har hunnit bli ammad två gånger till.

 

Han väger 4395 gram och är 52 cm lång.

Att skaffa barn och blir förälder – första (och andra) graviditeten, bebistid och tankar

Varför vi skaffade barn när vi skaffade barn

Det där med att skaffa barn var länge något som hörde till en diffus vuxenframtid. Visst skulle man skaffa barn, nån gång, kanske… Men det var ju länge tills dess! Jag hade fullt upp med att plugga och hitta mig själv.

Åren gick, och jag insåg väl att jag faktiskt började bli vuxen. Och ju närmre i tiden det här med barn kom – eller hela denna diffusa vuxengrej – desto mer avlägset kändes egna barn. Det gick liksom inte längre att betrakta det som något fjärran och avlägset. Och frågan var om jag verkligen ville… Och på en mycket viktig punkt saknades något: en potentiell pappa. Jag hade nämligen ingen tur i kärlek.

Men så dök då faktiskt den besvarade kärleken upp, och vi blev ett par. Jag var 24 år, och för första gången gjorde sig den biologiska klockan påmind. Kroppen ropade efter att få bli gravid och skaffa små barn… Men det var inte läge ännu :) Det är min fulla övertygelse att man bör ha känt varandra ett bra tag, vara säkra på att man vill dela livet och känna varandra mycket väl innan man gör allvar av “barnskaffandet”. Dessutom fanns det många andra goda skäl att vänta, även om man bortser från den allmänna osäkerheten i början. I början bodde vi ca 45 mil ifrån varandra. Sedan var det avhopp från utbildning, arbetslöshet och andra mindre upplyftande saker…

Men tiden gick. Vi flyttade dit det fanns jobb – fast för mig, tillfälligt för honom. Vi hittade det hus vi ville ha, på landet – mycket att renovera, det vill säga goda möjligheter att anpassa huset till vad vi ville ha, och med stor trädgård – och flyttade dit.

Just i den vevan ägnade jag en hel del tid åt scenkonst på amatörnivå, så fritid hade jag inte så mycket av. Men när bara spelperioden var över så skulle vi ge oss in i renoverandet med full kraft.

Och så var det ju då det här med barn… Varför vi började tycka att det kanske var dags? Tja, dels var det ju att sker och ting började falla på plats: vi hade hittat varandra och lärt känna varandra och var ganska säkra på att det var vi som skulle dela livet, och vi hade slagit ner våra bopålar. Men det fanns också andra skäl till att det började kännas lite bråttom. Jag hade under en period haft ont i äggstockarna. Läkaren hade konstaterat en eller flera cystor i en äggstock, och han diagnosticerade detta som endometrios – vilket vi visserligen hade skäl att ifrågasätta, men i alla fall… Jag fick gå på p-piller utan uppehåll för mens under en lång period för att bli av med cystorna. Och oavsett om det nu var endometrios eller något annat, så kändes det som att det fanns en risk att det kunde bli svårt att lyckas bli med barn. Dessutom hade jag haft en del andra jobbiga perioder, när jag mått dåligt på annat sätt, vilket gör att jag har med mig en rädsla för att inte hinna med det jag vill av livet.

Det började med andra ord kännas som att det nog var läge att börja försöka sig på det här med att bli med barn. Eftersom vi ju var överens om att vi ville ha barn, så var det bättre att börja försöka i god tid, ifall vi nu inte lyckades direkt… Och det var knappast så att vi tänkte stressa för det. Bara skippa allt skydd och låta det hända när det hände. Så vi kom fram till att när min spelperiod var slut så var det “fritt fram”.

Och så tog sig i princip direkt, första gången som vi tajmade ÄL…

 

Första graviditeten (missfall)

Jag brukar ha en menscykel på 20-28 dagar, men oftast 24-25. Vi hade så smått börjat jobba i bebisverkstan.
Redan den helgen vi för första gången rimligen kunde ha tajmat med ägglossningen så kände jag mig konstig – yr, illamående, på något konstigt vis. Men graviditetsillamående skulle väl inte komma förrän mycket senare än så – eller?

Jag hade inte så god koll egentligen… Men tanken hade tänkts, jag hade börjat fundera på om jag kanske lyckats bli gravid.

En vecka senare eller så började jag så sakteliga känna av ömmande bröst på ett sätt jag inte var van vid. De svullnade, blev större och såg annorlunda ut. Det kunde kanske vara så att jag faktiskt var gravid?!?

Men så kom då dagen, 20 eller 21 dagar efter förra mens… Och då kom mensen och det mensonda. Trodde jag. Och till på köpet tidigt, t.o.m. för att vara mig.
Men mensvärken tilltog aldrig – jag brukar annars ha gräslig mensvärk – och “mensen” kom av sig efter några timmar. Så hoppet kom tillbaka…

Dagarna gick… Brösten ömmade. Magen gjorde ont av småmolande värk. Och någon mer mens kom det inte. Dag 25, som ju är den dag jag egentligen borde räkna med mens, en genomsnittlig månad, passerade. Dag 28 passerade. Men jag väntade någon dag till. Köpte hem gravtestet. Och jag tror jag var på dag 34 när jag testade mig.

Inte blev jag klokare för det. Kontrollstrecket var klart och tydligt. Men strecket som skulle tala om ifall jag var gravid eller inte – ja, var det ett streck? Eller var det bara inbillning? Det var så tunt…om det nu alls fanns. Men nog var det väl så att jag var gravid?

Jag hoppades, men vågade inte tro något på allvar.

Bara att vänta, alltså.

Ännu fler dagar gick. Jag började känna av lätt illamående på kvällarna. Sex dagar efter det första testet testade jag igen. Nu var det inget tvivel om resultatet: jag var gravid!

Dagen efter, en måndag, började det komma spår av blod i flytningarna. Brunt och gammalt. Men visst kunde det väl vara så, utan att det var någon fara? Det var ju så lite, nästan inget alls…

Jag ställde trevande frågor på ett forum jag hittat på internet, och fick till svar att jo, så kunde det vara utan att det var någon fara (jag fick säkert svar av motsatt slag också, men dem ville jag nog inte se.).

På tisdagen ökade det sakta, och det kom dessutom färskt blod. Jag var trött, både fysiskt och av oro, och åkte hem tidigt från jobbet. Väl hemma började jag blöda ordentligt.

Smärtan var ännu värre än mensvärken brukar vara – kanske delvis för att jag inte vågade ta några tabletter i början – och blödningarna kraftigare.

Jag hade fått missfall, i ungefär v 7. Blödningarna varade i ungefär en vecka.

 

Graviditet 2. (Blödningar. Tvillingar. MA – och ett barn!)

Månaden efter missade vi nog ÄL. Men jag hann med ett gravtest, på dag 28 utifrån när de första blödningarna synts av missfallet; sedan kom mensen dagen efter.

Drygt en och en halv vecka senare, vid ÄL, kände jag återigen den där konstiga känslan. Yrsel, illamående, konstigt ont i magen… Det varade några timmar, sedan var det över. Men typ en vecka senare började graviditetssymptomen komma krypande igen. Ömma, växande bröst, “mensvärk”, svaga tendenser till illamående…

Den här gången testade jag på dag 30, den 1 maj 2003, och det blev genast mycket tydligt positivt resultat.

Det blev lite av antiklimax.

Jag visste ju egentligen redan att jag var gravid, det var mest för att få det bekräftat som jag tog testet. Så jag blev knappt ens glad. I alla fall inte så där hoppa-runt-och-studsa-sprudlande glad. Utan det var mest ett konstaterande. Ett “jaha”. Sedan gick vi och fortsatte med vårt husrenoverande.

Illamåendet tilltog dag för dag, tillsammans med tröttheten.

En dryg vecka senare, den 10 maj, åkte min sambo iväg på körövning, och jag låg och drog mig till typ kvart i elva, eftersom jag var trött. När jag steg upp kände jag hur nånting läckte ur mig.

Blod!

Inte så mycket, men ändå.

Jaha, nu var det alltså kört igen. Den här gången försökte jag inte bortförklara och intala mig att allt var OK, utan tankarna for genast iväg till missfall. Jag räknade efter och konstaterade snabbt att jag var i princip lika långt gången som jag varit vid missfallet ett par månader tidigare. Innebar det att jag hade någon sorts problem – att mina graviditeter aldrig skulle vara längre än så?

När sambon kom hem några timmar senare hade jag redan ringt akuten och fått besked om att det var OK att komma in för undersökning. För nu ville jag veta. Den här gången räckte det inte för mig att vänta och se, jag behövde veta genast att det var ett missfall, så att jag i alla fall kunde börja bearbeta istället för att gå omkring och undra och oroa mig.

Fast när vi åkte in till sjukhuset hade jag egentligen i princip gett upp hoppet. Vid det laget blödde jag ganska rejält, i princip som vid mens.

Vi fick vänta ganska länge på akuten. När jag väl fick komma in på undersökning gjorde läkaren ett VUL. Han konstaterade att det fanns två “graviditeter”, som han uttryckte det. Det fanns alltså två hinnsäckar med foster i. Den ena såg helt och hållet ut som den skulle. Den andra var lite konstigt utsträckt, men han kunde inte svara på om den var som den skulle eller inte. I närheten av den blödde det, men han ansåg inte att det hörde ihop med den “graviditeten”.

Läkaren konstaterade att jag fortfarande var gravid och att det såg hyfsat lovande ut. Han bedömde att jag var i v 5+6 eller 6+0. Han sa att det kunde tänkas blöda mer under den närmsta veckan utan att det var någon fara. Men jag fick förhållningsorder om att ta det lugnt och inte göra mer än nödvändigt. Och så skulle jag komma tillbaka om en vecka för ny kontroll.

Han sa alltså inte mer än så. Så under den kommande veckan fick jag själv spekulera.

Två graviditeter.
Betydde det tvillingar?
Skulle båda klara sig?

Men det var inte lönt att fundera mer på det just nu. Mest ville jag att veckan skulle gå så att jag kunde få besked på att jag faktiskt klarat mig igenom, att det inte skulle bli missfall den här gången.

Jag blödde kraftigt vid flera tillfället under veckan, men i slutet av veckan upphörde det. På söndagen var jag tillbaka på akuten för ny undersökning (detta för att det skulle vara samma läkare och för att det var bästa lösningen med tanke på att jag jobbade på annan ort – jag fick för övrigt vänta många timmar).

Läkaren gjorde ett nytt VUL – och gratulerade mig till att vänta tvillingar!
Två hjärtan tickade!
Diagnosen såg god ut för båda och jag var i v 7+0.

Jag fick återigen förhållningsorder: Gör inget ansträngande fram till förbi v 12. Ta det lugnt. Gå långsammare än vanligt. Titta på TV. Strunta i att klippa häckar i trädgården.

Trots att jag ju haft skäl att misstänka detta, så var jag som i chock. Det är en väldig skillnad på att spekulera i att det kanske kan tänkas bli tvillingar och att faktiskt veta att man väntar tvillingar. Att gå från att tro att man fått missfall igen till att vänta TVÅ barn samtidigt.

Vad vi tänkte?
Tja… det blev mycket praktiskt spekulerande. Hur gör man?
Ska man ha två spjälsängar? Sätter man en bilbarnstol i framsätet och en där bak?
Och samtidigt mycket annat…

Jisses, tvillingar! Vad fantastiskt! Vad mysigt! Oj, vad jobbigt… fast vad häftigt!

Jag hade ju också redan hunnit konstatera att jag mådde rejält illa och blev mycket trött av graviditeten. Och eftersom vi ändå tänkt oss åtminstone två barn, så var det ju faktiskt bara bra att få två på en gång – då behövde man bara orka med en graviditet.

Lite krasst tänkte vi också… Vi hade räknat med missfall. Två barn innebär att ett av dem kan dö under graviditeten och det fortfarande blir ett kvar som överlever.

Det låter hemskt att resonera så, men tanken fanns där, och eftersom jag sökte genom internet och bibliotek efter info om tvillingar, så insåg jag snabbt att det faktiskt var ett fullt möjligt scenario: att man väntar tvillingar men att bara en överlever. Det är tydligen t.o.m. ganska vanligt.

Jag tror att jag berättade för mamma redan den kvällen; sambons föräldrar fick veta en vecka senare. Och snabbt skärskådades båda släkterna. Men nej, det finns inga tvillingar i släkten, på någondera sidan, som är på så nära håll att det är relevant.

Jag drabbades ganska hårt av det klassiska graviditetsillamåendet. Varenda morgon var jag på väg att spy när jag klev ur sängen. Detta trots att sambon fick börja varje morgon med att hämta en skål yoghurt som jag åt i sängen innan jag klev upp.

Under dagarna åt jag en gång i timmen – mest frukt. Mat smakade inget vidare, men jagkämpade i mig det, för att klara av illamåendet.

På kvällarna stapplade jag hem från jobbet och kämpade med att överleva tills sambon lagat mat, sedan åt jag och gick och la mig.

Illamåendet började minska i v 13 och ebbade ut i v 17 ungefär (med vissa återfall senare i graviditeten), men tröttheten varade till fyra veckor före BF.

I vecka 12 var det inskrivning, och i vecka 14 var det läkarbesök. BM tyckte inte att jag behövde gå på läkarbesök, eftersom jag ju träffat läkare på akuten, men eftersom jag ville så fick jag ändå.

Läkaren kände på magen och bedömde att livmodern var aningen större än vad den borde vara i vecka 14 om det bara varit ett barn. Han letade hjärtljud, och vi hörde alla tre – läkaren, jag och sambon – snabba hjärtljud av två små individer förutom mina egna lugnare hjärtljud.

I vecka 18 var det dags för ordinarie UL. Jag var nervös – men det är väl de flesta. Man drabbas plötsligt av en massa konstiga tankar: tänk om det är något fel på barnet, om det är några obehagliga missbildningar, om man måste ta ställning till abort etc. När man dessutom väntar tvillingar tillkommer dessutom tanken “vad gör man om bara den ena tvillingen är frisk och den andra missbildad?”. Samtidigt vet man att de allra flesta får positiva besked vid UL. Så liksom alla andra försökte jag intala mig att det säkert skulle vara OK – varför skulle det inte det?

På UL började BM leta rent allmänt, för att först lokalisera båda fostren. Hon letade och letade och letade, och jag började ana att något var konstigt. För hur hon än letade så verkade hon bara hitta ett foster.
Sedan hittade hon det andra…

Det ena fostret var precis så stort som det skulle, vecka 17+4, vilket stämde med mina egna beräkningar. Det andra fostret var stort motsvarande vecka 9 – och dött.

Eftersom det levt i vecka 14, så måste det redan ha tillbakabildats ganska mycket.

Jag försökte verkligen lyssna resten av tiden på UL.
Barnmorskan pratade på om det levande fostret: hur stort det var, hon pekade på ben och armar och ryggrad och säkert en massa annat, och mätte och hade sig. Men jag hade svårt att lyssna.
Svårt att höra.
Svårt att ta till mig.

Alla säger att det är så fantastiskt med UL, att det är då barnet blir verkligt för första gången. Den upplevelsen fick jag aldrig med mig.

Det var upplevelsen av att ett av mina kommande barn hade dött.

Jag ansträngde mig för att låta bli att gråta.

*************************
Simon är född den 4 januari 2004, en dag efter bf.
Det fanns en extra inkalkad fläck på moderkakan, som BM trodde kanske kunde vara en rest efter moderkakan från den andra tvillingen. Det är i så fall det enda spåret.
Nu i efterhand så känns det fullt tillräckligt med ett barn åt gången. Simon är en fantastisk unge, men det är krävande att var småbarnsförälder. Det är fortfarande min grundinställning att jag vill ha minst två barn. Fast jag vet inte om jag orkar ett varv till, det är inte självklart.

Så visst hade det på ett sätt varit bra att ha fått två på en gång, för annars blir det kanske inte av. Men jag undrar om vi hade orkart två på en gång.

Visst, man orkar det man måste, men ibland till ett högre pris än vad det är värt…

Nä, det blev jättebra med “bara” en Simon!

 

Förlossningen (nedtecknat nio månader efteråt)

Resten av graviditeten framskred ganska normalt. Illamåendet försvann, med undantag för enstaka tillfällen. Jag drabbades då och då av obehagliga blodtrycksfall – kallsvettning, yrsel och en känsla av att jag skulle svimma. Och jag drogs under hela graviditeten med en fruktansvärd trötthet, som gjorde att jag inte hade något liv. Jag jobbade, kom hem, åt och sov. Träffade knappt en människa, förutom på jobbet, eftersom jag aldrig ens orkade planera något. Och gjorde nog inte världens bästa ifrån mig på jobbet heller, eftersom jag på grund av tröttheten hade svårt att fokusera ordentligt. Men sammantaget hade jag nog en ganska OK graviditet, utan alltför mycket krämpor.

Barnet var enligt UL beräknat att födas den 3 januari. Det stämde för övrigt bra med min egen uppfattning om när h*n blivit till. (Eller snarast DE blivit till – för de var ju två från början…) Men å andra sidan så är ju BF-datumet plus/minus två veckor, så jag räknade med att vara beredd från den 20 december, ungefär.

Eftersom jag skulle bli arbetslös vid nyår – min projektanställning tog slut då – så plockade jag ut resterande semesterdagar och gick hem efter en sista arbetsdag den 8 december. Ledigheten använde jag till att försöka komma ikapp med städning, tvätt och allmänt annat fixande som vi inte hunnit med på grund av att jag varit så trött under graviditeten. I vanlig ordning struntade jag däremot i att ta mig tid att ta det lugnt, fastän jag nog hade behövt det…

Jag hade inte läst på så mycket om det här med förlossning. I vanliga fall när jag ska göra något så läser jag för att veta hur man ska gå tillväga – böcker är ofta min kunskapskälla. Men när det gällde förlossningen lät jag avsiktligt bli. Jag betraktade förlossning som något naturligt, något kroppen ska klara av mer eller mindre på egen hand – kvinnor har ju klarat det i alla tider, utan några böcker. Och jag var rädd att bli hämmad av att ha läst för mycket, rädd att liksom låsa mig i hur det borde vara eller vad jag skulle förvänta mig eller så. Så jag lät bli att läsa på. Och vi ägnade mer än två tillfällen på föräldragruppen åt att prata förlossning – förutom den gången vi besökte förlossningen/BB – så jag hade ju ändå fått veta rätt mycket. Förlossningen var jag inte nervös för. Som sagt var, kvinnor har gjort det i alla tider – och på något vis skulle man ta sig igenom helt enkelt. Jag var mycket mer nervös för det som skulle komma efter: att bli mamma. Jag visste inte ens hur man bytte blöja

Jag skrev i alla fall en ordentlig förlossningsplan/födelsebrev, där jag redogjorde för mina önskemål under förlossningen m.m. När det gällde smärtlindring var min inställning att jag gärna ville klara mig utan om det gick men att jag vid behov var öppen för det mesta. Texten låg klar redan i v 37 eller nåt sånt, och sedan tittade jag inte mer på den. Jag hade tänkt läsa igenom den på nytt när det drog ihop sig – jag antog att jag åtminstone skulle få någon känsla för när det började bli dags. Tji fick jag

Vi firade julen hemma hos oss för första gången, för vi har långt till släkten och ville inte befinna oss på “œfel” ställe om det skulle dra igång. Men julen kom och gick utan att jag ens hade haft en enda förvärk.

På tisdagen den 30 december blev jag förkyld. Abbans också! Förkylning när det var dags att föda när som helst! Hur skulle jag orka med en förlossning om jag var förkyld? Nå, jag försökte se till att vila, vila och åter vila – dels för att repa mig från förkylningen, dels för att samla så mycket kraft som möjligt inför det stundande.

Nyår firade vi hemma, med ett par kompisar, och det blev ingen särskilt sen kväll.

Förkylningen började lätta lite smått på fredagen, men jag var långtifrån frisk. Var hos BM (inte min vanliga – hon hade semester), och hon lugnade mig med att förlossningen förmodligen inte skulle sätta igång förrän jag var frisk igen.

Så kom lördagen den 3 januari 2004. BF. Fortfarande inte en enda förvärk. Förkylningen är fortfarande inte helt borta, men det börjar i alla fall kännas ganska okej. Vad vi gjorde den dagen? Jag minns inte så noga. Vi var på Konsum och handlade – inte riktigt storhandlade, men något ditåt. Var en sväng inom biblioteket. Minns inte mer än så. Jag tror jag vilade/försökte sova en timme på eftermiddagen.

På kvällen satt jag och läste. Tänkte ett antal gånger att jag borde nog gå och lägga mig, för att samla krafter, men kom liksom inte dithän. Vid halv elva tog jag mig samman och drog mig mot sängen. Tänkte “œjaha, det blev inget idag i alla fall”. Kröp ner i sängen och låg där och “œsomna-småfunderade”.

Då kändes det något konstigt. Något som kom i trosorna. Och jag tyckte inte det var som de där väldigt rinniga flytningarna jag haft på sistone…

Så jag klev ur sängen för att kolla vad det var – och då forsade det ur mig! Vattnet hade gått! Det blev en stor pöl på golvet.

Ropade till sambon. Svepte en handduk om mig, för att kunna gå och ringa förlossningen. De ville veta om vattnet var ofärgat. Sambon sprang och kollade pölen på golvet, och konstaterade att det möjligen var svagt rosafärgat. Jag fick besked på att jag skulle avvakta. Kanske ta mig en kopp te, och sedan försöka sova. Om inget hände innan dess skulle jag komma in på morgonen för undersökning.

Sova? Hur skulle jag kunna det? Nu var jag ju helt uppe i varv…

Jag satte i en binda för att samla upp det vatten som fortfarande läckte (även om det mesta ju runnit ut vid det här laget). Sedan satt jag i sängen och fick en kopp te av sambon, varefter jag skickade runt honom att samla ihop de saker som skulle ner i BB-väskan. Visserligen hade den stått packad i några veckor, i alla fall det som kunnat packas ner i förväg – men många saker behövde jag ju in i det sista. Exempelvis kläder – för vid det laget var det inte så många plagg jag fortfarande kunde ha, så de gick ständigt i tvättomlopp.

Och så skulle jag alltså försöka sova… men jag låg ju bara och undrade vad som skulle hända nu. Hur länge kunde det dröja innan det började komma värkar? Vad hände om det inte kom värkar? Eller snarast så kändes det väldigt konstigt att vara kvar hemma. Nu hade ju förlossningen börjat… Kunde det bli farligt nu när vattnet gått? Man tänker inte så vettiga tankar när det är mitt i natten (för det var det snart) och man är totalt uppstissad.

Klockan var ungefär midnatt när den första värken kom. Eller ja, det första som jag antog var någon sorts värk. Det kändes ungefär som mensvärk fast ändå inte. Och jag tänkte “var det inte värre än så här?”.

Sambon gick också och la sig. Och han somnade nog till efter ett tag. Själv var jag först för stissig för att somna, och sedan, allteftersom tiden framskred, hade jag för ont för att kunna somna.

I början var det ungefär en kvart mellan värkarna. Sedan blev det väl cirka 10 minuter, och när det krupit under det, så tror jag vi ringde till förlossningen igen och talade om att nu hade jag värkar och så tätt var det och när borde vi komma in? Vi fick besked om att när det bara var cirka tre minuter emellan och värkarna varade uppemot minuten så var det dags. (Har jag för mig; förlossningsberättelsen skrev jag ner nio månader efteråt ) Jag blev rekommenderad att ta en varm dusch. Jag stod i duschen ett bra tag, innan jag återvände till sängen.

Jag behöver kanske inte säga att jag inte sov så mycket den natten? Jag tror att jag nästan slumrade till ett par minuter vid ett par tillfällen vid femtiden ungefär; då var det väl fem minuter mellan värkarna. Sambon sov, som han uttrycker det, säkert ett par halvtimmar den natten…

När klockan närmade sig sex på morgonen var det bara omkring tre minuter mellan värkarna, och de varade någonstans mellan en halv och en minut. Nu var de verkligen som kraftig mensvärk: när en värk kom så kröp jag ihop på knä, precis som jag brukar göra vid mens. Jag försökte få i mig lite frukost – jag fick nog i mig ett par mackor – och vi ringde in till förlossningen och frågade om det var OK att vi kom in nu. Det var det.

Det var en konstig känsla att gå ut genom ytterdörren och ut till bilen, denna mörka tidiga vintermorgon. Nästa gång vi kom hem skulle jag förmodligen vara mamma. Vi skulle inte längre vara två utan tre. Och min mage skulle vara borta. Jag skulle kunna kramas normalt igen

Det tar knappt tjugo minuter från oss till sjukhuset. Vi kom in till förlossningen strax innan sju, mitt i bytet till dagpersonalen. Vi blev visade in till ett undersökningsrum, och en barnmorskestudent tog hand om oss till att börja med. Jag fick redogöra för natten och hon tog CTG. En stund senare kom hennes handledande BM in, och jag fick redogöra för alltsammans igen. Båda undersökte min blöta binda och konstaterade att det var fostervatten. De kollade även utifrån hur barnet låg etc.

CTG:n gav inte så väldigt starkt utslag. Inte så konstigt det. För sedan vi kom in till förlossningen så hade värkarna lugnat sig betydligt. De kom glesare och var mindre kraftfulla.

Eftersom vattnet hade gått och jag inte hade så kraftiga värkar, ville de inte undersöka mig, på grund av den ökade infektionsrisken. Tydligen så undersöker de (om man haft vattenavgång) bara om de är någorlunda säkra på att barnet kommer att komma ut inom cirka 12 timmar.

Eftersom det liksom inte hände så mycket, fick vi själva välja om vi ville åka hem igen och försöka sova eller om vi ville stanna kvar. Vi valde att stanna kvar. Hade jag inte kunnat sova hemma under natten, så trodde jag inte att jag skulle kunna det nu heller. Vi blev ivägskickade att äta lite frukost i dagrummet. Och när vi satt där själva så kom ju självklart värkarna tillbaka…

Det var uppenbart väldigt lugnt på förlossningen den dagen, så vi fick iordningbäddat en dubbelsäng (av två enkelsängar) i ett av förlossningsrummen och blev “œtillsagda” att försöka sova en stund. Sambon lyckades nog sova ett tag, men inte jag. Först kunde jag helt enkelt inte komma till ro, men sedan kom värkarna tillbaka. Jag kunde inte längre ligga kvar utan var uppe och rörde på mig (eller snarast kröp ihop på golvet).

Ett tag till funkade mina värkar uppenbarligen som så att när det fanns personal i rummet så minskade de, och när personalen försvann så blev värkarna värre. Jag har upplevt samma fenomen när jag har mens: jag kan bita ihop och visa upp en snygg fasad när det finns folk omkring mig, och liksom på ren viljestyrka hålla undan smärtan en stund – och sedan blir den förstås sju resor värre när jag senare slappnar av. Jag antar att detta betyder att det jag upplevde så här långt i förlossningen möjligen är att betrakta som förvärkar?

Från ungefär strax före lunch slutade det dock vara på det viset. Värkarna fanns kvar, oavsett om det fanns personal i rummet eller inte.

Vi fick in lunch, och jag försökte äta. Fick väl i mig ungefär två tredjedelar av maten. Vid den tiden var det återigen bara cirka 3-4 minuter mellan värkarna.

En liten stund senare fanns det inte längre något uppenbart mellanrum mellan värkarna. Barnmorskeleven kommenterade någonstans då med ungefär “œska hon verkligen ha så ont redan?”.

Det ska väl tilläggas att redogörelsen fram till lunch kan vara fel här och var för att det nu är nio månader sedan, och jag har glömt och blandat ihop. Från lunch och framåt skulle jag knappt ha kunnat redogöra för dagen efter förlossningen. Det är konstant smärta och ett virrvarr av saker jag knappt minns och som jag absolut inte vet i vilken ordning de egentligen kom.

Som sagt var, från strax efter lunch var det inget uppenbart mellanrum mellan värkarna. När jag var på väg ur en värk, så var redan nästa värk på G. Det var inte längre som mensvärk, det var mycket, mycket, mycket värre. (Fast det onda satt fortfarande i magen, det gjorde det hela förlossningen.)

Vi satte på Klezmermusik och lyssnade på. I början hjälpte det lite att ha något annat att koncentrera sig på. Sedan upphörde jag att märka sådant.

Någon gång vid 14.30-tiden (tror jag) bytte de personal. Jag kände först att jag inte tyckte särskilt bra om den nya BM jag fick, men det upphörde snart att spela någon som helst roll. Jag hade så ont och var så borta att jag inte hade något annat val än att lämna mitt liv och ansvaret för vad som hände i händerna på dem som var närvarande. Att ha en vilja och försöka påverka något var liksom meningslöst.

De undersökte mig någon gång, för värkarna ansågs vara så pass etablerade att de vågade det. Jag vet inte alls när detta skedde. Däremot vet jag att det var synnerligen plågsamt. Jag klarade knappt av att ligga på rygg överhuvudtaget. Tydligen var jag fortfarande nästan inte öppen alls. Jag fattade inte ens hur jag ska överleva en enda värk till…

Jag fick bada. Jag badade i ett antal timmar. Jag ska inte på något sätt säga att det var ens uthärdligt. Hela tiden hade jag värkar utan mellanrum. (Men… alla hade ju sagt att visst, man har värkar – men mellan värkarna kan man vara nästan normal. Ingen hade pratat om KONSTANT SMÄRTA.)

Någon gång fick jag sterila kvaddlar. Var det före badet eller under tiden? Jag vet inte, minns inte. Det hjälpte i alla fall inte.

Jag fick akupunktur. Det måste ha varit i badet. Det hade i princip ingen effekt.

Jag fick petidin under tiden jag badade. Det hjälpte kanske liiiiite, men det är svårt att urskilja graderna i helvetet.

Jag spydde. Ett antal gånger.

Och jag vet att de ett antal gånger kollade hur barnet mådde. H*n mådde hela tiden bra…

Med jämna mellanrum försökte de få i mig något att dricka. Jag försökte verkligen!!! Men det var ju i princip omöjligt. Och de verkade inte fatta att jag verkligen försökte.

Och med jämna mellanrum försökte de prata med mig. Men jag kunde inte svara. Jag hade inte kraft att åstadkomma de ljud som behövs för att prata, inte kraft att formulera ord och meningar och få dem att tränga ut genom min mun. Det var knappt jag hade kraft att uppfatta vad de frågade om, men jag försökte verkligen. Försökte verkligen svara också. Så fruktansvärt att vilja svara på deras viktiga frågor och inte kunna få ur sig ett ord.

Det står i min journal, när jag badat en stund: “XXX tycker det känns skönt nu”. I HELVETE HELLER!

Tack och lov har min sambo varit med om att jag varit nästan lika okommunicerbar förut. Så på något vis lyckades han i alla fall tyda en del av mina signaler Annars hade jag inte haft en chans… (Utan honom vet jag inte hur jag hade överlevt förlossningen över huvud taget.)

Värk som kommer krypande… stegras… andas på värken, andas på värken… och så börjar den avklinga – och då har redan nästa värk tagit vid… Timme ut och timme in…

Åh, vad jag önskar att det fanns en chans att få ge upp! Hur mycket är det meningen att man ska klara? Ser de inte att jag inte klarar detta?

Känner behov av att bajsa. Går upp och försöker. Kan inte. Får lavemang. Hjälper inte. Blir undersökt. Klockan är nu 19.30 och jag har badat sedan tretiden. Tydligen är jag i princip helt öppen, bortsett från en liten kant. Får lov att bada lite till. Men nu får jag bara panik i badet. Bajsar där. Lyckas inte slappna av ett dugg i vattnet. Får komma upp och in i ett förlossningsrum. Snart dags att börja krysta, säger de. Så nånstans där och då, strax före åtta på kvällen, övergår det i krystvärkar.

Krystvärkar ska visst vara en befrielse, sägs det. Äntligen en möjlighet att börja påverka förlossningen själv, och allt vad det heter. Kroppen sköter det själv, det är bara att följa impulserna.

VAAA?!?

Jämfört med krystvärkarna hade dagen dittills varit en ljuv sommaräng… (okej, kanske inte riktigt.)

Tydligen så innebar “krysta” att jag skulle göra precis emot alla impulser. Ta i på det sätt som gjorde allra mest ont vid det tillfälle det gjorde allra mest ont, med så mycket kraft som nånsin var möjligt. Och allt jag gjorde naturligt var fel. Jag fick inte lyfta på huvudet, jag skulle trycka ner hakan. Jag fick inte andas som jag ville. Jag fick inte skrika på det sätt som jag spontant ville skrika.

Och det gjorde så jävla ont.

Hur skulle jag klara en enda värk till?

Jag provade lustgas. Det hade effekt, men inte den önskvärda. Smärtan var fortfarande lika hemsk, men jag förlorade alls fokus och all kontroll, kunde inte längre uppbåda den kraft som behövdes för att kunna krysta utan var helt utlämnad till panik och kaos. Jag släppte lustgasen igen efter två krystomgångar.

Jag satt böjd över en saccosäck ett bra tag. När inte det funkade längre, provade jag att sitta på en pall på golvet, med sambon bakom. Nån gång då var det dags för personalbyte igen. Ny barnmorska och undersköterska kom in och tog i hand – trodde någon verkligen att jag uppfattade vad de hette?!? – och hoppade snabbt in i arbetet. (Jag tyckte i efterhand att de, trots att de kom in vid en ganska hopplös tidpunkt, gjorde ett utmärkt jobb ) Och efter mycket övertalning gick jag även med på att testa att ligga på rygg. Jag visste ju att det inte skulle funka. När jag har mensvärk är det den absolut värsta möjliga ställningen. Och uppenbarligen nu också. Jag fick nästan panik.

Slutligen hamnade jag ståendes. Jag på ena sidan om sängen, sambon på andra sidan om den, hållandes min händer/armar, för att jag skulle ha något att dra i och ta kraft ifrån när jag skulle ta i i krystningarna.

“Snälla, kan jag inte få ge upp?” tänker jag – men jag tror inte jag säger det. Jag säger heller aldrig “Det här gör jag aldrig om”. Det är så nära, många gånger, men jag är väldigt noga med att inte säga det. Däremot tror jag att jag säger “Jag klarar inte detta”, till och med flera gånger – eller är det så att jag säger det nästan konstant?

Slutligen verkar de faktiskt tycka att det behövs någon sorts hjälp. Strax innan klockan tio börjar de trixa med att sätta värkstimulerande dropp. Både BM och undersköterska är fullt upptagna med detta, och jag står och fortsätter krysta. Jag tycker att något känns annorlunda, men vågar inte tro på det. Jag är rädd att ens börja hoppas på att det här nånsin ska vara över. Tror jag det, så kommer jag att slappna av, och då kommer smärtan att ta över totalt, och paniken, och jag kommer att fastna i en mardröm…

Men uppenbarligen händer något. För båda tjejerna släpper fixandet med droppet och kommer rusande. Och nånting känns annorlunda. Under mig fångar de uppenbarligen mitt barn. Och jag få lyfta mitt ena ansträngningsstela ben högt och kliva över navelsträngen för att kunna komma runt och se på barnet.

Smärtan är borta. De står med en liten pojke i händerna.

Klockan är 22.03 och jag har blivit mamma.

Jag ska väl inte påstå att jag minns stunden närmst efter så väl heller. Jag är fullkomligt utmattad. De mäter och väger. Jag har ett barn liggandes på min mage. BM visar mig hur man ammar. Så får sambon ta pojken.

Jag får trots allt hjälp av det värkstimulerande droppet för att föda fram moderkakan. Den ser ut som den ska. Jag frågar om det finns spår efter tvillingen som aldrig blev. BM säger att det finns en kalkinlagrad fläck som kanske har med det att göra. Hon sitter och syr ihop det som gått sönder i mig – inte så mycket – och vi småpratar under tiden. Sedan följer hon med mig till duschen.

Och sedan får vi in nybredda mackor i förlossningsrummet, för att fira

Klockan är två på natten innan vi flyttat våra saker till familjerummet på BB och kan gå ut utanför avdelningen och ringa våra föräldrar och berätta att de blivit mor- och farföräldrar…

 

Mina tankar kring att bli förälder (innan jag blev det)

Ja… Jag har ju aldrig sett fram emot bebis- eller småbarnstiden. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i bebisar, tycker inte generellt att alla bebisar är söta eller så. Och jag visste inte särskilt mycket om småbarn innan vi fick barn själva. Jag har aldrig haft småbarn i närheten eller så.

I föräldragruppen på MVC pratade vi bara förlossning, förlossning och åter förlossning. Ja, och så lite amning. Och så mera förlossning… :) Men förlossningen oroade jag mig inte för. Visst kunde det säkert bli jobbigt, men det var ju ändå en förhållandevis snabbt överstökad grej. Det som skulle komma efteråt, däremot, det varar ju mycket längre. DET oroade jag mig för – jag visste ju inget om barn! Jag försökte få in samtalet mer på det här med BARNET som skulle komma: Hur gör man för att byta blöja? Hur vet man hur mycket kläder man ska ha på barnet? etc. För jag kunde verkligen inget. Men det enda svar jag fick var “det lär du dig”, samt någon gång “det lär du dig på BB”.

Så varför skaffa barn alls, då? Jo, de blir ju större! Och att forma en ny individ, som man sedan kan visa världen för, diskutera med – och vara osams med – är vad jag ser fram emot, tids nog (även om det dröjer).

 

Att bli förälder – i praktiken (nedtecknat när sonen var ca 10½ månader)

Jag var trött och slutkörd efter graviditeten. Under sista graviditetetsveckan var jag förkyld. Och förlossningen var jobbig.

Vi stannade fem dagar på BB, i familjerum. Det var så lång tid det tog för mig att bli så mycket människa igen att jag kunde klara av att ta hand om mig själv; innan dess var det verkligen inte läge att åka hem och försöka reda ut att ta hand om ett barn och laga mat till oss själva. Och trots att vi alltså var kvar så länge på BB, så var det knapp att jag hann/orkade ställa alla de där frågorna jag försökt få svar på i föräldragruppen. Jag hade väl hjälpligt lärt mig byta blöja, och vi hade fått amningen att funka, men det var allt.

Sambon var hemma ungefär en vecka till. Och det gick väl hjälpligt att lyckas få i oss mat och få ihop tillvaron när vi var två hemma. Men hur skulle det gå när jag var hemma själv på dagarna?

Simon är född på en söndag. Jag hade ofullständig hinnavgång (eller vad det heter), d.v.s. det var inte helt säkert att alla fosterhinnor kommit ut. För att påskynda avslaget och för att hinnorna skulle komma ut ordentligt, fick jag därför medicin under de tre första dagarna på BB. Uppenbarligen räckte inte detta. På lördagen när Simon var knappt två veckor vaknade jag med fruktansvärt ont i magen/sidan och med frossa. Till att börja med hade jag ingen feber, men sedan kom den igång. Jag ringde BB och frågade vad jag borde göra, och de tyckte att det vettigaste var att komma in för undersökning till dem. Så samma läkare som en gång undersökt mig när jag trodde jag fått missfall och talat om för mig att jag väntade tvillingar, gjorde nu VUL på mig för att kolla vad som var snett efter förlossningen… Han hittade inte mycket – jag hade vid det laget egentligen ett ganska “stillsamt” avslag – men eftersom jag uppenbarligen hade kraftfull feber (som högst den dagen 39,3, trots alvedon), så skrev han ut antibiotika till mig.

Så jag ammade som i ett töcken den helgen. Hög feber, frossa, alvedon och antibiotika… sambon skulle ha börjat jobba på måndagen men stannade i alla fall hemma den dagen också. Och jag repade mig så sakteliga.

Så började då sambon jobba.

Jag minns denna period av livet som ett allmänt panikkaos. Så jag har lite svårt att ens skilja ut hur det var i början och hur det var lite längre fram. Det blir helt enkelt en ganska virrig redogörelse…

Det var långa dagar. Sambon gick upp vid 6 eller 7 på morgonen och försvann då från sovrummet. Han kom möjligen in för att säga hejdå; sedan såg jag honom inte förrän vid 19 på kvällen igen. Så från 6 på morgonen hade jag allt ansvar för Simon på egen hand. Och Simon kunde mycket väl vakna vid den tiden. Och sedan fortsätta vara vaken. Det heter ju att så små barn sover massor. Det gjorde inte Simon. Och det lilla han sov, sov han vid bröstet.

Så jag ammade… timme ut och timme in. Simon kunde ofta äta 30 minuter vid första bröstet, somna 10 minuter, vakna och vilja ha mer, äta 45 minuter på nästa bröst, sova en kvart, 35 minuter på första bröstet, sova fem minuter, och så vidare – som värst i uppemot 6 timmar.

Tiden däremellan var han vaken. Men han skulle inte ligga ner. Han hatade att ligga på rygg – oavsett om det var i sängen, i vagnen eller på golvet. (Han gillade inte att ligga på mage heller.) Sov han så funkade det, men var han vaken så var man tvungen att bära, bära, bära… Det var visserligen ingen garanti för att det var OK, men det var bättre att bli buren än att ligga ned. Och man fick inte stå eller sitta stilla, man skulle röra på sig konstant. Till och med att stå och gunga framför TV:n var för stilla, så inte ens TV:n kunde jag ha som sällskap eller distraktion. Behöver jag säga att jag kunde radiotablån utantill?

Liggvagnen avskydde han alltså. Enda möjligheten att gå ut med vagnen var om man lyckades tajma med att han somnade till stund. Hade man tur så kunde han faktiskt somna en stund i vagnen – även om det var ganska ovanligt. Det var däremot inte ovanligt att han vaknade igen efter en stund, när det var en bra bit hem. Och tog det då en halvtimme att gå hem, så låg han en halvtimme och skrek. Tog jag upp honom i famnen, så skrek han något mindre så länge han var i famnen, men så fort jag la ner honom så var det lika illa igen. Och att gå med en nästan nyfödd bebis i famnen utomhus mitt i vintern vill man ju inte gärna… Dessutom: om han sov ute på promenaden, så sov han ju inget hemma. Och sov han hemma, så kunde jag ju hinna slumra en stund själv – vilket jag ju inte kunde ute på promenad. Så… det blev inte så många långpromenader.

Faktum är att det blev inte så mycket mer än sovrummet. Det var amma timme ut och timme in, bära, bära, bära… Inga möjligheter till paus för mig. Ofta fick jag inte i mig frukost förrän vid halv elva – trots att jag alltså varit vaken sedan 6 – och då bestod frukosten i att jag rusade ut i köket (trots en storskrikande unge), bredde mig några mackor och tog med in i sovrummet, och sedan varvade jag amning med mackätande: äta en macka under det att Simon skrek, sedan amma en stund, sedan en macka till…

En bra dag somnade Simon en stund på förmiddagen så att jag faktiskt hann äta mina tre mackor på raken.

Lunch var samma visa. Jag lärde mig med tiden att Simon ibland somnade en längre stund – ett par timmar – mitt på dagen, och jag brukade försöka vänta ut detta sovpass för att kunna äta lunch då, och sedan lägga mig och sova en stund jag med. Men många av dagarna sov han inte alls något sammanhängande pass. Då åt jag även lunchen i sovrummet… (Det behöver väl knappast tilläggas att det handlade om mat som jag värmde i mikron – det gavs knappast tillfälle att laga ens det enklaste. Fanns det inga matrester så var det kris.)

Toalettbesök undvek jag så långt det var möjligt. Jag visste ju att Simon låg och gallskrek varje sekund jag lämnade honom. Och den stackars katten fick ofta klara sig utan mat alldeles för många timmar.

De värsta timmarna var mellan 16 och 19. Då kunde Simon vara totalt otröstlig. Det var vanka, vanka, vanka – och inget hjälpte. Verkligen inget. Om jag inte haft panik tidigare under dagen så hade jag det definitivt då. Men det fanns ju ingen möjlighet att slippa undan, det var bara att bita ihop och försöka överleva.

Vid 19-tiden kom sambon hem, och jag räckte över Simon – som oftast somnade i hans famn inom en halvtimme. Så satt sambon i soffan med en sovande Simon på magen. Jag ställde mig och lagade mat och diskade. Och det var en oerhört lättnad att faktiskt kunna göra något konkret, att inte bara ha panik och vara otillräcklig. Att laga mat var en oerhörd möjlighet att rå sig själv!

Nu var det ju knappast så att Simon somnade för kvällen vid halv åtta. Jag hade många amningspass kvar innan det var dags att sova. Och jag ammade många gånger under natten också. Så även om sambon gjorde vad han kunde för att avlasta, så var jag bunden till Simon genom amningen en mycket stor del av tiden även när vi båda var hemma. Jag slapp åtminstone nattens blöjbyten. Och tack och lov föredrog Simon att jag låg och ammade (istället för att sitta). På det sättet kunde vi båda somna om ganska smidigt. (Simon föredrog med tiden alltid liggande amning, oavsett tid på dygnet. Detta gjorde att vi var ganska låsta vid hemmet. Åkte vi iväg och jag var tvungen att sitta och amma, så åt han sämre, vilket gjorde saker ännu mer kaotiska.)

Vi vande oss vid att äta i skift, för Simon accepterade inte att vi båda två åt, åtminstone ingen längre stund.
Det ska tilläggas att sambon jobbade hemifrån vissa dagar, när han kunde – ibland två dagar per vecka. Det innebar att jag åtminstone kunde gå på toa och få mat i mig Utan dessa dagar vet jag inte hur jag hade klarat mig – det var knappt att jag redde ut det ändå.

Personlig hygien hann jag knappt med de dagar jag var hemma själv. Jag hann sällan tvätta håret mer än var 5:e-6:e dag; tack och lov gjorde uppenbarligen amningshormonerna att håret blev skitigt långsammare. Det fanns inte en chans att duscha när jag var ensam hemma. Och tänderna borstade jag – men tydligen alldeles för slarvigt, eftersom jag skyndade mig tillbaka till den skrikande ungen. När jag var på rutinkontroll hos tandläkaren när Simon var 2½ månad, visade det sig att jag hade dragit på mig en tandköttsinflammation…

Allt bärande på Simon resulterade dessutom i att jag fick konstiga spänningar i musklerna på magen (!), strax under revbenen. Massage har hjälp en aning, men problemen kommer och går fortfarande.

När Simon var ungefär en och en halv-två månader kom äntligen Babybjörnselen med posten. En kompis hade lovat att låna oss den redan när Simon låg i magen, och nu hade hennes son vuxit ur den så att vi kunde låna den. Selen gjorde en fantastiskt skillnad! Simon kunde somna till på min mage och vara nöjd en lång stund, bara jag fortsatte att röra på mig. Plötsligt kunde jag faktiskt ringa ett vanligt telefonsamtal utan att behöva vänta till kvällen! Och mina armar och rygg avlastades en aning, jag kunde t.ex. vattna blommorna. Tillvaron fortsatte dock att huvudsakligen bestå av att vanka timme ut och timme in. Och det var alldeles för kallt för att gå ut med Simon i selen.

Man kan ju tycka att vi borde ut och se oss om, träffa andra mammor eller nåt. Men dels känner vi inte så många här i trakten, även om det ju fanns föräldragruppen på BVC. Dels ville ju inte Simon vara i vagnen, och inte heller sitta stilla på ett café. Jag provade faktiskt att träffa en kompis nån gång, men det var inte värt våndan av att sitta och försöka underhålla Simon. Jag fick ju verkligen inget ut av det själv…

Bilåkande var OK de första månaderna eller så – då somnade Simon alltid i bilen efter en liten stund. Sedan var den tiden förbi. Åka bil är tråkigt! enligt Simon. Och det enda som hjälpte det minsta var/är att sitta och sjunga, sjunga, sjunga – konstant, vilket är ganska krävande i längden. Skulle man åka någon längre stund krävdes det att man var två i bilen – en som körde och en som roade Simon.

Däremot var Simon oftast road av om det kom folk på besök. Han har tidigt varit social och vill ha ganska mycket folk omkring sig. Det märks stor skillnad bara att vara båda föräldrarna hemma istället för en.

Blöjbytandet är ett kapitel för sig… Simon var inte särskilt förtjust i att byta blöjor. När han var riktigt liten låg han och skrek konstant när man bytte blöja, vilket gjorde det jobbigt i sig. Dessutom hörde – och hör – han till de barn som bajsar OFTA. Det var verkligen kryss i taket de första gångerna man bytte blöja och det BARA var kiss; det hände extremt sällan. (Fortfarande är det bajsblöja fler gånger än blöjor med enbart kiss.) Till på köpet hade han en försmak för att kissa och bajsa när han låg utan blöja på skötbordet. Raketbajs över hela mamma när man är ensam hemma är något som får en att fasa för blöjbyten.

Men det kom faktiskt en period när blöjbyten kunde vara ett sätt att fördriva åtminstone en liten stund av en alldeles för lång dag, en tid när Simon var något mera nöjd på skötbordet än i övrigt… Den tiden övergick dock i att Simon lärde sig att vända sig och krångla så att det istället blev nästan omöjligt att ens hålla kvar honom på skötbordet, än mindre få rent baken från bajs innan han smitit och klenat ner allt omkring sig, och sedan få på honom en ny blöja… Ju rörligare unge desto omöjligare. En del gånger har jag stått i en halvtimme och försökt få på Simon en ny blöja – och vad gör man? Man fortsätter förstås att försöka, man har ju inte mycket att välja på.

När Simon var ungefär 3 månader blev sambon arbetslös, och eftersom vi skulle bytas av i föräldraledigheten när Simon blev 6 månader, så verkade det ganska hopplöst att hinna få något nytt däremellan. Vi använde istället tiden till att försöka hinna ikapp lite med saker som blivit eftersatta under graviditeten och Simons första månader. Det gick dock långsamt framåt. Och trots att vi försökte dela lika på Simonansvaret, så var jag fortfarande lika bunden när det gällde amningen…

Största “problemet” med Simon är väl annars egentligen att han vill så mycket och så lätt blir uttråkad. Han har aldrig varit nöjd med att inte kunna sitta, inte komma upp, inte själv kunna ta sig fram, etc. Och vad gör man åt det? Längtar efter den dagen han kan allt det där… trots att andra föräldrar med något äldre barn säger “njut så länge de INTE kan ta sig fram – SEDAN börjar det jobbiga!” Och så ska det hända saker hela tiden Det är väl för övrigt egenskaper han ärvt av sina föräldrar – att inte vara nöjd utan vilja mer, och att lätt bli uttråkad – och det är egenskaper som säkert är postiva när han blir äldre, men hos ett spädbarn, som inte kan nästan något själv, blir det väldigt påfrestande.

Ja, som sagt var, det var meningen att jag skulle börja jobba när Simon var ett halvår. Åh, vad jag längtade: efter att komma hemifrån, träffa andra, tänka andra tankar, kunna rå mig själv, dricka kaffe på utsatt tid, prata annat än barn, o.s.v. Fast jag var ju arbetslös… Men, en omgång med tur drabbade mig ;) – och plötsligt stod jag där med ett vikariat som började bara några dagar innan Simons sexmånadersdag.

I samma veva började det hända en massa saker :) Några dagar innan jag började jobba funkade det att börja använda sittvagn. Lillplutten drunknade nästan i vagnen, men han var djupt fascinerad.

Samma dag som jag börjat jobba så satt Simon för första gången själv på golvet när jag kommit hem på kvällen.
Och i samma veva började han åla så pass effektivt på golvet att han faktiskt kunde ta sig fram på egen hand. Han som alltid hade hatat att ligga på mage någon längre stund – nu var det plötsligt spännande!

Och jag var jättenöjd med att börja jobba. Vilken lättnad!

Simon har succesivt lärt sig att roa sig på egen hand. Periodvis kan han leka på egen hand åtminstone en stund. Men han är fortfarande en ganska klängig unge, som vill att mamma eller pappa ska finnas i närheten hela tiden och helst ägna sig åt honom. Det är bara några veckor sedan vi för första gången kunde vara två vuxna som hjälptes åt att laga mat, trots att Simon var vaken och trots att ingen annan var på besök. Och hittills rör det sig om en engångsföreteelse. Att göra något gemensamt som involverar att båda två kan tänka och prata med varandra är fortfarande en omöjlighet. Vi ägnade nyligen en hel lördag åt att försöka diskutera några få saker vi skulle behöva handla på IKEA, men gav upp framåt eftermiddag/kväll, totalt slutkörda, eftersom vi inte lyckades få kommunicera med varandra. Sånt måste helt enkelt fortfarande ske när Simon sover, liksom mycket annat.

Det pratas mycket om att man ska fortsätta leva som innan när man blir förälder. Att man ska fortsätta ha kvar sina intressen och hitta på det man brukar hitta på. Det var också min grundinställning. Men det beror ju också på barnet. Om barnet inte gillar att göra det, så innebär det i praktiken att det kanske tar fem eller tio gånger så lång tid att göra något – om ens det räcker. Om då dessutom hela den tiden mest är en plåga – eftersom barnet ifråga är missnöjt – så faller hela vitsen. Då avstår man faktiskt hellre.

Jag såg aldrig fram emot småbarnstiden. Men jag anade inte att den skulle bli så jobbig som den blev – inte på det sättet. Och jag har många gånger ångrat det hela, både att alls bli mamma och att det blev nu.

Jag har på gravid.se fått kommentaren att jag kanske inte är redo att bli mamma. När man har behov att skriva av sig för att något är jobbigt är inte det en så upplyftande kommentar, och det är tyvärr lätt att ta till sig tanken, när man är extra känslig. Men visst, kanske ligger det något i det. Men i så fall undrar jag om jag nånsin skulle bli redo. Sedan kanske det inte heller blev helt rätt i tid för mig. Jag kanske hade haft något lättare att ta situationen om det inte dessutom kliade frustrerande i mig av längtan efter att få börja renovera huset på allvar – en längtan jag varit tvungen att tränga undan helt, eftersom det inte funnits någon möjlighet att ägna sig åt detta. Men hur skulle vi veta att det var så lätt att bli gravid? Och om man nu blir mamma, och det visar sig att man inte är redo (som de nu tyckte i de elaka kommentarerna) – vad ska man göra då? Returnera ungen? ;)

Simon är nu 10½ månader. Han går snart själv, pekar och vinkar, och vi tror att han gör försök att säga ett eller kanske två ord. Han är en söt busunge, men ack så krävande – och älskar att göra allt han inte får. Han sover fortfarande mindre än de flesta barn i hans ålder, efter vad jag förstått, vilket ger ganska lite tid över till annat, och fortfarande sover han inga hela nätter, men vår sömnbrist är i alla fall inte längre akut. Och vi äter fortfarande ofta i skift, för Simon tycker det är tråkigt att sitta längre stunder i sin stol, och han är inte heller nöjd med att vara själv på golvet, utan håller konstant på och klättrar på någon av oss föräldrar, vilket ändå inte ger någon matro – och då blir det ofta efter en stund att en av oss äter klart först, sedan den andra.

Det låter kanske som att jag inte tycker om Simon. Visst tycker jag om honom! Jag kan nog till och med våga mig på att använda det starka ordet älskar. Och ibland är det till och med mysigt att vara mamma. Men jag är ingen helgjuten “mammaperson”.

Jag hoppas att det blir bättre med tiden. Det blir det, va? ;)