Tag Archives: asylpolitik

De som faktiskt är i livet borde kunna få återförenas

Hej älskling!

Nu måste jag skriva om något jobbigt. Jag har inte riktigt orkat berätta det för dig innan. Och jag har varit alldeles för dålig på att engagera mig själv också sedan du dog. Har inte orkat sätta mig in i. Har inte orkat bära andras smärta utöver min egen, liksom.

Men nu måste jag ändå skriva något…

Idag har riksdagen röstat igenom nya asylregler som bland annat kommer att göra det svårare för familjer att få återförenas i Sverige.

Ja, det är för jävligt.

Du och jag har splittrats. Jag har inte dig kvar, mina barn har inte kvar sin pappa. Du är död, och vi kan inte återförenas. Men därute i världen finns det familjer som splittrats på grund av krig och annan fasa – men där de ändå fortfarande är i livet, bara fysiskt åtskilda. Där finns fortfarande möjligheten att återförenas. Och så ska vi, Sverige, hindra det? Tänk, dessa familjer lider kanske som vi, och så finns det en möjlighet för det lidandet att ta slut?

Och i riksdagen är det uppochnervända världen mot här hemma i kommunen. I riksdagen är det ditt parti som visat sig mest humant, och mitt parti som huvudsakligen röstat för de här nya hemska reglerna. Pinsamt.

Och ja, jag har varit en dålig människa i det här. För jag har inte ens orkat dela länkar och uppmana folk att protestera. Jag har bara känt mig handlingsförlamad av sorgen. Men ibland är det svårt att känna att det gör skillnad ens när man orkar försöka påverka. Och det här är liksom bara så totalt obegripligt…

Fokusera på det vi är överens om

Ibland kan jag känna att det blir väldigt mycket fokus på små skillnader. Inom politik och inom annat. Oändliga mängder tid och energi och prestige som läggs på detaljer kring vilka lösningar man tycker är bäst – för att motverka arbetslöshet eller öka mängden jobb eller lösa ett miljöproblem eller något annat. Folk som nästan blir ovänner för att de har olika uppfattning om vilken lösning som är den absolut optimala och är beredda att idiotförklara alla som kommit till en något annan slutsats. Politiker som ägnar debatter helt åt att spela ut varandra, peka på det lilla lilla de tycker någon annan har fel i. Istället för att fokusera på likheter, på det de tycker lika om, på hur man kan samarbeta med en medelväg och åstadkomma saker.

Det är som att det ibland behövs något större och hemskare för att påminna om de stora likheterna.

Och det gör mig ledsen när folk som ändå i huvudsak har samma syn på livet och samhället och så vidare liksom är så verbalt hårdhänta i sina diskussioner att man till slut drar sig för att alls tycka något.

Snälla, kan vi inte istället fokusera på det vi har gemensamt? På alla de grundläggande saker där vi tycker lika?

För det stör mig. Det stör mig att goda krafter blir osams och ovänner över småsaker – och därför sedan har svårare att samarbeta mot dem som tycker helt annorlunda.

För det där stora och hemska finns där. Alldeles runt husknuten. Människor som inte alls delar våra grundläggande värderingar. Som det här med att människor är lika mycket värda oavsett hur de ser ut och var de kommer ifrån. Sånt där som alla vi andra är överens om.

För hörni, det är skillnad. Det är inte så att alla oenigheter är av samma kaliber. Att vara oense om hur RUT och ROT slår eller bästa lösningen på hur ett skattesystem ger långsiktigt hållbara effekter är mycket mindre än att vara oense om vem som har rätt att vara här eller om hur mycket ditt namn och din hudfärg påverkar ditt värde.

Om det är jobbigt för oss

Jag har en tolvåring och en sjuåring. De har en ganska lugn och trygg tillvaro: bor i ett hus ett huvudsakligen tryggt land, har ett kärleksfullt hem, bra förhållanden och förutsättningar på de allra flesta sätt.

Och deras pappa kommer att dö. Oklart när, men cancern är obotlig och tar raska kliv framåt.

Älsklingens sjukdom påverkar förstås redan barnen. Men påverkan kommer att bli ännu större den dagen sjukdomen övergått till död. När pappa inte längre finns. Det kommer att påverka på så många sätt. Men framför allt ändras förmodligen grundtryggheten.

Jag hoppas förstås att de ska klara de så bra som möjligt. Och att jag ska klara av att vara en tillräckligt bra förälder, både utifrån de extra behov situationen ger för deras del och utifrån att jag ju själv också är påverkad. Men oavsett hur bra vi klarar att hantera det, så är det en fruktansvärt stor förändring.

Och då är det som sagt ändå så att mina barn har det tryggt och bra i övrigt. Att saker händer under lugna omständigheter. Att det finns ett skyddsnät runtom.

Mina barn är trots allt privilegierade.

Jag tänker på barn i länder drabbade av krig och terrorism. Där föräldrar och syskon rycks bort plötsligt och under fruktansvärda omständigheter. Där skyddsnäten inte finns. Där det ibland är frågan om att i den redan hemska situationen försöka få mat för dagen och fly undan kriget till ett tryggare land långt borta.

Jag och mina barn har det svårt och kommer att få det svårt. Det förstår alla.

Och ändå finns det människor som har svårt att förstå att de barn och unga och vuxna som flyr hit från hemskheter i andra länder inte mår bra.

I en tid när självklarheter har blivit för politiska

När jag var liten fanns det vissa saker som var självklara. Människors lika värde, oavsett ursprung och hudfärg och religion. Medmänsklighet och hjälpsamhet och ärlighet och att välkomna dem som kommit hit för att det var krig eller svält där de kom ifrån. Sådana saker. Fast kanske inte uttryckt ens så komplicerat, men ändå. Det var sånt man pratade om i skolan, i samband med FN-dagar och temadagar och annat. Och för den delen långt innan dess, när jag gick i söndagsskolan, då på en ännu enklare nivå. Fast jag uppfattar det inte för den skull som ett kyrkligt budskap utan mer ett allmänmänskligt budskap, något samlande för ett gott samhälle. Och som fullkomligt självklara saker. Hade det setts som politiskt hade det liksom inte tagits upp som självklara saker i skolan från lågstadiet – hade det setts som något som kunde ifrågasättas hade det inte kommit förrän i högstadiet och på ett helt annat sätt.

Men det var då.

Visserligen pratar de fortfarande om dessa grundläggande värderingar som viktiga och självklara i skolan, efter vad jag förstår. Men utanför skolan har de numera blivit känsliga och heta. Att uttala sig om att man står för människors lika värde, för asylrätten och för människors möjlighet att få en chans istället för att dömas på förhand baserat på sit ursprung – eller ens att man vill stå för vanlig enkel vänlighet och medmänsklighet – ses tydligen numera som politiskt, ja, såpass politiskt att det hindrar att man sitter med i styrelsen för en “opolitisk” förening.

Och visst, allting är politik. Men det är en bisarr tid när det har blivit kontroversiellt i vissas ögon att stå för medmänsklighet.

Den där framtiden…

Egentligen är det här saker som borde vara ett långt och resonerande inlägg. Fast jag är trött och det kommer inte att hända.

Men mitt huvud har en gegga av framtiden.

Som det här huset. Platsen där jag vill bo kvar. Platsen som är mina drömmar, stället som ger mig kraft och vilja att fortsätta sträva framåt, åstadkomma något. Bygga. Fixa. Göra.

Fast själv?

Det märks så tydligt mellan när han mår bra och när han mår dåligt, vilket enorm skillnad det gör att vara två som vill och gör och strävar mot ett gemensamt mål – eller när jag står självoch kämpar. När det bara är jag ser jag mycket mer av det jobbiga. Allt känns oöverstigligt, jag kommer aldrig att bli klar och då kan det kvitta, liksom.

Fast ändå. Ändå behöver jag detta. För att ha kvar oss. Ha kvar honom. Ha kvar mig. Ha kvar drömmarna och livet. Här trivs jag och mår bra. Här finns människor jag gillar.

Fast här finns också människor och krafter som skrämmer mig. Och de växer sig starkare med tiden. Här som i resten av omvärlden – men förmodligen lite öppnare här än på många andra ställen.

Och jag vet att huset är för stort för en ensam mamma när barnen är utflugna i framtiden. Det är inte hållbart. Jag skäms för att vilja stanna här. Samtidigt som det liksom skulle vara att behöva släppa en del av mitt liv om jag måste flytta. Och ett tvång att orka börja om.

Vill inte det. Vill vara kvar här. ABSOLUT.

Mörkret är så stort därute. Världen är så hemsk.

I Paris enades världens länder om att temperaturen helst inte ska öka med mer än 1,5 grader jämfört med förindustriell tid. Nya siffror från Nasa visar på plus 1,6 grader i februari.

(Svenska Dagbladet 13 mars 2016.)

Och människan har vetat om klimathotet länge. Många decennier. Det har funnits gott om tid att ställa om. Ändå har det liksom bara fortsatt åt fel håll – trots många människors strävan.

Varför skulle något ändras nu?

Ja, stundtals känns det hoppfullt att så många fler människor bryr sig nu än till exempel på 90-talet. Men stundtals inte. Inte nu. Egentligen är vi väl mest på väg käpprätt åt helvete.

Det är så få som bryr sig, som fattar allvaret, som försöker ändra sig. Och så många som verkar tro att det blåser över, löser sig.

Även om jag inte vill tappa hoppet och ge upp så är det stundtals svårt. Och ja, jag vet att det är värdet för en månad, att det inte är den genomsnittliga temperaturökningen över en längre period som uppmätts till 1,6 grader. Jag vet. Men ändå.

Cancer.
Klimatförändring bortom farlighetens gräns.Och en mänsklighet som inte är beredd att hjälpa sina medmänniskor från andra länder i denna tid av kris.

Ibland undrar jag om det är dags att övergå till ett sådant där “Världen går snart under”-dekadent leverne.

 

Och i fåtöljen här bredvid sitter älsklingen och har de senaste dagarna ätit riktig mat flera gånger, om än i små portioner, och han sitter och lyssnar på musik. På vårt lilla hemmaplan är tillvaron just nu hoppfullare på ett bra tag. Läge att passa på att njut av det.

 

I en orimlig tid

Sen lördagkväll. Jag står på Triangelns station och väntar på ett tåg hem. På andra sidan kommer ett Öresundståg, som tydligen är ett Konst- och kulturtåg, med reklam för kulturresmål och med tavelramar målade runt fönstren.

Plötsligt slår det mig: hela den här grejen med ID-kontroller och ID-krav på båda sidor Öresundsbron kanske i själva verket är en konstinstallation. Det är faktiskt den hittills rimligaste förklaringen till hela grejen.

Men världen och vår samtid är inte rimlig.

Allting är relativt

“Finns det människor som kan funka i sådana här situationer?” frågade en vän mig.

Och alltså visst, det är jobbigt och eländigt. Jag vet att framtiden bringar elände, och det får jag liksom leva med. (Pun självklart not intended.) Och det är jobbigt att se älsklingen må dåligt, och det är jobbigt att inte kunna dela tillvaron med honom på någon sorts normalt och vanligt sätt, och det är besvärligt på en hel massa andra sätt. Och så finns det ju då andra saker runtom som spär på det. Och ja, jag är tacksam för sertralinet, för utan det skulle säkert ångesten äta mig, och det gör den inte, åtminstone inte nu.

Men samtidigt lever vi kvar i vår trygghetsbubbla. I ett land där det finns sjukvård, som både förlänger liv och mildrar smärta. Vi har hus och mat och jobb, och barnen går i skolan. Vi behöver inte frysa eller svälta eller fly.

Det finns människor som lever med långt mer akuta situationer, där deras älskade dör under plågsamma former, dör hastigt och drastiskt, människor som måste fly hals över huvud för att rädda resten av familjen trots att de egentligen dukar under av sorg och ångest, människor som måste överge allt för att ge sig ut på farofyllda resor mot något som kanske är bättre, trots att de befinner sig i situationer som är långt värre än min.

Det finns människor som klarar av att funka i sådana situationer, i alla fall funka tillräckligt bra för att ta sig ända hit.

Och sedan har vi, Sverige, mage att säga Nej. Nej, ni får inte komma in i vårt land, nej, ni får inte stanna här.

Fjärde januari med olika fokus

Det är en lite udda dag idag… Omvärlden (i alla fall i närområdet) fokuserar huvudsakligen på en sak: idag är dagen som ID-krav infördes på tågen till Sverige över Öresundsbron. (Och efter ett halvt dygn infördes samma sak på gränsen mellan Tyskland och Danmark.) Ett elände på så många sätt.

Och jag tycker ju att dagen kunde fått ha annat fokus. Vår äldste fyller nämligen tolv år. Så här har det varit frukost på sängen med “tårta” av tunnbröd, och sedan födelsedagsönskad lasagnelunch.

Lasagnen fick ett extra tjockt lager ost på toppen (utom på min bit), eftersom vi köpte en hel ost med kort datum till bra pris, rev hela, använde delar av det till lasagnen och frös in resten.

Och dessutom har jag bakat tre plåtar pepparkakor, för att göra slut på degen som låg kvar i kylskåpet sedan före jul.

Kvällsmaten var inte klar förrän det var dags att äta kvällsfika med rulltårta (med kallrörd infryst jordgubbssylt på egna jordgubbar samt köpehallon och vispad grädde), så kvällsmaten får anstå tills imorgon.

I övrigt har jag inte hunnit något av det jag hade tänkt mig idag.

Och så tar även detta år slut

Snart är 2015 slut. När jag skriver det här är det mindre än sex timmar kvar av året.

På många sätt har det varit ett ganska förfärligt år. Värst på listan är förstås beskedet att min älskade man lider av obotlig cancer. Men hösten har också kantats av en allmänt besvärlig situation för vår yngste son – han har verkligen inte mått bra, och vi är mitt i något som jag inte riktigt vet fortsättningen av.

Och även på andra sätt, utanför det privata, har det på många sätt varit ett skitår. Många människor världen över är på flykt undan krig och katastrofer. Det rimliga är att välkomna våra medmänniskor och ge dem möjlighet att starta nya liv här i vårt land, men varken vårt land eller andra länder har levt upp till de fina värderingar vi pratar om i mindre krävande tider. Våra svenska politiker har tagit en rad mycket märkliga beslut. Och ovanpå det har vi sånt som terroristattentaten i Paris.

Men samtidigt har året 2015 varit mycket bättre än man kunde befarat. I början av sommaren tvivlade jag på att älsklingen skulle leva till min fyrtioårsdag på midsommarafton. Nu vet vi att han svarar bra på cellgiftsbehandlingen, tumörerna i levern krymper, och den sannolika överlevnadstiden räknas nu i år i plural. Dessutom mår han hyfsat bra under behandlingarna.

Trots förutsättningarna har vi dessutom faktiskt kommit vidare med en del saker här hemma. Orangeriet är någonstans i närheten av klart – eller i alla fall så pass klart att det börjar närma sig att bara vara finliret kvar. Vem hade kunnat tro det? Och hallen har blivit tapetserad och fått fint golv, och vattenpumpen är slutligen på plats. För att bara nämna några saker.

“Flyktingkrisen” har trots allt visat många positiva sidor och handlingskraft hos en väldig massa människor. Och även om regeringen fattar märkliga beslut just när det handlar om flyktingfrågan, så har de samtidigt åstadkommit en hel del positivt på miljöområdet. Och vi fick ett Parisavtal! Visst, Parisavtalet hindrar inte klimatförändringarna, men det är trots allt bättre än ett totalfiasko :-)

Dessutom, och det är inte så oväsentligt som det kan låta, så har jag “upptäckt” Doctor Who och återupptäckt Robin of Sherwood. 45 minuter av verklighetsflykt kan vara ytterst värdefullt i en påfrestande tillvaro.

Jag ska inte skriva något om förhoppningar för 2016. Jag tror de är uppenbara för var och en. Och vad jag önskar gör inte mycket skillnad. Vi får göra det bästa av de förutsättningar som bjuds, helt enkelt.

Är det inte lite grann tvärtom?

En liten fundering i dessa tider av flyktingpolitik och “kaos” och sånt:

SD säger som att äntligen/slutligen har de andra partierna anammat vår politik och börjar säga och göra det vi sagt jättelänge.

Och nu vill jag först poängtera att jag inte vill ha någon åtstramad flyktingpolitik eller stängda gränser eller tillfälliga uppehållstillstånd, och jag anser inte alls att Sverige är fullt, och så vidare. Tvärtom. Men:

Det är väl en väldig skillnad på SD:s politik/åsikt att vi borde gjort så här i åratal redan, trots att det kommit förhållandevis få flyktingar jämfört med nu, och att tycka att något (oavsett vad mer exakt) behöver ändras i mottagandet nu, när det kommer enormt många fler?

Att säga att situationen är lite småknepig och ovan att hantera nu är väl inte att gå i SD:s ledband eller anpassa sig till deras politik – är det inte i någon mån tvärtom?

Med reservation för att jag är skittrött och därför inte lyckats få mina formuleringar passera alla varianter på guldvågar eftersom guldvågarna redan stängt ner av pur trötthet…