Jag har många gånger berättat, lite smått skämtsamt, för folk om när min mormor ropade hem en ryamatta på auktion för 25 kronor. Vi var ganska ofta med mormor på auktioner när vi var små, det var ju liksom sommarfolknöje.Ingen bjöd på mattan, auktionsförrättaren trugade och tjatade på de församlade auktionsbesökarna – skulle ingen bjuda 25 spänn? Och till slut bjöd mormor 25 och fick köpa mattan.
Jag börjar nog bli lite som mormor själv, tror jag :-) För det är ju bättre att någon köper sakerna och de kommer till nytta – annars blir de ju slängda, och det är ju inte vettigt för fullt användbara saker? Visserligen handlar det oftast om mat för min del. Köttbiten som jag vet att affären annars kommer att slänga vid stängningsdags om en halvtimme för att datumet passerat och som jag får till nedsatt pris. Den vissna grönkålen som jag får för några kronor och där det mesta är helt okej. Saltgurkan som affären annars tänkte slänga och som jag får med mig gratis hem.
Idag förstår jag mormor: det hade varit synd att slänga ryamattan. – Ja, bortsett från att jag inte gillar ryamattor och tyckte den var ful. Men jag antar att mormor trots allt tyckte den var lite fin? Eller tyckte den fyllde en funktion?