Tag Archives: balett

Internationellt språk och samhörighet på liten yta

Jag brukar säga (eller kanske oftast tänka) att jag sällan känner så stark samhörighet med kvinnor i alla tider som när jag hystar upp tvättkorgen med ren tvätt på höften och går för att hänga tvätten. När jag står hemma på vardagsrumsgolvet framför TV:n, med youtube på och tränar framför/med Lazy Dancer Tips känner jag en annan sorts samhörighet. Men också den väldigt stark.

Jag står där på min lilla fläck på golvet, mellan TV:n och soffbordet (som jag knuffat så nära soffan det går), mellan fåtöljen och sonens notställ. Jag står i en vinkel som inte är optimal, för att TV:ns placering inte är anpassad efter någon som ska stå mitt på den fria golvytan utan efter någon som sitter i soffan. Jag parerar hela tiden skarven i plastmattan och flyttar runt så att den inte ska skava mot foten när jag gör tendus och rond de jambes på vänster sida. Jag bryr mig för första gången om att det där golvet håller på att ge upp totalt runt skarven och spricker mer och mer, för det är i vägen för mina fötter. Och jag känner samhörighet med dansare runt hela världen.

För det är ju så där det är. Vi som dansar har alltid stått och tränat i hopplösa utrymmen. I ungdomsrum, studentlägenheter, vardagsrum för oss själva har vi stått och övat – och försökt undvika att fäkta ner inredning och annat. Och i väntan på buss och tåg har vi stått och repeterat steg och övningar och samtidigt oftast försökt att inte märkas alltför mycket för omgivningen. (Eller inte.)

Och alla dessa träningslokaler jag tränat i. De allra flesta av dem egentligen inte heller särskilt väl anpassade för ändamålet. Pelare mitt i lokalen. Golv som inte funkar att dansa på. För få och för korta balettstänger. Det eviga parerandet för att alla ska få plats och ingen ska inkräkta på det utrymme som grannen behöver för att kunna göra samma övning som jag. Hänsynen och respekten.

Eller den där eländig källarlokalen vi tränade i ett tag i Göteborg, där det var så lågt i tak att vi istället för att sträva uppåt fick sträva åt sidan.

Ja, det är samhörighet. Samhörighet i att vi alltid hittar plats och möjlighet och gör det bästa av den där lilla fläcken vi hittar. Anpassar och hittar möjlighet.

Sånt tänker jag på, när jag står där på mitt vardagsrumsgolv, med en pinnstol som balettstång. Sånt tänker jag på när min balettlärare, Alessia på youtube, kommenterar något om att slå sönder lägenheten när hon backar in i golvlampan eller när hon säger hej till krukväxterna när hon lutar sig åt sidan i en stretch.

Men samhörigheten sitter inte bara i utrymmet, utan också i det gemensamma språket. Språket som består både av ord/termer och av kroppspråk, signaler, gester. Språket är så gemensamt och hemtamt att Alessia kan rätta mig och få mig att tänka på rätt saker utan att hon ser mig, för de påpekanden hon kommer med är allmängiltiga, välkända – jag vet vad hon menar, eller kan förstå av att lägga ihop det jag vet sedan innan. Jag kan grunderna i språket och har dem i ryggmärgen. Må vara att dansen inte är mitt modersmål, men jag har pratat språket länge nog.

Och jag må vara en 41-årig mamma, med en kropp som inte längre gör det den gjorde på den tiden det fortfarande var relevant att drömma om att bli dansare. Men det är ljuvligt att känna samhörigheten och kommunicera både med hela världen och min egen kropp. Här hemma i mitt vardagsrum.

Vid min pinnstol i vardagsrummet

Min trettonåring tycker hon har en jobbig accent.

Min åttaåring tycker hon låter sur.

Men själv älskar jag Lazy Dancer Tips. Jag gillar hennes accent. Och jag tycker inte alls hon låter sur, tvärtom, jag tycker hon låter uppmuntrande och glad. Hon lyckas hålla träningspass för mig där på youtube som gör att jag blir motiverad, jobbar mig igenom hela träningspasset. Kommer med de där kommentarerna en riktig danslärare skulle gjort på plats: påminner om att jobba med magen, jobba med ståbenet, inte glömma att arbeta med baken. Påminner och berömmer. Fast hon inte är här.

För mig är hon inte sur. För mig har hon ett språk och en attityd som jag känner mig hemma i. Det är min värld. Träningen blir rolig.

Jag borde ju kunna träna själv. Jag kan ju övningar. Men i ärlighetens namn blir det aldrig samma sak när man ska träna själv hemma. Det blir inte av. Man kämpar inte på. Det tar stopp. Man lägger inte i samma energi.

Men hon överbryggar det.

Och inte bara överbryggar, utan tänder gnistan. Och jag vill egentligen köra hur många som helst av passen. Men det har jag ju inte tid med. Och kroppen skulle inte palla, för jag är för otränad. Men… jag får liksom igång träningsendorfiner. Det är ljuvligt.

Och jag slipper restid. Slipper försöka pussla ihop tillvaron med barnen. Slipper försöka hitta en dag där jag kan få mer en ett pass som passar mig. Jag kan själv välja och vraka och ta det som känns rätt och behövligt.

Vilken jäkla lyx!

Och när jag står här hemma, i vardagsrummet som inte direkt är varmt denna vinter när verandan utanför saknas, så är det alldeles utmärkt att träna i den stickade heldräkten jag köpte i höstas.

Fast till skillnad från Alessias katter så lägger sig inte mina på stolen (för jag har ingen mjuk stol).

Tendu

Tankar, känslor, upplockade projekt, som gör att ryggen rätar på sig, hållningen kommer tillbaka. (Ni som vet vad jag menar vet. Hmpf.) Och plötsligt går det mycket lättare att plocka fram det där hela tiden. Och plötsligt finns det piqué och relevé och tendu i musiken igen – och musiken som strömmar ur högtalarna lämpar sig plötsligt för sånt igen.

Och det finns så oerhört mycket kraft, känslomässig kraft, i att stå och göra intensiva tenduer och känna hela fotsulan arbeta mot golvet. Eller i ett improviserat känslomässigt port de bras.

Olika sorters trötthet

Igår var jag och massage på förmiddagen. Och på eftermiddagen/kvällen tränade jag dubbla balettpass (ett på nybörjarnivå, och ett på för avancerad nivå för mig). Två sorters enorm ansträngning för kroppen. På träningen igårkväll rann svetten om mig. Idag har jag efter massagen-ont i benen.

I morse kom mensen. Än så länge bara stillsamt-normalt flöde. Lite ont i förmiddags men inte värre än att alvedon hjälpte. Däremot är det här uppenbarligen en omgång som suger orken ur mig, åtminstone idag. Helt jävla slagen av sömnighetströtthet på eftermiddag-kväll. Nåja, det kunde vara värre.

Det kan det ju å andra sidan bli imorgon – det återstår fortfarande att se var den här mensomgången ”landar”.

Vad är egentligen problemet med män i trikåer?

Läser man diskussionstrådar och postningar om Robin Hood så dyker ofta uttrycket ”män i trikåer” upp. Typ ”det var på den tiden det var coolt med män i trikåer”. Som om det skulle vara något konstigt.

Det fascinerar mig. För alltså, jag tänker inte alls på Robin Hood och hans gäng som ”män i trikåer”. Egentligen har jag aldrig direkt funderat på vad de har på benen; jag tror att de i Robin of Sherwood har ”byxor” av medeltidsmässigt snitt (det ska väl sannolikt heta hosor om det är rätt utfört?), men som sagt var, det är liksom ingen big deal. Vad de har i andra Robin Hood-ar har jag ännu mindre koll på. (Ja, utom i ”Robin Hood – men in tights”, där de ju faktiskt har tights, och ja, den är rolig – men det är en annan sak, liksom.)

Däremot så gillar jag män i tights (men dit räknar jag alltså inte Robin Hood). Män i tights är ofta dansare eller liknande. Män med dansarkroppar som dessutom klär sig så att det syns att de har dansarkropp – det har jag självklart inget emot :-)

Just vad gäller Robin of Sherwood är det dessutom också mycket kommentarer om hår och frisyrer. Som att Robin of Sherwoods (båda Robinarnas) frisyr var något som var snyggt då på åttiotalet men bara då och aldrig skulle varit snyggt annars, utan bara var en åttiotalsgrej. Tja, jag tycker många typiska åttiotalsfrisyrer är hemska. Men långhåriga pojkar har jag alltid varit lite extra svag för. Och ja, det klär båda robinarna. De har inget med åttiotalet i sig att göra.

Flow

Idag har jag varit och testat Flow.

De senaste två terminerna har jag ju tränat Ballet Fusion. Men dels kommer baletten att ligg på en tid som inte funkar för mig den här terminen. Dels känner jag att jag kanske ska byta till något annat ett tag ändå. Inte minst för ryggen.

Ryggen, ja. Jag var hos massören i onsdags. Och till skillnad från den gången jag var där i december så kändes det som att det gjorde skilnad för ryggen den här gången. Och jag fick en del tnkar med mig från massören och ett par övningar.

Det onda sitter ju i ryggslutet eller snarast baken, beroende på hur man ser det. Men hon  tror att det till stor del beror på försvagade ”ryggfiléer” (min benämning), försvagade tvärgående magmuskler, stramande muskelfästen i höftbenet fram och sånt. Och att detta för övrigt i sin tur hänger samman med försvagade insidor på låren, som gör att insidorna vrids fram. Samt att det jag känner i ryggen nog är i en led i höftbenet (?).

Mycket av det tror jag faktiskt fortfarande är rester från senaste graviditeten. Den var tung och ansträngande för kroppen – mycket vätska, tung mage – och kroppen har liksom aldrig hittat tillbaka till normalläge. På något vis går och sitter jag fortfarande som om jag var påverkad av en tung mage som liksom inte får plats mellan benen. Och magmusklerna… ja, dem är det inte mycket med…

Och jag känner att jag behöver jobba mot utåtvridningen. Jobba mer parallellt ett tag. Jag försöker komma ihåg att sitta med benen rakt fram när jag sitter och känner att till och med det gör skillnad för ryggen.

Kanske kanske är balett inte det allra rättaste för stunden.

Så idag har jag testat Flow, som är en annan klass de har på balettstället. Det heter att det ska vara en blandning av yoga, core och pilates. Core och pilates har jag testat förut, men yoga har jag känt mig skeptisk till.

Hur var det då?

Tja, bitvis lite märkligt, främst i början – det var nog då det var mest yoga. Korta bitar ganska småjobbigt – jag kände att jag ångade som man gör när musklerna jobbar hårt ett tag i mitten. Absolut inget flås eller kondis. Inget oerhört krävande pass, men ändå kändes det som att det gav nåt. Det var liksom skönt för kroppen. Huruvida det träningsmässigt gav mycket känns på nåt sätt svårt att bedöma.

Men ja, jag tror jag vill gå dit igen.