Tag Archives: banker

Det är alltid någon annans fel

Jag åker till banken för att gå igenom min bunt med papper och ställa alla frågor som måste ställas för att jag ska kunna få klarhet i vad det är jag förväntas skriva på på de olika pappren. Och förstås för att påtala att jag tycker det är illa att papprena är så dåligt formulerade respektive med så knapphändig information och instruktion att jag inte vet vad det är jag skriver på – och att jag tycker att det borde åtgärdas, att de borde göra något åt det, så att kunderna slipper sitta och gissa.

“Jag hör dig”, säger kvinnan i kundtjänst. “Men jag tror inte det kommer att ändras”, säger hon också.

För ingen av dem har någon möjlighet att påverka utformningen. Alla sådana “papper” och formuleringar – alla dokument för att upprätta konton och beställa kort och avsluta konton och ändra det ena och andra och tredje – köps in färdigt från Swedbanks system (även om det inte är Swedbank jag är kund hos utan en liten bank). Det finns ingen möjlighet att påverka. Ingen möjlighet att komplettera. Ingen möjlighet att modifiera det obegripliga som bjässen producerat.

Det är alltid någon annans fel.

Det sägs att kunden alltid har rätt. Tja, hos bankerna är det uppenbarligen inte alls så. Hos bankerna verkar det inte ens finnas ett intresse för att kunden ska ha en chans att begripa. Inga klarspråksambitioner. Inga ambitioner att kommunicera med kunden.

Kunden har uppenbarligen inte alltid rätt. Kunden ska vara så osynlig som möjligt. Banken ska uttrycka sig så att banken kan komma undan med vad som helst och finta bort kunden med formuleringarna.

Myndigheter har krav på klarspråk. Och med jämna mellanrum kommer juridiska avtal från stora internationella bjässar upp på tapeten. Men att våra inhemska banker inte ens kan utforma en vettig begriplig rakt på sak A4 om upprättandet av ett vanligt bankkonto? Eller skriva rakt ut hur jag som efterlevande förväntas hantera det papper där de uppmanar min döde man att skriva under på att han godkänt att hans konto ska avslutas?

Ja, jag är gnällkärring. Jag vet. Och det är tröttsamt. Det är tröttsamt att vara gnällkärring på områden där jag inser att jag aldrig kommer att orka åstadkomma förändring.

Fortsättning bankpapper

Jag har kämpat mig igenom bunten med bankpapper. I ärlighetens namn var faktiskt hälften av bunten utskrifter av kontoutdrag för det gemensamma kontot som måste avslutas.

En del av pappren har jag kunnat skriva på utan några påtagliga frågetecken. På andra har jag skrivit små blyertsfrågor eller noteringar men ändå skrivit på. På ytterligare andra är det blyertsfrågor som jag måste ha svar på innan jag kan skriva på. Jag tänker att jag får ta med mig hela högen (utom kontoutdragen) till banken på tisdag (tror jag är närmsta dag jag kan) och gå igenom mina frågor med kundtjänst en efter en.

Fascinerande nog är tre av pappren “adresserade” till min döde man, och med tanke på hur de är utformade så verkar det liksom som att det är han som ska skriva under dem – i alla fall om de ska antas följa samma mönster som de andra, om det är jag som antas skriva under de som har mitt namn…

Halva biten är att det är fruktansvärt jobbigt att försöka sätta sig in i och förstå vad det är det står på pappren jag ska skriva på.

Men den andra hälften av det är att jag är arg på att det är tillåtet att ha så informationsmässigt urkasst material. Och det är ju liksom inte bara min bank det här handlar om, utan det är ett genomgående problem. Banker skriver så här. Banker får uppenbarligen skriva så här. Och det finns liksom ingen som har möjlighet att sätta sig upp mot det. Det finns ingen bank man kan välja för att slippa eller få något bättre. Jag/vi har liksom ändå bytt till en bank vi har bättre förtroende för än många andra. Men bankerna kommer undan med att skriva på obegripiska. Och det finns liksom ingen som pallar med att ta kampen mot dem.

Jädrar vad det skulle behövas folk som kan jobba med klarspråksfrågor på banker…

Och det tar kraft det här. Efteråt sitter det ledsenhet i hela huvudet och hela kroppen, och jag är helt utschasad. Mentalt urblåst som ett ägg i huvudet. Nu, tre timmar senare, har jag inte på något vis hämtat mig.

Jag är för kass på det bankjuridiska språket

Jag sitter med en tjock bunt papper hemskickade efter att jag hade möte med min bankkontakt häromveckan. Det är en massa saker som ska fixas och ordnas med efter att min man dog. Hans konton och fonder ska avslutas och pengarna flyttas till mig. Ett lån ska lösas. Vårt gemensamma konto som råkade ha honom som förstanamn ska avslutas eftersom det inte kan finnas kvar här huvudkontohavaren är död och “avslutad”. Nya konton ska öppnas och få kort kopplade till sig. Pensionspengar ska styras in på rätt konton.

Jag har haft möte med bankmannen. Jag har fullt förtroende för honom och har inga skäl att tro att något av det han skickat är fel. Jag skulle kunna ta och bara skriva under på pappren där han markerat att jag ska det och så skicka in dem och så är allt ur världen. Förmodligen löst på precis det sätt vi sagt.

Men jag förstår inte det som står i pappren. Jag förstår inte vilka papper som hör ihop med vad. Jag förstår inte språket i pappren.

ÖVERTAGANDEFÖRBINDELSE

Undertecknad övertar härmed dels – som ny kredittagare – betalningsansvaret för samtliga förpliktelser gentemot kreditgivaren eller order som förutvarande kredittagare iklätt sig för ovan angiven kredit, dels – om undertecknad är ny ägare till ovan angiven egendom – även ansvaret för samtliga förpliktelser gentemot kreditgivaren eller order som förutvarande ägare/pantsättare iklätt sig för ovan angiven kredit.

Undertecknad har mottagit och accepterat kreditens villkor, som är angivna i tidigare utfärdad sida 1 av skuldebrevet inkl ev säkerhetsbilagor i kopia samt skuldebrevets villkorsbilaga och allmänna kreditvillkor.

Undertecknad är medveten om att kreditgivaren uppställt villkor för övertagandet vilka framgår av KREDITBESLUT av 2016-09-19.

Undertecknad bekräftar att den pantsatta egendomen är brandförsäkrad enligt nedan samt förbinder sig att vidmakthålla försäkring av minst samma omfattning så länge pantsättning gäller.

Undertecknad medger uttagande av en övertagande av en övertagandeavgift om 650 kronor.

Jag vet inte hur många jag läste första stycket innan jag fick ihop det. När jag kom till andra halvan hade jag liksom redan tappat bort tråden i vad första halvan sa och fick börja om igen. Och igen. Och igen.

Efter att ha läst just det här pappret ett oändligt antal gånger (eller i alla fall väldigt många), så tror jag att det “Swedbank Hypotek AB (Publ)” försöker säga och vill att jag ska skriva under på är att jag ska ta över den halva av just det här lånet som stått på min man. Och att de har klämt in alla sorters livremmar och hängslen och silvertejp och häftmassa i avtalstexten, så att jag ska skriva under på att oavsett vilka idiotsaker de skulle kunna ha klämt in i en avtalstext så ska jag gå med på det. Och att de för detta tänker ta ut 650 kronor.

Om det nu är detta de menar – vilket jag inte alls är säker på – så måste det gå att uttrycka det på ett rakare och begripligare sätt. Faktiskt. Jag tycker till och med att det vore rimligt att begära att de gjorde det.

För jag tycker inte om att skriva på saker som inte går att begripa eller saker som bygger på att jag ska anta att saker är i sin ordning utan att jag vet säkert. Speciellt inte när det gäller en sådan sak som ett huslån. Och ännu mindre vad nu när jag är själv om det här och inte har någon mer här hemma jag kan diskutera innebörden med (och som kan dela på tjafsandet om sånt här med mig eller i alla fall instämma i hur dumt det är att de ska uttrycka sig så här).

Den begripligaste biten av texten är den där om avgiften. Ja, begripligt som i att jag förstår vad det står. Däremot skulle jag vilja ifrågasätta den. Visst, det är inga stora pengar i sammanhanget – att någon dör innebär i praktiken ett löjligt jonglerande av pengar åt alla håll och kanter :-( Men vad är rimligheten i att jag, för att jag tar över min mans halva av lånet, dessutom ska åka på en avgift för det? Vad är alternativet, liksom?

Och det där var ETT av pappren. I en tjock bunt, en bunt så tjock att portot är angivet till 36:60.

Men det kanske bara är jag som är korkad? Alla andra kanske tycker det är lättlästa och begripliga texter?

Nå, det är helt uppenbart osmidigt att vara för korkad för bankjuridiska texter och samtidigt ha någon sorts samvete som kräver att jag vet vad jag skriver under. Och dessutom vara ensam.

Sånt där bankmässigt efter döden

Ja. Banken. Möte. Ett försök att sortera upp saker.

Du finns inte längre. Bouppteckning är fixad och dina konton ska bort och de pengar som finns på dem ska flyttas över till mina konton. Piece of cake, ju…

… var det visst inte, nä. För när du “försvinner”, så måste även de av de gemensamma kontona där ditt namn skrevs först när kontona startades – där du blev huvudkontohavare, även om vi var likvärdiga kontohavare, båda med full dispositionsrätt och hela middevitten – också stängas ner. Och av en händelse är det visst du som hamnat först på det gemensamma räkningskontot. Det med typ ALLA transaktioner. Därifrån ALLT betalas och därifrån alla autogiron går och så vidare.

Jävligt osmidigt. Minst sagt.

“Det är ju mitt fel, förstås”, säger bankmannen. Och det är det ju. Vi visste ju att du var obotligt sjuk i cancer redan när vi bytte till den här banken. Men tja, det är väl inte lätt att tänka på allt sånt varje gång man lägger upp ett konto.

Och ja, han ska fixa det. Han startar ett nytt konto, flyttar dit autogirona, och ser till att jag ska få ordentliga kontoutdrag för allting. Det är ju ändå bara ett drygt år det handlar om. Men smidigt är det inte.

Och så ska han fixa ett separat konto där allt det som är “pension” (från flera olika håll) ska gå in. De där pengarna som kommer för att du inte finns och som jag liksom betraktar som “din lön”. För jag behöver ha dem separat för att kunna få en överblick. Det blir så sabla rörigt annars.

Och så har vi tittat på livförsäkringspengar och huslån och konstaterat att vi faktiskt är överens, bankmannen och jag, om att det är vettigt att faktiskt betala av ett av lånen rakt av nu, och tydligen förlorar jag liksom inte alls på det heller. Och det känns ju liksom ganska bra att kunna bli av med ett lån. Och samtidigt blir det liksom så bisarrt det där – den där känslan av ökat oberoende som kommer av att bli av med lån, känslan av att äga själv, någon sorts självförsörjningsgrej – och så samtidigt vetskapen om att enda skälet att det händer, det här att kunna bli av med ett lån, är att du gått och dött. Och det är ju faktiskt bara skit, och då kan jag ju liksom i rimlighetens namn inte gå omkring och vara glad åt något som helt är en konsekvens av din död, för det innebär ju att jag är glad över att du är död. Och det är jag inte.

Ja, och sedan var det en del andra småsaker vi tittade på. Saker jag skulle tittat vidare på ikväll. Men som kom det en jävla ugn emellan.

Samhället bestämmer var en tolvåring får handla och det är inte anpassat till dagens samhälle

Tolvåringen spelar mycket på datorn. Och när han vill använda sina pengar – månadspengar och födelsedagspengar och sånt där – så handlar det ofta om att köpa datorspel eller tillägg till datorspel. Saker man köper online.

Tidigare har det varit pappa som hjälpt honom med sånt. Pappa har varit mer bevandrad i olika betallösningar på nätet. Men pappa finns inte längre – älsklingen är död. Och inte så att jag inte handlar på nätet – jag handlar ofta på nätet. Med faktura, och med kortbetalning, och direkt vi internetbanken och mobilt bank-id. Men inte mer än så.

Redan dagen efter hans död ville tolvåringen att jag skulle fixa ett sådant där datorspelsköp. Fast det behövde betalas via PayPal. Jag har inget PayPal-konto. Jag hade ingen kunskap om PayPal. Och dagen efter min älskades död var inte dagen jag var kapabel att försöka fixa med sånt. Trösklar för att lära sig nya saker och traska in på okända områden är synnerligen höga när sorgen slagit klorna i en.

Någon vecka senare lyckades jag i alla fall fixa den där betalningen. För det visade sig att man via PayPals betalningslösning ändå kunde betala med kort, utan att registrera ett PayPalkonto.

Men nu vill tolvåringen köpa saker online till nåt spel igen. Och den här gången verkar det inte finnas sådana lösningar. Den här gången ska man välja betalningslösning att koppla till kontot. Det vill säga det jag måste göra för att det ska kunna betalas är att jag måste koppla mitt bankkort som betalningslösning till en speltjänst på nätet.

Det är, för mig, en helt annan sak än att göra ett köp och betala det specifika köpet. Här handlar det alltså istället om att mitt kort ska vara kopplat och kunna användas för de köps som görs.

Och det är inte frågan om att jag inte litar på min tolvåring. Han skulle säkert inte missbruka det och köpa saker han inte borde. Men JAG vill inte ha mitt kort kopplat till detta. Jag skulle inte göra så ens med ställen jag regelbundet handlar ifrån. Jag vill inte ha det så.

Då slogs jag av tanken att det ju numera ska gå att få betalkort även till barn – det har banken påpekat tidigare. Jag har inte tyckt att det känts relevant. Men nu kunde det kanske vara dags? Ett kort kopplat till det konto där pengar av det slaget (födelsedag&julklapp) ändå ibland sätts in. Pengar han ändå själv bestämmer över – det är ju rimligt att han kan ha ett kort kopplat till dem och kunna betala de saker han vill köpa.

Besök på banken för att fixa kort. Och jadå, det går att fixa betalkort till tolvåringen – Visa Ung. Och med det kortet går det att betala i fysiska affärer. MEN betalkort för unga går inte att betala med på nätet. På nätet måste man vara 18 för att kunna betala med kort, meddelar bankdamen – för det säger lagen.

Det känns som att lagstiftningen inte riktigt hängt med? På vilket sätt är det rimligt att barn ska kunna betala med kort i fysiska affärer men inte via webbhandel? Vad är skillnaden, liksom? Antingen så anser man att barn i den åldern ska få lov att bestämma över sina pengar och betala med dem, eller så tycker man inte det. Var affären finns borde väl vara ovidkommande? På något vis känns det som att det mer är frågan om att man vill styra vad barnen och ungdomarna lägger sina pengar på?

Bankdamen föreslår mig lösningen att jag ska skaffa ytterligare ett bankkort, kopplat till ett separat konto just för dessa saker. Det vill säga jag ska skaffa ett kort som jag ska använda för tolvåringens betalningar.

Men jag ville ha en smidig lösning. Inte mer trassel. Och jag tyckte att det var rimligt att han skulle få lov att börja ta den sortens ansvar istället för att jag ska behöva trassla som mellanhand.

Trött mamma. Och med en synnerligen sur och besviken tolvochetthalvtåring.

Byråkratignäll och jobb

Dagarna för tillfället ser, i teorin, ut så här:

  • Simskola för sjuåringen kl 9-10
  • Tre timmars arbete på distans, att förlägga när det funkar för mig (fortfarande delvis sjukskriven)

Det kan låta som nästan inget alls. I praktiken är det fruktansvärt mycket, väldigt krävande, på gränsen till vad jag orkar och ganska rejält stressande.

Dessutom är det ju inte bara det, liksom. Utan det är fortfarande massor med administration. Blanketter till försäkringsbolag, kompletteringar till försäkringsbolag, märkliga saker från banker och annat, utbetalningar och avier och telefonsamtal och kontonummer och fullkomligt usla utskicksbrev från olika instanser som skulle behöva klarspråksutbildning i flera steg bara för att få dem att fatta att de har ett problem.

Som försäkringsbolaget som i sitt brev inte talar om vad beslutet är – för de har inte tagit något beslut, eftersom han inte var sjukskriven tillräckligt länge för att det skulle vara relevant enligt reglerna – men som avslutar brevet med att tala om att de bifogar info om vad man ska göra om man inte är nöjd med beslutet. (Det är inte efter att både ha mejlat och ringt som jag lyckas reda ut att det är så det är menat, och de ser inga som helst problem med formuleringarna.)

Eller banken som vi egentligen aldrig varit kunder i men där älsklingens gamla pensionssparande på något märkligt sätt hamnade efter den stora bankfusionen och -karusellen häromåret – den där härvan som fick oss att byta till den lilla lokala banken härhemma istället – den banken skickar brev om att älsklingens pensionssparande, i brevet kallade “de förordnade medlen”, har “satts in på ett särskilt pensionssparkonto, ett s k Förordnat konto, som öppnats i ditt namn”, och så en lista med bifogade regler om vad som gäller för ett förordnat konto – regler som inte säger ett dugg om man inte får info om vad som i övrigt gäller för pensionssparkontot ifråga. För tydligen är det fonder det är fråga om, och vad som gäller för de fonderna framgår inte på något vis alls. Och det är inte förrän jag ringt och pratat med damen på banken ifråga som jag lyckas få ihop det: det finns alltså nu ett fondpensionssparande i mitt namn, av min makes kvarlämnade pengar i detta gamla pensionssparande (jag tror det inte ens var aktivt längre), och de sitter där och kommer att börja betalas ut i juni 2040… (och precis som alla andra man har att göra med i sånt här så kan hon inte alls begripa att det som står i brevet är helt obegripligt för den som inte själv jobbar med frågorna och vet hur alla termerna ska tolkas. Vilket ju känns som idioti med tanke på att 1. Jag alltid vägrat fondsparande, och nu ska jag få ett på halsen för att min man hade ett och jag kan inte bli av med det förrän jag är pensionsfärdig utan måste bevaka skiten i en annan bank? och 2. det faktiskt inte är särskilt mycket pengar det rör sig om.

Men då visar det sig att just eftersom det inte är så mycket pengar så finns det numera en möjlighet att få dem utbetalda redan nu. Fast då måste jag, eftersom jag inte är kund i banken, bege mig till ett av deras bankkontor (som inte finns där jag bor) och få pengarna utbetalda i handen! Nej nej, att sätta in pengar på mitt konto i en annan bank kommer INTE på fråga – hur ska de då kunna veta att jag är jag? Hörde jag stenåldern?

En koll med min nuvarande bank ger besked att jodå, det där ska självklart visst gå att ordna. Och någon dag senare hör även damen från den där andra banken, där pengarna och det märkliga kontot finns, av sig och säger att jo, om jag går till min nuvarande bank och ber dem skicka ett avslutsuppdrag så ska det gå att lösa.

Tack och lov för att vi bytte bank förra sommaren, så att i alla fall så mycket som möjligt går att lösa med ett bankkontor med serviceminded personal och som finns på nära håll…

Och barnens föräkringsbolag lyckas på samma dag skicka brev om att det ena barnets försäkring bli premiebefriat pga förälders död, återbetala inbetalda premier för båda barnen OCH skicka faktura för nästa år för barn två…

Och medan ett försäkringsbolag absolut velat ha kontonummer som är gemensamt att betala ut saker till, och att jag skulle precisera att vi båda disponerat det, så visar det sig att ett annat försäkringsbolag absolut inte ville ha det kontonumret, för de vill ha ett som bara är älsklingens kontonummer, eftersom pengarna ska betalas tills dödsboet så det blir rätt i bouppteckningen. Fast alltså, bouppteckningen är redan inskickad och klar, och jag ska väl egentligen boka en tid med banken för att avsluta älsklingens konton…

Och då har jag ändå bara redogjort för några exempel, och inte tagit med alla detaljer.

FY FAN VAD DET SKA VARA KRÅNGLIGT!!

Och dessutom så ändrade Telia sina bredbandstaxor, vilket gjorde att jag ändrade till ett kombiabonnemang, vilket gjorde att de kom på att jag visst hade en gammal router, så då skickade de en ny som jag behövde lyckas koppla in med hjälp av vänners support, och så ville Telia ha tillbaka den gamla (som de tyckte var för gammal för att kunna användas), så den skulle jag skicka tillbaka om jag inte ville köpa loss den för 500 spänn…

Det är så mycket. Det är så komplicerat. Det är så rörigt.

Och jag borde sätta in all ordentligt i pärmar, men just nu agerar en tidsskriftssamlare svart hål.

Nå. Om några dagar ska jag visst gå på semester. Vad nu semester egentligen innebär i det här läget. Ledighet från… nåt? Inte sorgen i alla fall. Men semester ska man ha.

Bankbyte

Sedan ett tag tillbaka är vi mitt i ett pågående bankbyte.

Det känns lite bisarrt. Vi bytte båda till den bank vi nu på väg bort från när vi köpte huset för tretton år sedan. Vi valde banken för att den var ganska (förhållandevis) liten och fristående, samt att den kontaktperson vi fick där ingav förtroende, förstod vilka vi var och gav det stöd vi behövde, nervösa som vi var över att köpa hus.

Vår bankkontakt försvann efter några år vidare till andra uppdrag. Därefter fick vi nya bankkontakter med nya mellanrum. Personer med andra värderingar, ointresse för att lyssna på oss och väldigt mycket “säljinriktning”. Ja, de få gånger vi faktiskt träffade dessa personer så verkade det mest gå ut på att sälja på oss saker.

Banken gick ihop med en annan likartad bank. Det var väl i sig okej.

Sedan, för ett år sedan, gjordes en stor bankomstruktureringsaffär. “Vår” bank gick upp i eller köptes av en av de banker vi velat slippa. Fast inte nog med det: den där bankaffären ledde i praktiken till att vår bank skulle splittras åt flera olika håll. Det visade sig att tre fjärdedelar av familjen placerades i en av de “nya” bankerna – men familjens minsting i en annan!

I sista minuten lyckades vi dock få till att vi alla skulle hamna i samma bank – den bank som minstingen stoppats i och som vi trots allt tyckte var det mindre dåliga alternativet.

Men sedan dess har allting varit en röra. För fortfarande ska egentligen allt skötas via den gamla banken – trots att den egentligen inte finns. Eller egentligen den gamla bankens datorsystem i alla fall. Och på den nya banken vet egentligen inget nåt. Och det kommer liksom ingen info – eller, den första infon med substans kom när den bankkontakt vi tydligen tilldelats (utan att få veta det) skickade brev för att meddela att hon gick på föräldraledighet.

Vi tröttnade. Och bestämde att det slutligen var dags att ta itu med det här. Byta till en mindre bank igen. En bank som bryr sig om vilka vi är och lyssnar på oss. Och en bank som inte är inriktad på att tjäna pengar utan fungerar som en stiftelse och delar ut överskott till lokala föreningar och projekt. En bank vi kan stå för att vara kunder i och som är en del av vår hembygd.

Bankbyte är en lite småomständig process. Och den blir inte mindre omständig när 1. banken man flyttar från inte kan svara vettigt för att de inte har någon koll efter den stora bankaffären och allting är rörigt, och 2. när älsklingen nyss fått cancerbesked och man behöver ta ställning till saker på ett allmänt mer livssavgörande sätt, liksom. Å andra sidan känns det viktigare än nånsin att ha nära till banken – fysiskt och mentalt.

Nå. Nu är det snart färdigfixat, tror jag. Det känns bra.

Det måste ju finnas nåt vettigare banken kan använda pengarna till?

Ja, och så fyllde ju då vår äldste år för några veckor sedan. Tio år. Och bland gratulationskorten som kom med posten fanns i vanlig ordning också ett födelsedagskort från banken. Med ett grattis och någon liten formulering om att ta med dig kortet in till banken så får du en present av oss.

Ja, de brukar skicka ett sådant. Någon enstaka gång har jag faktiskt gått till bankkontoret och köat en halv evighet för att hämta ut presenten – det var några jongleringsbollar.

Men alltså, ärligt talat, Sparbanken Öresund: mina barn, och förmodligen de allra flesta barn till era kunder, behöver inga fler prylar. De har redan för många leksaker – leksaker som tär på jordens resurser, leksaker som många gånger innehåller ohälsosamma ämnen, leksaker som fyller våra hus och ökar på den dagliga kampen med att hålla ordning hemma, leksaker som spär på våra barns allmänt blaséiga inställning till saker överlag.

Våra barn behöver inte leksakerna.

Vill ni satsa på våra barn? Jättebra! Satsa då på att se till att den som placerar sina pengar hos eller via er kan vara säker på att pengarna inte hjälper miljöförstörande verksamheter. (I nuläget kan man nog snarare vara säker på att pengarna bidrar till miljöförstöring.) Satsa på att våra barn ska ha en värdig framtid, där klimatet inte ändrats för mycket och där vatten och jord och mat inte är förorenade, och så vidare.

Vill ni hemskt gärna uppmärksamma våra barn på deras födelsedagar? Ja men skriv då nåt sånt här nästa gång:

Hej och grattis på födelsedagen!

I år får du ingen leksak av oss. Istället har vi använt dina och andra barns födelsedagspengar till att göra vår bank bättre för miljön.

Ja, och så får ni precisera på vilket sätt :-)

Våra barn är inte dumma. Så betrakta dem som de intelligenta individer de är.

Idiotiska villkor som ingen följer och väldigt få läser?

Jag har bestämt mig för att byta bankkort: från Maestro till Visa. För eftersom jag ibland handlar via nätet kan ett Visa-kort minska fakturakostnaderna.

Ett nytt bankkort innebär att jag fått hemskickat en lunta papper med villkor att skriva på. Fem sidor med vardera två spalter med text med litet typsnitt.

Jag byter inte bank. Jag byter bara från en sorts kort till ett annat, på samma konto, i samma bank.

Jag tycker att ett rimligt krav kunde vara att banken pekar ut vilka bitar av texten som innebär en skillnad, en förändring, mot de villkor jag haft innan. Är det egentligen någon förändring alls? Med tanke på att det står “Allmänna villkor bankkort” misstänker jag att det inte är någon skillnad egentligen.

Jag gissar på att de allra flesta inte ens läser igenom villkorspappren. Det är tung, krånglig, juridisk text. Sådan där där man får läsa många av meningarna flera gånger om. Och där egentligen väldigt stora delar av texten handlar om situationer man aldrig kommer att hamna i eller aldrig kommer att bry sig om. Men insprängt emellan finns förstås viktiga saker.

Och ja, man ska alltid läsa igenom avtal innan man skriver på. Men ärligt talat, till och med jag har börjat slarva. För om jag skulle ta mig den tid det krävs för att jag ska läsa igenom allt, sätta mig in i allt, och ställa frågor och få svar på allt det jag inte begriper, så skulle jag tidigast ha tid att bry mig om det här nästa årtionde någon gång. Och, för den delen, vad skulle det göra för skillnad? Banken ändrar inte villkoren för att jag ifrågasätter dem (väl?). Utan enda skillnaden är att jag, som läser noga och bryr mig om vad det står, får en krångligare livssituation än de som skiter i vilket och bara skriver på.

Men det stör mig. Det stör mig att vi har ett samhälle där vi för minsta lilla grej behöver godkänna långa krångliga avtal som nästan ingen orkar läsa och än mindre begriper. Det är farligt på så många sätt.

Nå. Jag skummar avtalet. Läser på en lagom nivå. Kommer inte att orka, som jag  gjort förr om åren, skriva dit kommentarer innan jag skickar tillbaka det.

Men jag fastnar på en del av det jag faktiskt läser. Som det här:

Kortet är en värdehandling och ska förvaras och hanteras på samma betryggande sätt som pengar och andra värdehandlingar. Kortinnehavaren ska vidta erforderliga åtgärder för att skydda sig mot att kortet används obehörigt. Kortet får t.ex. inte lämnas kvar obevakat på hotellrum, annat tillfälligt boende eller i fordon, väska, jackficka eller liknande som inte är under uppsikt. I miljöer där stöldrisken är stor ska kort hållas under kontinuerlig uppsikt, t.ex. får kortet aldrig förvaras bakom ryggen. Exempel på sådana miljöer är restauranger, barer, nattklubbar, butiker, vänthallar, skolor, flygplatser, simhallar, omklädningsrum, transportmedel, torg, badstränder, marknader och arbetsplatser samt även bostad som lämnas olåst eller med öppet fönster.

Alltså:

  • Jag får inte lämna plånboken på hotellrum (de ytterst få gånger jag alls bor på hotell). Det innebär att låsta rum misstros, liksom hotellpersonalen – ingen går att lita på?
  • Jag får inte lämna kvar min plånbok i min väska i bilen om jag inte samtidigt står och stirrar på bilen. (Som sagt var, lås ger man inte mycket för.)
  • Jag kan inte gå och träna, för jag kan inte lämna plånboken i mitt låsta skåp i omklädningsrummet, utan jag måste ha med mig mitt bankkort in på träningspasset och stirra på det konstant.
  • Jag får absolut inte ha plånboken i en ryggsäck när jag vistas på buss, tåg, järnvägsstationer, skolor, butiker etc.
  • Jag måste alltid låsa huset när jag är hemma, oavsett om jag är inne eller ute, och absolut inte öppna fönstret – annat än om jag sitter och stirrar på kortet.

Ärligt talat, hur kan det alls vara någon vits med att ha ett bankkort om man ska leva på det sättet? Poängen med att ha det som betalningsmedel på en utlandsresa faller ju liksom ganska platt.

Och nej, jag överdriver inte. Det där är vad som står. Det är inte mitt påhitt.

Jaha, banken menar inte bokstavligt? Ja, nej, det inser ju jag också. Jag tror inte bankfolket heller läser det bokstavligt. Jag tror att de också, precis som vi andra, använder sunt förnuft och anpassar utifrån vad som är vettigt i olika situationer. Vilket till exempel innebär att man litar på lås i många situationer.

Men grejen med avtal är att de ska läsas just bokstavligt. Och då tycker inte jag att den där texten är bra. Alls. Egentligen vill jag inte skriva på den. För jag kommer att fortsätta leva som innan. Vilket innebär att jag förmodligen har bättre koll på min plånbok än genomsnittet av befolkningen, inbillar jag mig.

Men ja, jag kommer att skriva på. För jag orkar inte alltid bråka om allt. Så just nu nöjer jag mig med skriva av mig om idiotin.

För övrigt noterar jag att banken fortfarande anser att “Kontohavaren anses ha fått del av information och meddelanden som banken har lämnat”:

…meddelanden via e-post eller Internetbanken inom 48 timmar från avsändandet…

Banken kräver alltså att jag ska logga in på Internetbanken minst vartannat dygn. Inte sjutton gör jag det. Jag tycker det är ett fullkomligt orimligt krav. Jag kommer aldrig att leva upp till det.

Den nästa mest oroande klimatfrågan är det ekonomiska systemet

Jag har alltid varit vad som kallas ekonomiskt lagd, det vill säga jag har varit bra på att hålla i mina pengar, minnas vad jag lagt dem på, se till att de alltid räcker till det jag behöver dem till (även i tider när jag haft ganska ont om pengar) och så där.

Däremot har jag aldrig varit intresserad av “ekonomi”. Det vill säga, jag har aldrig varit intresserad av ekonomi på det där sättet att jag tittat på A-ekonomi (det finns inte längre, va?), brytt mig om börsnoteringar eller intresserat mig för ekonomiska modeller och resonemang.

Jag har tyckt det varit tråkigt och ointressant. Fast kanske framför allt obegripligt. Men inte förrän nyligen har jag börjat fundera på varför.

Nu tror jag att en del av förklaringen är att jag faktiskt inte alls håller med om de modeller och grundprinciper som i princip är allenarådande inom “ekonomin”, det vill säga bland dem som jobbar med ekonomiska frågor. De som är utbildade ekonomer. Det finns uppställt en massa antaganden och finns en massa grundvärderingar som jag liksom har svårt att acceptera. Vilket ibland gör mig uttråkad och ibland förbannad, men båda varianterna avhåller mig från att titta på ekonominyheterna.

Dessutom får det mig förstås ibland att känna mig korkad. Men det är det jag lite grann insett nu, att det kanske inte är så att jag är korkad, jag kanske bara tycker annorlunda.

Tyvärr är det där problematiskt på riktigt. Om alla som har en annan uppfattning och andra värderingar, om alla som skulle kunna tänkas ifrågasätta modellerna, låter blir för att de fått för sig att de är ointresserade, okunniga eller korkade, så blir det ju ingen som ifrågasätter. Då blir det bara en viss kategori människor, med en viss typ av värderingar, åsikter och kunskaper, som styr hela ekonomin.

Och ja, så tror jag att det i stor utsträckning är. Och har varit länge, men har blivit mer och mer. Eller?

I själva verket är ju ekonomi både intressant och viktigt.

I själva verket är det de ekonomiska modellerna som sätter grunden för väldigt mycket i vårt samhälle.

Som det är nu så baseras väldigt mycket av vårt samhälle på en tanke om (evig) tillväxt. Väldigt mycket av det som görs baseras på att vi ska ha fortsatt tillväxt. Hur bra det går för ett företag beräknas i omsättning; hur bra det går för ett land beräknas som BNP, det vill säga värdet av allt som produceras – oavsett om det är bra eller dåliga saker. Pengar ses som basen för allt.

Detta samtidigt som Jordens resurser är begränsade och evig tillväxt en omöjlighet.

Detta samtidigt som de “pengar” som bollas runt med när det gäller banker och ekonomiska transaktioner och så vidare egentligen mest är något “virtuellt” och egentligen faktiskt inte alls kan omsättas i “reda pengar”.

Det är en skum värld det där, finansmarknaden. Det bollas pengar och belopp, det spekuleras och has, på mycket märkliga principer.

Det är egentligen märkligt att de lyckas få hållas. Men det beror förmodligen på att de på ett tidigt stadium lyckats få oss andra att tro att vi inte är intresserade och inte begriper. Och om vi tycker vi är korkade så ställer vi inga frågor utan håller käft och håller oss till annat som vi kan. Och så kan de fortsätta agera som de vill. I sin värld av egna värderingar, principer och idéer om ansvar.

Och samtidigt i vår värld. För de ekonomiska systemen har som sagt var en enormt stor makt och påverkan på allting annat.

Det är väldigt märkligt det där. Jorden, naturtillgångarna, ekosystemen, miljön, är grundvalarna som allt annat vilar på. Utan dem är vi ingenting. Ekonomi kan egentligen aldrig vara annat än en konsekvens och effekt av de naturtillgångar som finns. Ekonomi handlar egentligen om hushållning av alla sorters tillgångar, men har övergått till att handla om hanteringen av pengar – som egentligen bara skulle vara en sorts möjlighet att jämföra tillgångar. Det som var ett kommunikationsmedel har övergått till att vara huvudsaken. Och numera betraktas ekonomin som grunden för allt. Finansministern bestämmer över pengarna och är den som har större makt än miljöministern. Miljöfrågor anses vara något man tar hand om ifall ekonomin tillåter det, det vill säga om det finns några sådana där virtuella pengar kvar. (Det självklara är ju tvärtom, för guds skull!)  Ekonomer har större makt och inflytande än naturvetare – naturvetare kan möjligen få bidra med detaljkunskap, speciellt om den kan anses vara ekonomiskt lönsam, men det är i så fall ekonomerna som bestämmer.

Vi har alltså ett ekonomiskt system som fjärmat sig från verkligheten. Som lever sitt eget liv, med egna principer och regler, som vanligt folk inte begriper och därför alltför ofta inte lägger sig i. Och väldigt mycket makt och inflytande är kopplat till ekonomin.

Det är jättefarligt. Och väldigt många av dagens miljöproblem är på olika sätt inbyggda i detta ekonomiska problem, som vi “vanliga” har extremt litet inflytande över.

Det här är ett väldigt svårt blogginlägg att skriva. Ju mindre jag kan om ett ämne desto svårare är det ofta att skriva. För jag tassar runt, kan inte uttrycka mig rätt. Saknar orden. Saknar den detaljkunskap jag egentligen behöver ha för att kunna uttala mig. Jag har en allmän känsla av en massa aspekter av det ekonomiska systemet och hur det påverkar miljön som samtidigt är så diffus att jag liksom inte riktigt kan fånga den och uttrycka den.

Men vi måste göra det ändå! Vi måste i alla fall börja fråga när vi inte fattar, även om vi inte känner att vi räcker till för att ifrågasätta.

För övrigt så böjar det, som jag uppfattar det, även komma en del ifrågasättanden “inifrån” ekonomisammanhang. Om att det här inte funkar längre. Om att man tappat kontakten med verkligheten. Det tycker jag känns betryggande. Och när jag läser den sortens texter så känner jag att det nog kanske inte är jag som är konstig och korkad ändå.

(Tidigare: Det mest oroande problemet…)