Tag Archives: barnkläder

Vem är jag att förbjuda någon att ha klänning?

Klänning är ett väldigt opraktiskt plagg. I alla fall i många situationer. En fin, ömtålig klänning hindrar förstås en hel del lekar och andra aktiviteter. Klänningen kan gå sönder. Och den kanske inte håller en ordentligt varm. Jag har sällan på mig klänning när jag ska till jobbet, just för att jag tycker det är ett opraktiskt plagg. (Klänningar har dessutom sällan vettiga fickor, vilket jag tycker är en förutsättning för att jag ska kunna ge mig iväg på något som kräver ”ansvar”.)

Men klänning är också ett alldeles underbart plagg. En skön sommarklänning är så enkel att bara dra på sig, och så är man klädd. Inget kan ersätta den luftiga känslan av tunt tyg som sveper och fladdrar runt benen i en virvlande dans. Och när man pottränar ett barn är klänning ett jättesmidigt plagg :-)

Så ja, klänning är både väldigt opraktiskt och alldeles underbart. Jag vill inte ha klänning jämt, men det finns många tillfällen när jag inte vill välja bort klänning.

Detsamma gäller förstås mina barn: jag vill erbjuda dem samma möjligheter som mig själv. Om det är något jag gillar så vill jag förstås ge dem möjligheten att få samma positiva upplevelse. Mat, musik, intressen, kläder.

Men mina barn är pojkar.

Jaha? Än sen?

Vill de ha klänning så får de det. Vem är jag att förbjuda det? Vem är jag att förbjud dem att använda ett klädesplagg jag själv älskar? Det finns inga vettiga rationella skäl. Klänning är inte på något vis farligt, ohälsosamt, giftigt (inte mer än andra kläder).

__________________

Min grundläggande princip när jag handlat kläder till våra barn har alltid varit att alla kläderna ska de kunna ha oavsett om de är pojkar eller flickor – det har liksom varit gränsen för mig, att aldrig köpa ett plagg om jag inte också hade kunnat köpa det om barnet hade haft motsatt kön.

Jag har alltså två pojkar, och både har fått gå i klänning när de velat. Periodvis har de varit väldigt klänningglada.

Om att handla på rea

Jag handlar en del kläder på rea. Inte så att jag avsiktligt går på stan för att det är rea. Men på min promenad från jobbet till tåget håller jag koll, smiter in ett tvåminutersvarv i affärerna jag passerar och kollar om det finns något relevant. Och är vi iväg för att handla kläder så kollar jag ofta igenom reaställen. Allra mest för barnens del.

En del av det är förstås att det går att köpa saker billigt. Och eftersom jag försöker köpa en hel del ekologiskt så blir det förstås generellt sett dyrt, och då känns det bra att få fatt i en del saker billigare.

Men risken är ju förstås att man köper saker man inte behöver, för att det är billigt. Att det helt enkelt leder till överkonsumtion. Men jag tycker jag brukar jämna ut det. Har jag fått fatt i vad som behövs så håller jag igen ett tag.

En annan aspekt av det är frågan om vad som händer med de kläder som inte ens blir sålda på rean. Slängs? Säljs på outlet? Återvinns till nya fibrer? Skickas till behövande? Det sista tror jag inte på i så stor utsträckning. Återvinning tror jag inte är så stort som det borde vara. Ja, jag tror att en del av det slängs. Fast jag vet ju inte. Men likaväl som jag vet att maten slängs när den blivit för gammal på Ica, så gissar jag på att en del av kläderna som inte blir sålda ens på slutrean slängs. Och i så fall så är det ju miljömässigt bättre att köpa det och använda det. I alla fall om man inte i praktiken köper mer kläder än man behöver.

Samtidigt är det ju ett problem om de säljer kläderna för billigt – vilket de ju gör på rean. För med så låga intäkter finns ju ingen möjlighet att tillverka kläderna varken miljömässigt eller socialt vettigt. Så när jag hittar ett ekologiskt plagg på rean så är det med dubbla känslor… glad över att kunna köpa det jag vill ha billigt, men ledsen att de ”bra” plaggen inte säljer bättre.

Unisexklädernas uppgång och miljö

Inför att vårt första barn skulle födas slet vi vårt hår i barnklädesaffärerna. Gud så tråkiga kläderna var, och så könsuppdelat! Skulle man ha något neutralt så var det i huvudsak väldigt bleka färger som gällde. Och i stor utsträckning blev det från pojkavdelningen vi handlade – utan att vi för den skull visste vilket kön det var på barnet – för kläderna på flickavdelningen var så hopplöst rosa och puttinuttiga, med volanger och rynkningar och texter om gulliga töser.

Jag gick i alla fall in i det hela med en ambition att inte utestänga mitt barn från något, och att försöka ha kläder åt båda hållen. Att inte placera i fack. Och jag utmanade mig själv bit för bit, köpte kläder i glada färger, med nyckelpigor och myror. När jag inte hittade blommiga kläder som inte var förputtinuttjejiga, köpte jag hem färger och tryckstämplar från Panduro och gjorde egna blommiga kläder.

Med tiden pressade jag fram gränserna. Om jag nu inte skulle utestänga honom från något, så måste jag erbjuda honom alla färger och möjligheter. Så jag köpte hem rosa kläder, även om det inte var en färg jag själv var särskilt förtjust i. (Jag gillar rosa bättre nu, när mina ungar haft det i flera år.)

Parallellt med att jag utvidgade mina gränser, så förändrades också barnklädesutbudet. Allt större andel av barnkläderna kom att höra till kategorin ”glada, roliga kläder”, som enligt min uppfattning funkar till alla barn oavsett kön – även om affärerna envisats med att i de flesta fall fortsätta att dela upp i tjej- och killavdelning.

Så när nyblivna föräldrar idag säger ”Usch, så könsuppdelat det är”, så tänker jag ”Inte jämfört med för bara några år sedan”.

Så kom då barn nummer två. Och med ett så otroligt mycket bättre utbud i affärerna hade jag velat shoppa massor, nu när det äntligen fanns. Men nu hade vi ju redan en massa gamla kläder från storebror. Det vore inte försvarbart att köpa en massa nytt. Så det har blivit enstaka plagg – och egentligen ändå något fler plagg än vad som behövts… (Ständigt dåligt resurssamvete, ja.)

Och till storebror, då? Ja, till honom har vi ju inga ärvda kläder, så till honom måste vi fortfarande köpa nytt. Och då har vi ingen glädje av det förbättrade läget. För han är numera så stor att vi måste köpa kläder på ”ungdomsavdelningen” (heter det så?), från storlek 128 eller 134 och uppåt. Och där är det fortfarande könssegregerat. Killar ska vara tuffa eller möjligen neutralt klädda. Tjejer ska visst se ut som små våp i den åldern.

Återigen blir det till att leta mycket aktivt efter de bästa alternativen, ovanliga märken, små webbshoppar, tillverka själv – eller hålla sig till (tråk-)neutrala kläder.

(Och för rättvisans skull får man ju köpa lite nytt till minstingen också, så att han inte bara får ärvda kläder.)

Bara för att krångla till det ytterligare så försöker jag förstås i möjligaste mån köpa ekologiska kläder till barnen. (Varför vill någon ha annat än ekologiskt?) De växer inte heller på träd. Kombinationen färgglatt, könsospecificerat (utan att vara tråkneutralt) och ekologiskt är om möjligt ännu svårare att hitta. Om det är svårt att hitta gladroliga kläder till större barn, så är det ännu svårare med ekologiskt. Har man dessutom som jag en förkärlek för att handla i fysiska butiker, där jag kan känna på kläderna och se dem i verkligheten innan jag köper dem, ja, då är man nog helt enkelt lite för krävande.

(Visst är det märkligt det där? Man förväntas välja ett engagemang eller område som man bryr sig om. Det eller det eller det.)
____________________________________
Och nu, något så ovanligt som… REKLAM! För några märken som är både ekologiska och gladroligunisex. (Tyvärr hittar jag dem sällan i tillräckligt stora storlekar, speciellt om jag vill ha dem i ”fysiska” affärer.)

dunssweden.se
maxomorra.com

Färgglad snart treåring

Kalsonger med traktorer.

Blåjeans med broderade blommor i allsköns färger.

Orange t-shirt med en apa.

Röd collegetröja med grävskopa.

Strumpor i grönt, rött, blått och gult.

Rosa täckjacka.

Grå- och mintgrönrandig mössa.

Gröna krokodilstövlar.

Kläder och principer

Jag pratade principer med Simon häromkvällen.
Upprinnelsen var att jag tänkt köpa nytt sommarlinne åt honom. Jag hade varit och tittat och hittat nåt linne med blommor som jag trodde skulle falla honom i smaken. Men HM hade den dåliga smaken att trycka ”GIRL” i insidan av nacken/ryggen. Vilket ju egentligen av princip gör mig mindre benägen att vilja köpa det.

Men dels tar det tid att flänga runt som tokig och leta kläder som både ska passa min rosa-blommigt-älskande grabb och ändå inte ha någon sådan markering, dels är det ju faktiskt inte jag som ska ha kläderna.

Jag började med att prata med sambon. Skulle jag 1. köpa linnet utan att bry mig? 2. inte köpa linnet av ren princip? eller 3. faktiskt diskutera frågan med Simon själv.

Grejen är att han läser ju själv nu. Sannolikheten att han skulle läsa och fråga vad det betyder är rätt stor.

Vi var helt överens om att jag borde ta upp frågan med Simon.

Så det gjorde jag.

Jag nämnde inget om att jag tittat på några linnen, utan jag höll frågan på ett principiellt plan

Jag förklarade att ibland när jag tittar på kläder till honom, så står det ”boy”, som betyder pojke, i kläderna, och ibland står det ”girl”, som betyder flicka- och ibland står det inget alls. Och att när det står ”boy”, så har förmodligen den som hittat på kläderna tänkt på en pojke, och när det står ”girl” så har de nog tänkt på en flicka, men att det ju inte betyder att bara pojkar eller flickor kan ha kläderna.
Och så frågade jag om det var viktigt för honom, om han ville att jag bara skulle köpa kläder som det stod ”boy” i, eller bara kläder det stod ”girl” i, eller om det viktigaste var att jag köper kläder som jag vet att han gillar – för jag vet ganska väl vad han gillar, och han brukar vara nöjd.
Och han svarade att det viktigaste var att det är kläder han gillar.

Senare samma kväll frågade jag, i förbigående, vad han ville det skulle vara på linnet om jag köpte ett nytt. Skulle det t.ex. vara blommor, eller tigrar (som jag sett på något linne på pojkavdelningen – fast det sa jag ju inte), eller något annat?
Svaret kom snabbt, innan jag hunnit tala till punkt, och sedan en gång till när jag hade talat klart: blommor!

So be it

Skrikrosa tunika :-)

Idag har jag köpt en tunika till sonen. En sådan där från Lindex, med katthuvud och korslagda ben.

Jag frågade honom häromdagen, om han ville ha en sådan – visade honom bilden i reklamen som kommit. Han är ganska förtjust i klänningar, och vill gärna ha pepparkaksklänningen som nattlinne för tillfället. Så jag tänkte att han nog borde gilla den här tunikan.

Och jo, det ville han. Men han ville inte ha den mer sobra bruna varianten med rosa detaljer. Han ville ha den skrikrosa med illgröna detaljer.

Rosa är inte min favoritfärg. Men det finns nyanser av rosa jag tycker är helt OK. Detta är INTE en av dem Men – det är ju inte heller jag som ska ha den Om han gillar den, så är det ju utmärkt. Och jag gillar ju i alla fall modellen och trycket. Och jodå, jag blir glad av färgen också – även om den är väldigt intensiv

Och jag blev glad av att se honom glad när jag kom hem med den. Hur mysigt han tyckte det var att krypa upp i fåtöljen och liksom dra in hela benen i den. Så där som man bara kan göra med en klänning eller tunika eller nattlinne.

Han var nöjd.

Jag mindes mjuka nattlinnen och tidiga sommarmorgnar när jag hämtat kattungar och krupit ihop med dem när jag liksom knölat in benen i nattlinnet.

Jag är glad att jag ger honom möjlighet till båda dessa upplevelser

Varför min son går i rosablommig tröja? För att han gillar det!

Ja, egentligen är ju det det enda svar som behövs. Och samtidigt är frågan så mycket mer komplicerad.

Den första delen av det handlar ju förstås om just det: han gillar det.
Jag vill att mitt barn ska bejaka sig själv – sina känslor, sina åsikter, sina intressen. Han är ju en unik individ. Han är den han är – och det har inte med kön att göra.

”œMen det ÄR vanligare att pojkar gillar bilar!” säger någon. Eller ”œFlickor är bättre på att ta hand om och pyssla om”.

För det första tror jag inte att det är så. Men det är samtidigt helt ovidkommande (och dessutom en helt annan diskussion). Även om 99 % av alla pojkar och 99 % av alla flickor är på ett visst sätt, så hjälper ju inte det min son. Om han råkar ha intressen som gör honom till den avvikande 1 %, så kommer han ändå aldrig att bli lycklig av att pressas in i mallen, att tvingas vara någon han inte är och att tvingas förneka den han är, de känslor och åsikter han har. (Jag skulle aldrig bli lycklig om någon tvingade mig att gilla bruna bönor, fast jag avskyr det, eller om jag förutsattes älska pojkbandsmusik, för ”det gör alla i din generation”.)

Och för att han ska kunna upptäcka vem han är, så måste han ju förstås erbjudas alla möjligheter. Det är min uppgift som förälder att se till att han erbjuds möjligheter att upptäcka vad han gillar. Alltså måste jag till exempel ge honom möjlighet att utveckla sin klädsmak (som ju är ett sätt att uttrycka sig själv).

Det betyder inte att jag erbjuder honom ALLA möjligheter. Det finns kläder jag tycker är olämpliga. Dels finns det förstås kläder som är opraktiska, inte hållbara, för dyra eller på annat sätt olämpliga. Dels finns det kläder med t.ex. tryck som jag av princip inte gillar. Jag vill att bilder och tryck på barnkläder ska ha positiva associationer, vara positiva symboler.

Men de kläder jag väljer begränsas INTE av vilket kön barnet har. De kläder jag köper är kläder som skulle kunna användas av ett barn med vilket kön som helst. Det är grundprincipen hos oss – att bara köpa kläder som ett barn, oavsett kön, kan ha. Det är alla möjliga färger – rött, blått, orange, grönt, rosa, turkost, lila, o.s.v. Och det är blommor, bilar, fjärilar, skiftnycklar, katter och hundar. Tryck, paljetter, broderier och batik.

Nu är sonen tre år. Och sedan ganska lång tid tillbaka är det tydligt att han HAR en egen smak. Och eftersom det är han som ska ha kläderna, så försöker jag hitta saker jag vet att han skulle tycka om. Han älskar rosa, han älskar blommor. Självklart försöker jag hitta detta åt honom när det ändå behöver köpas kläder.

Så långt är det alltså frågan om att han själv ska få lov att uttrycka (eller VARA) den han är.

(Inom parentes sagt – för den som undrar om klänning och kjol: Vi väntade med det tills han själv började fråga efter det. Detsamma skulle ha gällt om han vore flicka. För ca ett halvår sedan ville han ha en klänning, vilket han påpekade flera gånger. Så numera har han ett par klänningar, som han på eget initiativ använder ibland. Varför skulle jag inte låta honom ha klänning? Klänning kan vara väldigt skönt och väldigt vackert. Varför skulle jag frånta min son den upplevelsen?)

Men för att han ska kunna vara den han är, är det ju också viktigt att omgivningen inte begränsar honom. Han måste få tillgång till hela världen, inte bara halva.

Pojkar och flickor behandlas olika, ”œutsätts” för olika krav och förväntningar – det finns det hur många undersökningar som helst som visar. Beroende på kön förväntas de vara bra på olika saker. SJÄLVKLART påverkar detta vilka sidor de utvecklar och vilka sidor som i bästa fall slumrar, i sämsta fall trängs bort för alltid.

Jag vill att min son ska ha möjlighet att utveckla praktiska färdigheter och vara bra på att ta för sig. Men jag vill också att han ska vara bra på att ta hand om andra, ha medkänsla och omtanke, och ha kontakt med sitt eget känsloliv. Och framför allt vill jag att han ska ha möjlighet att bli bra på det han är bra på (och dessutom utveckla de sidor som han är lite sämre på, vilka det nu är). Alldeles oavsett kön vill jag ju att han ska bli ”œen bra människa”, och dessutom förstås att han ska bli lycklig.

Därför är det viktigt att folk inte genast placerar honom i ett ”œfack” och behandlar honom utifrån det. Ett sätt är att se till att han klär sig i blandade kläder, alltså både i sådant som associeras med pojkar och flickor. Det leder kanske till en förvirring för en del, men det gör också att de inte kan ha lika snabba förutfattade meningar – och om de har det, så tvingas de i alla fall tänka till. Kanske åtminstone en och annan reflekterar lite extra tack vare detta. Visst, vissa antar ju rakt av att mitt barn är en flicka när han är klädd i rosa och en pojke när han är klädd i blått – men det innebär ju i alla fall i så fall att han vissa dagar behandlas på det ena sättet och andra dagar på det andra sättet

Jag vill inte att min son ska växa upp med förutfattade meningar om vad man får och ska för att man är pojke eller flicka. Jag vill att han ska veta – känna, inom sig, inte bara veta på pappret – att alla är lika mycket värda, har samma rättigheter, möjligheter.

Min son älskar blommor och bilar. Han älskar rosa, och katter, och att göra pärlhalsband – men också att hjälpa till när vi sågar och spikar. Han hjälper, med glädje och på eget initiativ, till med bakning och matlagning. Han är pratsam, och han pratar gärna om känslor. Han är nyfiken på livet och vill förstå hur saker funkar. Han är omtänksam och pysslar om både mig, sin pappa och sin docka. Han har humor, han älskar musik.
Han är en underbar människa. Och han är min son

Och jag älskar honom. Självklart. Precis sådan han är.

Det är fascinerande att det kan störa en del människor så mycket att jag låter min son vara den han är. Att en del tycker det gått för långt, när jag låter honom göra egna klädval – bara för att det han väljer är en klänning.

Men de har kanske aldrig själv varit i sitsen, att de inte passat i facket som omvärlden placerat dem i? Eller har de tvärtom kämpat hårt för att passa in i rollen? Så hårt, att de gör allt för att inte sticka ut?

Nä, jag fattar inte