Tag Archives: biobränslen

Marken måste räcka till både mat, bränsle, kläder och en massa annat

Som jag skrivit om tidigare så finns det en debatt om konflikten mellan att odla mat och att odla biobränslen. En del säger helt enkelt att det inte är okej att använda odlingsbar mark till att odla grödor som ger biobränslen. (Läs mitt tidigare inlägg här.)

Egentligen finns det många fler konflikter av det slaget. För vi odlar ju inte bara råvaror till mat och bränsle/energi.

Färgen vi använder när vi målar här hemma kommer också från åkrarna. Ja, för det mesta använder vi linoljefärg (där huvudbeståndsdelen är olja som pressats från linfrön), och ibland ”Linusfärg”, där linolja också är en viktig beståndsdel.

Det kan man förstås se som besvärligt. Är det inte dumt att använda åkrar till att odla färg? Tja, men alternativet är ju att använda petroleumbaserade produkter. (Även i en vattenbaserad färg antar jag att det finns petroleumbaserade komponenter. Färgen består ju inte bara av vatten – vattnet agerar väl bara ”lösningsmedel?) Så visst, att producera målarfärg av åkergröda innebär förstås att det blir mindre mark kvar till annat. Men annars får vi ta resurserna någon annanstans, det vill säga från den begränsade oljereserven i jordskorpan som påverkar vårt klimat negativt när vi släpper fram den.

Vi ”odlar” också textil på stora arealer. Dels i form av växtodling, till exempel bomull och lin. Dels genom djurhållning (får och silkesfjärilar är två exempel). Även i det fallet är det förstås möjligt att ”ersätta” grödorna med oljebaserade alternativ. Och det är förstås även i det här fallet dåligt av samma skäl som ovan.

För det är ju faktiskt så att det som kan produceras på marken, jordytan, måste räcka till alltsammans. Både mat, bränsle, målarfärg och kläder. Och för den delen alla andra produkter vi anser oss behöva. Det håller inte att bygga tillvaron på att vi ska plocka upp ny olja hela tiden.

Alltså måste vi leva utifrån att marken är begränsad. Det här är liksom den mark, den jord, vi har. Vi måste hushålla med den.

Om man skriker om att det är ett problem att vi använder restprodukter från jordbruket till att tillverka bränsle, så borde man skrika ännu högre om att en del människor köper kläder som hushållspapper och använder dem nästan lika kort tid. Om vi tillverkar hållbara kläder, använder dem längre tid och slutligen återvinner materialet, så kan vi frigöra mark för odling av mat. Om vi tillverkar färg som är dryg och tålig kan vi kanske ändå ha råd att måla.

För det där som ligger under mark ska vi bara använda när det är absolut nödvändigt. Vi ska klara oss på marken och det som finns därovan.

Ge socker till de svältande barnen?

Det är äkta genomskånsk höst nu. Igår och idag har bönderna här skördat betor och byggt berg av. Jag har inga problem med bettransporterna som kommer att hålla nere hastigheten på vägarna här i trakten under någon månad framöver; det hör liksom till, liksom mullret och skakningarna av när betornas lastas av.

Sockerbetor är en av de dominerande grödorna häromkring. Sockerbetor, potatis, korn, råg och raps är såvitt jag kan bedöma de vanliga grödorna – i den ordningen.

Av betorna görs socker. Av kornet görs, efter vad jag förstått (men jag kan ha fel) i första hand malt, som i sin tur används till öl och andra mer eller mindre starka drycker. Potatis, råg och raps används väl så vitt jag kan begripa i första hand till livsmedel.

En stor del av vår värdefulla skånska åkermark används alltså till att producera socker.

Och visst, socker behövs. Jag är ingen sockerfanatiker, absolut inte – socker är en bra smakförhöjare och har en bra konserverande effekt. Men det känns liksom lite bisarrt, när man tänker på det, att sockerodlingen är så betydande. (Hade jag nugjort seriös research så hade jag förstås kollat upp hur stor andel av den skånska åkermarken man odlar betor på. Men jag skriver det här på min fritid, och fritiden är just nu ganska begränsad och ganska trött, så jag struntar i det. Ni får googla själva, och så kan ni tala om för mig sedan.)

Det klagas från en del håll på att vi använder mat till att tillverka biobränslen. Det är bättre att använda det vi odlar till att ta än till att tillverka bränslen, typ. Ja, jo, det är ju i grunden klokt tänkt.

Häromsistens läckte det ut att EU-kommissionen föreslagit att biobränslen inte längre ska få lov att innehålla mer än några få (?) procent som kommer från gröda odlad specifikt för det ändamålet; man ska alltså inte få lov att odla biobränslen istället för mat. Avaaz hängde på och gick ut med att man skulle skriva på för  att mat som behövs till hungriga barn inte istället ska gå till biobränslen, under parollen ”Feed kids, not cars”.

Men som sagt var, så enkelt är det inte. Bara för att man inte odlar grödor som ska bli bränslen så betyder det inte att man odlar nyttiga grönsaker på marken istället. På den skånska åkermarken odlar man ofta och gärna sockerbetor. Som blir till onyttigt socker. Och det är faktiskt inte hungriga barn särskilt hjälpta av. (Och efter vad jag förstått så odlas inga skånska sockerbetor ekologiskt. Det innebär att det socker jag köper importeras. Extra fånigt.)

Varför de skånska bönderna odlar socker? Det har jag inte satt mig in i. Men jag gissar på att det är ekonomiskt lönsamt. Och det skulle inte förvåna mig om EU har ett finger med i spelet – EU styr ju ofta vad som är lönsamt inom jordbruket…

Det gläder mig i alla fall att det finns fler som ifrågasätter vettigheten i att odla sockerbetor på vår fina åkermark.

Och ja, jag tycker att biobränslen i huvudsak ska komma från restprodukter och organiskt avfall, inte från specifika grödor, men omständigheter varierar ju.