Tag Archives: blogga

Sluta nedvärdera det skrivna ordet

Sydsvenskan skriver om skärmvanor. Igen. Outtömligt ämne det där, uppenbarligen :-) Och rubriken den här gången är ”Familjeexpert: Vuxenvärlden har kapitulerat”.

Det finns förstås oändliga mängder att skriva i ämnet, men det kommer jag inte att göra nu (du får leta bland gamla inlägg), för den här mamman har i viss mån kapitulerat under sin sorg.

Men jag hänger upp mig på den här biten, ett uttalande från ”Familjeexperten”/familjerådgivaren Lena Cronqvist:

Jag tror vi mår bättre av att umgås. Skärmen är här för att stanna och vi har mer och mer av våra liv där. Men skärmen kan aldrig ersätta det fysiska samtalet. Därför är det viktigt att vi fortsätter att samtala med våra barn så att de lär sig att tyda kroppsspråk och att uttrycka sina känslor med ord.

Det jag inte tycker om är hennes sätt att värdera. Hon anser uppenbarligen att det ena sättet att kommunicera är bättre än det andra: talat språk är bättre än skrivet språk.

Ja, talat språk har sina fördelar. Men skrivet språk har också sina fördelar. Och olika personer har sin styrka på olika områden. För en del människor kommer man mycket längre i möjligheten att uttrycka sig om man får göra det skriftligt än om man måste göra det muntligt – för andra är det tvärtom. För alla oss som lyckas bättre att uttrycka vad vi verkligen tänker och tycker och känner om vi får skriva istället för att prata så är det en enorm tillgång med ”skärmutvecklingen”.

För de allra flesta av oss innebär det förstås inte att vi ska sluta prata. Men för en liten grupp, där det talade språket liksom aldrig riktigt fungerat, kan det mycket väl vara så att det skriftliga kan få lov att ta över.

Uteblivet kroppspråk när man skriver kan ersättas av ord och formuleringar, när man faktiskt får utrymme att uttrycka sig klart och tydligt och utan att bli avbruten i sina tankar.

Som sagt var, talat språk har sina fördelar, skrivet språk har sina. Men jag tycker det är synnerligen olämpligt att värdera det ena som bättre – och därmed dessutom lägga ytterligare börda på dem som mår bäst av att skriva och äntligen hittat sitt redskap. Det är tröttsamt att behöva skämmas för det som får en att må bra.

Den sista biten av citatet är dessutom helt obegriplig. Varför i hela fridens namn skulle det talade språket vara bättre på att få våra barn att lära sig att uttrycka sina känslor med ord?

Och förresten, hade det inte varit just på skärmar så hade det säkert inte varit fult. Både brevskrivande och bokförfattande ses nog fortfarande som ”fina” saker?

Ny kategori i bloggen

Nu har jag fixat någon sorts lösning på det här problemet: Jag har fixat en ny kategori, med det muntra namnet Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg.

Det innebär också att jag har suttit och lagt in nästan 300 inlägg i den kategorin. Och när man kommit igenom morgonens illamående, sovit en stund till och fått en kopp kaffe, så är det en ganska god och bra arbetsuppgift. Lagom mekanisk, när man kan använda wordpressverktygets sökfunkitioner och egentligen aldrig behöver se mer än rubrikerna på inläggen. Det blir sammantaget en liten försiktig tillbakablick på det gångna året, på det vi gjort och det jag tänkt. Ungefär så mycket tillbakablick som jag klarar i nuläget.

Bloggarens taggningsdilemma efter cancerdöden

Man grunnar på så märkliga saker ibland. För tillfället funderar jag – parallellt med allt annat – på hur jag borde tagga blogginläggen nu. Alltså de blogginlägg som handlar om allt runt det faktum att min älskade dött i cancer. (Det är nog alla blogginlägg i nuläget?)

Ska jag tagga dem ”cancer”? Det är ju ingen här som har cancer längre. Å andra sidan, om nu någon läser bloggen för att de känner igen sig och varit i en liknande situation, så är det väl det ordet de går på?

Ska jag tagga dem ”döden”? Fast de handlar ju om livet efter döden – för oss som är kvar.

Vilka ord bör jag tagga inläggen med för att det ska hjälpa läsaren att hitta och samtidigt inte ge helt fel intryck?

Vad tycker du?

Inte så anonymt längre, men det är okej

Det är lite lustigt. Jag har under alla år försökt hålla bloggen anonym, på olika sätt. För att inte vara för utlämnande för resten av familjen. Och för att kunna hålla isär mina privata åsikter och uttalanden från jobb och andra sammanhang. För att bloggen ska kunna vara en fristad för mina tankar måste jag kunna vara öppenhjärtig – hellre än att knyta till vem jag och de mina är.

Inte så att jag hållit hemligt att det är jag som skriver bloggen, men jag har liksom ändå inte pekat ut det här. Så för den som velat knyta ihop har det förstås inte varit svårt – för hade jag tänkt vara så hemlig hade jag ju aldrig kunnat länka till mina inlägg :-D

I alla fall, den senaste tiden har jag fått en helt ny läsarskara: alla ni som velat följa min älsklings sista tid. Och för er är det fullkomligt självklart vem han är och vad han heter, och era kommentarer har i mycket större utsträckning än något tidigare avanonymiserat bloggen. Och det gör inget. Absolut inget.

Tidigare om anonymitet.

Kontakt med omvärlden

Jag sitter här med min dator. Besökare kommer och går. Älsklingen sover och sover och är bara vaken extremt korta stunder – för någon sorts värde på vaken.

Datorn är kontakten med omvärlden. Med alla er därute som skriver och kontaktar och läser och gråter och vill hjälpa. Och här via bloggen där jag skriver ur mig och av mig. Datorn är tidsfördriv – för jag kan ändå inte sitta och hålla hans hand hela tiden, då skulle jag bli knäpp.

Ändå skaver det. Det där att jag sitter här med datorn, medan andra sitter runt min döende makes säng och tittar på honom. För datorn är vår tids förhatliga skam, något som är fult att ägna sig åt, och ju viktigare tillfälle desto fulare att ägna sig åt. Att sitta vid datorn är att inte bry sig om sina vänner och sin omvärld.

Fast både älsklingen och jag är nog utmärkta exempel på att det inte alls behöver vara så. Önskar bara att jag kunde sluta skämmas för att jag sitter vid datorn.

Både loop och låsning

Imorse fanns det tankar i huvudet, tankar som formulerade sig till ett blogginlägg medan jag stod på busshållplatsen, ett blogginlägg om den nuvarande situationen.

Men huvudet tycker nog att tankarna är jobbiga. Under dagen har tröttheten tagit över, och jag har känt mig som att jag knappt sovit inatt heller, trots att jag har det. Mensen har väl hjälpt till att slå ut mig. Fast det har liksom inte bara varit mensen. Det är som att huvudet stänger av. Att huvudet inte orkar eller vill tänka, för tankarna är så jävla jobbiga och huvudet vill liksom inte dit. Så det blir total blockering.

Nästan omöjligt att jobba.

Och jag kan inte ens hitta tillbaka i huvudet till vad det var det där blogginlägget skulle handla om. Så jag fastnar konstant på att försöka hitta det jag inte hittar.

Skrivandet och älsklingen

När jag häromsistens skrev om mitt bloggande, så missade jag att få med en sak: Genom att skriva håller jag kvar älsklingen hos mig så länge jag kan.

Nej, självklart håller jag inte älsklingen vid liv fysiskt med mitt skrivande.

Men en av de viktigaste effekterna av att ha älsklingen i mitt liv är att jag är öppnare med vem jag är, vad jag tycker och tänker. Jag har honom att öppna mig för. Eller, livet tillsammans med honom har fått mig att bli öppnare, berätta mer, våga berätta. Och i längden inte bara för honom utan även för andra. Och inte minst via bloggen. Det gör stor skillnad för vem jag är och kan vara och hur jag mår. Och jag skulle må mycket sämre om jag inte hade den möjligheten.

Genom att skriva behåller jag den effekten och den inverkan som älsklingen haft och har på mig. Även när han mår så dåligt att jag inte har någon direkt kommunikation med honom. Och förhoppningsvis kan jag behålla den effekten även efter det hemska slutet, och därmed liksom ha kvar en liten del av honom här hos mig även då.

Det här är min blogg. Take it or leave it.

Jag har skrivit om det förut. Om mitt bloggande och varför jag skriver. Men jag har förstått att det kanske är dags att göra det igen.

Ja, jag vet att det jag skriver är väldigt personligt. Väldigt självutlämnande, skulle kanske en del säga.

Fast det är ju å andra sidan jag själv som sätter gränsen. Jag skriver inte allting här, även om jag skriver mycket. Men jag gör själv bedömningen av vad som är okej för mig att skriva.

Skrivandet är min ventil, min kanal. Det är mitt sätt att rensa systemen, få ur mig tankar och kunna hantera tillvaron. För tillvaron är inte alltid enkel. Och det gäller inte bara nu – den som känt mig länge eller läst min blogg länge vet att det funnits många påfrestande perioder av olika slag.

Och ja, det hjälper mig att veta att andra kan läsa det jag skriver – det skulle inte vara samma sak att skriva i en ”låst dagbok”. Jag skriver för en läsare, även om läsarna oftast är få och ibland kanske nästan ingen alls. Jag vet att det finns ett skyddsnät av människor och att i alla fall någon av dem sannolikt kommer att läsa det jag skriver.

Fast jag skulle nog skriva även om ingen läste?

Men jag skriver också för att det kan finnas andra som mig. Andra som kan känna stöd eller tröst i att känna igen sig i det jag skriver. Det jag skriver kan hjälpa någon annan. Jag vet inte om det är så i den nuvarande situationen, men jag vet att det varit så när jag skrivit om graviditeter och om ångest och annat: att andra – både vänner och främlingar – känt igen sig i det jag skrivit och varit hjälpta av det. Och det ser jag ett stort värde i. För det finns så många saker som det inte pratas om, eller som det bara pratas om på vissa avgränsade städade standardiserade sätt. Om det jag skriver kan fylla ett tomrum så är det gott, både för mig och för den jag hjälper.

Och det där hänger ju samman med att jag skriver om sådant som betraktas som för personligt och för privat. För jag skriver ibland om sådant man förväntas låta bli att skriva om. Och det är lite poängen. Jag tycker inte om de avgränsningar som de sociala konventionerna satt upp. Så jag försöker skriva om det jag finner meningsfullt och viktigt att skriva om. Även om det ibland gör det svårare både för mig och läsaren. För jag skriver inte för att roa, min blogg är inte ett glassigt magasin. Jag skriver för att jag har ett behov av att skriva. Även om det ibland är svårt att skriva, ibland är svårt att fokusera och börja och få ur mig det, så är det ett behov.

Och en välsignelse.

Och det här är som sagt var inget nytt. Jag började inte blogga när älsklingen fick cancer – jag har bloggat länge länge.

Det här är mitt sätt. Du får lov att tycka att det är för personligt eller privat. Då är mitt bästa tips att du låter bli att läsa. Ingen tvingar dig att läsa det här. Men för mig handlar det om mental överlevnad.

Sedan bloggar jag ju om så mycket annat också. Jag uttrycker åsikter, förklarar sammanhang, irriterar mig på samhällsfenomen. Och skriver dagbok som i gör anteckningar om vad som gjorts när etc. Här i bloggen finns typ allt.

Och så får det vara. En gång i tiden försökte jag hålla isär det i olika bloggar – en för renovering, en för graviditet och föräldraskap, en för annat. Det gick inte. Saker hänger samman. Livet hänger samman. Jag vill inte hålla isär saker, för vad som är viktigt och hur jag reagerar och tycker på ett område hänger samman med vad som händer på ett annat.

Det här är min blogg. Take it or leave it.

Lite städning och sånt

Det heter väl att jag har jullov – eller semester. Jag passar på att försöka hinna med några av de saker jag aldrig hinner, eller aldrig hittar ro till. Inte så att det känns som att jag har ro nu heller, men jag biter ihop och försöker ignorera omvärlden :-/

Så: en nyhet är att det nu ska gå att prenumerera på bloggen – anmäl din mejladress så ska det gå iväg ett mejl till dig varje gång jag skrivit något här. Om det funkar innebär det väl sannolikt att du år fler mejl än du egentligen orkar, eftersom jag skriver så många inlägg, men det är ju upp till dig att avgöra om det är okej eller inte :-)

Du hittar anmälningsfunktionen i den högra spalten.

Inte bara elände

Nämen gu så munter den här bloggen är för tillfället då. Nej, jag är inte så djupt under isen som man skulle kunna tro av att läsa det här. Fast skrivandet är en kanal för att inte behålla all den där geggan inom mig. Formulera en del av det, häva ur mig en del av det, låta en del jobbigheter ta form eller ord.

Ja, det kommer inlägg av andra slag också nån gång. Om jag hittar tillfälle att hinna formulera något mer sammanhängande än den här geggan.