Tag Archives: böcker

Sagor för vuxna

Mina svärföräldrar är inte mycket för filmer och böcker som handlar om ”övernaturliga saker”. I övernaturligt inkluderas då allt som går utanför det som är möjligt med dagens kunskap, eller hur man ska säga. Det innebär att båda Harry Potter, Sagan om ringen och Doctor Who, och allt annat av den typen, går bort.

Inte så att de är fördömande. De vill bara inte själva se det, de stör sig på det och vill därför inte se.

Vi sitter och pratar om det vid matbordet (under den gångna helgen).

– Ungefär som med Bamse då? säger jag. Bamse kan alltid stoppa i sig lite dunderhonung och bli stark, och så löser sig allt.

För det där har jag och sjuåringen pratat en hel del om. Sjuåringen har genomskådat Bamse och tycker inte Bamse är särskilt spännande, just av den anledningen.

– Ja, eller så tar Skalman fram något konstigt från sitt skal och fixar det med, fyller sjuåringen i.

– Ja, fast det är ju sagor, säger någon av svärföräldrarna.

Ja. Sagor är just vad det är. Och grejen är att även vuxna behöver sagor.

Att man gillar sagor betyder inte att man tror på dem, det betyder inte att man förlitar sig på Dumbledores eller Gandalfs magi eller på att Doctor Who ska komma flygande i sin TARDIS och lösa saker.

Sagor är på samma gång verklighetsflykt och verklighetsanalys. Verklighetsflykt behöver vi alla ibland (och kommissarie Morse är minsann också verklighetsflykt). Och sagornas värld, placerad utanför vår vanliga verklighet, ger samtidigt utmärkta möjligheter att titta närmre på det som händer i vår egen värld och verklighet men från ett annat perspektiv. Som det här jag skrev om Doctorn häromdagen.

Jag behöver definitivt sagorna, minst lika mycket nu som vuxen.

 

Jag blir nog aldrig någon Tolkien-fantast

Vi tragglar oss framåt så sakteliga. Vi har alltså hållit på med första boken i Sagan om ringen-trilogin i minst en bit över två månader. (Nej, jag minns inte exakt när vi började, men det här inlägget är från 8 februari.) Och det är bara att inse: jag blir nog aldrig någon Tolkien-fantast.

Ja, vi ska ta oss igenom boken. Men sedan, till nästa bok, lämnar jag över högläsningen till pappan.

Det är alldeles för mycket långa komplicerade och irrelevanta bihistorier som redogörs för hitan och ditan. Alldeles för många namn. För högtravande. För mycket blajblaj. Och ärligt talat så tycker jag inte det är vare sig spännande eller medryckande. Jag känner inget för personerna. Jag bryr mig inte. Och jag finner inte heller språket medryckande eller fängslande.

Ibland får man höra att mer eller mindre all fantasy är kopior och plagiat av Tolkien. Jag håller inte med. Kanske var han först på vissa områden, men först betyder inte nödvändigtvis bäst. Snarast var det nödvändigt med vidareutveckling och produktförbättring ;-)

Och vem är egentligen först? Alla bygger vi vidare på vad någon annan skrivit. Eller som Anders Björkelid uttryckte det (som en kommentar till mitt blogginlägg Om att skriva och läsas och inspireras):

Vi skriver alla på samma historia, där trådarna ibland flätas tätt samman, ibland strävar vitt isär.

Men jag läser nog sammantaget hellre någon annan version än Tolkiens :-)

Den lilla hönan behöver inte längre odla sitt frö

Elvaåringen har läsförståelseläxa – sådan där tråkig övning där man först ska läsa en text och sedan skriva svar på en massa tråkiga frågor. Grunden den här gången är sagan om den lilla hönan…

… ja, ni vet den där klassiska sagan, om den lilla hönan som hittar ett korn, sår det, sköter det uppväxande strået, skördar det mogna axet, tar det kvarnen och mal det, och sedan bakar bröd av det – och hennes ”vänner” vill inte hjälpa till med arbetet, och får därför inte heller smaka det nybakade brödet.

Fast i versionen i elvaåringens läxbok så ska de bara grädda pannkakor, och första momentet är att hämta mjölet vid kvarnen.

I dessa moderna tider behöver man uppenbarligen inte odla säden? Man kan alltid räkna med att någon annan gjort det, och behöver inte se det som en del i samarbetet?

Ja, jag förstår också att det förmodligen åtminstone delvis handlar om att korta ner historien så att den tar mindre plats, och kanske göra den mer lättillgänglig, eller nåt sånt. Fast jag tycker ändå det är synd. Jag tycker ändå det finns en poäng med att vanliga svenska barn stöter på historier där maten inte bara uppstår av sig själv utan att någon odlar den.

Som tur är för just mina barn så har de den ”riktiga” sagan i en bok. För jag köpte den någon gång när jag var riktigt trött på deras bristande intresse för att vara delaktiga i vardagsbestyren.

SVJ: stor succé hos sexåringen

Det har ganska länge varit svårt att få läsa för sexåringen. Han har mest velat att vi ska läsa stora faktaböcker av det där slaget med mycket bilder, en större text och massor med små texter på varje uppslag. Varken jag eller pappan gillar sådana som högläsning – de funkar bättre för eget bläddrande och läsande, men då behöver man också läsa bättre än sexåringen gör. Vi har hellre velat högläsa skönlitteratur: en sammanhängande berättelse som leder i någon sorts riktning, har ett början och ett slut och man liksom upplever något tillsammans. Men bilderböckerna har han huvudsakligen vuxit ifrån. Och allting av något mer avancerad karaktär vi försökt läsa för honom har han tyckt varit för tråkigt eller för spännande eller något annat.

Men så härsomsistens lånade vi hem några Roald Dahl-böcker från biblioteket. Min man började med att läsa ”Mitt magiska finger” för honom. Det gick hem. Sedan lyckades jag få läsa ”Den fantastiska räven” för honom, och den var också poppis. Så häromdagen bad jag elvaåringen hämta ”SVJ” från sin bokhylla, så vi kunde läsa den för sexåringen.

Till att börja med var han skeptisk. Det var ganska läskigt och pirrigt i början, och egentligen ville han inte fortsätta, men jag lovade att det inte skulle vara någon fara och att det skulle bli bättre. Och det övergick ganska snart i förtjusning. Han har vridit sig av skratt åt både de språkliga tokerierna och historien i sig, han har nästan krupit ur skinnet när det varit spännande – men på ett bra sätt. Och jag har aldrig varit med om att han på detta sätt tjatat om att vi ska fortsätta läsa en bok, eller att vi läst klart en tjock bok så snabbt.

Sexåringen älskade helt enkelt SVJ. Jag har också haft roligt; jag har ju läst boken förut, men det var tillräckligt länge sedan för att ungefär allt skulle vara överraskningar. Och resten av familjen, som stundtals befunnit sig i närheten, har stundtals också brutit ihop av skratt.

Sammantaget ett mycket gott betyg, alltså.

När det man läser är så ointressant att inget fastnar trots att man läser högt

Det är fascinerande det här att högläsa böcker. Hur man kan gå in i ett läge där man ser texten, formar ljuden och orden i ett snyggt och bra flöde, med lämpliga betoningar och melodi, riktigt bra högläsning, liksom – och ändå inte själv tar in ett ord av det man läser utan låter tankarna flyga åt helt andra håll.

Sedan ett bra tag tillbaka är alltså högläsningsboken för elvaåringen Ringens brödraskap (första boken i Sagan om ringen). Och ärligt talat går det trögt. Man kan ju tycka att vi borde vara klara med den vid det här laget. Men tja, dels har det kommit mycket emellan. Sportlov och melodifestival och resor som gjort att det blivit färre läskvällar. Och så är det ju inte riktigt en bok man sätter sig och högläser i tio minuter, utan ska det va så ska det vara tillräckligt mycket.

Men ett annat skäl är att boken är rätt seg. Tycker jag, i alla fall. Och det är inte heller så att elvaåringen tjatar jättemycket om läsandet.

Jag har ju försökt läsa den här boken (i tidigare översättning) flera gånger tidigare i livet. Som längst har jag kommit så långt som att ha typ fyrtio sidor kvar till slutet innan jag slutligen gett upp.

Det är för långa bitar där det händer väldigt lite. Och det är för många namn och för många komplicerade sidohistorier och för mycket av framåt och bakåt i långa tidsaspekter… För mycket att hålla rätt på. Det funkar inget bra för mig. Jag sovrar bort informationen istället, släpper det, eftersom jag vet att jag aldrig kommer att få ihop det – och för att drivkraften att vilja få ihop det är för liten. Det är inte tillräckligt intressant.

Men vi harvar på. Det vore väl bra att någon gång ha läst den, kantänka.

Men då hamnar jag då och då i det där läget att jag inte alls vet vad jag läst. Trots att jag läst alltsammans högt, så har inget av det hamnat i den medvetna delen av min hjärna.

Revolt i bokhyllan

Vi har gett oss på att minska kaoset i helgen. Kaoset i vardagsrummet, närmre bestämt. Det där kaoset som orsakas av många skivor och många böcker.

Jadå, vi har bokhyllor och skivlådor. Men fler böcker och CD-skivor är systemet egentligen sväljer.

Steg ett blev att flytta bort dockskåpet, som ingen leker med. Därmed kunde två expedit (fyra- respektive åttafacks) ställas ovanpå varandra istället för efter varandra. Och då blev det plats för fler låga Ivarsektioner framför fönstret, vilket innebar att skivlådorna kunde flytta dit ner, och därmed bli mer lättillgängliga. Och därmed ska väl chansen att skivor faktiskt läggs tillbaka där öka – som det är nu blir de liggandes i travar ovanpå stereon i all evighet. Vi passade även på att sortera in en del ur de där skivhögarna på plats. Men det här med att sortera skivor på vettigt sätt är ju alltid knepigt. Även om vi kör på grundprincipen bokstavsordning, så är det ibland inte uppenbart om man ska sortera på förnamn eller efternamn eller artistnamn eller bandnamn eller vem i en duo eller… Och så finns det skivor som är mina och skivor som är hans och skivor som är våra, och det kan ju kvitta, bortsett från det faktum att han har sådana oändliga mängder skivor att han stoppar över dem i plastfickor för att minska volymen, och då blir det svårare att ha dem tillsammans i samma lådor och ändå få vettig överblick… Och så finns det barnskivor och julskivor och klassiska skivor. Nå, det blev bättre ordning nu, i alla fall. Och högarna med ”det här ligger i CD-växlaren nu eller spelas mycket för tillfället” fick i alla fall samlas i en plastback tillsammans.

Sen var det bokhyllorna då. Och då snackar vi bara bokhyllorna i vardagsrummet; någon total översyn är inte aktuell i nuläget (eller alls). Men hyllorna i vardagsrummet har länge varit överfyllda, så där så att det ligger böcker intryckta ovanpå på alla ställen det går, och högar med böcker lite här och var, och… Omflyttningen som beskrivits ovan frigav visserligen lite plats, men inte tillräckligt.

Det innebär att vi nu övergivit grundprinciper i bokhyllan. Istället för sortering ämnesvis av böckerna, så har vi nu, åtminstone delvis, sorterat om dem så efter höjd, för att på det sättet få in fler hyllplan per hylla. Det är ingen totalrevolt – det är fortfarande huvudsakligen faktaböcker för sig och skönlitteratur för sig. och ganska långt stämmer det överens i ämneskategorier – men långt mindre än innan. Och det gjorde faktiskt stor skillnad: nu finns det faktiskt plats över i hyllorna. Det lär väl visserligen gå över snart, men ändå.

Att umgås med en elvaåring

Vi har en elvaåring. En elvaåring är stor, och har en egen värld. Och jag kan inte påstå att jag pratar mycket med honom eller umgås mycket med honom eller så. Han har behov att bygga sin egen värld, och vi föräldrar varken kan eller ska lägga oss i och veta allt.

Samtidigt vill jag ju inte tappa honom.

Därför är jag så glad att han fortfarande vill att jag ska läsa högt för honom.

Det är ju inte på något vis frågan om att han inte kan läsa, för det kan han, och gör. Kanske inte så mycket tjocka böcker, men mycket tidningar och annat. Men jag orkar läsa längre och mer och snabbare än honom. Tror jag.

Fast den stora poängen är nog inte hastigheten eller mängden eller tyngden på texten. Det är att vi fortfarande gör det ihop. Jag läser för honom. Vi upplever berättelsen tillsammans. Vi gör det tillsammans, det är vår stund, vi har ett gemensamt projekt, ett gemensamt mål.

Det ger oerhört mycket. Jag är tacksam så länge det fortsätter så, så länge vi kan behålla den kontaktytan.

För tillfället läser vi Ringens brödraskap/Sagan om ringen.

Jag behöver fler McGonagalls

När jag för några månader sedan läste om och framför allt såg om flera av Harry Potter-böckerna/-filmerna, så tänkte jag en hel del på det här med ålder. I Harry Potter finns ju flera äldre personer som både är viktiga och aktiva. Som Minerva McGonagall. Jag tänkte på hur värdefullt att det finns sådana figurer, som kan vara coola och förebilder och idoler. För McGonagall är ju verkligen någon att se upp till :-)

Samma tanke föresvävade mig när jag läste Berättelsen om blodet. Bergsfrun är gammal, mycket gammal, men fortfarande med kraft och makt.

Människor, speciellt kvinnor, som faktiskt är… coola på det sättet känns extra värdefulla när man inte längre är purung (jag fyller fyrtio nästa gång…).

Och så drabbades jag därefter av Robin of Sherwood. Och där är det verkligen tvärtom. Både Robin och resten av the merries är påtagligt unga. I någon mån ”unga vackra människor”, även om de inte alla är vackra. I gott skick. Spänstiga. springer och hoppar och klättrar…

… och får mig att känna mig ganska gammal och fet. Saknar den försvunna dansarkroppen.

Robin of Sherwood må vara inspirerande på många sätt, fast just den aspekten behöver jag egentligen inte. Då behöver jag snarast fler McGonagalls och Bergsfruar.

(Och ja, det var Richard Carpenters avsikt att Robin och the merries skulle vara unga – till skillnad från hur det brukade vara :-) )

Recension: Ondvinter

Jag fick några minuter över på Malmö C igår. Av en händelse gick jag in på Pocketshop – det brukar jag aldrig göra. Än mindre brukar jag på allvar faktiskt titta på slumpmässiga böcker som står där i en hylla. Men det gjorde jag. Och hittade flera böcker som hörde ihop, och som på något vis verkade intressanta.

Så jag kom därifrån med den första i en serie på fyra. Den är färdigläst nu, och frågan härefter är egentligen om jag kan vänta tills jag kommer till biblioteket, eller om jag ska falla för frestelsen att köpa nästa bok i serien imorgon på stationen…

Boken heter Ondvinter och är skriven av Anders Björkelid.

Ondvintern kommer med en kyla som tränger in i människors hjärtan och sinnen. Ingen kan veta vem som drabbats, vem som går att lita på, vem som ännu inte är i Vinterkungens våld…

Tvillingarna Sunia och Wulf har en speciell kontakt, de har alltid kunnat känna det den andra känner. Men det är mycket de inte vet, om sin far och hans förräderi, om sin härkomst och sitt mörka arv.

Boken räknas väl som en ungdomsbok, och det är sånt som brukar passa mig bäst – av någon anledning jag inte riktigt har grepp om brukar de böckerna passa mig bättre än de som ”är avsedda” för vuxna. Och ja, det är ju någon sorts fantasy. Jag hör inte till dem som plöjer stora mängder fantasy (det har ju producerats sådana enorma mängder sådant på senare år?). Så jag har väl svårt att relatera till hur pass mycket eller lite den skiljer sig från annan ”modern” fantasy.

Jag tilltalades i alla fall av den här världen. Av dess natursbeskrivningar och verklighetskänsla. Känslan av att författaren beskrev ett landskap som både liknade och inte liknade vår verklighet här i Sverige. Och snöstormar har alltid en fängslande effekt på mig. Jag gillade språk och ordval.

Det som fascinerade mig allra mest i början var dock den märkliga känslan det gav att berättaren var ett vi. Det gav märkliga växlingar, där vi:et beskrev båda delarna i viet i tredjeperson om varandra och samtidigt båda som förstaperson. Det var förvirrande och ovant, svårt att vänja sig vid – och samtidigt enormt nyttigt. Eftersom tvillingarna är av olika kön och både väldigt lika och väldigt olika, men gör samma saker och inte alls har egenskaper klassiskt könsfördelade, så gav detta berättargrepp ett mervärde.  Och allt eftersom berättelsen framskred så föll logiken i detta på plats. Svårt att helt och hållet förklara, speciellt om man inte ska avslöja för mycket :-)

Sammanfattningsvis: Rekommenderas :-)

Slut

Vi har läst klart sista Harry Potter-boken idag, jag och tioåringen. Igårkväll läste jag fyra eller fem kapitel och slutade vid midnatt. Idag har vi läst de fyra sista kapitlen plus epilogen, och fått hela upplösningen. Snapes minnen. Dumbledores förklaringar. Dramatik så det räcker och blir över.

Nu är det slut. På självaste James och Lily Potters dödsdag.

Slut.

Vad mer är är tomhet.