Tag Archives: buxbom

Milstolpe

Det blev inte snyggt. Det är inte välgjort och noggrant. Och det är förmodligen ingen mer än jag som tycker det är något att uppmärksamma.

Men ändå.

DET ÄR KLART.

Jag har klarat målsättningen. Alla buxbomshäckarna är klippta så pass nyligen att de har någon sorts tendens till att se platta och klippta ut. (Ja, utom det där som är så högt upp att jag inte kan nå det, som min man skulle fixa…)

Det är märkligt…

Vi har en tomt som är nästan tvåtusen kvadratmeter stor.

Vi köpte en ny buske häromdagen. Oplanerat. En syrenhortensia. (Det var rea – men jag har velat ha en sådan länge, det har bara inte blivit. Eller jag har inte haft någon plan, så jag har låtit bli. Nu kunde jag inte låta bli.)

Det finns banne mig ingenstans vi kan gräva ner busken.

Överallt är det något i vägen. Häckar häckar häckar mest förstås. Av buxbom, av syren, av alm och diverse annat. Gräsmattan är inte så stor, den ska vi inte inkräkta på. Rabatterna är busken för stor för (eller blir i alla fall förhoppningsvis). Mellan syrenträden kan vi inte gärna klämma i mer saker, där ska ju vara lite luft och möjlighet att röra sig. På infarterna kan den u inte stå, och inte heller i örtagården eller trädgårdslandet eller under gungorna, förstås. Bakom äppleträden finns det plats, men där är infiltrationsbädden, och dessutom har ju ingen glädje av den där.

Och på övriga platser, där det möjligen möjlige skulle kunna gå så är det dumt att plantera den, eftersom detta är ytor som vi inte riktigt vet hur det blir med när uthus och garage etc byggs om i framtiden.

Så jag ställde den till slut tills vidare i en större kruka på innergården.

Hallå alla uppköpare med stockholmspriser!

Sådär strax innan jul brukar det annonseras i lokalpressen efter buxbom. Små gammaldags radannonser under köpes. Typ “Buxbom köpes till bästa stockholmspriser”, och så ett telefonnummer.

Vid den tiden på året ska man ju inte alls klippa buxbomen, så jag brukar inte vara intresserad. Dessutom är jag ändå inte intresserad av att ut och klippa i mörker och kyla, när häckarna i värsta fall redan är täckta av snödrivor.

Men nu! Nu är ni varmt välkomna, uppköpare med bästa stockholmspriser. Nu finns här stora fina nyklippta buxbomsgrenar – riktigt snygga en del av dem. Och i kopiösa mängder. Jag vet inte riktigt vad “bästa stockholmspriser” innebär, men jag gissar på att det ligger en mindre förmögenhet här ute på infarten.

Men jag är inte knusslig. Jag kan tänka mig att gå långt under de bästa priserna. I själva verket är jag villig att skänka bort skiten bara ni kommer och hämtar den.

Va? Inte intresserade? Inte säsong? Jo, det är nu det ÄR säsong.

Ingen som vill ha era produkter nu? Skulle kommit för ett halvår sedan? Ja ja,ni ska vara så hippa, och saker blir omoderna så snabbt.

Nå, skyll er själva. Och gnäll inte på mig sedan i november-december.

Hugg

Det är jag och min machete i månens sken. mot djungelvegetationen.

Eller ja, jag, häcksaxen och grensaxen mot buxbom, syren och snöbär. I månens sken. Och lite solnedgång.

Men nu börjar det bli för mörkt för att se där nere i gången mellan buxbomshäckarna. Så jag får väl kalla det kväll.

Buxbomshäckar

Det heter att man ska klippa buxbomshäckar två gånger på säsong. Det är säkert klokt och riktigt. Fast det måste ha hittats på av någon som har få och små buxbomshäckar – eller någon som har en trädgårdsmästare. Inte någon som har hela trädgården inrutad i kvarter av en meter höga, en dryg meter breda häckar.

På tre ställen har vi dubbelhäckar. På några ställen är buxbommen högre än mig (och går inte att ta ner mer om det ska finnas nåt grönt kvar innanför). På en del ställen är häcken så bred att jag inte kan nå att klippa mitten från någondera sidan (nu snackar vi alltså ändå när jag lyckats klippa mig in i gången mellan dubbelhäckarna).

Vissa år – med bebisar och nackskador – har jag i princip inte ens haft tid att se att häckarna behöver klippas, eller bestämt tittat t ett annat håll eftersom jag bara blivit ledsen av att se dem. Andra år har vi hunnit klippa en del. Ifjol hade jag som ambition att hinna klippa alla häckarna ett varv innan min födelsedag. Det var en hög ambition, och sket sig förstås. Sedan hade jag som ambition att i alla fall hinna igenom alla häckarna den säsongen. Fast man ska inte klippa dem för sent heller… så det sket sig förstås det också. I år har jag ambitionen att, tillsammans med det som hanns ifjol, hinna igenom alla, så att alltså alla buxbomshäckrna är klippta antingen i år eller ifjol. Kanske hinner jag…

Nånstans under år av ogräs

Jag har röjt och ryckt och haft mig i helgen.

För snart sju år sedan anlade vi en örtagård. Nu snackar vi inte någon sån här liten odlingskrage à en gånger en meter. Vi anlade en örtagård i ett av våra buxbomskvarter. Innermått kanske… tolv gånger tre meter? Ett par stora partier med kryddväxter, ett par stora partier med läkeväxter, färgväxter och liknande, en rejäl omgång med olika löksorter och annat, en del för annuella kryddor, några rosor (inklusive två honungsrosor som ska klättra på portalen vid ingången), två gamla päronträd och ett äppleträd (ja, de fanns där från början), en massa smultron, lite prydnad i form av förgätmigej och liknande, gångar och en plats för lite trädgårdsmöbler. För att nu beskriva det i korthet :-)

När vi anlade hela rasket var äldsta barnet åtta-nio månader. Vi kan väl säga att det varit ont om tid att sköta det sedan. Småbarnsår…, och så skadade jag nacken och kunde inte, och sedan försökte vi komma ikapp och prioriterade renoveringen av huset (så att vi kunde få klart ovanvåningen och få fungerande sovrum), och sedan barn igen och nya småbarnsår.

Det är ju liksom först nu det börjar funka igen. Ja, det är fascinerande: plötsligt nu kan jag göra saker igen, flera timmar i sträck, huvudsakligen utan att bli avbruten. Barnen hålls i närheten, hjälper till (minstingen frivilligt och utan att bli tillfrågad) och tycker i huvudsak att det är kul – eller går och hittar på något själva. De kräver inte att bli roade varje minut, behöver inte mat en gång i kvarten, och de är tillräckligt stora, förståndiga och pålitliga för att inte behöva övervakas konstant. De kan gå någonannanstans utan att jag måste följa efter.

Det är frihet.

(Men ja, jag erkänner att det ger mig dåligt samvete. Jag hittar inte på saker med dem – för dem. De får anpassa sig till mig eller göra saker själva. Jag känner att jag kanske inte ser dem tillräckligt mycket…)

Så i helgen har jag ryckt. Inte rensat, det vore en överdrivt. Men ryckt bort åtminstone det mesta av de ovanjordiska (och en del av de underjordiska) delarna av ogräset i en ganska stor del av örtagården, samt klippt ner ganska hårt på en del av kryddorna. Förbättrat konkurrensförhållandena för de växter som ska vara där, helt enkelt.

För en hel del finns kvar. En del saker har spritt sig, andra har… flyttat sig :-) Och en del har ju förstås – tyvärr – gått ut. Men förvånansvärt mycket finns trots allt kvar, långt därunder kvävande mördargräs.

Dessutom har jag nyttjat trimmern på den gräsplätt som är avsedd för trädgårdsmöbler, så att vi faktiskt kunde fika där.

Det är inte snyggt, men det är bättre. Och jag har klarat av det utan att bli helt deprimerad. För det är rätt svårt det där, att göra saker med en så låg ambitionsnivå, istället för att göra noga noga… Det känns som att jag slarvar. Jag vet ju att jag inte gör det, att det här är det enda som är vettigt i nuläget. Men ärligt talat så har nog känslan av att “det lilla jag hinner gör ändå ingen skillnad i den här katastrofen” hindrat mig de senaste åren så till den grad att jag knppt velat gå in i örtagården för att det mest gjort mig ledsen.

(Dåligt samvete för att jag alls gör det – och samtidigt dåligt samvete för att jag gör det för slarvigt. Japp, jag i ett nötskal.)

____________________________

Detta är inlägg nr 100. Jag har ingen aning om hur många som läser. Men jag trivs med att skriva, så jag fortsätter. (Fast av nyfikenhet borde jag kanske kolla upp något räknarverktyg… om jag ids.)

Nu är den sköna sommar här…

Påskhelgen har varit trivsam på alla de sätt. Förutom trevligt besök och god mat har det blivit mycket trädgårdstid.

Vi har krattat upp löst ogräs från det jordfrästa blivande trädgårdslandet. Varmkomposten har tömts på det mesta av sitt innehåll, bildat av flera års matrester, och vi har rensat bort gamla benbitar och avocadoskal ur den närigsrika geggan.

Jag har krattat fjolårsgräs och mossa ur gräsmattan. (Fast det syns ärligt talat inte, det ser ut att vara minst lika mycket kvar.)

Jag har klippt buxbom och buxbom och buxbom – men det allra mesta är förstås kvar att klippa. Någon gång ska jag mäta hur många sträckmeter buxbomshäck vi egentligen har.

Gurkorna är utplanterade i en stor murarbalja på innergården.

Och barnen har varit på fantastiskt hjälpsamt humör och huggit i med friska krafter. (Ja ja, allt är relativt :-) )

Enligt SMHI är det sommar nu

“…med lust och fägring stor…”