Tag Archives: Cancerfonden

Men jag antar att det bara är jag som inte gillar dessa kampanjer?

1 oktober. Och eftersom jag alltså är månadsgivare till Cancerfonden så får jag utskick om att årets Rosa Bandet-månad drar igång.

I dag startar Cancerfondens Rosa Bandet-kampanj. Som månadsgivare är du redan med i kampen mot cancer, men bär gärna årets rosa band och välj rosa produkter när du handlar. Tack!

Du väljer väl rosa?

ICA, Lindex, Apotek Hjärtat och Skandia är Rosa Bandet-kampanjens största sponsorer. Totalt arbetar vi med ett trettiotal varumärken och över 150 rosa produkter där en del av försäljningen går till Cancerfonden.

Tack men nej tack.

Jag vill poängtera följande: Jag skänker pengar till Cancerfonden TROTS kampanjer jag tycker väldigt illa om. Jag är inte intresserad av att betala 1:50 (eller vad det nu kan vara) extra för morötter med ett rosa märke på. Jag är inte intresserad av att betala en massa pengar för en rosa band. Och jag har inte lust att få pådyvlat mig en massa cancerskuld. Jag avskyr dessa kampanjer.

Jag ger pengar till Cancerfonden för att min man fått cancer och dött av cancer och jag hoppas kunna bidra till att andra ska kunna komma lindrigare undan. Jag skänker pengar trots att Cancerfondens kampanjer enligt min uppfattning är synnerligen störande. Och jag önskar att jag kunde slippa det hemska kampanjandet. För jag tycker riktigt illa om det, och får mig att gång på gång ifrågasätta om jag verkligen vill ge pengar till dem. Och det är väldigt synd att de ska kampanja på sätt som får mig att känna så.

Hellre GOTS än rosa avlatsbrev (funderingar vid ett strumpköp)

Jag står på Lindex för att köpa strumpor till mina båda barn. Jag tänker att när i princip hela hälen sticker ut ur strumpan är det okej att slänga den och fylla på med nytt – även om åttaåringen tycker det är okej att gå med strumpor som är i det skicket.

Jag står länge och väljer strumpor. Det är så många aspekter att väga in. Helst vill jag ha strumpor med en “riktig” miljömärkning. Lindex har ju en hel del GOTS-märkta kläder, men just på strumpfronten är de flesta med deras gröna “sustainable choice”-märkning av betydligt lägre nivå: på sin höjd ekologisk bomull, men i många fall “bara” Better Cotton Initiative. Men det är ju å andra sidan mycket bättre än inget, liksom. Och så ska det vara strumpor som faller respektive barn i smaken, både vad gäller material och utseende. Och jag vill gärna att det ska finnas någon möjlighet att skilja de båda barnens strumpor åt. Och skilja dem från mina. Det funkar liksom inte att bara köpa enfärgade svarta till allihopa :-)

Totalt sett innebär det att valmöjligheterna är små. Kompromisser är nödvändiga. Men till slut ställer jag mig vid kassan med totalt fem strumppar till vardera barnet (en fempack, en en trepack och en tvåpack); två strumppar är ekobomull, resten Better Cotton.

Expediten slår in strumporna. “Vill du stödja bröstcancerforskningen också?” frågar hon med en gest åt de rosa banden som står på bänken.

Jag blir tagen på sängen, även om tjejen före mig just köpt ett rosa band. Jag har liksom inte förväntat mig att jag ska bli uppmanad på det viset – och liksom behöva försvara mig om jag låter bli.

“Nej, inte just idag”, hasplar jag ur mig.

Sanningen är att jag inte kommer att köpa något rosa band alls. Inte i år heller.

Jag stöttar Cancerfonden med 100 kronor i månaden. Jag har också nyss meddelat Cancerfonden att jag inte vill ha deras tidningsutskick – det är inte det mina pengar ska gå till, och jag är inte intresserad av att sitta och läsa om cancer hemma. Jag har ingen direkt längtan att bli mer påmind om cancer i min vardag än jag redan blir (det är liksom svårundvikligt när en livskamrat nyligen dött i cancer).

Jag är inte intresserad av att betala 30 kronor för något litet bjäfs jag ändå inte vill ha. Jag ger hellre reda pengar till forskningen. Och jag tror inte det är just bröstcancerforskningen som är mest eftersatt och i mest behov av pengar?

Helst bistår jag dock i den andra änden. Genom att se till att bidra till att minska spridningen av ämnen som skulle kunna bidra till cancer. Det innebär att jag mycket hellre lägger extra pengar på att köpa kläder som odlats och producerats utan en massa användning av kemikalier med tveksam eller bevisat otrevlig påverkan på människor och miljö. Det är därför jag står och letar efter märkningar och vrider mitt huvud till leda. Hellre det än avlatsbrev.

“Ska du inte köpa strumpor till dig själv också? Vi har tre för två på alla damstrumpor”, påpekar expediten.

“Nej, det är barnen som har strumpbrist, inte jag”, påpekar jag.

Det där är ju en bit till, liksom: att bara köpa det jag faktiskt behöver. Eftersom all onödig konsumtion leder till problem, på ett eller annat sätt, i ett eller annat (eller många) led.

Jag väljer gärna Lindex. Jag upplever att de generellt menar allvar med sitt miljöarbete, och att en allt större andel av deras kläder är miljömärkta, både på GOTS-nivå och på andra svagare nivåer.

Men mellan mig och expediten är det uppenbarligen ganska långt avstånd.

Månadsgivare till Cancerfonden

Jag är inte den som brukar skänka pengar till medicinsk forskning och liknande. I den mån jag haft pengar att avvara till välgörande ändamål har de gått till andra typer av verksamheter: till människor som har det långt mycket sämre än vi (och där små pengar i praktiken ger större nytta) och till miljösammanhang. Mina befintliga långsiktiga åtaganden av detta slag går till Naturarvet och till ett fadderbarn i Bangladesh (det senare ursprungligen som en julklapp till barnen).

Och Cancerfonden har ju inte direkt imponerat i sina kampanjer på senare tid… 

Men ändå. Tolvåringen sa redan typ dagen efter att du dog att han ville vi skulle sätta upp någon sorts månadsgivare till Cancerfonden. Så nu har jag fixat det. I någon mån handlar det ju kanske om deras framtid också (fast det har jag inte pratat med dem om).

Och när jag sa till sjuåringen att jag fixat så att det ska gå pengar till cancerforskning varje månad, så sa han:

När jag blir vuxen ska jag forska om botemedel mot cancer. Jag kanske inte kan hitta något som BOTAR, men jag kanske kan hitta något som gör att det krymper lika mycket som det växer och så att det inte sprider sig.

9 maj 2016

Imorgon kommer dödsannonsen i tidningen. Så då är du väl död på riktigt, antar jag ;-) Nä, men skämt åsido, det är väl då, när dödsannonsen finns i tidningen, som ALLA i bygden kommer att veta att du är död. Och det är därför jag valt att annonsen ska vara just i den lokala tidningen, trots att vi för det mesta inte prenumererat på den (utan på en annan). För alla andra – alla du kände, alla jag känner, alla som känner någon som känner oss – vet nog om vid det här laget, och dödsannonsen, i form av skärmdump, är redan välspridd. Men det finns på något vis en poäng med att alla här i bygden, oavsett om vi känner dem eller inte, får veta. Det är trots allt smidigare än att människor längs vår väg som vi inte känner ska komma och fråga efter dig om ett halvår.

Det är i alla fall en fin dödsannons. Med citat av Allan Edwall – I testamentet ska det stå: ditt liv är till för att leva på. Och det står “Klädsel: Ja” angående begravningen :-D För det fick liksom bli kortversionen av det där du sa, när vi diskuterade begravning din näst sista dag i livet:

Och så kommer frågan om kläder att komma upp. Och svaret är Ja; kläder är bra.

Och så står det i annonsen att istället för blommor så får folk gärna skänka pengar till något du brann för. För det finns ju så mycket du brann för, och jag tyckte det vore synd att begränsa. Det kan ju vara UNHCR eller Unicef eller något sånt, eller till något litet udda musikprojekt någonstans, eller någon miljögrej, eller något helt annat. Och jag kan förstås tänka mig att det kommer att skänkas pengar till Cancerfonden också, och det är förstås också rätt och bra.

Idag var det annars meningen att vi skulle få välja en gravplats till dig, jag och barnen. Begravningsbyrån hade meddelat att idag skulle det finnas någon på pastorsexpeditionen som kunde hjälpa oss. Men se det fanns det inte alls – alla som kunde sånt var bortresta eller upptagna med annat, typ. Så vi har bara gått en runda på kyrkogården och kollat vad som känns okej. Vi känner mer för gräsremsa än för krattat grus och buxbom, om man säger så.

Och så ringde kyrkklockorna för dig idag klockan elva. Vi satt på gräsmattan här framför huset och lyssnade. Och då lyckades jag till och med gråta några stackars tårar.

Det är ont om tårar annars. Jag känner att det skulle vara skönt att gråta mer, för de där stunderna av gråt har en avslappning i sig, i det där med att låta känslorna svalla över lite. Men det är som att tårarna huvudsakligen har tagit slut. Istället går jag bara omkring med en känsla av vemod och tillvarons bitterljuvhet precis hela tiden. Och det tynger på sitt eget lilla sätt.

Förresten fick du post idag – ett helt paket, så där stort så jag knappt fattar att det gick ner i postlådan. Paketet innehöll en tröja och en mugg. Sådana där Kickstarter-grejer. Jaja, det var bättre än jag befarade – jag tänkte först att nu kommer det en obegriplig sladd du beställt som jag inte vet vad den ska vara till…

Och vi har ätit löjliga mängder av din sparris idag (och då sparade jag ändå nederdelen av alla att ha till pasta imorgon), ihop med årets nässelsoppa. Uppenbarligen är det idag på dagen tre år sedan vi planterade din sparrisrad, din (något sena) 40-årspresent.

Och diskmaskinen, den nya, den diskar så rent! Jag vet förstås inte, det kan vara att jag passade på att byta till en annan sorts diskmedel som liksom gör det sista fantastiska snäppet. (Grumme maskindiskmedelstabletter. En av de saker jag köpte när jag åkte in för att handla den där fredagsmorgonen den 29 april, när du fortfarande var ganska mycket du, om bara väldigt väldigt medtagen. Jag har fortfarande färskvaror i kylen från det besöket på Konsum…) Barnen uttrycker fortfarande kraftfull förvåning var gång de plockar ur maskinen över hur rent det är. Men du fick aldrig uppleva det. Du som hade varit så trött på den gamla så länge, så irriterad – bra mycket värre än jag, liksom. Och så kom den hit på målsnöret. Fan!

Och därute vattnar vi en hel del med kanna med vatten som vi pumpar upp från den nya gårdspumpen. Det tar lite tid att få till snitsen i pumpandet, jag misslyckas ganska stor del av tiden, men man lär sig väl. Och det känns väldigt bra att ha det där vattnet. Även om det inte är effektivast i världen.

Och sjuåringen babblar och babblar och babblar. Jag försöker vara en bra mamma och lyssna lite extra för tillfället. Men det är stundtals mer än vad mitt huvud mäktar med. Och jag tror att det i alla fall delvis är hans sätt att hantera att saker är jobbiga nu. Som att han pratar för att fylla ett tomrum. Antingen ett tomrum efter dig – eller bara den tystnad som ger utrymme för jobbiga tankar (pratar man konstant hinner man inte tänka på att någon dött). Men det kan ju vara jag som övertolkar också.

Det är verkligen varma fina försommardagar – sommardagar – nu. En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat hela världen. Varmt och blommor och fåglar och vackert. Världen i sin absoluta prydno. Och du är inte här och kan se det och njuta av det. Försommaren kom för sent. Du gick för tidigt. Och det ger en smärta i allt det vackra du inte får uppleva – en smärta över att jag är här och du inte är här och att det är orättvist mot dig att du inte får vara med. En dubbelhet i varje njutbart ögonblick. En liten grad av plåga och smärta i varje sak som blir färdig, varje sak som går framåt.

Bitter sweet.

Och jag fattar fortfarande inte att du kunde säga att du tyckte det var mer synd om oss som skulle bli kvar än om dig som skulle dö. Oavsett allt det bitterljuva är jag så glad att vara vid liv.

4 maj 2016

Hej älskling!

Det är lite ovant att inte ha dig här. Eller väldigt ovant.

Igår var det jobbigt. Jag var jättetrött för jag hade knappt sovit den natten. Och jag kände mig allmänt förvirrad, för jag kunde liksom nästan bara minnas dig som den döende eller döde där i sjukhussängen. Utom i korta mentala glimtar, bara i ögonblick när jag inte aktivt tänkte på dig utan liksom mer bara var van vid att du borde finnas där. Och jag var väldigt ledsen. Och rörig i huvudet, sa jag det?

Fast samtidigt grät jag massor med glädjetårar. Över alla fantastiska människor. Jag bad folk på facebook – i lördags – att skriva om sina minnen och bilder och tankar om dig. Och facebook liksom bara exploderade! Du har så ofantligt många vänner, och de skriver så mycket fint om dig. Jag blir varm i hjärtat av deras berättelser, även om det gör ont i hjärtat också. Du skulle nog tramsa bort en del av det de skriver, för att det skulle kännas lite märkligt med denna överdos av fantastiskhet ;-)

Och alla människor som erbjuder sig att hjälpa till. Med precis allt mellan himmel och jord. En person har startat en insamling till Cancerfonden i ditt namn, och det dräller in massor med pengar <3 Mina träningskvällar kommer att lösas med filmkväll hos kompis för minstingen. Och så vidare. Du verkar ha varit så avgörande för så många människor, och nu står hela världen beredd att hjälpa oss i gengäld.

Och precis hur många människor som helst gick barfota igår! För att hedra dig. Det är väldigt coolt <3

Idag känns livet lättare än igår. Vi har varit iväg och träffat begravningsbyrån och bestämt när du ska begravas. Och jag tror vi ska få ihop en begravning som du skulle ha gillat, på alla möjliga sätt.

Det där är en av de saker som riktigt irriterar mig. Att du inte kan vara med och se det och mysa och fnissa och glädjas. Att jag liksom inte kan få facit på om jag tänkte rätt. Eller att jag aldrig kan få svar av dig hur det verkligen var den sista tiden. För du var så orolig över att ha väldigt ont på slutet. Jag tror inte du hade det, jag tror de skötte smärtlindringen bra. Men det är väl på tiden att jag lär mig lita på mig själv, antar jag? Och du och dina upplevelser hör numera till det där som förblir obesvarat…

Du oroade dig en massa den sista tiden över att du höll på att bli “en gammal surgubbe” också. För att du ibland beklagade dig över att du hade ont, och över att det var jobbigt att du inte kunde göra saker och behövde ha hjälp med nästan allt. Fast du var ingen surgubbe. Du klagade långt mindre än vad du nog egentligen borde.

På det hela taget var du en jävla optimist. Inte en optimist på det där sättet att man bestämmer sig för att vara positiv till allt, utan mer av födsel och ohejdad vana. Det balanserades väl ganska bra ihop med mig och min pessimism :P Men lite problematiskt är det väl att många av dina vänner inte alls fattade att du skulle dö, eller att det faktiskt började bli kritiskt, förrän det liksom var typ slut. Jag tror till och med att du lyckades lura mig lite grann, eller i alla fall hålla mig ifrån att förstå hur dåligt du mådde. Just för att du inte ville bli någon surgubbe.

Kanske kunde vi ha hunnit få klart skivan till dig om jag hade fattat. Eller också inte. Oavsett är det förstås inte ditt fel. Inte mitt heller, och inte någon annans. Mer än cancern. Ingen kunde ju faktiskt veta i förväg. Det är ju så. Fortfarande när jag gick och la mig, mindre än en timme innan du dog, så tänkte jag att det här ju skulle kunna fortsätta i en vecka eller ännu mer – och hur jobbigt det skulle bli för oss alla. Men man vet ju faktiskt aldrig i förväg.

Men som sagt var, idag har det på det hela taget varit en bra dag. Vi har suttit och ätit och pratat. Dina föräldrar och mina föräldrar. Stundtals även barnen (fast de sitter mycket vid Minecraft, och jag låter dem göra det, för att skingra tankarna). Och vi planerar för saker i trädgården. Och på facebook fixas planer för saker vi ska göra i framtiden. Det är liksom en massa fina och trevliga saker på gång. Det är förstås väldigt surt att du inte kan vara med :-(

Och jag har fått hjälp att fixa det där klippet från Robin of Sherwood.

Det som oroar mig just nu är att jag ska glömma dig. Att jag för snabbt ska vänja mig vid att du inte finns här. Att minnena av dig, här omkring mig i vardagen, ska blekna för snabbt. Du som sitter i soffan. Du som berättar något. Du som tramsar och skrattar. Du känns liksom redan så mycket längre bort.

Fast det är kanske lite som när jag var rädd att inte känna igen dig när jag kom upp till Linköping efter att du både färgat håret och blivit klippt?

Och jag fascinerades verkligen i måndags, när jag stod och klappade dig och du egentligen inte längre kunde kommunicera ens med ögonen, för det dök liksom upp minnesglimtar av dig från långt långt tillbaka, små ögonblick som jag trodde jag hade glömt.

Men du vet hur jag är. Jag oroar mig. Över allting. Alldeles för mycket. Jag oroar mig både över att det här ska gå för lätt och vara för jobbigt :-)

Nå. Jag ville mest skriva lite om läget. Du kan ju inte läsa det här – det här är ju liksom långt värre än när jag lät bli att ringa dig på ditt mobilnummer för att det var så dyrt och jag hade så lite pengar, då för sexton år sedan – men de andra som finns kvar hur runtom läser visst det jag skriver här, och det kan det ju också finnas en poäng med, eller hur?

Jag älskar dig. Och vi fixar det här. Det ordnar sig.

Cancerfonden lägger ner sin kampanj

Cancerfonden slutar att använda kampanjbudskapet ”Nej till cancer”. Beslutet innebär också att vi lägger ned kampanjen 30 dagar – 30 nej med omedelbar verkan. Detta efter de starka reaktioner som kampanjen skapat.

(Pressmeddelande från Cancerfonden.)

Det var då för väl. För ärligt talat har det sabbat mitt förtroende för dem rätt rejält.

Tidigare inlägg:

Ja, och så har jag förstås skrivit en massa annat som kommer in på ämnet. Inte minst i maj ifjol…

Det är hos sådana som mig den sortens kampanjer landar

Men alltså, det här med att säga nej till cancer och cancerskulden och så vidare… I slutändan är det liksom ändå här det landar:

Det är mitt fel att älsklingen drabbats av cancer och kommer att dö. För vore det inte för mig så skulle han bott kvar på ett ställe där han fortsatt cykla till och från typ allting.

Och skulle mina barn någon gång drabbas av cancer, så är det mitt fel, helt enkelt för att jag fått barn ihop med en man som troligtvis har gener som ger förhöjd cancerrisk.

Det är helt enkelt, till syvende och sist, mitt fel.

Nej, jag vet. Det är inte rimligt och logiskt att tänka så.

Men likväl är det så det funkar.

De som verkligen borde ta till sig av kampanjer och goda råd som påtalar hur man borde leva för att undvika cancer lyssnar förmodligen inte.

De som lyssnar och tar till sig är istället sådana som jag. Vi som redan mycket väl vet hur vi borde leva – och som samtidigt redan är mycket väl medvetna om att vi inte uppfyller alla rekommendationer, att vi inte lever perfekt. Och vi är många gånger experter på att suga åt oss av det kritiska budskapet som talar om att vi inte gör tillräckligt, inte försöker tillräckligt, inte är bra nog. Vi är så vana vid att pumpas fulla med det budskapet från alla håll. Så vana vid att skuld och skum är något vi liksom bara ska känna. Vi duger inte. Vi får inte vara nöjda med vårt liv. Vi får inte känna att vi är bra nog. Vi ska alltid känna att vi borde ha försökt mer, gjort lite till, lite bättre. Och om något går dåligt, som att vi själva eller någon närstående drabbas av cancer, ja, då är det självklart vårt fel.

Tack och lov att jag numera trots allt är bättre på att låta ångest rinna av (delvis tack vare sertralinet – som ju gör mig fet :P ) och åtminstone kan se det bisarra i det hela.

För ärligt talat så tycker jag inte att det är mitt fel.

Cancer är liksom inget man kan säga ja eller nej till

Det är ett väldigt tjatande om att vi ska säga “Nej till cancer”. I alla fall från Cancerfonden, som kör kampanjen.

Det stör mig något oerhört. För man kan inte “säga nej” till cancer. Visst, man kan försöka undvika sådant som ökar riskerna och istället göra sånt som minskar riskerna, men man kan aldrig utesluta riskerna helt, och det är långt ifrån allt som står i ens makt att påverka.

Att uppmana oss alla att säga nej till cancer är liksom bara löjligt. Vem fan har nånsin sagt “Ja till cancer”?

Men en slogan av det slaget insinuerar att det faktiskt är ett val man gör, och att vi som inte aktivt säger nej liksom får skylla oss själva. Och att den som får cancer alltså inte sagt nej tillräckligt tydligt – inte gjort avbön och köpt avlatsbrev.

Hela idén med “Nej till cancer” gör mig både arg och ledsen. Och får mig att fort bläddra vidare för att slippa.

Prioriteringar och pengar

Man kan ju tänka att man skulle ändra prioriteringar i ett sånt här läge. Och visst, det gör man ju till viss del. Fast kanske inte så mycket som man skulle tro – och kanske inte på de områden som folk tycker är självklara.

Till exempel ger jag fortfarande inte pengar till Cancerfonden och liknande. Det är inte så att jag tycker det är oviktigt. Självklart vill jag gärna att det ska hittas botemedel och mildrande mediciner och annat – självklart vill jag ha min älskling kvar i livet, frisk och välmående.

Men ska jag skänka pengar så gör jag det fortfarande hellre till saker jag tycker är viktigare. Eller till människor som har det värre.

För i ärlighetens namn har vi det väldigt väldigt bra. Trots älsklingens cancer. I alla fall i jämförelse med världens grymheter. Inget krig, ingen förföljelse, ingen tortyr, ingen svält. Tak över huvudet. Mat för dagen. Pengar till det vi behöver. Och i nuläget inget relevant och påtagligt lidande.

De pengar jag har möjlighet att skänka kan göra ofantlig nytta för exempelvis människor på flykt – eller människor i delar av världen där en ny vattenpump och en möjlighet att gå i skolan är skillnad mellan två olika framtider.

Likaså skänker jag gärna pengar till miljösammanhang – för det handlar om ett längre perspektiv, vad vi lämnar efter oss, men också vilken påverkan vårt leverne nu har på omvärlden, på massor med andra människor. Det handlar om att försöka ta ansvar.

Att skänka pengar till Cancerfonden däremot… tja, skulle jag skänka pengar nu så skulle det sannolikt inte göra skillnad för just oss ändå, så av själviska skäl finns ingen anledning. Och jag har liksom aldrig tyckt att det varit viktigast innan, så där rent allmängiltigt, så varför skulle jag tycka det nu?