Tag Archives: dans

Vid den stång som inte finns

Musik i öronen. Och i hela kroppen. En kropp som envisas med att använda det höj- och sänkbara skrivbordet på jobbet som balettstång under tiden jag står och arbetar. En kropp som inte kan låta bli att plocka fram känsla och muskelminne och steg och rörelser och övningar. En kropp som virvlar runt hemma på vardagsrumsgolvet och nästan piruettar ihjäl sig över golvljusstaken.

Och muskelminnet och känslominnet plockar fram önskan om att ha någon bakom, starka händer, som håller ett lätt grepp om min midja när jag lyfter från en snabb plié i tredje eller femte, upp i passé och vidare runt, händer som genom sin blotta närvaro ger det där extra mentala stödet som kroppen vill ha när man släpper stången…

… och jag vet inte ens om jag varit i den sitsen någon gång, för dansårens minnesbilder ligger så långt bak, och det är nog få lärare som ens varit i närheten av det där, och kanske är det bara fantasi. Och jag har aldrig haft någon längtan efter pas de deux och att vara den där som lyfts och bärs, men just den här känslan kan jag ändå hitta och längta efter och samtidigt bli lyft bara av tanken på.

Och så funderar jag över det bisarra i internt i huvudet gå och sjunga

… she’s addicted to nicotine patches…

Och jag tänker på de som tyckt att mitt skrivande stundtals varit för privat under det här senaste halvåret. Och själv känner jag att jag här gränsar mycket mer på gränsen till vad som är för privat, och att jag här är mer återhållsam och balanserar mina ordval. För det här är saker som man ju liksom aldrig pratar om eller uttrycker. Och om det beror på att andra inte känner och tänker sånt här, eller inte ens har några dansmässiga känslor, eller på något annat, det har jag ingen aning om. Men det är så outforskat område uttrycksmässigt, och därmed så stor risk att folk lägger in helt andra saker än vad som är menat i de där orden.

Livet, piruetterna och de fem

Hej älskling!

Det är så märkligt det här livet. Livet efter din död.

Jag tänker väldigt lite på dig. Du är död, du finns inte, du är long gone. Och jag lever. Och känner mig så ofantligt full med liv. Jag fyller kroppen med musik, Tori och Suzanne Vega. Mestadels Tori just nu. Ungefär hur mycket som helst.

You can miss me for five minutes a day. And you’d better do it properly. You’d better be sad. I expect my five. But all the rest of the time, Clara, all the rest of the time, every single second, you just get the hell on with it. Clear?

(Danny, i Doctor Who: Last Christmas.)

Och… jag har inte ens ambitionen att följa Dannys uppmaning. Det bara är så ändå. Jag tror inte ens jag lever upp till de fem minuterna. I alla fall inte ”properly”.

Det är så konstigt det här. Att känna sig så oerhört levande. Det är ingen mask, det är i mitt innersta väsen. Och det förefaller mig på något vis hemskt att det är så. Att jag redan glömt dig. Eller inte glömt, men att du redan sjunkit så långt ner i min tillvaro att jag inte går omkring och sörjer, utan istället har luft under vingarna, springsteg i gummistövlarna, piruetter i fötterna.

Men jag är levande. Det finns så mycket liv inom mig.

Och det är bisarrt att tänka att om du hade varit vid liv så hade jag inte varit ”här”. För det får det liksom på något vis att verka som att det är bra att du är död. Och att du skulle ha haft en hämmande inverkan på mig. Och det är ju inte sant. Du har haft en oerhört bra och positiv och bejaka dig själv-inverkan på mig. Och jag hade velat ha dig kvar. Fast jag vill ha det här också… Att dela livet med någon har påverkan på en, på gott och ont, och med dig var det nog så lite av det onda som nånsin skulle vara möjligt. Men det hindrar inte att frånvaron av dig släpper fram saker som inte skulle släppts fram om du var kvar. På gott och ont. Det hade funnits andra bitar som var bra och som inte finns nu.

Och det kommer sannolikt att komma alldeles underbara tillfällen i livet som aldrig hade kommit om du hade varit kvar i livet. Det känns förbannat elakt och ondskefullt att tänka så, för jag ville verkligen inte att du skulle dö. Men det är nu så det är. Och jag kan inte låta det där samvetet döda resten av livet för mig.

… all the rest of the time, every single second, you just get the hell on with it. Clear?

Det var ju inte så du uttryckte det. Men något med liknande andemening. Att din sjukdom, din dödsdom, inte skulle hindra mig från att vara jag, från att fortsätta göra de saker jag ville.

Så jag lever. Är. Suger ut det mitt hjärta vill ur det här livet. Och utgår från att jag har din välsignelse till det.

Och nu när jag skriver det här så gråter jag. Och det var det väldigt länge sedan jag gjorde nu.

Växa eller krympa

Tänk så stor skillnad det kan vara för tillåtandet i att göra det man vill, och fullt ut, på olika ställen och med olika människor….

När jag gick Danslinjen i Göteborg så gjorde jag en koreografi till Loreena McKennitts Marco Polo.

Alla klasskompisar var med på noterna och hade full tilltro till mig och mina idéer. Fullkomlig acceptans. Trots att både musiken och numret låg långt ute i kanten (eller snarast utanför) för vad som var ”normalt” i det sammanhanget. Vi sydde fladdriga byxor till scenkläder, och repade sena kvällar. Vi fick ihop ett tjusigt bra nummer till avslutningsföreställningen. Och oj vad jag växte inombords.

Ett par år senare gick jag en musikalutbildning. Från dansläraren fick vi som hemuppgift att göra en koreografi. Ingen närmre instruktion än så egentligen. Så jag gjorde en koreografi till Tori Amos Precious Things.

La ner min själ i det, och tror egentligen fortfarande idag att den faktiskt var bra på riktigt. Men läraren hade verkligen inget positivt att säga om den.
Jag tror att den inte höll sig tillräckligt nära mittfållan. De andras saker, som både var mindre tekniskt avancerade och mindre känslomässa, fick bättre kritik.

Jag behöver nog inte ett egentligen gå in på vilken av de här erfarenheterna som varit till mest nytta och glädje och utveckling för mig…

Tendu

Tankar, känslor, upplockade projekt, som gör att ryggen rätar på sig, hållningen kommer tillbaka. (Ni som vet vad jag menar vet. Hmpf.) Och plötsligt går det mycket lättare att plocka fram det där hela tiden. Och plötsligt finns det piqué och relevé och tendu i musiken igen – och musiken som strömmar ur högtalarna lämpar sig plötsligt för sånt igen.

Och det finns så oerhört mycket kraft, känslomässig kraft, i att stå och göra intensiva tenduer och känna hela fotsulan arbeta mot golvet. Eller i ett improviserat känslomässigt port de bras.

När barnen är borta dansar föräldrarna

En lördag i februari. Barnen är på annat håll: den äldste på scoutläger, den yngste hos mormor och morfar för övernattning enligt egen önskan. Jag och älsklingen är själva hemma, och båda mår hyfsat bra.

Vi hinner planera resan till Storbritannien om två veckor lite närmre. Grovskiss över veckan och vad vi ska göra, boka boende även för tiden utanför London. Kladdar prickar och cirklar på utskriven karta: Oxford, Cardiff, Stonehenge, Brighton och så vidare. Det ser faktiskt ut att bli en resa. Det känns faktiskt som något att våga se fram emot.

Och sedan far vi in till Malmö. På egen hand. På ledig tid. Utan att behöva fundera över barnen. Äter god indisk mat på Möllan. (Riktigt god, alltså. Fastän vi egentligen ”bara” ska äta för att äta ska man, och så väljer vi slumpmässigt ställe och så är det fantastiskt gott.) Och går sedan vidare till Barnens scen i Folkets Park, där Malmö Folk ordnar konsert med efterföljande danskväll. Och vi lyckas dansa både vals och schottis och polska. Flera gånger om. Så där så vi blir flåsiga och svettiga.

Det är liksom fruktansvärt länge sedan sist vi dansade. För under så många år har i princip alltid barnen funnits med. Och med barnen med kan man ibland komma iväg på konserter, men man måste alltid ha fokus på barnen, anpassa efter om de tycker det är kul, om de stör, och så vidare. Och sånt som att dansa blir liksom så mycket svårare då. Eller: det blir inte. Och absolut inte flera danser vid samma tällfälle. Och definitivt inte med all fokus på dansen.

En lördag i februari är förstås inte det logiska självklara tillfället att virvla runt med älsklingen i en polska. Och båda kropparna är skruttiga – jag allmänt fet och utan kondis, han både utan kondis och allmänt svag och sliten av cancern. Men ändå. det är första gången på evigheter som det blir av. Och det funkar faktiskt. Fötterna minns vad de ska göra. Vi dansar. Det är härligt. Och flåsigt. Och svettigt.

Och sedan, när vi inte orkar dansa mer, passerar vi istället inom en fest hos en av älsklingens vänner, och där vi står och stuffar till musiken på ett mer lågintensivt sätt, innan vi slutligen beger oss till tåget och tar oss hem.

Stå längst fram och ta plats

Jag började dansa showdans när jag var 13 år. Jag var definitivt inte någon naturbegåvning, och det fanns nog andra där som hade dansat tidigare (min tid på barnbalett i åldern 3-5 år var nog preskriberad då). Jag var helt enkelt inte så bra. Och givet omständigheterna hörde jag till dem som gärna ställde sig rätt långt bak i salen.

Det är numera länge sedan. Det tog en hel del år, men numera ser jag sedan länge till att ta en plats långt fram i salen när jag tränar.

Det betyder inte att jag är bäst, för det är jag inte. Däremot får jag ut mer av klassen när man står långt fram. Jag ser bättre vad läraren gör och visar, både för att det är kortare sträcka och färre andra i vägen. Dessutom störs jag mindre av vad de andra medtränande gör eller inte gör när jag står längst fram. Det är extra spännande, med tanke på att det var främsta skälet till att jag en gång i tiden inte ville stå längst fram: det besvärade mig att andra såg vad jag gjorde, och det gjorde mig osäker och gjorde att jag hade svårare att koncentrera mig, och då var det större risk att jag faktiskt tappade bort mig och gjorde fel.

Men ja, när jag står längst fram så innebär det förstås att någon annan inte kan göra det. – Å andra sidan stod jag tillbaka under många år innan. Och jag har fått höra att jag tar för mycket plats och hörs och syns för mycket. Och? Om man bara ska trycka tillbaka sig själv blir det inte heller så lyckad :-/

Stretchingen på tapeten igen

Häromsistens kunde vi läsa det i tidningarna igen: Stretching ska visst inte göra någon direkt nytta.

Stretching eller inte efter träningspasset? Visst kan det kännas skönt att sträcka ut musklerna, men man blir inte mycket rörligare av det.
– Frågan är vad man vill få ut av det och varför man gör det, säger Mikael Mattsson på GIH.

Som sagt var, det här yker upp med jämna mellanrum.

Och trots detta fortsätter jag att stretcha, år ut och år in. Därför att jag erfarenhetsmässigt vet att det är en absolut nödvändighet. Därför att erfarenheten, gång efter annan, lärt mig att slarvar jag med detta så leder det alltid till problem. Och det är inte värt att ta risken med att låta bli.

Det är frågan om att musklerna inte ska dra ihop sig när jag kallnar och sedan ryckas till och ut i ytterläge och gå sönder vid nästa tillfälle om jag inte är uppvärmd tillräckligt. (Ja, jag vet också vikten av att värma upp ordentligt, tro mig.)

Och sedan undrar jag ärligt talat över den här biten:

Men många motionärer känner att en stel kropp begränsar rörligheten.

– Det finns definitivt en mening med vara tillräcklig rörlig. Men då bör man kanske i stället fundera på rörlighetsträning med längre tänjningar – tänk balettdansare som sitter i utsträckt läge i en kvart innan de byter läge, de blir ju bevisligen väldigt rörliga.

För alltså, visst, jag blev ju aldrig professionell dansare, men jag har ju ändå rört mig en del i kretsarna. Och jag har aldrig upplevt att folk sitter i utsträckt läge i en kvart. Även i danssammanhang har jag ofta hört till dem som stretchat mer än genomsnittet – vilket inte på något sätt gjort mig vigast (och det har heller aldrig varit min ambition).

Ljus och musik och dans i en dramaturgisk helhet

Jo, men vi tar ett litet filmklipp till från Robin of Sherwood :-) Det här är faktiskt från tredje säsongen, med Jason Connery som Robin. Från första avsnittet, Herne’s son.

Så varför tycker jag om den här scenen?

Tja, jag älskar dans. Inte all dans. Men scendans, och folkdans, och pardans enligt välkända former – och det här innehåller liksom alltsammans. (Fy, Sanne, du borde kunna bättre termer för det här!)

Och jag älskar rituella och ceremoniella rörelsemönster (vilket det här liksom ger känslan av), trots att jag inte alls är religiös eller tror på gud – eller kanske extra mycket just för att jag verkligen saknar den aspekten av religion. (Om mig och religion.)

Jag älskar musiken i scenen också :-)

Men sen tycker jag dessutom att det är en fantastisk scen, i allt den lyckas fånga, så mycket som händer under dessa ganska stillsamma knappa två minuter, så mycket som syftar framåt och bakåt, trots att det egentligen händer ganska lite och väldigt få ord hinner sägas.

 

Vad är egentligen problemet med män i trikåer?

Läser man diskussionstrådar och postningar om Robin Hood så dyker ofta uttrycket ”män i trikåer” upp. Typ ”det var på den tiden det var coolt med män i trikåer”. Som om det skulle vara något konstigt.

Det fascinerar mig. För alltså, jag tänker inte alls på Robin Hood och hans gäng som ”män i trikåer”. Egentligen har jag aldrig direkt funderat på vad de har på benen; jag tror att de i Robin of Sherwood har ”byxor” av medeltidsmässigt snitt (det ska väl sannolikt heta hosor om det är rätt utfört?), men som sagt var, det är liksom ingen big deal. Vad de har i andra Robin Hood-ar har jag ännu mindre koll på. (Ja, utom i ”Robin Hood – men in tights”, där de ju faktiskt har tights, och ja, den är rolig – men det är en annan sak, liksom.)

Däremot så gillar jag män i tights (men dit räknar jag alltså inte Robin Hood). Män i tights är ofta dansare eller liknande. Män med dansarkroppar som dessutom klär sig så att det syns att de har dansarkropp – det har jag självklart inget emot :-)

Just vad gäller Robin of Sherwood är det dessutom också mycket kommentarer om hår och frisyrer. Som att Robin of Sherwoods (båda Robinarnas) frisyr var något som var snyggt då på åttiotalet men bara då och aldrig skulle varit snyggt annars, utan bara var en åttiotalsgrej. Tja, jag tycker många typiska åttiotalsfrisyrer är hemska. Men långhåriga pojkar har jag alltid varit lite extra svag för. Och ja, det klär båda robinarna. De har inget med åttiotalet i sig att göra.

Dansolater

Dans-olater, alltså :-)

Ja, jag har en massa olater för mig när jag dansar. Eller huvudtaget när jag tränar, rör mig till musik.

Det sitter i musklerna, i själen, i känslan.

Egentligen borde jag vant mig av med det. Redan när jag var runt femton-sexton hade vi en danslärare som försökte rensa bort en del sånt där (som kommit från andra lärare), för att vi skulle få ett renare danssätt. Jag tror egentligen han lyckades få bort det. De olater jag har nu är inte samma som de som satt ”fästade” på mina armrörelser i pas de bouréerna på den tiden ;-)

Det som sitter i mina armar, handleder, fingrar nuförtiden är av annan karaktär. Ganska mycket av det kommer från ett antal år av balett, långt senare. Och en del egentligen från mitt hjärta och själ och att jag dansar för att dansen finns därinne, som en beståndsdel som behöver manifesteras.

Och ja, alltså, olater är väl kanske att ta i. Men det är väl kansek just det: jag tar i. Inte maximerar. Men egentligen ska ju sånt där vara minimalt. Bara anas, inte synas. Eller hur sjutton ska man uttrycka det?

Det här måste låta som fullkomligt rappakalja för ungefär alla utom mig själv, va?

Det är liksom något med det där, i hur jag vänder en hand, sträcker en arm… som innehåller hela dansens essens. Som gör att jag är i dansen, att jag är ett med rörelsen. Och som gör hela skillnaden i hållning: när jag hämtar upp den känslan och känner den i armarna och fingrarna så sprider den sig vidare i hållning och styrka och ork.

Och ärligt talat är det skitsamma om det blir aningens mer än vad som skulle betraktas som okej ;-) Jag behöver inte ta hänsyn till andra i sådana detaljer – jag ska inte stå på scen, jag ska inte tillfredställa någon danslärare, jag ska bara få ut mesta möjliga av träningen – samt må bra i mig själv.

Och det gör jag. De där små små detaljerna håller danssjälen vid liv, även på ett vanligt pass med Body Balance.