Tag Archives: datorer

Min son använder skärmar till det jag använde böcker till

När jag var barn så läste jag. Jag var ett sånt där barn som läste, läste och läste. Jag hade alltid en bok igång. Jag läste vid matbordet (fast mina föräldrar klagade på det). Jag läste på toa. Om vi fick i uppgift att läsa en bok i skolan så tog jag hem den och läste vidare, och sedan fick jag gå till skolbiblioteket och låna en ny bok nästa gång. Jag plöjde böcker. Vissa böcker läste jag om många gånger, men jag läste också totalt sett många böcker.

De vänner jag umgicks med var ganska likartade. De läste också massor, och till stor del samma saker. Vi utbytte boktips, vi diskuterade handling och personer och annat. Och vi lekte saker som på olika sätt tog sitt avstamp i det vi läst. (Även om det väl när vi blev äldre kanske inte hette “leka”.)

Det mesta jag läste var skönlitteratur. Men jo, jag läste också en hel del faktaböcker av olika slag. Periodvis djupdök jag i specifika ämnesområden, läste allt som kändes lockande på en viss bibliotekshylla. Biblioteken var mina extrahem. Det lokala biblioteket, med öppet tre timmar om dagen tre dagar i veckan hade mig och mina kompisar som ständiga besökare. Och när jag börjat skolan inne i stan och stadsbiblioteket hamnade inom min comfort zone så utforskade jag även det flitigt. Jag rörde mig fritt mellan de olika avdelningarna, både barn, ungdom och vuxen. Biblioteket var världens samlade faktabank, det mest fantastiska som fanns att tillgå. (Och senare minns jag sensationskänslan när jag första gången gick in på ett universitetsbibliotek, med dess ENORMA mängd kunskap, ner på detaljnivå.)

Med tiden började jag också skriva själv. Eller nej, snarast, väldigt tidigt började jag också skriva själv. Hitta på egna världar, historier, karaktärer. Jag läste, och jag skrev. Jag läste och jag skapade.

Sågs allt detta läsande med blida ögon? Nej. Det sågs som problematiskt. Visst, det var bra att läsa, men det skulle ske i måttliga mängder. Absolut inte i volym. Och då var det ändå inte så att jag läste sånt som betraktades som skräp; det var fult nog att jag läste så mycket, att jag fastnade i böckerna. Man skulle ju vara ute och leka! Umgås med andra barn! Inte slösa bort fina soliga dagar med näsan över en bok!

Okej, nu hoppar vi framåt i tiden. Till nu.

Min yngste son är nu elva år gammal. Han har anpassad studiegång och kortare skoldagar. Resten av tiden sitter han till stora delar framför datorn.

Datorn är hans bibliotek. Han sitter i timmar och följer olika spår av ämnen han tycker är intressanta. Han ser youtubedokumentärer om historia, om avancerad naturvetenskap, och så vidare. I hans bibliotek finns saker på en nivå jag inte kunde drömma om när jag var i hans ålder – sannolikt fanns det inte att tillgå på mitt stadsbibliotek; åtminstone en del av de saker han tittar på är sånt jag vet att jag lärde mig på universitetsnivå inom mitt ämne (biologi). Det allra mesta han ser är på engelska, och han har ett avancerat ordförråd.

Jag läste böcker. För på min tid var det i böckerna informationen fanns att tillgå. Han tittar på videor. För det är det snabbaste effektivaste sättet att få tillgång till kunskapen idag. 

Hans fantasivärld stimuleras också av berättelser. Han “läser” böcker i form av “skärm”: han lyssnar på ljudböcker. Och ser filmer med samma saker. Och blir nyfiken och letar info vidare om det som väcker hans nyfikenhet. I form av filmer ja. Och i form av texter han hittar på nätet. Och när han leker så tar hans lekar avstamp i de fantasivärldar han fått tillgång till via böcker och filmer. Precis som på min tid.

Och så bygger han världar. Jag började skriva böcker, men han bygger sina världar i spelen han spelar. Han bygger städer i Cities: Skylines. Han utforskar undervattensvärldar i Subnautica. Han tänker strategiskt i Stellaris. Och så vidare.

Och ibland går han och hämtar ett ritpapper och sitter uppe alldeles för länge och konstruerar ett slag, med infanteri och kavalleri, baserat på det han dels lärt sig i youtubefilmer om historiska slag mellan romarna och andra och dels det han lärt sig från egen erfarenhet i datorspelen. Komplicerade slag.

Och precis som min generation boknördar hela tiden fick höra hur hemskt det var att vi satt med näsan över böckerna hela tiden, så får hans generation höra hur hemskt det är att de sitter framför skärmarna.

Och det är hela tiden fokus på skärmarna. Det fysiska mediet. Inte innehållet utan att det råkar vara en dator/telefon/TV-skärm. (Och nämner man att ja, men han gör det här och det här som är bra vid skärmen, så får man ibland höra “ja men inte just det, men allt det andra vid skärmarna är dåligt. På något vis är det ganska likt när folk säger “ja men just den där invandraren är ju bra och vettig, men alla de andra…”.)

 

Så, sammanfattningsvis: Min elvaåring använder skärmar till ungefär samma saker som jag använde böcker till en gång i tiden. Den största skillnaden är egentligen att han med några snabba knapptryck har tillgång till enormt mycket mer än jag hade tillgång till på min tid ens med maximal ansträngning – och att det enorma utbudet kräver större förmåga att sovra.

Men nu är det dags igen: Någon har panik över barns minskade läsning.

Och jag blir så trött på det. Så trött på att fokus hela tiden hamnar på just läsning av böcker. Det där som var så fult när jag var liten och som nu blivit så fint och eftertraktansvärt.

Det pratas om ordförråd. Varför är det så många som tror att man bara kan lära sig ordförråd via böcker? Ur vårt perspektiv är problemet att elvaåringen har större ordförråd på engelska än på svenska.

Och ja, jag läste massor för barnen när de var små. Vi släpade hem kassavis med böcker från bibblan, vi läste och läste. Men sedan kom brytpunkten när läsandet som medium snarast blev för långsamt för mina intensiva barn (och jag som förälder inte pallade högläsa mer av Lord of the rings).

Och jag själv då? Jag sitter framför skärmar. Skrivandet är min bästa kommunikationsform. Bokskrivandet jag ägnar mig åt är fan så mycket smidigare framför en dator än med kollegieblock och penna. Jag är inte intresserad av att gå bakåt i utveckling på det området innan apokalypsen kräver det.

Barn, skärmar och stormar

Jag har som sagt var varit trött idag, efter för lite sömn på grund av stormen. Och samtidigt har jag varit hemma med en inte jättesjuk femåring. Och strömavbrott hela dagen.

Och det är ju ett sådant tjat jämt om det här med skärmtid. Att barnen sitter för mycket vid TV och dator, och att om inte den möjligheten fanns så skulle de hitta på en massa kreativt och kul och bra.

Men alltså, världen är ingen idyll där allt är rosenrött bara för att skärmarna inte kan nyttjas. Det är inte så att man som vuxen har lust eller möjlighet att sitta och spela “vanliga” spel eller göra kreativa pyssliga saker med sina barn bara för att strömmen gått. Jag behöver fixa med mat, få undan disk, hålla ordning i ungefär samma utsträckning som vanlig. Femåringen tycker det är precis lika tråkigt som vanligt. Jag har samma behov som vanligt – eller snarast större – av att kunna göra lite saker jag själv vill. Femåringen är ännu mer rastlös och uttråkad än vanligt.

Inte blir livet någon puttenuttig idyll för att barnen inte kan sitta vid en dator. Den grundläggande biten handlar ändå fortfarande om: vill och kan jag lägga all min tid på att göra saker som är kreativa och stimulerande för barnen, på bekostnad av allting annat inklusive mig själv, eller är barnen trots allt bara en av många aspekter att ta hänsyn till?

Här kan man snacka om slöseri! (Skrotning av datorer)

På sistone har det pratats och skrivits mycket om myndigheters slöseri. Det finns mycket att kommentera i den debatten. I korthet är min uppfattning att de flesta myndigheter inte slösar när det kommer till representation och “nöjen”, utan att det för det mesta snarast är ont om pengar, oavsett om det handlar om den typen av aktiviteter eller kärnverksamheten.

Men, i alla fall, jag tänkte ta tillfället i akt och ta upp ett område där det slösas, enligt min uppfattning. Och då ska väl genast tillägga att slöseriet säkert inte gäller bara myndigheter, utan det här rör sig, som jag uppfattat det, om ett utbrett slöseri:

Datorer skrotas efter tre år.

Japp. Så är det. (Eller har jag missuppfattat? Jag blir jätteglad om någon kan tala om för mig att jag har jättefel och visa vettig källa till det.)

Efter tre år anses datorerna hopplöst omoderna, och måste bytas ut. Fram till någon månad innan dess finns ingen mölighet att få byta utan interndebitering, men efter det magiska datumet ska burken bytas ut.

När det kommer tuffa besparingskrav, eller när man vill göra en miljöinsats, så förlänger man den där tiden till fyra år. Men sedan är det kört för datorn. Finito.

Vad som händer sedan? Ja, ibland säljs de ut till personalen för en spottstyver, men det vanliga är att de “skrotas”.

Skrotning kan ju förstås ske på olika sätt; i bästa fall återvinns komponenterna under kontrollerade former med vettig arbetsmiljö för dem som gör jobbet; i värsta fall dumpas det på någon soptipp eller återvinns av stackars barn som smälter ner delarna för att utvinna metall.

Är datorerna trasiga när de tas ur bruk? Nejdå, de fungerar. Men de är inte allra modernast längre. Och visst, det finns ju en risk att en del av dem börjar gå sönder efter ett tag. Eller ja, delar av dem. Men, man väntar inte tills de går sönder, man byter dem ändå.

De allra flesta som jobbar på kontor behöver inte det allra modernaste och snabbaste i datorväg. Så jävla komplicerade program använder vi inte.

Och vet ni vad, man KAN byta delar i datorer. Uppgradera. Byta ut trasiga komponenter. Behålla chassit och förbättra och laga datorn allteftersom. Nej, JAG kan inte, men det finns folk som kan. Härhemma klarar vi oss i huvudsak väldigt bra på andra människors gamla avlagda datorer, och lite nyköp av delar då och då (det är bara våra små netbooks som är köpta nya).

Datorer innehåller massor med små märkliga metaller, av sådan typ som det faktiskt finns begränsat av på. Och så har vi skalet, av plast, ofta fullt med otrevliga kemikalier. Alltså bör man använda datorerna så länge det är möjligt, innan man slutligen återvinner dem.

Så varför gör man på det här sättet? Ja, inte tror jag att det huvudsaklige är behovet som styr. Jag har två huvudgissningar:

  1. Bra marknadsföring av datortillverkarna, som fått det att framstå som nödvändigt.
  2. De som är ansvariga för IT-utrustningen på olika kontor tycker det är enklast så här. (Vilket skulle kunna bero på att det är fel personer – fel intressen och fel kompetens – som anställs?)

Men det är mina gissningar. Jag vet inte. Jag är inte tillräckligt insatt i frågan. Men ibland måste man ta upp saker man funderar på även när man inte kan allt om dem.

Så – kom gärna med feedback, du som vet mer eller mindre än mig :-)

Såna där märkliga saker man har dåligt samvete för

Som förälder kan jag ha dåligt samvete för många saker. Känna att jag borde ägna mer tid åt barnen istället för att göra saker för min egen skull eller saker som borde eller behöver göras.

Men värsta dåliga samvetet i vardagen handlar om datorn.

Det är inte okej som förälder att sitta vid datorn.

Jag vet inte hur många gånger jag genom åren fått skit i föräldraforum på nätet för att jag sitter vid datorn och skriver. Oavsett om jag suttit och beklagat mig för att det var jobbigt under bebistiden, eller om jag diskuterat feminism eller miljöproblem, så har det argumentet tagits fram av motståndare: jag borde verkligen inte alls sitta vid datorn om jag har barn. Så länge barnen är vakna ska jag ägna mig åt dem. Sitta vid datorn är en dödssynd, att försumma sina barn maximalt.

(Barnen märker ju det, att jag har dåligt samvete om jag sitter vid datorn när de är vakna. Förmodligen är det därför de har mycket lättare att låta sin pappa sitta ifred vid datorn.)

Sitta vid datorn får man möjligen göra när barnen somnat. Då är jag ofta för trött för att ta tag i saker. Och har egentligen samtidigt andra saker som behöver bli gjorda.

Därför glömmer jag svara på mejl. För ofta kollar jag mejlen innan barnen somnat, men det är ju inte läge att svara då, och sedan har jag glömt det. Än mindre kommer jag loss att faktiskt skicka mejl till bekanta.

Därför kommer jag aldrig så långt som till att rensa mejl, och mejlboxen svämmar över av gammal skit. Den gångna helgen, när sjuklingen glott på oändliga mängder film (ja, FY mig) har jag faktiskt fått tummen ur och grovrensat mejl för hela hans livstid.

Det är därför facebook blir en livlina. För att man kan stjäla några minuters datortid och kontakt med omvärlden, men det funkar fastän man aldrig hinner sitta ner någon längre tid.

Och ja, visst händer det att jag skriver längre texter även när barnen är vakna och jag är hemma. Men alltid med dåligt samvete. För till och med på min lediga kväll, när jag själv ska disponera min tid, står de och rycker i mig och hänger över axeln och ger mig dåligt samvete.

Av någon anledning är liksom allting annat mer okej än det som involverar datorn. Datorn signalerar lättja. Skulle jag skriva för hand skulle det kännas mer OK. Eller läsa en bok. Märkligt, när jag var liten räknades bokläsande på något vis som lättja ;-)

Ett parallell samvetsgrej är det här med soliga sommardagar. Är det sommar och soligt, då SKA man vara ute. Det är i alla fall jag uppvuxen med – inte bara från föräldrar. Att sitta inne en solig fin sommardag är liksom en dödssynd, det har jag inpräntat i ryggmärgen. Fullkomligt idiotiskt, förstås. Det är inte alls nyttigt att vara ute i gassande sol. Och självklart kan man även mitt i sommaren vilja göra inomhussaker. En heldag på semestern när man rensar ut gammal skit – eller bara sitter i soffan och läser en bok. Eller kanske sitter framför datorn.

En solig sommardag tillbringad inomhus framför datorn kan det bli mycket syndigare?

Förlåt, jag var visst slarvig

Jag hade inte letat tillräckligt noga på prisjämförelsesajterna. Det visade sig att man på www.prisjakt.nu kan välja både svanen, Energy star och EPEAT på datorer.

Förlåt, prisjakt! Jag hade letat, men tydligen inte tillräckligt noga :-(

Varför har inte prisjämförelsesajterna med miljömärkning?

Vi behöver eventuellt skaffa en ny dator. Inget avancerat eller så; främsta anledningen är att vi behöver en burk med windows på för att ungarna ska kunna spela datorspel.

Det finns en hel massa svanenmärkta datorer idag; självklart vill jag gärna köpa en sådan. Annars brukar vi gärna köpa begagnad elektronik och komplettera med nya delar vid behov. Men när det handlar om en dator och barnen så finns ju inte minst goda hälsoskäl att köpa miljömärkt.

Men ja, i det här fallet måste det förstås lite vägas mot kostnad; datorer kan ju kosta väldigt mycket beroende på prestanda och sånt där. Och de datormodellsnamn som radas upp i listan på svanen.se säger mig absolut ingenting – jag har ingen aning om vad som motsvarar våra behov.

På något sätt behöver jag hjälp att rangordna. Och det normala sättet i nuläget är väl att använda någon prisjämförelsesajt – pricerunner.se, prisjakt.nu och liknande.

På dessa sajter kan man bocka för en massa olika specifikationer om varan man söker. Miljömärkning borde vara en självklar sådan – tycker jag. För mig är det en självklar och central del när jag ska välja vad jag ska köpa. Men det har de uppenbarligen inte tyckt på prisjämförelsesajterna, det finns inte alls med. Sorgligt och märkligt.

Jag får väl leta vidare på andra sätt, för att skaffa den information jag behöver. Tills dess att prissajterna kommer ikapp och tar med miljömärkningarna :-)

Slumpvisa nedslag ur livet

På vår stationära dator har vi en skärmsläckare som plockar slumpmässiga bilder bland alla bilder vi har i datorn.

Det är stundtals mycket spännande. Man har gått ifrån datorn en stund, kommer tillbaka, och drabbas av en bild man inte alls kan placera. Tio sekunder är den borta, ersatt av något helt annat, från ett helt annat år och en helt annan plats.

Vi har många bilder. Inte minst har vi många dokumentationsbilder från renovering, på konstiga vinklar och vrår, hur det såg innan och under och efter vår insats. Översiktsbilder och närbilder och pyttedetaljer.

Dessutom har vi två barn som vid varje given ålder är väldigt lika varandra (utseendemässigt). Det behövs de där detlajerna runtikring för att på en slumpmässigt vald bild kunna avgöra vilket barn det är: årstid, kanske kläder, kanske omgivande människor – och så vad vi höll på att renovera.