Tag Archives: David Bowie

Golden years

När jag en gång i tiden drömde om att ha barn, så var det nog ungefär den här tiden jag drömde om, tror jag. Det var aldrig bebisar eller småbarn jag längtade efter. Det jag drömde om var den här tiden, när barnen är individer, med egna åsikter, egna liv, en egen tillvaro, men där man ändå lever tillsammans som en familj. Individer mer parallella liv som korsas i en gemensam tillvaro där man äter tillsammans, pratar, tycker diskuterar, och gör saker tillsammans. Två vuxna tillsammans som delar på vuxentillvaron och det större ansvar föräldraskapet och vuxenheten innebär, men en hel familj som tillsammans är tillvaron.

… golden years…

Nu har vi tagit oss hit. Barnen är (ganska) stora.

Fast det blev ju inte riktigt så där. För som läget är nu så är den sammanlagda mängden föräldrar med ork och kraft att vara engagerade föräldrar ganska liten :-( Även jag inte är sjuk som älsklingen är liksom min ork att vara den jag vill vara ganska begränsad.

Don’t let me hear you say life’s taking you nowhere
angel

Fast ögonblicken av det finns ändå. För sjuåringen kommer och ritar sina skisser över borgen han ska bygga när han blir stor, och båten, och en massa annat.

I’ll stick with you baby for a thousand years
Nothing’s gonna touch you in these golden years
Golden years
gold
whop-whop-whop

Bowie och filmer och cancer

Egentligen var det filmer som introducerade Bowie för mig, och egentligen nästan utan att jag märkte det, liksom. Jag hade nog hört namnet innan, som man ju gör med en massa kändisar – man känner till namnet men förknippar det egentligen inte med något alls.

Jag tror att Labyrinth var först av de båda filmerna.

Det bör ha varit någon gång i slutet av åttiotalet. Något i mitt huvud säger att jag var tretton, men det behöver inte alls stämma. Men högstadiet lär det ha varit, i alla fall. Under en period hade dansk TV någon sorts ungdomsfilm varje fredageftermiddag, som man kunde titta på när man kom hem från skolan och liksom börja helgen med. (Det är inte det enda jag har dansk TV att tacka för.) En av dessa fredagar var det Labyrinth som visades. Jag vet egentligen inte vad det var som fick mig att välja att se filmen – det var ju inte så att jag såg alla de där filmerna, men något i hur den beskrevs i TV-tablån måste ha fångat mig – ja, inte bara så att jag valde att se den utan faktiskt satte igång videon på inspelning så att jag skulle kunna se filmen fler gånger. Och ja, sedan såg jag den igen, många gånger. För jag älskade sagor och jag älskade vackra klänningar och jag älskade formspråket och estetiken och humorn och hela känslan i filmen – oublietten, talking hands, de omöjliga trapporna… Och det är något alldeles fantastiskt över den där rollkaraktären Jareth, som trots all sin makt inte lyckas vinna.

Through dangers untold and hardships unnumbered I have fought my here to the goblin city to take back the child that you have stolen. For my will is as strong as yours, and my kingdom is as great. You have no power over me!

Den andra Bowie-filmen jag såg – om det nu är den andra; jag är trots allt osäker på ordningen jag såg dem – är Vi barn från Bahnhof  Zoo. Under min tid som medlem i UNF så ordnades det vid något tillfälle en helgkurs om droger. Vi ungdomar tillbringade dagarna med undervisning (eller vad man ska kalla det) om olika sorters narkotika – hur de fungerade, vilka problem de ledde till och så där. Superteoretiskt. Förmodligen intressant, förmodligen lite korvstoppningskänsla. Jag minns inte så noga. Jag tror jag var femton år, så det lär ju vara 25 år sedan. Men på kvällen tittade vi på film. Instuvade i ett mötesrum, med en TV och en video inrullade på en sådan där klassisk skolvagn (om jag minns rätt). Och filmen vi såg var just Vi barn från Bahnhof Zoo. Det var den som gjorde det riktiga intrycket, den som blev den verkliga behållningen av helgen, den filmen som fick mig att känna “aldrig”. – Och Bowie är ju liksom inte central i filmen eller i den filmupplevelsen, inte för mig i alla fall.

Och egentligen fastnade väl Bowie inte riktigt djupare i mig av de båda filmerna. Jag är när jag tänker på det ganska osäker på vägen från dessa första intryck och till att jag julen 1996 – efter att ha önskat mig det – fick skivan/skivorna The Singles Collection, som sedan ledde fram till en nystart för mina dansdrömmar. Men när jag funderar vidare har jag något minne av att jag nog sett honom på TV strax dess förinnan… sannolikt det här, i “Det kommer mera”, just 1996.

I fredags fyllde han 69 och släppte ett nytt album. Jag satte på mina gamla skivor medan jag städade undan julgranen, och till min glädje dansade båda barnen loss till musiken.

I morse skjutsade jag och barnen älsklingen till sjukhuset för röntgen – för att ta reda på varför han mått sämre de senaste veckorna. Och på vägen tillbaka skulle jag lämna barnen på fritids. På väg in i byn gick P3 Nyheter kl 8.00 på. Det allra första de meddelade var att David Bowie dött. Efter 18 månader med cancer.

I efterhand känns den nysläppta skivan med tillhörande video som en snyggt regisserad och välplanerad sorti, ett avslut som innebär en fortsättning för alla oss som är kvar. För han visste ju, även om inte omvärlden visste.

Under förmiddagen fylldes flödena av RIP och klaganden över att cancer tagit även eller just honom.

Tre och en halv timme efter beskedet om Bowies död fick vi besked om vad som orsakat att älsklingen mått sämre: Tumörerna är aktiva. Cellgiftsuppehållet som varat sedan slutet av november får avslutas och behandling påbörjas igen. Den lilla förhoppning jag fått tillbaka om framtiden, där den gemensamma framtiden i drömmarna utökats till möjligen flera år eftersom han svarat så bra på behandlingen, krympte plötsligt hastigt igen, i alla fall i mitt huvud. Och jag inser att den där medianöverlevnaden utan behandling som sades vara 6 månader nog aldrig skulle varit relevant för älsklingen – utan behandling skulle han redan varit död sedan länge. Aggressiva jävlar, de där.

I dimma så tät att jag knappt såg havet åkte jag sedan och hämtade hem älsklingen. Min älskling. Cancer är en jävla skit, liksom alla andra sjukdomar som stjäl älskade människor från de som älskar dem – och berövar de drabbade på livet.

Så börjar det nya arbetsåret. Dimman känns på något vis rätt.

It’s only forever
Not long at all
You’re lost and lonely
Underground

Rösters betydelse

Ikväll har vi suttit och tittat på Harry Potter och den flammande bägaren. Elvaåringen försvann efter en stund (trots att vi valt fyran för att han tyckte att han sett de före för många gånger redan) men vi andra satt kvar och tittade. Och jag hade väl bara ett halvt öga på filmen, eftersom jag samtidigt satt och lagade ett hål på min svarta ylletunika medelst kedjestygnsbroderi på frihand :-)

Men… jag längtar tills sexåringen är tillräckligt snabb på att läsa för att vi ska kunna börja titta på filmer på originalspråk. För jag stör mig så väldigt mycket på de svenska dubbade rösterna. De är så… fel. Hermione låter så fjantig – så oerhört långt från Emma Watson, så väldigt mycket av det som Hermione inte är. Dumbledore låter så gammal och skröplig. Och både Harry och Ron är liksom bara så… Suck.

Vad vore liksom den här scenen i Harry Potter and the Deathly Hallows utan originalröster?

Röster är en så viktig del av skådespelandet. Jag fattade aldrig det förr. Eller funderade inte över det.

En röst är en så stor del av en personlighet. Rösten och hur man använder den är en så stor del av agerandet och ger så mycket i en karaktär.

Röster och ögon. Sånt jag faller för på alla möjliga nivåer :-)

Musiklogik

Det här inlägget hade jag i huvudet innan gårdagens dystra nyheter liksom plockade bort all glädje och energi och gårdagens inlägg fick komma före. Och det kommer inte att få den energi det egentligen skulle ha… utan det blir något mer kortfattat, avslaget.


Musik fungerar stundtals på märkliga vis. Conchita Wursts underbara Rise like a Phoenix fick mig häromkvällen att rota fram och spela skivor med Marc Almond (The stars we are och Tenement Symphony). För mig är kopplingen logisk, även om jag har svårt att sätta fingret på den. För andra är den kanske jättesjälvklar och kommer med en lång analys – eller så är det bara för mig kopplingen finns?

Även Bowie har fladdrat förbi i tankarna, även om jag inte hunnit plocka fram någon skiva.

För sedan halkade jag vidare till The Ark :-)

Jag tror det är någon blandning av både röst och det androgyna uttrycket, som på något vis är tilldragande? Och ögon, ögon är viktiga. Röst och ögon.

 

Och jag lyssnar för lite på musik nuförtiden. Lyssnar som i faktiskt spelar en skiva och hör den – inte som i hör allmänt radioskval. Bristen på riktigt musiklyssnande är för övrigt en av de riktigt tydligt kvardröjande effekterna av föräldraskapet. Nu när barnen börjat bli stora har trots allt en del friheter börjat återkomma. Men musiklyssnandet är fortfarande väldigt svårt. För nästan alltid när jag vill lyssna så är det något annat “i vägen”: någon som ska titta på barnprogram, spela TV-spel, öva på flöjtläxa – eller bara inte har lust att lyssna på den skivan jag satte på.

Och så har jag mindre frihet att kunna ägna mig åt att lyssna på musik och gå in i musiken när jag vill det.

Så det blir för sällan. Det är illa.

Hur lång är evigheten?

Vi har flytt fältet, jag och lilleman. För det plockas bort eternittak hemma.

Vi har (eller hade, ska jag nog säga sedan några timmar tillbaka) eternittak (fyrkantiga plattor) på så gott som alla tak hemma: boningshuset, uthuset, brädgaraget och sunkuthuset/gamla bykhuset. Bara pelletsgaraget har annat tak (nån sorts korrugerad plåt).

En gång i tiden – i alla fall så sent som mitten av femtiotalet, enligt flygbilder – var det plåttak på alltihopa. På sjuttiotalet hade man bytt till eternit. Exakt när bytet skedde vet vi inte.

Eternit heter så för att det ska hålla för evigt, typ. Så hur lång är då evigheten, kan man fråga sig. Tja, fyrtio år, ungefär?

Eternit är tåligt och bra. Och vackert, när det ligger där det ligger och fungerar som det ska. Jag är uppvuxen i hus med eternittak, och jag bor i hus med eternittak. På skånsk landsbygd är eternittak att betrakta som kulturhistoriskt bevaransvärt eller nåt sånt. Och det åldras vackert.

Eternittaken på boningshuset och uthuset är det inga problem med. De taken har tillräcklig lutning, typ runt 45 grader.

Men sunkuthuset och brädgaraget har mycket lägre lutning. Där har fukten blivit stående, det har börjat växa mossa som håller kvar fukten, och så har det blivit en sådan där “rund cirkel” (ja, jag vet att det heter ond cirkel, men det är inte så vi säger i min familj). Så undertaken har fått angrepp av en massa olika slag. (“Plocka ner taket, och så bränner ni det. Ta inte in det någon annanstans – BRÄNN!” sa besiktningsmannen om sunkuthuset då för drygt tio år sedan, innan vi köpte huset.) Brädgaraget har börjat läcka, vilket ju inte är så bra för ett brädgarage…

Alltså, dags att plocka bort, byta till nåt bättre, på de låglutande taken. Dags för länge sedan. En av de där jobbiga, otacksamma sakerna som faktiskt måste göras, innan det blir riktigt dåligt.

Eternit innehåller asbest.

Eternit som ligger stilla och ingen rör är ofarligt.

Eternit som man rör i på sätt som får fibrer att frigöras kan ge olika sorters väldigt otrevlig cancer.

Skadar man inte eternitplattorna så ska inga fibrer frigöras. Saneringsföretagen tycker att det vore orimligt att de ska tjäna pengar på att plocka ner våra tak – för det ska inte vara någon fara. Att plocka ner takpannor, som bara ska plockas ner hela som de är, ska inte innebära någon fara alls. Bör inte frigöra någon asbest.

Min man är typen som inte oroar sig för sånt.

Jag är typen som får ångest av sånt.

Därför är kompromissen denna: Han plockar ner eternitplattorna, med hjälp av våra fäder. Jag flyr fältet med barnen. För det är bättre för både mig och alla andra om jag inte är där och får ångest när eterniten plockas ner. Och jag tycker det är onödigt att barnen, som har hela livet framför sig, ska utsättas för det där. Hur ofarligt det nu än ska vara.

Fast så kom det en övernattning på fritids emellan för nioåringen. Sådant kan man inte hindra en nioåring att delta i om man inte har väldigt goda skäl. Och om nu övernattningen innebär att nioåringen ändå inte alls är hemma under de dagar som eternitnedplockandet pågår utan befinner sig flera kilometer bort, så… ja, då får han väl vara där istället då :-)

Så det är alltså jag och fyraåringen som “flytt” till mitt föräldrahem. Jag distansarbetar idag och imorgon. Han leker med leksakerna från min och brorsans uppväxt (och har tråkigt stundtals). Men vi håller oss borta och jag känner att jag inte behöver oroa mig – att jag gjort vad jag rimligen kan.

Nu är tydligen eterniten nedplockad. Imorgon körs andra lasset till återvinningscentralen, väl inpackad i plast.

Fyrtio år lång var alltså den evigheten.

Den riktiga evigheten är längre. Fast det verkar många ha svårt att greppa. Som när det kommer till klimatet. När klimatet ändras så är det “för evigt”, åtminstone för alla relevanta värden på evighet ur mänsklighetens perspektiv. Det är inte som med andra jobbiga saker, som krig och “vanliga” ekonomiska kriser, eller influensor och andra sjukdomar, som är jobbiga ett tag, men sedan tar slut, går över, och saker återgår till någon sorts normalläge. När klimatet är ändrat så är det ändrat. Det fortsätter att ändras, men det blir inte som innan igen. Nånsin.

Evigheten är lång.

It’s only forever

Not long at all

(David Bowie – Underground. Ur Labyrinth.)


Because my love for you would break my heart in two

En gång i tiden var det min avsikt att satsa på dansen.

Men som den förståndiga flicka jag var så lyssnade jag på mina föräldrar och gick natur på gymnasiet. “Det är bra att ha något att falla tillbaka på.” Eller ja, jag ska nog inte skylla det helt på mina föräldrar; det fanns egentligen inga rimliga alternativ på nära håll – dansgymnasium fanns på den tiden på ytterst få ställen, och varken i min kommun eller grannkommunen.

Men efter gymnasiet skulle jag satsa på dansen! Skulle jag… Så jag dansade två-tre gånger i veckan under gymnasiet, och prioriterade dansen framför skolan. Inte så att jag inte skötte skolan, men dansen hindrade mig från att vara för ambitiös och nitisk (eller snarast duktig) i skolan, och det var nog en himla tur.

Så närmade sig studenten. Och mina föräldrars varningar om hur osäker dans- och musikalbranschen vr hade hunnit ta skruv. Jag visste ju hur kassa oddsen var. Skulle jag komma här och tro att jag hade en chans? Självklart inte. Alldeles för osäkert och vanskligt. Och dessutom så dåligt betalt så att man inte kunde klara sig även om man fick jobb, typ.

Så jag vågade aldrig söka. Jag sökte istället en hel drös olika högskole- och universitetsutbildningar via VHS (och fyllde i alla tolv möjliga val – förstahands, andrahands, och så vidare) – biologi, miljö, journalist, agronom… Plus dessutom ett antal fristående kurser på olika ställen. Och så kom jag in på mitt förstahandsval – biologiprogrammet, på den ort jag ville.

Många heldagar på universitetet, med föreläsningar och labbar, och jättetjocka böcker på engelska att läsa på kvällarna. (Dansträning till nöds en kväll i veckan.) Och slutligen tio poäng kemi – svårt, långa krävande labbar, psykisk press. Efter ett drygt år kraschade den flitiga studenten.

Jag kämpade mig tillbaka, lite visare, lite försiktigare.

Ytterligare ett drygt år senare, två och ett halvt år efter studenten, satt jag hemma i mitt rum hos mina föräldrar på “jullovet” (lov har man ju inte på den nivån egentligen) och pluggade inför januaritentan. Min julklappsskiva med Bowie på. Och gång efter annan satt jag inte längre och läste vid min sekretär, utan for upp i improviserade dansnummer.

Det fanns ju i min kropp. Det ville ut. Min kropp ville få lov till detta. Eller, den krävde.

Dansen är för mig framför allt en fysisk känsla. Något min kropp vill göra och uppleva, mycket mer än jag vill visa upp den eller mig. Upplevelsen är mer riktad mot mig själv än mot publiken – förhoppningsvis får publiken ut något av det också, men ur mitt ärliga hänseende är det sekundärt.

Jag insåg att jag i alla fall måste ge det en chans. Jag måste försöka. Bättre att misslyckas än att inte ha försökt.

Mina odds var sämre än tidigare – jag började ju redan bli gammal i sammanhangen, gudbevars. Inte mycket att göra åt det.

_________________________________

Ja, resten är en lång histora. Danslinjen kvällstid samtidigt som jag pluggade dagtid för att ha råd, försök i två år att komma in på flera olika längre utbildningar utan att lyckas. Och så gav jag upp, satsade på att bli klar med min biologiexamen, fick spela musikal på fritiden, fick nys om en annan musikalutbildning, sökte och kom in…

Och ja, det sket sig. Det blev aldrig mitt jobb. Och det är jag nöjd med.

Men jag är ändå väldigt glad att jag försökte. Jag är glad för en hel del av upplevelserna och erfarenheterna det gav. Jag är oerhört glad över året på danslinjen. Jag ångrar inte min utflykt till denna andra “värld”.

Och minnet av den där dagen när Bowie återuppväckte mig finns fortfarande i mig – nästan mer som en fysisk känsla.

______________________________

En av de viktigaste Bowie-låtarna för mig är förstås numera förstörd av kommersialiserad TV. Så ni får hålla till godo med den här – en av världens absolut bästa låtar:

Wild is the wind