Tag Archives: Doctor Who

The Doctor och samma gamla usla argument

Idag presenterades vem som blir nästa Doctor Who:

Ja, det är en kvinna.

Och det är så oerhört fascinerande med de kommentarer som dyker upp kopplat till detta. Som mannen som kommenterade ungefär (jag hittar inte tillbaka till det nu) att nejdå, han var inte emot en kvinnlig Doctor Who egentligen, utan problemet bestod för hans del i att de minsann säkerligen bara tillåtit kvinnor på audition, eftersom de säkert var PK och hade bestämt sig för att det skulle vara en kvinna den här gången, och det hade ju varit en annan sak om de kommit fram till att just hon var den rätta att vara doktorn den här gången och att hon varit den bästa av alla sökande/alla möjliga, helt oavsett kön, men så kunde det ju absolut inte vara och det var han så säker på så det behövde han minsann inte ha några bevis för, för det var liksom på något vis bevisat av sig självt i sin totala självklarhet…

Klassisk styrelserepresentationsargumentation, typ?

… och jag satt och tänkte att mhm, och alla de tolv tidigare doktorerna, som allesammans varit män, de har ju alldeles säkert valts för att de varit bäst lämpade av alla tillgängliga skådisar och det har aldrig nånsin tidigare funnits något könskriterium som gjort att man bara valt manliga skådisar utan det har varje gång just bara råkat vara en man som varit bäst lämpad. ELLER INTE.

Suck.

För egen del bryr jag mig inte påtagligt mycket om könet hos doktorn, men jag tycker det är på tiden att det blir en kvinna i alla fall, because representation etc. Jag är nyfiken på personligheten hos den nya doktorn, för precis som jag som “pojkmamma” vet att pojkar är olika så vet jag som Doctor Who-fan att doktorer varierar personlighetsmässigt – alldeles oavsett kön.

Och jag har fortfarande inte fått se senaste säsongen, för den finns inte på Netflix än. Det är en mer brinnande fråga för mig just nu än vem som spelar doktorn i nästa säsong.

En dag som denna är det i alla fall extra fint med “Man who has it all” – och inte minst kommentarerna där från alla som spelar med i omvända världen-tankesättet:

Opslået af Man who has it all på 16. juli 2017

Kyrkogården och själen

Lämnar barn på skolan. Åker bort till affären och lägger på ett brev. Passar på att gå bort till kyrkogården och vattna krukorna på graven. Det är inte jätteofta det blir, för jag är liksom hela tiden på språng mellan barn som ska hämtas och lämnas och jobb som ska skötas och annat.

Kyrkogården och graven.

Jag har förstått att många tycker att det är ett bra ställe för att prata om och till den döde. Jag har fått förslag från flera håll om att ta med barnen dit och prata om pappa och döden. Men ärligt talat så känns det ganska fjärran för mig. I alla fall i nuläget.

Ja, din kropp ligger där, nedgrävd i en kista i marken. Fast du är ju inte där mer än någon annanstans. I någon mån mindre, eftersom det ju knappast är så att vi brukade umgås på kyrkogården. Så även om jag inte tror på någon odödlig själ, vilket ju i praktiken innebär att eventuella rester av din själ också finns i den där kistan, så är liksom inte kyrkogården egentligen platsen att “känna” din “närvaro”.

Märkligt nog uppfattar jag det som att de som tror på gud och att man kommer till himlen efter döden har större tendens att tycka att det är värt att besöka graven – där ju ändå “bara” kroppen finns?

Och i de där tankarna, kring kropp och själ och vad som egentligen finns kvar, så börjar jag fundera. Bara utifrån nyfikenhet. Vad händer egentligen i hjärnan efter att man dött? Hur är minnena konstruerade och lagrade? Behöver lagringsfunktionerna i hjärnan tillgång till “ström” för att finnas kvar, eller ligger informationen lagrad i vår egen hårddisk även efter att vi dött (innan nedbrytningen påbörjats) även utan strömförsörjning?

Och så hamnar jag i Doctor Who igen:

When Time Lords die, their minds are uploaded to a thing called the Matrix.

Tänk om man kunde fått ladda upp din kunskap

Det stör mig. Utöver allting annat som stör mig med döden, så stör det mig med allt som totalt försvinner i det ögonblick någon dör. All upplagrad kunskap i hjärnan, fakta och erfarenheter och slutledningar och allt. Det finns där tills sista andetaget, och sedan blir det Power Down, strömavbrott, och sedan är det – borta? Så jävla skitkasst. Allt det där du kunde om musikteori, om olika typer av instrument och vad som påverkade tonens höjd och klang och annat. Allt du kunde om gamla filosofer och hur det de sagt och tyckt hängde ihop och inte hängde ihop. All samlad slutledning om tolkningar av olika passager i bibeln som inte alls handlade om homosexualitet fast folk envisas med att tro det, eller idéer om hur man håller ett bra seminarium om Etik och IT.

*pooff*

BORTA!

Jag skulle föredra lösningen hos Time Lords:

When Time Lords die, their minds are uploaded to a thing called the Matrix. This structure is like a living computer, it can predict the future, generate prophesies out of algorithms, ring the cloister bells in the event of impending catastrophe.

(Hell Bent.)

Var finns den där sprickan när man behöver den?

Ibland tänker jag att det hade varit skönare om du hade uppslukats av den där sprickan i Doctor Who. Den där sprickan i universum, som om ljuset föll på en genom den så slutade man att existera, men inte nog med det, det var som om man aldrig hade existerat.

Visst ä det på sitt sätt hemskt om någon underbar människa aldrig skulle ha existerat. Men det finns stunder när det känns som att det skulle ha varit väldigt mycket lättare att hantera att helt ha glömt din existens än att ständigt påminnas om dig och plågas av minnet och vetskapen att du är död och borta för alltid.

Mera döden och Doctor Who

It’s funny. The day you lose someone isn’t the worst. At least you’ve got something to do.
It’s all the days they stay dead.

Doctor Who igen. Avsnittet “Heaven Sent“. Och efter en drös avsnitt skrivna (huvudsakligen) av andra, så är det nu ett Moffat-avsnitt igen. Och jag undrar återigen vem Moffat har förlorat, som skriver så insiktsfullt om döden och sorgen.

The Doctor: … And you’ll still be gone. Whatever I do, you still won’t be there.

Clara: Doctor, you are not the only person who ever lost someone. It’s the story of everybody. Get over it. Beat it. Break free. Doctor, it’s time. Get up off your ass. And win.

Sömnens välsignelse

Shakespeare. He really knew his stuff. They all did. The Ancients. Poets. All those sad songs. All those lullabies. Sleep is essential to every sentient being in the universe. But to humans, greedy, filthy, stupid humans, it’s an inconvenience to be bartered away. Well, now we know the truth. Sleep isn’t just a function. It’s blessed. Every night we dive deep into that inky pool, deep into the arms of Morpheus. Every morning, we wake up and wipe the sleep from our eyes. That keeps us safe. Safe from the monsters inside.

Doctor Who. Avsnittet “Sleep no more“.

Ja. Sömnen är oerhört viktig. Och även om jag inte sover hela nätter i ett sträck, utan vaknar ett antal gånger ibland, och även om jag inte blir utsövd, och även om det är för jävligt att gå upp på morgnarna och tar flera timmar innan jag lyckas ta mig förbi hela den motbjudande känslan av att behöva acceptera världen och livet och rådande omständigheter, så ändå: Jag sover. Jag får nattens vila från den konstanta sorgebordunen. Jag får några timmars flykt undan verkligheten, jag slipper undan monstren för ett tag.

Dumheter man kan göra en fredagskväll

Fredagskväll. Regn. Och av någon anledning jag inte riktigt har koll på så sitter jag plötsligt och läser dina gamla facebookpostningar från 2010.

Och det är ju både en bra och en dålig idé. För du finns ju där, i alla dina ord och formuleringar och alla de vardagshändelser som rullas upp där. Det gör bara döden och din eviga frånvaro ännu obegripligare och omöjligare.

Och det är ju inte det hållet jag behöver gå åt, egentligen.

Och jag fastnar återigen i känslan av att jag borde tagit tillvara tiden bättre. Njutit mer av de vi hade, utnyttjat ögonblicken bättre, inte slösat med tiden…

Och redan tidigare under dagen, när jag gått här och pysslat och plockat med saker så har jag upprepade gånger liksom väntat mig att du ska dyka upp “runt hörnet” eller “i ögonvrån”. Ja, inte synmässigt, men… känslomässigt, liksom. För det är ju liksom så, slappnar jag av så är det liksom en självklarhet att du måste finnas i tillvaron.

Ibland känns det som att du måste finnas fortfarande, att du sitter fast i ett parallellt universum.

Och så ett till Doctor Who-avsnitt

Ja, ett till som liksom hängde på de två senaste (Dark Water och Death in Heaven), ett till där sorgen och saknaden och smärtan efter Danny Pink är bärande – och fantastiskt bra skildrat. Längtan att hänga kvar i drömmar där han är levande, även om det kommer att döda en. Och även det den i drömmen levande (men annars döde) Danny säger, med ett tydligt meddelande till Clara:

Clara Oswald: I miss you.

Danny: Five minutes.

Clara Oswald: What?

Danny: You can miss me for five minutes a day. And you’d better do it properly. You’d better be sad. I expect my five. But all the rest of the time, Clara, all the rest of the time, every single second, you just get the hell on with it. Clear?

Clara Oswald: Don’t you soldier me.

Danny: Do as you’re told.

Danny: Do it. For me.

Clara Oswald: When I wake up, you won’t be there.

Danny: Do you know why people get together at Christmas? Because every time they do, it might be the last time. Every Christmas is last Christmas, and this is ours. This was a bonus. This is extra. But now it’s time to wake up.

(Last Christmas.)

Och jag undrar vem Moffat, som skrivit avsnitten, har förlorat. För igenkänningen i de här avsnitten är ofantligt stor för mig som nyss förlorat älsklingen – och det känns verkligen inte som att detta kan ha skrivits av någon som inte själv vet.

It’s a promise

Love is not an emotion. It’s a promise.

Vi har tittat på andra delen av dubbelavsnittet av Doctor Who som vi såg senast. Death in Heaven. Och det är bisarrt att något så känslofyllt och sorgligt och fullt av död ändå kan kännas trösterikt. Mitt bland alla cybermän så finns riktiga värden och tunga rätta beslut. Och smärta. Men ändå hopp.

Jag önskar att vi hade fått se de här avsnitten tillsammans.

 

Och det är fortfarande helt obegripligt att du verkligen är död, inte bara bortrest och någon annanstans. Helt obegripligt.

Spoilers! – men om wifin är okej där du är så har du kanske sett längre än vi?

Hej älskade!

Vi har försökt börja titta lite på Doctor Who igen, jag och tolvåringen (och lite grann sjuåringen också). Och det känns lite som att det är Doctor Who-avsnitt lite grann riktade till din frånvaro, eller hur man ska säga.

Häromdagen såg vi avsnittet Flatline. Med tvådimensionella fiender från ett annat universum. Någonstans i en bokhylla härhemma tror jag boken “Flatland” som du brukade prata om står. Någon gång ska jag läsa den, om jag hittar den.

Och idag har vi sett avsnittet Dark Water. Clara ringer till Danny, pratar på med honom, säger att hon älskar honom, att hon aldrig kommer att älska någon annan på det sättet – och då blir han påkörd av en bil och dör, rakt av. Folk runt Clara som fäller sorgfloskler. Clara som inte alls reagerar som omvärlden förväntar sig. Clara beredd att göra i princip vad som helst – kasta alla TARDIS nycklar i lava så de förstörs – för att Doctorn ska ordna så att Danny kommer tillbaka, trots alla paradoxer. Liv efter detta. Wifi i eftervärlden. Danny som säger till Clara, över en taskig anslutning, att hon INTE får komma dit där han är, för hon har livet framför sig. Valmöjligheten att deleta jobbiga minnen. Och så den här dialogen (inte minst apropå det här med tilliten):

Clara Oswald: You’re going to help me?

The Doctor: Well, why wouldn’t I help you?

Clara Oswald: Because of what I just did, I just…

The Doctor: You betrayed me. You betrayed my trust. You betrayed our friendship. You betrayed everything… you let me down!

Clara Oswald: Then why are you helping me?

The Doctor: Why? Do you think that I care for you so little that betraying me would make a difference?

Ett alldeles fantastiskt avsnitt för den som kämpar med tunga tankar om död, sorg och förlust. Samtidigt som det är ett helt okej avsnitt i övrigt också.