Tag Archives: extremism

Det är ett sånt fasligt fokus på just strikt vegetariskt…

Det står jag och tänker medan jag värmer min lunchlåda på jobbet. Den är inte vegetarisk. Visst, den består till största delen av couscous, rotfrukter, grönsaker och kikärter. Men det finns lite lite kyckling och lamm med i grytan. Köttet (tre små kycklingben och en liten liten överbliven lammbit) har kokt tillsammans med grönsakerna och gett en helt underbar buljong. Maten har räckt till hela familjen igårkväll och till två luncher. Det är alltså inga stora köttmängder med gör ändå mycket för smaken.

Enligt receptet ska det egentligen vara en höna. Det hade blivit godare – höna ger mer smak än kyckling – men höna går ju inte att få tag i. Enligt receptet ska man dessutom krydda med saffran. Det har jag inte gjort. Saffran är dyrt, för det går åt så fruktansvärt många krokusar för att producera en liten gnutta saffran. Hur rationellt är det egentligen – hur miljövettigt, liksom? Stora odlingsarealer för att producera små mängder av en lyxkrydda.

Ja, saffran är jättegott, absolut, det tycker jag med. Men jag saknar perspektiven. Blir det bättre för miljön om jag skippar köttet i maten men i stället slänger i ett par påsar saffran?

Det är ett sånt fasligt fokus på att få folk att äta vegetariskt. Helvegetariskt. Och när man ska övertyga köttätare om att äta vegetariskt istället, då föreslår man ofta recept där man fläskar på med stora mängder ost istället. Ost är inte bättre än kött, generellt sett! (Om vi snackar klimat och dylikt. Sedan är det ju en annan sak om man av principiella skäl anser det ena vara etiskt korrekt och det andra inte.) Ost är VÄRRE ur klimathänseende än griskött.

Jag säger inte att man ska sluta äta ost. Men jag säger inte heller att man ska sluta äta kött.

Jag förstår att man ser ett behov av att förenkla budskap. Det ÄR komplicerat att välja rätt mat för miljön. Men det blir inte bättre av att man lär ut felaktigheter. Klimatet är inte hjälpt av om alla börjar äta massor med ost istället för massor med kött. Och när folk plötsligt känner sig lurade, så är det knappast miljön som kommer att vinna på det heller.

Jag efterfrågar nyanser. Uppmana gärna folk att minska sin köttkonsumtion. Men tala också om vad de bör äta istället. Och vad de inte bör ersätta köttet med. Prata om skillnaderna mellan olika vegetariska val. Tala om vilka grönsaker som är dåliga för klimatet. Prata om kryddorna. Och tala om vilka sorters kött som är bäst, och vilka sorters ”kött” som faktiskt kan betraktas som en miljöinsats att äta (som höna och musslor).

Och ibland kan faktiskt en liten mängd kött ge väldigt mycket smak. Två dagar med lite lite kött(smak) i maten kan vara betydligt bättre än en köttdag och en vegetarisk. Och så slipper man försöka hitta något att ersätta köttet med (smakmässigt) som helt eller delvis förtar effekten av det vegetariska.

Läs också Matfanatism och hela gråskalan.

Var ska de frisläppta korna bli av?

– Hur kan ni dricka mjölk? Det är ju hemskt att vi håller korna som slavar för att dricka deras mjölk!

Den frågan dyker upp då och då, i väldigt skilda sammanhang.

Och ja, på sätt och vis tycker jag det är en rimlig fråga. Det är på sätt och vis märkligt, utifrån en modernt moralfilosofiskt tankesätt, att hålla djur för att äta deras kött, dricka deras mjölk och använda deras päls och hud som kläder. (Men människor är inte på något vis unika i detta. Och skulle man lägga moraliska aspekter på alla källor till mat så skulle inte många organismer överleva… Nå, mer om det en annan gång.)

I alla fall, om vi nu antar att vi, av moraliska skäl, inte borde hålla tamdjur, som till exempel kor, vad händer då?

Vi har ju hållit kor, grisar, får och så vidare som tamdjur under lång tid – många tusen år. De är domesticerade. Anpassade till ett liv där vi människor, på gott och ont, tar hand om dem. Och i någon mån finns de idag bara för att (eller om) människor vill ha dem. Det finns inga vildkor som stryker runt på egen hand i skogen. Om inga människor längre vill ha kor, så kommer det inte längre att finnas kor.

Har vi rätten att utrota dem?

Om vi nu har domesticerat korna (eller tagit dem som slavar, om man nu vill uttrycka det så), och gjort dem beroende av oss, så har vi också ett ansvar för deras fortlevnad. För att (fortsätta) ge dem en bra tillvaro.

Samtidigt har jag svårt att tro att människor skulle upplåta mark, boende och mat åt korna bara för att de ska överleva, på ren princip. Där är vi liksom inte. (Vi har långt kvar innan vi ens erbjuder något motsvarande till människor som vi behandlat illa i andra världsdelar.) Därför tror jag att en förutsättning för att säkra de domesticerade arternas fortlevnad är att vi även fortsättningsvis kan få kött, mjölk och annat från dem. Det är det enda rimliga sättet vi i dagens läge kan fortsätta att ta det ansvar som kommer av att vi domesticerat dem. (Dessutom är det en förutsättning för att vi ska kunna ta ansvar för de arter som anpassat sig till betestrycket – alltså växter och djur som anpassat sig till betestryket i naturbetesmarker.) Men självklart ska vi då behandla dem väl! Och det finns många goda skäl att inte ha för många djur av dessa arter. Ju färre desto bättre möjlighet att behandla dem bra – och dessutom har vi ju klimat- och andra miljöaspekter.

En annan variant är förstås att långsamt arbeta för att återföra de domesticerade djuren till naturen. Jag är övertygad om att det är en svår och vansklig process, som man inte alls ska räkna med fungerar. Det är svårt nog med djur som levt i fångenskap under delar av sin livstid – där det ändå inte är fråga om genetiska förändringar. Här snackar vi evolution, och även om det bara rör sig om tusentals år, så har det samtidigt varit ett hårt avelstryck, vilket innebär ganska mycket förändring i relation till den korta tiden.

Och om vi nu 1) skulle få genomslag för idén och 2) faktiskt lyckades att få korna att återanpassa sig till skogarna, hur skulle det då bemötas? Jag vet inte, men jag har svårt att tro att folk skulle acceptera kringströvande vilda kor i skogen eller på åkrarna. Skogs- och jordbrukare skulle bli upprörda över att deras grödor förstördes. Vanliga människor skulle klaga över att de inte vågade ta sig ut i naturen av rädsla att bli ihjälstångade av en tjur. Dessutom skulle ju dessa ”vilda” kor under lång tid vara ovanligt vana vid människor, jämfört med andra vilda djur, så de skulle förmodligen vara ganska närgångna. Jag tror att de vilda korna väldigt snart skulle betraktas som ett stort problem, och så skulle det bli skyddsjakt, och många av korna skulle skjutas av. (Och det är bara att inse: Jägarförbundet har lättare att få igenom sina krav än veganrörelsen :-))

Man kan ju fråga sig om detta på något vis skulle vara bättre än tama (”förslavade”) djur som behandlas väl… Visst, frihet är en viktig princip, men ändå…?

Som biolog vill jag dessutom flika in att förhållandet mellan människan och korna kan ses som en symbios av ett mutualistiskt slag (där båda drar nytta av det) och inte alls behöver ses som parasitism (vilket väl på något vis bör vara en biologisk ”motsvarighet” till slaveri).

Märkligt nog hör man sällan de som påtalar att mjölkkorna är förslavade tala om hur de tänker sig att de befriade slavarna ska leva. Men kanske har jag förbisett något viktigt, kanske har de en självklar lösning. Tyvärr talar de aldrig om detta; jag vet inte om det beror på att de aldrig får prata till punkt eller om de faktiskt inte tänkt så långt.

Och nej, jag har inga problem med att en del människor vill välja bort mjölk, kött och så vidare, av moraliska och etiska skäl. Må vara att det är människor som domesticerat eller förslavat djuren och därmed har ansvar för att ta hand om dem, men det är inte därmed varje enskild människas ansvar. Jag tvingar ingen att dricka mjölk – det vore ju en form av kollektiv bestraffning och arvsyndstanke, och sånt ligger inte för mig.

Och som sagt var, jag vet att det finns goda skäl av alla möjliga slag att minska sitt köttintag – det har jag för övrigt skrivit om många gånger innan, så det är bara att leta i bloggen. Men det är  som sagt var en delvis annan historia.

Svart och vitt igen: alternativmedicin

Det här med alternativmedicin… Alternativmedicin – vad är det egentligen? Ja, enligt gängse uppfattning så är det allt som inte är klassisk skolmedicin.

Det handlar alltså om en massa olika sorters humbug och kvacksalveri, som homeopati och kristallterapi, som rimligen inte kan ha någon effekt teoretiskt sett, och som inte heller har det enligt seriösa vetenskapliga empiriska studier. Men också massage räknas till alternativmedicin. Och mellan dessa ytterligheter på skalan finns förstås en massa annat.

Som den naturvetare jag är tror jag ju inte ett dugg på homeopati, kristaller och healing. Men jag ser ett stort problem med den stora ihopklumpning ”alternativmedicin” är. För som sagt var, det enda som är gemensamt är en frånvaro. Ungefär som när man klumpar ihop alla ryggradslösa djur i en grupp, vars enda gemensamma drag är att de INTE har ryggrad. (Och nu skäms biologen i mig för att jag inte längre minns vad jag bör kalla en sådan grupp… Ickefylogenetisk? Ickekladistisk?) Eller, för att ta ett enklare exempel, att klumpa ihop alla grönsaker som inte är bönor i gruppen ickebönor. Gruppen ickebönor innehåller squash, morötter, ärtor, majs, tomater, sötpotatis, rödbetor, okra, och så vidare i all oändlighet. (Och nu ber jag alla biologvänner att bortse från att ”grönsaker” också är en idiotisk grupp – eftersom det här exemplet är menat för ickebiologer ;-)) Att då säga ”nej, jag gillar inte ickebönor” blir ganska märkligt. Jag kan ju mycket väl gilla både morötter och rödbetor utan att gilla squash, tomater och okra. (Fråga bara vår minsting!)

Bara för att något inte hör till den klassiska skolmedicinen behöver det inte vara att likställa med homeopati i empiri eller vetenskapsnivå.

Själv går jag då och då och får massage. Det funkar bra på mig. Och visst, jag är bara en person, och jag kan inte bevisa något. Men på något vis tycker jag det är lite skillnad på homeopati och massage ifråga om bevisnivå. Jag kan lätt konstatera att om jag slår med en slägga på ett äpple så blir det mos. Jag kan också lätt kontatera att om jag masserar en spänd muskel så slappnar den av. Visst, ska det vara strikt vetenskapligt vet jag att det behövs riktiga studier med många äpplen eller många massörer och massagekunder. Men ändå.

Därför irriterar det mig när man till exempel politiskt diskuterar alternativmedicin. Jag tycker att skillnaderna inom denna ”grupp” är för stora för att man alls ska kunna diskutera det som en grupp. Jag är absolut emot att skattepengar ska gå till homeopati eller att den vanliga sjukvården ska få förorda homeopati. Eller kristallterapi, healing, och så vidare.

Men massage är en helt annan sak, tycker jag.

Frukt- och bärresurshållning

En del i att tänka resurseffektivt är ju att i möjligaste mån ta tillvara det naturen ”ger”. Så här års handlar det till exempel om att ta hand om frukt och bär.

Och visst, en del äter vi som det är. Men vill man göra något annat – antingen för stunden eller för att spara det lite längre – så involverar det ofta socker på ett eller annat sätt. Det är pajer och bakverk, sylt, mos och saft. Eller kräm.

Jag är inte sockerfanatiker: jag har inga idéer om att allt socker är dåligt och på alla sätt ersättas med annat; jag vill inte på några sätt ersätta socker med syntetiska märklliga produkter. Och jag öser inte i socker utan använder alltid minsta angiven mängd eller om möjligt mindre när jag saftar, syltar och bakar.

Men det stör mig. Det stör mig att ska jag på något vis tillaga frukt och bär, eller på något sätt (annat än att frysa) dem, så involverar det socker. Så ju mer jag vill bevara och äta av mina äpplen och päron eller av de bär jag plockar, desto mer socker stoppar jag i mig. Ju hälsosammare jag vill vara desto mindre hälsosam blir jag, typ.

Att motverka de små stegens tyranni genom att orka argumentera emot

Christer Ljungberg har skrivit ett läsvärt inlägg med kopplingar både till terrorattentaten i Norge och klimatproblemen samt vådan av förändringar som sker lite i taget.

Det är många som efter händelserna i Norge påpekat hur viktigt det är att vi tar debatterna: att vi inte lägger oss platt utan svarar, argumenterar emot etc när folk framför de (höger)extrema åsikterna.

Det ligger det säkert mycket i.

Ljungberg påpekar att detsamma gäller klimatdebatten (läs även ett äldre inlägg om vem som har makten över sanningen). Vi måste argumentera emot. Våga och orka ta diskussionerna.

Jag håller med Ljungberg: det är viktigt.

Men det knepiga är ju att det sällan är de människorna som man behöver ta debatten med som man har omkring sig. I alla fall inte jag. Både jobbmässigt och privat umgås jag huvudsakligen med människor som har ungefär samma grundläggande värderingar som jag. Och har de inte det så håller de huvudsakligen tyst i dessa frågor. Det är liksom ingen som sitter och kommer med rasistiska kommentarer på fikarasten. Och bland folk som jobbar med miljöfrågor är det inte så många som sitter och säger att IPCC:s klimatrapporter är bullshit eller att klimatförändringarna bara beror på solfläckar.

Det är inte i mina normala kretsar mina invändningar huvudsakligen behövs. (Ja, det finns undantag.)

Istället är det i kommentarsfälten på Aftonbladet, Newsmill och andra ställen det behövs. Det är där kommentarerna kommer. De smårasistiska eller smygrasistiska inläggen. Kommentarerna som hävdar att det minsann inte finns några belägg för att människan påverkar klimatet.

Alltså på de ställen man lärt sig att hålla sig ifrån, för att det ändå inte är någon idé att argumentera emot alla rättshaverister och foliehattar som ändå aldrig kommer att lyssna på fakta, sunt förnuft eller något som har en källa kopplad till myndigheter. Dessa ställen som man lärt sig att undvika för att inte bli fullkomligt deprimerad. Just dit bör man alltså bege sig. Rakt in i myrstacken.

Det ligger förmodligen något i det. Förmodligen borde man det. Men orkar man? Det är kopiösa mängder kommentarer på kopiösa mängder ställen. Och det lär ju behövas en hel massa arbete med att hitta ”rätt” källor att citera och länka till för att kunna slå på fingrarna.

Man orkar i alla fall inte själv. Ska man orka sådant måste man vara många och hjälpas åt. Precis som nötterna.

Å andra sidan bör det efter en stund kunna bli ganska effektivt. Det är ju i stor utsträckning samma argument som kommer upp igen och igen. Så efter ett tag kanske det blir mycket klippochklistra.

 

Någon som vill anta utmaningen?

Extremism igen

Principer är bra. Men det är sällan bra när det blir extremt. Man måste kunna hitta balansen i saker.

Jag vill köpa ekologisk mat i möjligaste mån. När jag pluggade gick jag under en period in för att köpa ekologiskt alltid om det över huvud taget fanns att tillgå – och att så långt möjligt låta bli att köpa sånt som inte fanns ekologiskt.

Det här var i mitten av 1990-talet. Så i vanliga affärer fanns inte så hemskt många ekologiska produkter – hade jag hållit mig till deras sortiment hade det blivit ganska begränsat. Men jag handlade en hel del på det lilla kooperativet FRAM – en affär jag ännu idag längtar tillbaka till. Där fanns många fantastiska produkter.

Tyvärr smakade inte allt som jag ville att det skulle smaka. Det ekologiska smöret kom till exempel från Holland, och smakade inte alls som svenskt smör – det var annorlunda syrat. (Det var säkert det enda ekologiska smör som fanns att tillgå.)

Konsekvensen av att välja ekologiskt så långt det var möjligt blev att maten inte längre smakade som jag ville. Favoriträtter blev konstiga. Maten var inte längre den vardagsglädje den brukat vara.

I längden påverkar det. När man tar bort små små glädjeämnen ur vardagen, och dessutom förenar det med samvete, så blir vardagen tråkigare. Och jag blir ömtåligare. Vardagsglädjen är viktig för att må bra i längden.

Likaså köpte jag ekologiska kläder på postorder, eftersom det var de ekokläder som fanns att tillgå. Men vem vinner på att jag betalar extra dyra kläder som jag sedan inte använder för att de faktiskt inte är sköna? En tröja låg i lådan som ett dåligt samvete under många år men användes aldrig, för den var så obekväm.

Det gäller att hitta balans, en kompromissnivå som funkar både för samvetet och ens eget välmående. Extremism funkar nog i längden bara om det inte innebär eftergifter av något som verkligen påverkar hur man mår och trivs. Annars tror jag det förr eller senare bryter ner mer än det bygger upp.

Vad som funkar är alltså olika för olika personer, och det gäller för var och en att hitta den balans som funkar för en själv, för att man ska må bra.

(Det betyder inte att jag menar att det är OK att åka på shoppingweekend till London varje helg, med ursäkten ”jag behöver faktiskt det för att må bra!” Jag menar snarast att man kanske inte måste ge upp shoppingen helt, om den nu är viktig, utan dra ner på den och shoppa förnuftigare och hållbarare och flyga till London vid bara enstaka tillfällen. Och om nu shoppingen och flygresorna är viktiga, så får man kompensera på andra områden.

Men det begrep ni säkert.)

Matfanatism och hela gråskalan

Det är populärt med matfanatism för tillfället. Men det ligger inte för mig, varken som princip eller mer praktiskt.

En variant av det är vegetarianism. (Ta inte illa upp, vegetarianer. Jag kom bara inte på något bättre ord än fanatism. Men jag förstår och respekterar att man kan komma till en annan slutsats än jag :-))

Jag är helt med på att köttkonsumtion (eller snarast -produktion) är ett stort miljöproblem, att vi behöver minska köttkonsumtionen. Och jag är helt med på att djurhållningen inte alltid är den bästa.

Men jag tycker ändå inte att det är så enkelt som att allt är svart eller vitt. Jag tänker inte bli vegetarian. Jag tänker inte ens ta ett principmässigt beslut om en vegetarisk dag i veckan.

Jag äter gärna vegetarisk mat.

Men det finns djurhållare som tar bra hand om sina djur. Om ingen köper deras dyrare produkter, så kan de inte fortsätta. Och då skulle ju ett val att inte äta kött missgynna de som gör bättre än genomsnittet. Likaså finns det djurhållare som anstränger sig att ge djuren bättre foder, ur miljöhänseende.

Och det finns djur som gör en god insats som naturvårdare, som betar gamla artrika betesmarker. Den biologiska mångfalden klarar sig inte utan denna insats. Dessa djur äter dessutom växtlighet som inte vi människor kan äta, och marken är mager och har inte lönat sig för odling.

Äter jag viltkött så är det djur som fått leva ganska lyckligt fram till dödsögonblicket.

Dessutom, när djuret redan är uppfött (om det är ett tamt djur) och dött, så är det trots allt bättre att köttet äts. Tänk annars vilket slöseri med det stackars djurets liv och alla de resurser som använts, om det sedan bara slängs! Så därför letar jag igenom affärernas köttdiskar och köper kött som är bäst före innevarande datum, eller till och med passerat bäst före-datum med en eller två dagar, och får oftast köpa det för halva priset. (Hittills har det aldrig varit fel på det.) Ingenting skulle bli bättre, vare sig miljömässigt eller djurskyddsmässigt, av att det köttet istället slängdes.

Däremot försöker jag minska på köttätandet här hemma, sett till totala mängder. Det behöver inte vara mycket kött per person/portion. Äter man en god köttbit så är det ju ändå ofta de första tuggorna, när köttbiten är alldeles nystekt och varm, som är godast. Alltså behöver köttbiten inte vara större än 100 gram – man kan ändå njuta rejält :-) (Ja, kött är gott.)

Men vegetariskt en dag i veckan, då?

Mnja… Jag försöker laga vegetariskt ibland. Barnen älskar grönsaker, åtminstone en hel del sorter. Men små växande barn behöver ett vettigt proteintillskott. Och barnen är inte särskilt förtjusta i bönor, linser och kikärtor. Jag jobbar på saken, kan vi säga: jobbar på att de ska vänja sig. Och då är det en betydligt framkomligare att laga mat som de tycker om, och smyga in lite linser och bönor så att de vänjer sig allteftersom. Om det då innebär att maträtten också innehåller kött eller fisk, eller lite köttbuljong eller nåt liknande, så tycker jag ändå att det är rätt val – hellre än att ”tvinga” på dem mat de inte gillar och som de därmed kommer att bli ännu mer negtivt inställda till. I det långa loppet tror jag det istället ökar möjligheten att äta mer vegetariskt, förhoppningsvis under resten av deras liv.

Dessutom äter jag en hel del vegetariskt. Jag har konstaterat att olika varianter på grytor med linser, bönor och kikärtor är jättesmidig mat att laga i stor mängd och frysa in och ha med som lunchlåda. Då behöver jag dessutom inte ta hänsyn till barnens smak. Men då är det ju bara vegetarisk lunch, inte en helvegetarisk dag.

En annan form av matextremism som blivit poppis är LCHF. Massor med fett och inga kolhydrater. Och så en hel del protein också, tror jag.

Dels tror jag personligen inte alls att det är bra att helt skippa kolhydrater – jag tror kroppen behöver dem. Nu är det alldeles för länge sedan jag läste cellbiologi, såjag nöjer mig med att skriva ”jag tror” – jag kan helt enkelt inte redogöra för cellens kemiska processer längre. Men jag är övertygad om att kroppen behöver både kolhydrater och fett – jag tror inte det är bra att utesluta någotdera i längden. (Det finns säkert undantag, beroende på olika typer av sjukdomar, när kroppen kanske fungerar bättre med en viss diet av detta slag – men nu snackar vi ”normala” människor.) Däremot är det säkert sunt att försöka balansera, just så att det inte blir för mycket av det wena eller det andra. och var optimum ligger varierar säkert från person till person, och beror både på genetiska faktorer och vilket liv man lever.

En annan aspekt av en kost som denna är kopplad till resonemanget ovan, om kött. Om vi ska minska köttkonsumtionen, men ändå bli mätta, så måste vi ju äta annat som är mindre resurskrävande ur framställningshänseende. Alltså mer cerealier och grönsaker etc. Att kombinera detta med att skippa kolhydrater verkar minst sagt svårt – eller? Och produktion av feta ostar, smör, grädde etc (”vegetariska” högfettprodukter) är förstås också mycket resursslukande.

Och ja, det är förmodligen möjligt att till och med äta veganskt och LCHF. Men jag gissar på att det är dyrt och komplicerat, och förmodligen blir det ganska enformig kosthållning.

Men nej, vi äter inte lightprodukter heller, och inga margariner (utom bregott). Riktigt fett är gott och nyttigt, i lagom mängd.

Så… jag försöker äta sunt och varierat. Både fett och kolhydrater. Mycket grönsaker, men inte helt vegetariskt. (Och förstås med en massa andra miljöhänsyn.)

Lagom är bäst.