Tag Archives: farstu

Apple Green 1078

Vi målade farstun igår. På riktigt :-) Första strykningen av två. Barnen hjälpte mig med varsin del av den enkla väggen, och resten gjorde jag själv (de hade gärna varit med mer, men det kräver ett visst mått av tålamod och is i magen när det kladdas och målas utanför och så vidare, så det var väl ungefär vad jag pallade :-)

Vi målade med Nordsjö Bindoplast 20. Svanenmärkt. Kulören heter ”Apple Green 1078″ men skulle lika gärna kunna heta prinsesstårtsgrön. Jag tycker det blir skitsnyggt – glatt, klart, piggt och trevligt och precis vad som behövs i denna lilla mörka farstu på norrsidan av huset. Men det är säkert rysligt omodernt, ute och fel enligt alla förståsigpåare :-)

Ja, det var en dålig idé

Jag fick ju för mig att vi för en gångs skull skulle göra som ”vanligt folk” och inte krångla till det så fasligt: vi skulle ”bara” måla väggarna i farstun lite enkelt och rätt upp och ner, så länge. Det var en mycket dålig idé. Hur kunde jag tro att det skulle funka?

Efter tidigare skrubbande, och efter att min man igår målartvättat och spacklat igen en massa hål, gav vi oss idag på att slippa och torka bort slipdamm, innan jag skulle sätta igång och måla med häftgrund.

Då fick jag syn på ett ställe vid ytterdörren där färgen hade släppt. (Nej, det har den inte gjort innan. Förmodligen en effekt av den sista tidens skrubbande, tvättande och slipande.) Ja, inte bara färgen, utan även ett underliggande lager av spakel eller tunn puts eller nåt sånt. Det vara bara att pilla bort – man kan ju inte börja måla på bom – och spackla. I slutändan blev det sisådär 15 gånger 35 cm, gissar jag på.

Så satte jag i alla fall igång att måla med de vita häftgrunden. Jag kom en halv vägg, räknat från köket. Sedan han jag övre halvan av den vägg som i andra ändan har ytterdörren. Och sedan på nedre delen av den väggen: ny bom att pilla bort. Och den här var många gånger större. Och även där det yttersta puts-/spackelskiktet satt stabilt fick jag riva av gummiballongfärgspartier en bra bit till. Till och med in på det område jag hunnit måla på…

Så resten av den väggen fick vackert vänta (och har i kväll också spacklats…). Men sedan har jag fortsatt och målat klart resten av väggarna, så gott jag kunnat. Det är inte så himla enkelt att ”måla flödigt” när man är mest van vid linoljefärg.

En annan av egenheterna med att renovera är att man ärver någon annans misstag. På ett stort antal ställen har jag idag målat ”utanför” med flit. För den som målat med den turkosblåa färgen en gång i tiden har kladdat lite överallt, på lister, karmar, kablar och annat. (Det är ett ganska småbökigt rum att måla, eftersom elen kommer in där, och därför finns det elcentraler och elmätare och en väldig massa kablar som går vidare från dessa.) Och eftersom jag verkligen inte vill ha kvar den färgen längre, så måste ju alltsammans (så långt möjligt) målas över. Vitt är ju i alla fall bättre… men det känns väldigt märkligt att kladda utanför med flit.

Nå, även om den nyspacklade delen ännu inte är målad, och även om den vita färgen nu inte är den slutliga kulören, så känner jag ändå när jag tittar på det nu att det nog ändå kan vara mödan värt. Det är trots allt ofantligt mycket snyggare med en enfärgad huvudsakligen slät vägg än med en drygt tre olika färger med massor av hål. Faktiskt.

Damm, prylar och kreativitetens baksida

Förra helgen städade vi. Tanken är att vi i sommar bland annat ska byta golvet i matrummet. En av golvbjälkarna är så dålig att hela skänken (med allt porslin) spelar klirrkonserter varje gång någon går förbi.

Ska man byta golvet, så måste man förstås tömma rummet. Då måste man ställa alla saker någon annanstans, det vill säga man måste flytta om på andra ställen i huset för att på plats med dem. Och då måste man först städa och röja.

Så vi har sorterat saker, dammsugit, dammat, sorterat mer, dammsugit mer, flyttat saker, dammsugit igen, och så vidare… Gud så dammigt det är bakom saker man aldrig flyttar på! Och gud så mycket saker man har! Framför allt barnen… Alla dessa småprylar. Leksaker i oändliga mängder, små och stora saker. Saker från hamburgerrestauranger (även om vi för det allra mesta säger nej), småsaker som mor- och farföräldrar och andra haft med, presenter från barnkalas, och en hel massa annat. Och alla ”kreativa alster”. För de gör ju en massa pyssel, på dagis, skola, fritids och hemma. Inte bara teckningar, utan väldigt mycket tredimensionella saker. Dessutom lär de ju sig (bland annat från barnprogrammen på TV) att man kan pyssla med i princip allting och därför kan spara allting inför framtida pyssel. Det är i grunden en fin och bra tanken. Men det bidrar till den kopiösa mängden saker-som-inte-får-slängas. Alltså svämmar barnrummen över med saker som liksom inte går att plocka undan och stoppa ner i lådor utan som måste stå framme för att de är skrymmande eller vackra(?). Och dessa saker 1. samlar damm 2. är i vägen för dammsugning. Och det är ett helvete att ta sig så långt i städandet att man alls kan försöka ta fram en dammsugare. (Dessutom är varje steg i städandet förenat med suck, pust och stön från stackars barn som det är såååå synd om för att de måste städa och såååå synd om för att de inte får göra roligare saker och som dessutom tar varje möjligt och omöjligt chans att glömma bort städandet och börja göra annat.

Vi hann förstås inte klart förra helgen, men vi fick i alla fall utflyttat en hel del saker från matrummet och har nu matbordet i vardagsrummet, soffbordet och fåtöljen i allrummet/lekrummet däruppe och diverse andra saker utspridda i huset. (Att vi började med detta just förra helgen var för att vi då trots allt hade lite barnpassning delar av helgen och kunde få jobba på utan att motivera barn samtidigt.)

Idag har vi fortsatt städandet och plockandet (sånt tar ju som bekant aldrig slut). Samtidigt som jag städat, plockat och stöttat åttaåringen i hans städande av sitt rum, har mannen tvättat väggarna i farstun med målartvätt och spacklat en massa hål. Så imorgon ska farstun förhoppningsvis målas första varvet.

Farstu, färg och såpa

För några år sedan rev vi ut det gamla skåpet ur farstun. Sedan dess har jag då och då gått och tänkt att man skulle köpa en burk färg och måla väggarna där. Slippa den hemska blåa färgen. Slippa blandningen av omålade partier, flagnande partier och partier i olika färger.

Egentligen har vi ju för vana att göra saker ordentligt när vi gör dem. Ett helt rum i taget. Riva ut allt som behöver rivas ut och göra om. Väggar, golv och tak. Och i den långa förlängningen har vi tänkt oss klinker på golvet där. Gärna med golvvärme under – det finns ingen uppvärmning alls i farstun, och det skulle vara smidigt med golvvärme i en groventré.

Men ändå. I väntan på det skulle man faktiskt kunna gå och köpa en burk vanli jävla färg och måla över skiten. Har jag tänkt…

Nu är ju saker sällan så enkla i praktiken. I alla fall inte här. För den där blåa färgen som sitter där är av ett mycket märkligt slag, som egentligen inte flagnar utan kan rivas av ungefär som om det vore ballonggummi.

Efter mycket resonerande i färgaffären är kontentan att vi nog måste börja med någon sorts häftgrund. Inte bara slabba på färg, alltså.

Och innan dess måste man ju få rent skiten. Så häromkvällen, efter att vi tömt rummet på bänkar och kläddkrokar, jackor, regnkläder, termobyxor, mösskorgar, skor, stövlar och diverse bös, ställde jag mig och började skrubba väggarna från smuts och annat märkligt (”mikrobiell påväxt” bland annat). Såpa, hett vatten och en grön svamp.

Hade man inte sett hur det såg ut innan så hade man inte trott att jag fått bort nåt alls. Det ser fortfarande för jävligt ut. Fruktansvärt otacksamt jobb, alltså.

Det lär bli åtminstone en gång till innan man ens kan gå vidare till målartvätt.

Men ska ni inte hitta på något då?

Det är sportlov. Barnen är utlånade till mina föräldrar ett par dagar. För mig och mannen är det vanliga arbetsdagar. Fast barnfria sådana.

Kollegorna på jobbet har fått veta.

”Vad ska ni hitta på då? Något kulturellt? Gå ut på restaurang och äta?”

Nej. Köpa en burk färg och måla ett fönster. Plocka och fixa lite i största allmänhet.

Kollergorna förstår inte detta. Alls. Det är helt uppenbart.

Men ärligt talat, att gå på bio eller teater eller restaurang, det är inte det vi längtar efter och saknar i en intensiv tillvaro med två barn. Visst kan det vara kul att göra sådant… men vi gjorde det knappast ens innan barnen. Och ska man prioritera hårt – vilket vi ju måste, barnlediga är vi sällan – så är det inte sånt det ska slösas bort på i första hand. Sånt kan man göra om det behövs en ursäkt för att få fly, när det finns barnvakt hemma och man kan smita några timmar.

Det vi saknar och längtar efter och behöver är avslappnad vardag. Att kunna vara bara oss själva, ta saker som de kommer. Kunna prata till punkt. Tänka en tanke till slut. Komma hem och bara sätta sig i soffan. Kunna komma iväg snabbt och smidigt. Inte behöva lägga tre fjärdedelar av tiden på att få barnen att göra självklarheter som att gå på toa, klä på sig, borsta tänder. Inte lägga större delen av tiden på att bara få barndelen av tillvaron att gå runt.

Bara kunna vara människor.

Jag blev stående ett par minuter i morse och funderade över färg (kulör) till väggarna i farstun. I dagsljus. Ingen störde mig. Ingen avbröt mig. Jag kunde tänka tankarna klart, utan att bli avbruten, tjata om något, avstyra bråk eller nåt annat. Och det fanns fortfarande oceaner av tid.

Varför slösa bort den värdefulla känslan på att sitta och äta dyr mat på en restaurang eller stitta framför sig i en mörk biosalong?

Men ja, vi såg en Harry Potter-film hemma i soffan igårkväll, från DVD-boxen vi fick i julklapp. Men det är inte samma sak som att gå på bio. Det är istället att kunna ta dagen/kvällen som den kommer. Det är lyx.

Vissa insatser är mer tacksamma än andra…

Vårt hus har, om man ska se till praktisk användbarhet, två ingångar. (Strikt talat finns det en till, som dock inte går att använda, plus att det har funnits ytterligare än.)

Framsidesingången, genom ena verandan, är väl den vi egentligen, i det långa loppet, tänkt använda. Men den verandan var länge så livsfarlig att gå igenom, och därför inte riktigt lämplig som vardagsingång. Numera är den såpass åtgärdad att den inte är farlig, men däremot inte praktiskt användbar, då den måste haspas inifrån för att inte dörren ska stå och slå…

Istället har vi hela tiden vi bott här huvudsakligen använt grovingången på baksidan. Den är en märklig, smal tillbyggnad, med aningen lägre i tak (drygt 2,10) och f.ö. nästan platt yttertak (ja, okej, svagt lutande). Rummets innermått är ungefär 130×275. Ytterdörr i ena kortändan, dörr mot köket i andra kortändan, dörr mot tvättstuga/pannrum på ena långsidan. Andra långsidan belamrad av ett stort platsbyggt fastsittande blått skåp, ungefär 50×160 cm på mitten. På ena sidan om detta elcentral samt en liten skohylla och några krokar satta på skåpets sida. På andra sidan satte vi en minimal hatthylla och ytterligare några krokar i skåpets utsida.

Ja, detta har vi klarat oss. Ja, vi har varit tvungna att ha kvar st j-a blå skåpet.
För köket hade ju nästan inga förvaringsutrymmen. Det blå skåpet har funkat som skafferi, grytskåp, förvaring av diverse städartiklar m.m.m.m.m.m.

Nu har vi ett fungerande kök. Och har fixat upp hyllor för diverse annat i genomgångsskafferiet/före detta farstun utanför toaletten (den ingång som inte längre är en ingång ) samt i källartrappen.

Och läget har i övrigt blivit allt mer ohållbart. Höst och vinterkläder till två barn och två vuxna, plus skor, och så ska alla klä på sig och iväg samtidigt, i denna lilla smala korridor på 80 cm bredd och med en dörr i vägen.

Idag REV vi det blå skåpet.
Det är BORTA.

Plötsligt finns det ett rum där – där det tidigare bara fanns en trång korridor. Det är verkligen en helt ny upplevelse

Och tack vare gårdagens Ikeashopping finns det nu en rejäl sittbänk med skohylla under, samt hatthyllor, krokar och korgar för mössförvaring. Och ja, det känns ändå som att vi har oceaner av plats där Det ser nästan ut som hos normala, civiliserade människor (Trots att väggarna inte är åtgärdade och nu går i tre olika färger plus omålad puts.)