Tag Archives: festival

Varför jag inte klarar mig utan kontanter

En del människor tycker att man borde avskaffa kontanter helt. Vissa av dem tycker att alla som säljer nåt ska ha kortläsare, och annars ska de inte sälja nåt. Andra kan helt enkelt inte se att det finns situationer där man inte kan betala med kort.

Jag gissar på att dessa personer inte är flitiga loppisbesökare. För hur skulle det funka med loppis utan kontanter? Idrottsföreningens stora loppis, ute på fotbollsplanen, med många löpmeter bord där det står uppradat mängder med porslin, grytor, julpynt, lampor, leksaker; ytterligare ett antal bord med böcker; ett parti med blandad märklig elektronik; en del av gräsmattan med möbler, en annan med trädgårdssaker, en tredje med kläder och skor, och så vidare. Många tiotals säljare. Du handlar för tio kronor här, fem kronor där, en femtiolapp där.

Eller för den delen bakluckeloppis eller garagerensningloppis.

Eller när du ska sälja farmors gamla skrivbord via Blocket eller via en lapp i affären. Ska du behöva skaffa kortläsare för det?

Och hur ska man klara sig på små musikfestivaler och spelmansstämmor? Dels behöver man oftast kontanter för att kunna köpa mat (och det är ofta god och spännande mat – en del av upplevelsen man inte i onödan vill missa). Men dels, och framförallt: skivorna! På små festivaler burkar det finnas “sm唝 band eller artister (alltså mindre kända), och de har ofta med sig skivor och säljer. Skivor som man inte kan få tag i på vanliga vägar (eller som det i alla fall är svårt att få tag i). Skivor som i alla fall jag och många med mig gärna köper med hem. Och då är det kontanter som gäller.

När ett universum går under utan att uppslukas av jorden

Jag träffade min älskade på en äng, utanför en utedass, långt ut i skogen. Eller var det utanför uteduschen? Det var i början av juli. Första riktiga festivaldagen. Fortfarande inte så många tält på ängen. Fast jag, som redan var en trogen festivalbesökare, hade redan varit där sedan dagen innan. Han, min blivande man, var där för första gången. Jag hade aldrig träffat honom förut.

Brekille.

Namnet är fortfarande smått magiskt. Den där festivalen formade mig. Eller, förstås, tvärtom. Där lärde jag mig att vara mig själv. Där blev jag vuxen samtidigt som att jag lärde mig att släppa ut mitt rätta jag (igen). Där var jag okej.

Jag har så många underbara minnen därifrån. Irländsk dans, barfota, ute på den leriga gården som torkat upp efter regnet. Dans nästan hela natten igenom till trumrytmer i en lada, och sedan somna i tältet med den aldrig tystnande musiken i öronen. Och när jag vaknar på morgonen så spelas det fortfarande. Fast annan musik: polskor, från några spelemän som satt sig i ett hörn och agerar filmmusik till frukost och dassbesök. Och så all annan sorts musik – musik jag inte visste fanns.

En klippt lönn, klippt till ett platt tak, med kulörta kulor, mitt på en gårdsplan, är fortfarande sinnebilden för livet ska vara.

Med tiden blev jag lite smått insyltad på ett hörn. Var med och byggde utedass, målade skyltar, satt i biljettkassan. Och förstod att det fanns en viktig, drivande centralgestalt. Ja, visst var det många inblandade, många viktiga personer. Men alla vägar bar på något vis till henne. Hon som bodde där. Hon som roddade. Hon som stod ut med att ha alla dessa människor i princip i sitt hem. Hon som var eldsjäl och driftig. Som kunde hantera att avloppet krånglade eller vattnet sinade, med 1000 personer stående på ängen och i trädgården. Och som med glädje lät oss låna hennes kök för att fixa gröt till vår bebis.

Eldsjäl. Hängiven. Engagerad. Och ändå stabil – en klippa.

Trodde jag.

Jag trodde aldrig för ett ögonblick… Jag blev chockad, då för snart två år sedan, när jag fick veta. Jag hade aldrig anat.

Plötsligt fanns hon inte längre. Hon hade valt att inte finnas längre.

Platsen finns kvar. Det vet jag, för jag har återvänt. Men det är obegripligt att platsen kan finnas kvar utan henne. Jag hade liksom förväntat mig att hela Brekille skulle uppslukas av marken utan henne, falla ner i ett stort mörkt hål. Men det verkar som att hålet bara slukade henne. Och ändå, när vi var där, på minnesstunden, så förväntade jag mig liksom hela tiden att hon skulle dyka upp runt ett hörn. Tyckte jag såg henne överallt.

Hon fattas oss. Även oss som bara fanns i periferin.

Igår var det två år sedan hon lämnade oss.