Tag Archives: flyg

Så varför bloggar jag om Frankrikeresan?

Tja, det enkla svaret är förstås att jag bloggar om det som rör sig i mitt huvud :-) Och just nu är det här en ganska påtaglig grej. Även om vi inte ens har kommit iväg :-)

Men det finns andra poänger också, förstås. Många skriver om sina resor. De allra flesta som skriver om resor, åtminstone som jag märker av, reser med flyg. Och… jag har åsikter om det frekventa flygandet  :-D Dels att folk flyger så mycket, dels att de “visar upp det” genom alla möjliga statusuppdateringar och liknande – och därmed bidrar till en ökande normalisering. Ju fler som skriver frekvent om sina frekventa flygresor, desto normalare uppfattas det att flyga en massa. Jag vill gärna balansera detta. Jag vill gärna normalisera något annat. Så när vi nu, för ovanlighetens skull, ska ut på en lite längre resa, så ser jag det som en bra sak att skriva om det.

För att vi INTE reser så ofta. Och för att vi reser med tåg.

För att vara en del i att normalisera det vi tycker är bra.

Läs även Varför är det jag som ska godkänna din flygresa? och Är du flygberoende?

Att planera en resa

Jag har en faster i Frankrike (närmre bestämt i Bretagne). En av pappas systrar flyttade till Frankrike i sin ungdom och blev kvar. Det innebär att jag också har två kusiner och ett kusinbarn i Frankrike. Ett kusinbarn jag för övrigt aldrig har träffat, eftersom han är yngre än vår minsting.

I alla fall, att ha en faster i Frankrike innebär också att jag varit i Frankrike ett antal gånger i livet. Inte fruktansvärt många gånger, men… *räknar* förmodligen fem gånger i alla fall.

Hittills har vi alltid bilat till Frankrike. Fyra gånger under min uppväxt tillsammans med mamma, pappa och bror (och dessutom mormor en av gångerna, tror jag), och femte gången (för sju år sedan) med mamma, pappa, man och äldste sonen (som då var 3,5 år). Jag är alltså van att betrakta Frankrike-resor som tre dagars körning i vardera riktningen, med övernattning på campingplats (i tält), eller vid senaste tillfället på billighetshotell utmed vägen.

I sommar är det dags igen. Vi planerar att resa till Frankrike i sommar, jag, mannen och barnen. Men den här gången tänkte vi ta tåget.

Varför då? Tja, för att det ska vara miljövänligast, förstås :-)

Visst, det går säkert att ifrågasätta. Det är inte alla tåg ute i Europa som är lika miljövänliga som våra i Sverige (för i Sverige är det inget snack om att tåg är bäst när det finns möjlighet att ta tåg). Men oavsett om tåget verkligen ÄR bäst på vare enskild sträcka, så är det tåget som har bäst potential att vara bäst för miljön i det långa loppet. Det handlar alltså inte bara om vad som är bäst just nu utan också om vad vi vill vara med och gynna i ett längre perspektiv.

Sedan har ju tåget helt klart andra fördelar också. Att klara av hela resan på ett drygt dygn istället för tre hela dagar, att förflytta sig även på natten och själv slippa köra (speciellt utomlands) känns ju på det hela taget ganska lockande om man säger så. Femåringen har ändå uttryckt en önskan om att få åka nattåg – och jag har själv väldigt mysiga minnen från de få gånger i livet jag gjort det.

Så det här är ett äventyr. Vi ska testa att resa på ett nytt sätt, hela familjen. Lära oss och uppleva tillsammans.

Kanske är det någon som sitter och undrar över flyg som transportmöjlighet? Så svaret är helt enkelt: Nej, det kommer inte på fråga. Miljömässigt är det out of the question – vore flyg enda möjliga resalternativet så skulle vi helt enkelt stanna hemma istället.

Och ja, visst kan det finnas lägen och situationer då det är motiverat att flyga. Men det här är definitivt inte ett sådant.

Men så, hur gör man då för att ta tåget till Bretagne?

Tja, steg ett verkar vara att skaffa tågluffarkort. Eller interrail heter det förstås. Och sådana kort finns nuförtiden inte bara för ungdomar, utan även för vuxna, barn och seniorer. I olika prisklasser då förstås. Och för olika tidslängder och antal resdagar och så vidare. Det kan låta komplicerat, men egentligen är det inte det. Man bestämmer sig för hur många resdagar man tänkt sig, och väljer det kort som stämmer med det och ens ålder, och så köper man det lämpliga kortet. Antar jag i alla fall; än så länge har vi inte köpt några kort.

Att köpa interrailkortet verkar vara den enkla biten.

Har man köpt interrail-kort så kan man ju sedan resa mer eller mindre fritt i alla anslutna länder och med alla anslutna tågbolag. Bara att ge sig iväg – eller? Mnja, fullt så enkelt är det förstås inte. Reser man med barn vill man förstås ha lite mer trygghet. Och ska man resa med nattåg eller franska snabbtåg så behöver man boka platsbiljett också. Ska man resa med franska snabbtåg bör man dessutom vara ute rejält i förväg om man ska få interrailplatsbiljetter – de är tydligen inte så många.

Så då börjar pusslandet. Hur gör man sökningarna för att få upp de önskvärda nattågen istället för snabbaste reskombination men med sex byten innan man når Paris? Hur vet man vilka nattåg som egentligen har vilken sorts kupéer? Hur kombinerar man bäst ihop önskvärd typ av kupé med att kunna kliva på tåget i rimlig tid på kvällen och inte behöva byta någonstans i ottan morgonen därpå? Vilken veckodag ska man resa ut för att kombinera ihop saker på bästa sätt?

Och hur i helskotta gör man för att få boka biljetterna?

Interrail.eu visar sig ha mycket bra info. Både möjlighet att söka resor och information om hur man bokar och vad man bör tänka på. Nattågen genom Tyskland bokas tydligen via bahn.de. När det gäller att boka franska TGV är det däremot mer tveksamt hur man gör. Vi landar på en fransk bokningssida där det inte finns möjlighet att bara boka plats. Min man ringer och frågar dem och får beskedet att nej, det går inte att boka i förväg, utan det får man göra på plats när tåget ska gå, och nej, då kommer det förmodligen inte att finnas några biljetter. Sedan landar vi på samma bokningssida via en annan länk, och då visar det sig att man visst kan boka i förväg – men bara om man går in på den brittiska UK-varianten av sidan och väljer att få biljetterna skickade till Storbritannien…

Ett facebooktips ger dock vid handen att det bästa ska vara att boka via SJ. Varför vi inte fattat det från början? Därför att informationen om utlandsresor på SJ.se är synnerligen begränsad, och utlandsresor över huvud taget inte alls sökbara på den sidan. Så vi får väl söka reda på turerna vi vill boka på andra sidor, men sedan ringa SJ och boka dem?!

Efter mycket sökande landar vi i att det som blir bäst nog är att boka nattåg Berlin-Paris. Att ta sig till Berlin först är visserligen en rejäl omväg, men de CNL-tåg (City Night Line) som utgår från Berlin har fyrapersons liggvagnskupéer, vilket prismässigt blir långt billigare än snabbare alternativ med dyrare sovvagnar. Och prismässigt kvittar det om vi kliver på tåget i Berlin i rimlig tid på kvällen eller på någon mindre kvällsstängd station senare på sträckan…

Ja, och så ska vi stanna ett par dagar i Paris innan vi tar TGV vidare till Bretagne. Så vi ska väl boka vandrarhem i Paris också. Och bestämma när vi ska resa hem igen. Och bestämma närmre kring det här med att hyra bil när vi väl är i Bretagne, för att kunna ta oss runt där. Och…

Ja. Jag får huvudvärk av sånt här. Så många trådar att hålla rätt på. Så många beslut att ta, så många fötter att sätta ner. Jag är skitkass på sånt. Och blir i grunden ändå så nervös av att ut och resa. Hem, ljuva hem. Eller att åtminstone slippa vara vuxen och låta någon annan ta ansvaret och alla beslut och bara hänga med och ha kul.

Om vi har bokat nåt nu? Nä. Först måste vi ha klart med kattvakter och sånt. Och så måste vi komma till skott innan alla TGV-biljetter är slut.

Sa jag att jag får huvudvärk av sånt här? Ja, det sa jag visst.

Sydsvenskan tror inte på sin egen påverkan?

Sydsvenskan har svaratmitt inlägg om söndagens resebilaga:

Hej Sanne,

Sydsvenskan har resereportage varje vecka. I söndags hade vi som du skriver en bilaga med resematerial som vi gjort ihop med GP och DN. Det här materialet är mycket uppskattat av våra läsare – och som du skriver våra annonsörer.

Jag håller med dig om att vårt viktigaste uppdrag är att dra fram nyheter, som turerna bakom Högevallsbadet och Peter Mangs morderkännande.

Men Sydsvenskan är – och ska förbli – mer än så. Vi vill beröra och engagera även på andra sätt. Till våra nyheter kommer det även fortsättningsvis att finnas andra berättelser och annat viktigt innehåll. Huvudskälet är att våra läsare efterfrågar det, men finansieringen av en dagstidning är också ganska komplicerad. Utan reseannonser skulle vi inte ha råd med den högkvalitativa och resurskrävande journalistik som innebär granskning och ger avslöjanden.

Dessutom, vi vet att våra läsare är begåvade människor och jag tror faktiskt inte att de/ni skulle resa mindre om vi fattade beslutet att sluta med resematerial. Tror du det?

Pia Rehnquist,

redaktionschef Sydsvenskan

Jag har svarat här. Mitt svar är ganska rörigt. Det beror delvis på trötthet. Men framför allt på att jag blir så konfunderad av Sydsvenskans svar.

Sydsvenskan tycker alltså inte det är något problem att de gör resereportage som uppmuntrar till och normaliserar flygresor. För de vet att deras läsare är begåvade människor. Jaha? Så om människor är begåvade så blir de inte alls påverkade av vad som står i tidningen? Ja, men då kan det ju kvitta vad ni skriver i tidningen i övrigt också, liksom? Tror de att alla deras begåvade läsare avstår från semesterresorna till Thailand och Söderhavet, trots tidningens resereportage? Varför skulle då ens reseföretagen vilja annonsera i Sydsvenskan, om de inte alls trodde det skulle påverka?

Självklart påverkas människor av vad tidningarna skriver. Både när det gäller granskande journalistik och den sorts journalistik som saknar all sorts granskande inslag. Och det vet redaktionschefen också :-) Vilket gör att hennes svar tyvärr bara känns som en mycket dålig ursäkt, ett sätt att försöka slingra sig.

Självklart vet jag att tidningarna är beroende av annonsintäkter. Men det är inte samma sak som att de måste skriva de texter och reportage som reseföretagen vill ha. Jag förväntar mig där en tydlig skilnad mellan dagstidningarna och den sorts gratistidningar där det finns “artiklar” om företag precis bredvid samma företags annonser. Sydsvenskan kan ha hur mycket reseannonser som helst – men de kan ändå göra valet att skriva kritiskt om resebranschen. Även när det kommer till miljöfrågor. Även i anslutning till reseannonserna. Det förväntar jag mig av en tidning som Sydsvenskan.

Och man kan faktiskt göra resereportage och hela resetidningar utan att blanda in klimatdåliga flygresor. Om man bara bestämmer sig så kan man göra resetidningar som faktiskt snarast är bra för miljön. Reportage om långresor med tåg. Reportage om hur researrangörer jobbar med frågorna. Reportage om cykelsemestrar, vandringar, liftsemestrar – det finns hur mycket som helst. Om man verkligen vill och bestämmer sig. Och om man vågar visa mod och gå lite mot strömmen istället för att bara flyta med.

Vad för sorts starka krafter får er att lik förbaskat ha den här sortens resebilagor?

Söndag. Tjock tidning. Bland annat 32 sidors bilaga om resor.

Nej, det är inte en reklambilaga, även om man skulle kunna tro det. Det är redaktionellt material (förstås blandat med annonser, som det ju alltid är i en tidning). “Ett temamagasin från Sydsvenska Dagbladet.”

Jag har skrivit om det här förut. Flera gånger. (Här och här och här. Förmodligen på fler ställen.) Det gör mig förbannad att jag ska behöva göra det igen.

För, som jag skrivit tidigare: Sydsvenskan har fattat det här. Allvaret och läget när det gäller klimatet och jorden.

ÄNDÅ fortsätter man med resereportage, eller som idag en hel resetidning. En hel tidning som går ut på att locka folk att resa kors och tvärs över jorden. Långa resor. Korta resor. Weekendresor. Men flyg, flyg, flyg. Som om det inte fanns en morgondag att bry sig om. Som att ansvaret hela tiden är någon annans, och som att vi fram tills dess att någon annan löser det kan fortsätta att suga ut vartenda uns ur den stackars planeten.

Eller jag vet inte. Jag fattar inte. Jag bara tycker det är för jävligt. Och jag tycker det är för jävligt att jag vid det här laget blivit upprörd över detta så många gånger att jag numera börjar bli blasé.

Dagstidningar ska ägna sig åt att granska samhället. Inte sälja flygresor genom vackra resereportage. Speciellt inte när man vet effekterna.

Så vad gör att Sydsvenskan (och andra tidningar – det här Magasinet är tydligen ett samarbete med DN och GP) trots allt väljer att göra den här sortens tidningar? Ja, det kan ju inte gärna handla om brist på insikt och kunskap. Som sagt var, bevisligen finns insikten även på redaktionsnivå på Sydsvenskan. Ändå gör man det här.

Så jag får väl anta at det handlar om pengar. Att det helt enkelt är så förbannat lönsamt att välja att göra resereportage och resetidningar att man väljer att bortse från de långsiktiga konsekvenserna. Att det på något vis måste komma en massa pengar från någon (reseföretagen?) som vill att man ska göra de här tidningarna.

Ja, det känns som ett fult antagande. Det skulle ju innebära att Sydsvenskan typ är onda på riktigt.

Men altså, vad ska jag tro egentligen då? För jag fattar verkligen inte. Snälla Sydsvenskan, förklara hur ni resonerar. Förklara varför ni tycker det är viktigare att svensk medelklass idag får åka på glassiga semesterresor för att liva upp höstmörkret än för mina barn och barnbarn och framtida generationer ska ha en dräglig tillvaro?

 

Sydsvenskan och resereportage med flyg igen – när flyget inte ens är nödvändigt

Sydsvenskan har resereportage igen. (Jag läser dem sällan, men jag tror det är en gång i veckan eller nåt sånt.) Den här gången till Hyeres på franska rivieran. Alltså ett resmål på hanterligt avstånd, ett resmål som det skulle funka att åka till utan flygresa (till skillnad från andra gånger när jag kommenterat).

Men under resefakta, där det står hur man tar sig till resmålet, är det ändå flyg som gäller. Det anges två alternativ. Båda handlar om lågprisflyg kombinerat med TGV (snabbtåg) sista biten.

Varför inte istället ange hur man tar sig hela vägen till resmålet med tåg? Jag är övertygad om att det är möjligt. Och för en tidning som med jämna mellanrum faktiskt tar upp klimatfrågan på ett seriöst sätt så borde det vara det enda raka.

 

Alvedonet eller flygsemestrarna – om du får välja?

När jag oroar mig för framtiden, då oroar jag mig för sånt som att det inte ska finnas alvedon.

Ja. Alvedon.

Visst, alvedon är oftast ingen livsnödvändighet för att genomleva förkylningar, influensor och liknande. De flesta gånger skulle vi nog genomlida och överleva ändå. (Men säkerligen inte alla.) Men det är trots allt en ofantlig skillnad på att kunna ta ett par alvedon och därmed reda ut situationen, och att inte ha det. Och alla besvärliga följdeffekter man kan komma undan – att jag spänner mig mindre under sjukperioden och därmed inte drar på mig en massa spänningar som gör att jag får värk efteråt och lättare skadar mig, och så vidare.

Alvedon, och för den delen nässpray, hör till de saker jag verkligen värderar högt med att leva “i den moderna tiden”. (Och en hel del annan sjukvård av mer avancerat slag, och antibiotika så länge nu den fungerar, och så vidare. Men ändå. Vi kan hålla oss till alvedonet nu, för enkelhetens skull.)

Så vad är det då jag oroar mig för?

Jo, så här:

Våra läkemedel tillverkas huvudsakligen i länder långt borta. Förmodligen tillverkas de huvudsakligen med fossila bränslen som energikälla.

Om vi tänker oss framåt i tiden, så kommer situationen i världen att se annorlunda ut. Förmodligen kan man inte längre hålla på att transportera varor så långa sträckor. Förmodligen finns det inte längre möjlighet att driva fabrikerna med fossil energi. Och vad händer med läkemedelsföretagen – som ju är stora internationella bjässar – i en förändrad värld med en förändrad ekonomi? Vad händer med kunskapen i företag som gått omkull?

Jag vet förstås inte. Och alvedon är kanske inte så himla svårt att tillverka – kanske vågar jag tro på att det kommer att finnas en tillräcklig produktion här hemma i Sverige? Fast även då kan man fråga sig: kommer vi vanliga människor att ha råd, eller blir det en lyxvara? Som sagt var, jag vet inte. Och det är i sig skäl nog att oroa sig. Och som sagt var, det finns en massa andra mediciner – och vi ska nog inte räkna med att det löser sig på alla områden.

För jag vet att om jag ska välja mellan möjligheten till flygsemestrar och billiga plastleksaker. eller möjligheten att få de mediciner jag och andra behöver, så väljer jag alla gånger medicinerna. Jag väljer alltså att avstå från att använda oljan till flygresor och tillverkning och transport av saker vi verkligen inte behöver, för att det ska finnas olja där den verkligen behövs och för att inte klimatet ska sabbas och sätta käppar i hjulen för mitt moderna liv där jag kan bli frisk från sjukdomar.

Problemet är att det inte räcker.  Att jag låter bli flyget och plastskiten och en massa annat gör ju inte att andra låter bli.

Så vad väljer du? Alvedon eller flygsemestrar?  Vad är viktigast för dig? Vad värderar du högst i den moderna världen?

Varför är det jag som ska godkänna din flygresa?

Då och då är det någon som berättar att de ska resa på semester. En vecka till solen.

Och folk vet ju oftast vad jag tycker. Så i nästa andetag sägs det, nästan som en bikt till mig: “Ja, jag vet att vet är dåligt för miljön. Men vi flyger mindre än många andra. Det blir bara typ en gång om året.”

Och så är det jag som liksom förväntas skyla över. Säga att det är okej. Komma med någon sorts syndernas förlåtelse. Inte gnälla och klaga utan säga att ja men just ni, ni har god skäl, ni får lov, er är det synd om, Så det är okej att ni förstör mina barns framtid.

Alla tycker de har goda skäl. Alla tycker att de inte är värst. Alla vill ha syndernas förlåtelse. Alla förväntar sig att jag ska förlåta dem.

Jag skäller inte på någon. Jag orkar inte vara en hemska onda. Så jag låter det glida förbi. Mumlar nåt urskuldande.

Det innebär att ni lägger över skulden på mig. Det är jag som på något vis ger er alibi. Jag som godkänner. Jag som ger er syndernas förlåtelse.

Jag som sitter med en klump i magen. För på något vis blir det mitt fel för att jag inte röt till.

Det är jag som måste minska mina utslääpp ännu mer för er skull. Men det går inte att minska mina utsläpp så mycket som skulle behövas för alla era flygresor.

Så det ni förhandlar bort när ni biktar er hos mig är mina barns framtid.

Jag antar att era skäl att få lite sol och värme överväger mina barns behov av mat, vatten och kläder när de blivit så gamla som er?

Okynneskonsumtion är den mest oroande klimatfrågan

Vilken klimatfråga tycker du är mest oroande idag? Vi vill veta! #climatemonday

Ja, så frågade @svtvetenskap på twitter igår.

Jag funderade en liten stund innan jag svarade. Efter att ju ganska nyligen ha skrivit inlägget om flygberoende passerade mina tankar just flyget. Och ja, flyget är problematiskt. Men är det verkligen det mest oroande idag?

Nej, inte som enskild företeelse. Snarast är flygandet, och hur folk ser på flygandet, en del av ett större problem: något man skulle kunna kalla okynneskonsumtion.

I ordet okynneskonsumtion lägger jag in all konsumtion av saker vi inte behöver. Kläder vi köper för att de är billiga, snygga eller för att vi behöver nåt nytt och fräscht – fastän vi egentligen har alla kläder vi behöver. Skorna vi köper fast garderoben redan är full. Småprylarna – servetter, en ny serveringsskål, några ljusstakar och ett par tavlor – som kommer med från Ikea fastän vi bara skulle dit och titta på en bokhylla. En ny mobiltelefon fastän den gamla funkar.

Jag skriver vi. Jag hör till dem som verkligen försöker låta bli detta, som vänder och vrider på alla tankar innan jag köper, och som har ett överaktivt samvete. Men ja, det händer mig också.

Och flygandet är också en del av denna okynneskonsumtion. För ja, visst finns det tillfällen då det är motiverat att flyga. Men väldigt många av de flygresor som görs är inte nödvändiga. Nej, de ÄR inte det! Men folk har vant sig.

Tänk efter. Om någon i min tidiga barndom, eller ännu tidigare än så, blev kär i någon från ett annat land, så flyttade den ene till den andres land om man hade för avsikt att fortsätta vara ihop. Idag finns det folk som veckopendlar till London, eller för den delen flyger flera gånger per år till partnern i Thailand. (Ja, jag har bara andra-, tredje-, fjärdehandsuppgifter på detta, så rätta mig jättegärna om jag har fel.)

Och många av de som okynneskonsumerar flygresor, som flyger var och varannan vecka, tycker inte heller det är nåt konstigt med det – de ser det som självklart, naturligt, “inget konstigt alls!”. (Och om de någonstans grämer och oroar sig litegrann, så skyller de på någon annan. Chefen eller företaget kräver det. Eller så är det bara omständigheterna. Inget de själva kan hjälpa eller påverka.)

Och ja, mina tankar om flygberoende är ju förstås i högsta grad relevanta även vad gäller shopping – där finns ju även ett etablerat ord: shopoholic.

Även mat okynneskonsumerar vi. Vi köper för mycket – och slänger för mycket. Och vi köper för lyxiga saker: för mycket kött, grönsaker som inte är i säsong och som därför måste odlas i växthus eller transporteras skitlångt.

Och det hemska är att grundproblemet till stor del är att vi har det för bra. (Ja, jag är fullt medveten om att det inte gäller alla. Det är en annan historia.) Vi har råd och möjlighet att skaffa oss mer än det vi behöver för vår överlevnad. Vi har råd att köpa mer mat än vi hinner äta upp. Vi har råd att köpa nya kläder istället för att laga de som gått sönder.

Och “mycket vill ha mer”. De där pengarna vi har över när vi köpt det vi verkligen behöver, dem som skulle vi ju kunna använda till att köpa kvalitet. Men tvärtom så satsar vi många gånger på att köpa så billiga saker som möjligt så att pengarna ska räcka till så mycket som möjligt. Så många saker och flygresor som möjligt. De där billiga sakerna, med allt vad de innebär i form av negativ miljöpåverkan, dåliga arbetsförhållanden, dålig djurhållning…

De där billiga varorna är dessutom till stor del det som över huvud taget möjliggör okynneskonsumtion – eller i alla fall gör den intressant som ett alternativ. Hade det bara funnits dyra kvalitetsvaror så hade det kanske inte känts så lockande, så lätt, att köpa det där du inte behöver. Då hade du nog inte köpt något alls? Kanske hade du hellre sparat pengarna till att ha som reserv när du faktiskt behövde dem? Men den där billiga saken, den gör ju varken från eller till på det hela taget. Ja, alltså, för din ekonomi. Fast alla de där sakerna tillsammans gör faktiskt skillnad. Även för din ekonomi. Men det känns på något sätt mer okej, just för att de är många. Du fick mycket för pengarna, och det har vi lärt oss är viktigt.

Men vet du vad? Det är fel. Det viktiga är att vi får bra saker för pengarna. Saker som uppfyller våra behov, utan att orsaka onödig skada.

Vi skulle klara oss med så mycket mindre. Om vi slutade med okynneskonsumtionen och nöjde oss med att skaffa det vi behöver, så skulle många miljöproblem minska. Det skulle förstås inte lösa alla problem, men det skulle vara ett stort och viktigt steg. Och nej, det skulle inte innebär att vi återvände til stenåldern. Konsumtionsmässigt skulle det kanske snarast påminna om hur jag minns min barndom.

Och det är alltid bättre att angripa problemen vid källan, eller hur? Bättre att försöka göra något åt detta genom att konsumera mindre än genom att sedan hantera alla problem som uppstår.

Tyvärr är det här inget enkelt att lösa. Det där med beteendeförändringar är en knivig nöt.

Sila ord och svälja handlingar

– Programledarna svär för mycket. Det hör inte hemma i TV på bästa sändningstid, när massor med barn tittar.

Ovanstående uttalande är inte ordagrant återgivet utan mer ett samlat återgivande, men skitsamma. Det gällde melodifestivalen igårkväll.

Personligen tycker jag att svordomar är helt harmlösa. Varför skulle det vara ett problem att programledarna svär? Vad menar du att det skulle göra för skada? Det handlar om ORD. Det är inte ens ord som är riktade mot någon människa, inte ord menade att göra någon ledsen eller arg. Bara vanliga förstärkningsord. Enda anledningen till att du stör dig på dem är förmodligen att du lärt dig en gång i tiden att just de här orden är fula. Vilka ord som anses fula varierar över tid.

Ja, det är viktigt att vuxna är förebilder för barnen, så att barnen kan lära sig vad som är viktigt. Därför ser jag en massa andra saker som händer på bästa sändningstid i TV som betydligt mer problematiska. Som att en av programledarna i melodifestivalen igår gjorde en snabbutflykt till Italien för ett tramsreportage. Med största sannolikhet flög hon. Detta är en av många små (och stora) saker som bidrar till normaliserandet av saker som är väldigt skadliga för miljön.

Men den sortens saker reagerar ingen på. Istället hänger man upp sig på svordomar.

Vilket har störst påverkan på vår överlevnad och vårt samhälle i det långa loppet?

Är du flygberoende?

Jag har aldrig flugit särskilt mycket. Så jag har väldigt svårt att förstå folks flygande kors och tvärs. Det är så många människor som ser flygandet som något fullkomligt självklart och naturligt. Något man liksom int ens reflekterar över utan bara gör, nästan som att äta frukost, utan att alls fundera över negativa konsekvenser eller ens fundera över att det är något att fundera över.

Som sagt var, jag förstår inte. Men jag vet inte ju inte hur det är. Jag har ju liksom i princip inte testat.

Ungefär som jag inte har testat att röka. Jag förstår inte poängen med att röka. Jag förstår inte att någon nånsin testar, när ju alla vet att det är farligt.

Eller som att jag aldrig testat att dricka alkohol (jag drar gränsen vid ungefär 2-3 volymprocent), mer än typ av misstag.

Jag har inte testat. Jag vet inte vad jag missar. Och alltså har jag enligt många inte ens rätt att uttala mig. Ska man få lov att uttala sig så ska man själv ha testat, själv se fördelarna eller ha skaffat vanan. Att redan från början avstå från det man vet är skadligt eller dåligt anses vara ett märkligt alternativ; rätt att uttala sig om att något är dåligt får man enligt en del bara om man själv testat och sedan valt att sluta/låta bli.

Och när jag grunnar på detta så slår det mig att likheten även i övrigt nog är relevant. Kanske är det så att många människor faktiskt utvecklat ett flygberoende? För nog påminner det lite om ett beroende, det här att räkna med att snabbt och lätt kunna ta sig iväg till fjärran platser på några timmar, att resa till London över en helg eller till Thailand för en vecka eller två, eller för den delen tjänsteresor till USA eller sydeuropa eller Kina flera gånger i månaden. För att inte tala om alla idrottsstjärnor, som befinner sig på nya platser var och varannan dag. (Eller reser våra olika landslag tåg mellan sina olika matcher och tävlingar? Jag ska erkänna att jag inte kollat upp detta. Jag antar helt krasst att det inte ens skulle vara möjligt att ha tävlingar så ofta och på så olika ställen som de har om de skulle förflytta sig långsammare.))

Ja, jag tror att många människor utvecklat ett långtgående flygberoende. Och eftersom det är ett så pass nytt beroende så är det nog många som inte ens vill se det. Dessutom anses det väl fortfarande lite fint, lite hippt, att hålla på så där. Ungefär som rökning en gång i tiden.

Det sägs att suman av lasterna är konstant. Och jag inbillar mig att rökningen har minskat. Har folk i västvärlden, som kollektiv betraktat, ersatt rökningen med flygning?

Om det nu är frågan om ett beroende, så behövs det förstås hjälp. Jag hade velat skriva rubriken på det här inlägget “Är du flygberoende? Lugn, det finns hjälp att få!”. Men tyvärr gör det väl inte det?

Och om nu summan av lasterna är konstant, så måste väl grejen snarast vara att ersätta beroendet med något annat. Ett beroende som är mindre skadligt för miljön. Några förslag?

Mina beroenden? Tja, böcker, kaffe, te. Men framför allt kanske skrivande och sociala medier.