Tag Archives: folkmusik

Förvirrande hål

Ibland är hålen efter och saknaden efter så svår att överbrygga.

Folkmusik. Folkdans. Sedan sommaren 1999 har det nästan bara varit honom jag dansat med. Det var jag som lärde honom polska.

Inte så att vi dansat mycket. Det har varit för mycket av att släpa runt på barnen överallt – jag hade velat dansa mycket mer. Men det är med honom jag dansat när jag dansat. För han har alltid funnits där, och det är med honom jag haft möjlighet att stjäla mig en dans.

Två kroppar som dansar som en, som vet hur den andra fungerar och dansar som en enhet. Vi två blir ett gäller på så många saker liksom – och dansen är en sådan.

Jag minns inte hur man dansar med andra. Jag minns inte ens hur man gör för att få dansa med någon annan.

Det är inte att jag har ett känslomässigt problem med att dansa med någon annan. Jag bara inte vet hur…

Och jag är inte rädd för att göra saker på egen hand. Så jag går iväg på danskväll. Går på entimmeskursen en timme före. Och lyssnar på konserten. Men sedan, när det är dags för dans “på riktigt”…

Polskans tretakt sitter i blodet, ja, verkligen rytmen i blodet, så där så att jag andas och tänker och drömmer i polsketakt (typ) när jag väckt det.

Men ensamheten blir så påtaglig. Saknaden. Som att ett av de två hjärtan som vår dansenhet bestod av är borta.

Saknaden står i vägen för att “bara” njuta av musiken.

Nära två decenniers vana står i vägen för att veta hur man… gör.

 

“Du får inte sluta leva på grund av det här” sa han när han blev sjuk. “Du måste fortsätta leva.”

Och jag försöker. Men det är inte alltid så lätt.

Så jag går hem långt tidigare än jag skulle gjort under andra omständigheter. Och på väg till tåget gråter jag några förvirrade tårar. Tårar som inte är specifik saknad utan kanske mest av allt en vilsenhet hur ska jag kunna få till en kontinuitet, en fortsättning på mitt liv, när jag måste börja om? Och hur gör jag det när saknaden och sorgen dessutom står där och krafsar under tiden?

Men ja, jag försöker. Faktiskt. Även om resultatet blir förvirrat och tveeggat och oklart.

När barnen är borta dansar föräldrarna

En lördag i februari. Barnen är på annat håll: den äldste på scoutläger, den yngste hos mormor och morfar för övernattning enligt egen önskan. Jag och älsklingen är själva hemma, och båda mår hyfsat bra.

Vi hinner planera resan till Storbritannien om två veckor lite närmre. Grovskiss över veckan och vad vi ska göra, boka boende även för tiden utanför London. Kladdar prickar och cirklar på utskriven karta: Oxford, Cardiff, Stonehenge, Brighton och så vidare. Det ser faktiskt ut att bli en resa. Det känns faktiskt som något att våga se fram emot.

Och sedan far vi in till Malmö. På egen hand. På ledig tid. Utan att behöva fundera över barnen. Äter god indisk mat på Möllan. (Riktigt god, alltså. Fastän vi egentligen “bara” ska äta för att äta ska man, och så väljer vi slumpmässigt ställe och så är det fantastiskt gott.) Och går sedan vidare till Barnens scen i Folkets Park, där Malmö Folk ordnar konsert med efterföljande danskväll. Och vi lyckas dansa både vals och schottis och polska. Flera gånger om. Så där så vi blir flåsiga och svettiga.

Det är liksom fruktansvärt länge sedan sist vi dansade. För under så många år har i princip alltid barnen funnits med. Och med barnen med kan man ibland komma iväg på konserter, men man måste alltid ha fokus på barnen, anpassa efter om de tycker det är kul, om de stör, och så vidare. Och sånt som att dansa blir liksom så mycket svårare då. Eller: det blir inte. Och absolut inte flera danser vid samma tällfälle. Och definitivt inte med all fokus på dansen.

En lördag i februari är förstås inte det logiska självklara tillfället att virvla runt med älsklingen i en polska. Och båda kropparna är skruttiga – jag allmänt fet och utan kondis, han både utan kondis och allmänt svag och sliten av cancern. Men ändå. det är första gången på evigheter som det blir av. Och det funkar faktiskt. Fötterna minns vad de ska göra. Vi dansar. Det är härligt. Och flåsigt. Och svettigt.

Och sedan, när vi inte orkar dansa mer, passerar vi istället inom en fest hos en av älsklingens vänner, och där vi står och stuffar till musiken på ett mer lågintensivt sätt, innan vi slutligen beger oss till tåget och tar oss hem.

Vi har ett golv! (Fixat-färdigt-glädje och utmattning)

Vid ungefär kvart i elva igårkväll skruvade vi dit sista golvbrädan. Vi har nu ett fint, stabilt massivt 30 mm tjockt furugolv. Barnen var med och vakna ända tills vi var klara; det var liksom lite finalkänsla över det hela, och det hade varit elakt att köra dem i säng innan slutsignalen. Stämningen var upprymd, och en fixat-färdigt-glädje spred sig, allra mest i fyraåringen (som dock sedan fick en känslomässig reaktion av motsatta slaget i form av sorg och förtvivlan över en skalbagge som inte fick bo kvar i vårt hus).

Vi hade ytterligare något missöde på vägen igår, med barn som trampade igenom asfaboarden, som fördröjde det hela. Golvsågningsmässigt hade vi ju dessutom (i vanlig ordning) en massa saker att anpassa för: elslangar, dörrfoder, hörn, högre betongkanter – och enstaka jävligt bråkiga brädnoter. Och så han jag tänka många god tankar om uppfinningar som skruvar, självborrande skruvar, och skruvdragare med i- och urskruvningsmöjligheter :-) (och tack för golvskruven!)

Isoleringen (två paket 95 mm stenull – 8 battar i varje) räckte alldeles precis lagom: det blev två små bitar på ungefär 8×8 cm kvar – bättre än så kan man knappast lyckas :-)

Nu återstår förstås en massa jobb med väggarna, och med lister och en massa sånt. Men det kan man lättare ta lite pö om pö. Att fattas golv är liksom ganska besvärande…

Det är för övrigt en ganska märkligt känsla, när man lagom hunnit vänja sig vid att det liksom är extra högt i tak (eftersom lägsta punkten förflyttats en bra bit ner), och sedan kommer golvet tillbaka, snarast någon cm högre upp än från början. Det känns märkligt lågt i tak plötsligt.

Idag skulle vi åkt till Korrö folkmusikfestival, hade vi tänkt. Men vi kom fram till att vi faktiskt inte orkar. Vi har mer behov av att vara hemma, ta det lugnt, åka till stranden och spela spel. Just nu passar jag fyraåringen som badar skumbad och sänker skepp samt plockar upp delarna.

Varför jag inte klarar mig utan kontanter

En del människor tycker att man borde avskaffa kontanter helt. Vissa av dem tycker att alla som säljer nåt ska ha kortläsare, och annars ska de inte sälja nåt. Andra kan helt enkelt inte se att det finns situationer där man inte kan betala med kort.

Jag gissar på att dessa personer inte är flitiga loppisbesökare. För hur skulle det funka med loppis utan kontanter? Idrottsföreningens stora loppis, ute på fotbollsplanen, med många löpmeter bord där det står uppradat mängder med porslin, grytor, julpynt, lampor, leksaker; ytterligare ett antal bord med böcker; ett parti med blandad märklig elektronik; en del av gräsmattan med möbler, en annan med trädgårdssaker, en tredje med kläder och skor, och så vidare. Många tiotals säljare. Du handlar för tio kronor här, fem kronor där, en femtiolapp där.

Eller för den delen bakluckeloppis eller garagerensningloppis.

Eller när du ska sälja farmors gamla skrivbord via Blocket eller via en lapp i affären. Ska du behöva skaffa kortläsare för det?

Och hur ska man klara sig på små musikfestivaler och spelmansstämmor? Dels behöver man oftast kontanter för att kunna köpa mat (och det är ofta god och spännande mat – en del av upplevelsen man inte i onödan vill missa). Men dels, och framförallt: skivorna! På små festivaler burkar det finnas “sm唝 band eller artister (alltså mindre kända), och de har ofta med sig skivor och säljer. Skivor som man inte kan få tag i på vanliga vägar (eller som det i alla fall är svårt att få tag i). Skivor som i alla fall jag och många med mig gärna köper med hem. Och då är det kontanter som gäller.