Tag Archives: Frankrike-resa

Jag har funderat en del kring tryggheten i pengar under den här semestern.
Pengar i sig är ju egentligen inte viktiga i sig. Jag är inte intresserad av lyx eller att kunna köpa dyra saker; oftast är jag nöjd med det enkla.
Men när man hamnar i kneiga sitationer blir det ändå tydligt hur bra pengar är när det gäller att ge trygghet.

Tydligast blev det ju förstås när mannens plånbok blev stulen. Det var inte mycket pengar han blev av med egentligen. Det ekonomiskt mest värdefulla som försvann var Skånetrafikens sommarkort. Men även körkortet kostar förstås att ersätta. Och det fanns förstås en osäkerhet från början kring om de skulle ha hunnit plocka pengar från bankkontona med korten innan korten spärrades och pengarna flyttades undan och så vidare. Och polisanmälan och behov av att ringa och trassla med saker, och… I all röran insåg jag att det var en ganska väsentlig sak för känslan i magen att veta att vi faktiskt har pengar, har råd med de saker som uppstår och måste lösas. Vi blir inte bankrutt. Vi behöver inte ställa in hela vår sommar. Det löser sig. Skulle vi åka på saftiga extrakostnader så är det surt, men ingen katastrof.

Samma känsla finns även i många små saker. När man är ute och kör en hel dag, och har tänkt se slott och stränder och annat, och inte säkert vet var det kommer att dyka upp möjligheter att köpa lunchmat, så är det bra att veta att man klarar av att hantera om det blir lite dyrare någon dag – istället för att behöva fara runt tills man hittar något billigare, alla är sura av hunger, och dagen tar slut innan att man hinner det man hade velat.

Och otryggheten återvänder när man plötsligt inte vet igen. När vi höll på att packa för hemresan tänkte jag kolla hur mycket pengar det fanns kvar på kontot, men just då funkade inte nätet. Att befinna sig på Berlins Hbf på hemvägen och veta att man ska äta frukost och köpa proviant och kanske behöver lösa andra saker, och inte ha en aning om det finns några pengar på kontot när man ska betala gör att situationen plötsligt känns väldigt otrygg.

Så hur gick det då att köra bil i Bretagne?
Tja, inledningsvis kan man konstatera att det gick betydligt bättre än jag hade befarat. Redan efter några timmar den första dagen var den värsta nervositeten borta. Och på det hela taget tycker jag att jag redde ut det bra. Inga direkta missöden, och jag kände mig faktiskt ganska bekväm med körandet.

Jag hade förstås ”tur”: det var sällan fråga om riktigt besvärlig körning. På motorvägarna var det bara några enstaka gånger som vi hamnade i riktigt intensiv och lite hetsig trafik, och då varade det inte särskilt länge. Men mer än jag fasade för det så fasade jag för stadskörningen. Små trånga gator, knöliga situationer och ett annat temperament, liksom. Men det blev aldrig riktigt besvärligt. En del i det var att många stadskärnor visst infört ganska stora 30-zoner, vilket var väldigt tacksamt för en ovan förvirrad turist. Jag kunde ta det ganska stillsamt – och de andra omkring mig var också tvingade till detsamma – eller i alla fall tvingade att acceptera att jag gjorde så – eller hur man ska säga.

En annan del i det var jag lyckades behålla lugnet. Lyckades bestämma mig för att behålla lugnet. Lyckades tänka att det var bättre att satsa på säkerhet i första hand, tänka att det inte gjorde något om vi kom fel, tänka att det ordnar sig och vi tar en sak i taget eller nåt sånt. Och det funkade på något vis, så att det inte blev ett problem med körning ens i ganska knepig stadstrafik.

Den franska skyltningen är ofta ganska förvirrande. Men där tog vi en hel del hjälp av de många rondellerna: var vi osäkra så cirkulerade vi ett varv till :-)

Det är nästan fullmåne. Tunna molnslöjor drar i hög hastighet fram över den mörka himlen. Det rasslar lätt i växtligheten. På avstånd hörs smällar, troligen från något av sommarens evenemang.

Vi har köpt några små paket och slagit in till morgondagens födelsedagsbarn. Vi har köpt jordgubbar och vänt och vridit på möjligheterna att fixa en tårta som påminner om nåt hemifrån och som bli till fölsegrisens belåtenhet. (Det är inte lätt när man befinner sig i ett annat land och med ett kräset barn…)

Dagen idag har annars varit ganska stillsam. Ett besök på marknaden i St Quay på morgonen, sedan lite vykortsskrivande, en promenad ner i byn för att posta vykort och försöka hitta tårtlösning, en stund på stranden, och så på slutet lånade vi fasters bil och körde till den lokala Super U:n och provianterade lite inför hemresan (bara jag och mannen!).

Ja, och så har det varit en och annan konflikt med barnen idag, och jag känner mig ganska slutkörd av att slitas i från alla håll och försöka tillfredställa alla och tänka en tanke till slut… och så där. Jag tror hela familjen börjar bli lite semestertrött. Vi har det väldigt bra, men det tär alltid att leva tätt, inte vara hemma och inte kunna rå sig helt själv. Inget konstigt med det.

Idag var det så dags att lämna tillbaka bilen. Senast klockan elva skulle den vara tillbaka.

Innan dess åkte vi inom den lokala Super-U:n och där hittade vi de eftersökta kitten med armbandsgummibandsgrejer. Sedan hittade vi en bensinmack och fulltankade bilen, och slutligen hittade vi nästan som på räls (pun not intended) till Gare SNCF i St Brieuc där bilen skulle lämnas. Och när vi efter lite väntan fått återlämna nyckel och bilbarnstol blev vi hämtade av faster.

Efter lunch tog jag en liten promenad i Étables på egen hand och besökte bland annat apoteket för att försöka skaffa liniment till mannens rygg som gör ont efter en del bärande av sur sexåring och bli slagen på av densamma. Att köpa liniment i ett land där man inte behärskar språket jättebra är knepigt, men nåt blev det…

Sedan har vi varit nere på stranden och badat någon timme.

Eftersom tioåringen efterfrågat fler marknadsbesök efter Daoulas, åkte vi in till marknaden i St Brieuc. Marknaden skulle vara mitt i centrala staden, vid katedralen, och jag befarade att det både skulle bli svårt att hitta och besvärlig körning – små trånga gator, mycket folk, ont om parkeringsplatser – men det gick oväntat smidigt: vi siktade på centrum, ”landade” smidigt vi marknaden och lyckades snabbt hitta en parkeringsplats.

Marknaden var trivsam och till belåtenhet: mängder med grönsaker, varav flera fina stånd med ekologiska varor, samt en hel del annat. Jag och tioåringen handlade ordentligt till kvällens middag, bland annat av spännande tomatsorter, så det blev tomatsallad, kokta bönor, kronärtsskockor och annat, och till detta torkade korvar.

Därefter gick vi ett litet varv i St Brieuc:s centrum (där vi också hann med ett längre snartsexåringsvansinnesutbrott, inklusive spinga ifrån föräldrar etc), och därefter åkte vi en stund till en gigantisk supermarché, för att köpa lite födelsedagspresenter till lillskrutt och leta armbandsgummisnoddar till storebror. Jag hade hoppats hinna gå och drälla lite längre, med tanke på att det var sista heldagen med bilen, men det var väl den tiden som åts upp av vansinnesutbrottet :-/

Hem för lunch hos faster (ja, vi blir alldeles för bortskämda!) och därefter på besök till hennes svenska väninna, med fika i trädgården.

Och på kvällen stod alltså jag och tioåringen för maten.

Idag har vi tagit det något lugnare :-) Till att börja med sov vi ganska länge. Sedan kom min andra kusin hit, och efter en stunds kaffedrickande packade vi in familjen i hennes bil och åkte på utflykter uppåt kusten: klippklättrande i Le Gouffre, lunch på en bar i närheten och lite vandringar i den gamla staden Treguiser.