Tag Archives: genus

Det här med naturligt igen…

Debatten om ”hen” rasar visst på alla möjliga håll i cyberspace. Maria skrev ett klokt inlägg. I kommentarerna till hennes inlägg hamnar diskussionen återigen på det här med ”naturligt”. Jag skrev ett långt svar där nyss, och väljer att återge en del av det här också, angående genus, könsroller och möjligheten att få vara som man vill även om det inte stämmer med ”mallen”:

Nej, det är inte frågan om att bryta en naturlig väg och vagga in i något som är onaturligt. Tvärtom är det frågan om att bejaka varje persons personlighet, vilket i så fall är att betrakta som mer ”naturligt”.

Huruvida något är naturligt eller inte är dock ganska ointressant i sig, vilket jag skrivit ett inlägg om en gång i tiden.

För övrigt så går all uppfostran, skolning, utbildning och så vidare ut just på att vi ska göra något annat än det som är ”naturligt”. Istället ska vi välja att göra något som gör att gruppen, samhället, företaget eller vad det nu är som är relevant i sammanhanget, totalt sett fungerar bättre. Om allting hade fungerat perfekt i det ”naturliga” opåverkade stadiet hade vi ju aldrig behövt uppfostra barnen eller säga åt dem vad de ska göra – det hade de gjort självmant.

Och visst, det är ju en fråga om vilket liv och vilken värld man vill ha. Självklart hade en tillräckligt stor andel av människans avkomma överlevt även om vi levt ”naturligt” och låtit folk slå ihjäl varandra bäst de ville och struntat i sådana mänskliga fånerier som rättvisa och liknande. Men de människor som vill att vi ska leva på det sättet är sannolikt i minoritet (den slutsatsen drar jag utifrån att människan trots allt levt i olika former av civilisation ett antal tusen år).

Alltså: grunden för civilisation är att frångå det ”naturliga”. (Kultur är i någon mån motsatsen till natur.)

Och det vi då strävar efter är att leva på sätt som gör att människor fungerar så bra som möjligt tillsammans, på sätt som gör att så många som möjligt ska må så bra som möjligt utan att att någon annan skadas av det. Och ja, sådana där mänskliga påhitt som rättvisa. Och andra moderna idéer som att man ska gifta sig av kärlek och att man själv ska få bestämma om man vill ha sex eller inte.

Ansvar är en annan sådan där grej.

Och i ett samhälle där alla har ansvar, ett samhälle där vi strävar efter rättvisa och så vidare, där har alla nytta och behov av att kunna vissa saker. Som till exempel att ta hand om sina barn och laga mat, men också att reparera trasiga saker eller försvara sig och de sina vid behov. Och en massa andra saker.

De saker man inte är bra på behöver man öva på och utveckla. Den som har svårt för att lära sig läsa får lägga mer tid på att lära sig det, för läsa är en nödvändig färdighet i dagens samhälle. Den som har svårt för omvårdande bitar får lägga mer tid och arbete på att lära sig det, för det är också en nödvändighet (och inte ett dugg mer onaturligt än att läsa och skriva).

Och många saker är dessutom lättare att lära sig om det kommer naturligt, som en lek, när man är liten. Därför är det bra att uppmuntra alla barn att leka med dockor – för att det lär dem saker de behöver i livet.

För övrigt så brukar det sägas att jämställda förhållanden håller i större utsträckning än ojämställda. Jag har ingen länk till dessa uppgifter, men det kan säkert någon annan rota fram åt dig.

[—]

Vad gäller biten med mental hälsa så kan jag för övrigt garantera att jag hade mått betydligt bättre under många perioder om inte omgivningen hade envisats med att försöka pressa in mig i en färdig mall för hur tjejer ska vara. Vad gäller miljön skulle jag spontant tro att det är mer gynnsamt för miljön med mindre utpräglade könsroller – vilket också stämmer med vad jag läst.

Hon och han

Treochetthalvtåringen skiljer fortfarande inte på pojkar och flickor. I alla fall inte vad gäller pronomen. (Eller i alla fall inte på konventionellt sätt?) Han använder ”hon” och ”han” om vartannat, enligt en logik som ingen annan än han själv begriper. (Jo, jag tror det finns en logik, för jag tror han oftast är konsekvent: den som är hon en gång är det oftast även nästa gång.)

Jag tror han använder ”han” mer än ”hon”, men jag är inte alls säker.

Jag antar att fenomenet i alla fall på något vis betyder att uppdelningen i pojkar och flickor fortfarande inte är viktig eller självklar eller ens påtagligt intressant för honom. Jag tror inte han bryr sig.

(Däremot är det väsentligt med skillnaden mellan bebisar och barn.)

Och ja, även storebror blandade pronomina friskt länge.

Men KappAhl då?

KappAhl har ju någon sorts koppling till Coop; bland annat får man poäng på sitt MedMera-kort om mn handlar på Coop, och man får en del rabatterbjudanden och liknande på KappAhl som Coop-medlem.

Coop jobbar sedan många år seriöst med miljöfrågor av alla möjliga slag och har varit ganska mycket föregångare på området. På det hela taget är Coop ganska ”helylle”.

Man kan ju då tycka att det vore rimligt att anta att KappAhl vore ett bra ställe att gå till om man vill ha ekologiska barnkläder av bra kvalitet. Det känns också rimligt att man på KappAhl borde hitta kläder som inte är så extremt könsstereotypa.

Tyvärr stämmer inte detta.

Det är väldigt ont om ekologiska kläder på KappAhl. Väldigt.

Och av de ”stora vanliga” klädekedjorna (H&M, Lindex, KappAhl) så har KappAhl det absolut mest könstereotypa barnklädessortimentet. Jag tror rentav de har de mest könsstereotypa barnkläderna av alla affärer jag normalt sett har möjlighet att besöka. Visst, de har ett visst sortiment av tråkneutrala kläder – men alla kläder som har någon karaktär är extremt stereotypa.

Jag bryr mig numera sällan om att kolla deras sortiment. Och de gånger jag gör det (för att jag tänker att det ju borde bli bättre, det kan inte gärna fortsätta att vara så illa) så blir jag varje gång besviken.

Jag fattar det inte. Det stämmer liksom inte alls med vad jag förväntar mig av något med koppling till Coop.

Å andra sidan har jag inte alls fattat den där kopplingen, egentligen.

Lagning av byxor

Nu har lillebror tagit över de blommiga snickarbyxorna, även om de fortfarande är för stora. Byxorna börjar bli lite slitna nu och hade fått ett hål på ena knät, så jag lagade dem med en ny jeanslapp. Blomformad förstås.

Tidigare samma dag lagade jag ett par jeans i storlek 92 (med hjärtformade knälappar). Det var ”pojkbyxor”, det vill säga byxor med så stor benvidd att det gick att trä på dem på symaskinen och sy på lappen. När jag däremot för ett tag sedan skulle laga ett annat av hans jeanspar, också i stl 92, så gick inte det (och jag valde att istället klippa av dem till shorts). Den gången var det byxor som hade hjärtan från början. Alltså ”flickbyxor”.

Ärvda kläder och nostalgi

Som jag minns det så pratades det när jag var liten/yngre om ärvda kläder som något besvärligt. Alltså, det var typ sånt där som togs upp i Bullen eller Barnjournalen eller Spara och slösa eller Bamse eller var det nu kan ha varit. Uppenbarligen var det ofta så att de som hade ärvda kläder ofta var utsatta och synd om och så, och så fick det inte vara.

(Jag var äldst, så jag ärvde ju inget av syskon. Däremot ärvde jag nog en del från andra ibland. Det upplevde jag aldrig som ett problem. Jag kan inte minnas att någon nånsin var elak mot mig av den anledningen. Jag tror inte att det hade något med saken att göra när folk var elaka mot mig – vilket folk periodvis var.)

Hos oss ärver barnen (förstås) också. Eller ja, minstingen ärver av 7-åringen. Vilket än så länge inte verkar vara något problem. Han brukar bara bli glad och förtjust när jag plockar fram ”nya” kläder (vilket ju förstås är ett bevis för min goda smak – ett barn till som gillar det jag valt!). Men ja, än så länge är han ganska liten. Och vi har ganska nyligen börjat komma till kläder som faktiskt hunnit bli en aning slitna av första barnet. Annat blir det när vi kommer till de kläder som sjuåringen nyttjar nu. Då kommer vi bli tvungna att köpa en hel del nytt… :-)

Och ja, jag borde säkert köpa en del begagnat till sjuåringen också. Av rättviseskäl, så att han inte bara får nytt. Av miljöskäl. Och det skulle kanske vara bra rent ekonomiskt också.

Men det tar betydligt mer tid att handla begagnat. Speciellt när man inte bor i stan. Och jag vill behålla min möjlighet att påverka som kinkig konsument. Om alla som vill ha ekologiskt och genusbra bara köper begagnat, så får ju producenterna ingen anledning att bli bättre. Och om ingen handlar av de som är goda föredömen och bara har ekologiska unisexkläder så går de ju förstås i konkurs. Och om jag gör bra val så får ju fler glädje av det när våra kläder vandrar vidare – som begagnade kläder när båda våra barn vuxit ur dem. Jag hoppas i alla fall att M och P tycker det är bra kläder vi valt :-)

För ja, vi gör oss av med de flesta av kläderna när de blivit för små för våra barn. Mina föräldrar sparade en väldig massa av kläderna från att jag och min bror var små. När jag och min man väntade första barnet åkte lådorna fram. En del var egentligen utslitet. En del innehöll resårer som hade torkat så att det var oanvändbart. Och en hel massa kändes inte funktionellt. Det var inte mycket vi använde i praktiken. Inte från motsvarande lådor hos svärföräldrarna heller.

Det är helt enkelt bättre att kläderna kommer till användning nu än att de ligger och torkar och blir uppätna av silverfiskar innan våra barn eventuellt skaffar barn någon gång kring 2040. Jorden har begränsade resurser, så har vi tärt på dem nu så ska i alla fall produkterna användas så ”slut” det går nu och inte om 30 år. Dessutom tar det ofantligt mycket plats att spara kläderna.

Men ja, några plagg plockar vi undan och sparar. Saker som känns extra viktiga på något vis. Saker med sånt däringa affektionsvärde. Och just när jag ibland står och går igenom en låda för att lämna iväg det mesta och välja enstaka saker att spara, så blir jag fasligt nostalgisk och har svårt att släppa en del av sakerna. Inte för att det är motiverat att ha kvar dem. Och verkligen inte för att jag saknar den tiden – det blir ju fortfarande bara bättre! Men kanske för att jag lagt ner en massa kraft och omsorg på att verkligen välja rätt saker. Och för att jag förstås har kärleksfulla minnen av barnen i kläderna.

Så lite ont i hjärtat gör det ibland. Men hade det inte varit för att kläderna skulle gås igenom så hade jag förmodligen inte titta i de där lådorna på tiotals år, och då hade de redan varit i torresårstadiet. Vilket ju hade varit ett mycket dumt slöseri. Bättre att de noggrant valda kläderna (och en del mindre noggrant valda) används av fler barn.

Jag hoppas bara att M och P säger ifrån när de inte längre vill ha våra avlagda klädrester.

Blekfeta ölmagar

Uppenbarligen finns det män som tror att vi kvinnor klär oss i mindre varma kläder så här års för att få männens uppmärksamhet.

Och blekfeta män med stor ölmage som går omkring med bar överkropp så här års gör det väl bara för att få uppmärksamhet av oss kvinnor. Eller hur?

Ska byxorna inte sitta uppe?

För det allra mesta völjer vi jeans och liknande med ”adjustable waist” till barnen: sådana där med en insydd resår som kan regleras med en knapp i var ända. En fantastiskt bra lösning som gör att byxorna kan användas under lång tid, och extra viktig när man har ett ganska långsmalt barn.

Ibland händer det dock att vi köper byxor som inte har denna funktion. Det innebär alltså att de måste dras åt i midjan på annat sätt.

Redan när sjuåringen var  kanske ett par år skaffade vi ett par vanliga enkla bälten, i textil och med sånt där spänne som kan spännas steglöst. Men de är nu för små/för korta – det behövs nya.

Så jag gav mig ut för att leta, i de vanliga klädaffärerna. Det var där vi köpte förra gången, ju.

Jag kan meddela att det inte är modernt att hålla byxorna uppe.

Det enda som fanns på barnavdelningen – och som fanns i flera av affärerna – var helt meningslöst ur praktiskt hänseende. Paljettprydda saker som såg så ömtåliga ut att de aldrig kunde vara menade för att hålla uppe något – då skulle de gå av. Och märkliga kreationer pålimmade märkliga fladdrande löst sittande blommor. Eller för den del stora konstiga tryck på resårband. Inget av det funktionellt.

På ”andra avdelningen” fanns inget.

Jag har sedan letat på ett antal webbsidor, utan resultat.

Till slut hittade jag, i en annan affär i en av de kedjor jag redan letat igenom, ett bälte på den gråblå avdelningen. Tjockt inklätt (täckt) med dubbla rader med nitar. Eller, ja strikt talat fanns det två modeller, fast beskrivningen stämmer på båda.

Enda möjligheten att köpa ett hyfsat neutralt och funktionellt bälte är att köpa ett par shorts där det redan sitter ett bälte i hällorna.

Men nä, så desperata är vi inte än.

Tankar om genus

Jag vill inte begränsa mina barn. Det är en grundläggande tanke.

En del av de som motsätter sig genustänk i uppfostran hävdar att ”jamen de allra flesta flickor är si och de allra flesta pojkar är s唝.

Jag tror visserligen inte att de har rätt i detta. Jag tror att variationen är ganska stor – för att inte säga mycket stor – inom vardera könet. Jag tror likheterna är mycket större än skillnaderna. Om man har en normalfördelningskurva för hur kvinnor/flickor/tjejer är och en för män/pojkar/killar (hur man nu skulle kunna ha bara en kurva för vardera, med tanke på hur många olika aspekter och egenskaper man kan prata om – men i alla fall), så tror jag att mittpunkten visserligen inte hamnar på samma punkt, men överlappet mellan de båda kurvorna är STORT, och bara ganska få individer hamnar helt utanför det motsatta könets kurva. (Blev det begripligt, eller måste jag rita?)

Men om vi nu ändå bortser från detta. Om vi ändå antar att det bara är låt säga en av hundra pojkar som gillar rosa, en av tusen pojkar som gillar att pyssla, en av tiotusen tjejer som gillar att meka med bilar.

Det räcker.

Min grundläggande princip är att inte begränsa utifrån vilka fack människor stoppas in i. Och kön är det absolut dominerande facket man stoppar människor i (i alla fall i vårt land), och dessutom från extremt tidig ålder.

Jag vet hur det är att placeras i fack som inte stämmer med mina intressen och mina åsikter. När omgivningen antar – och kräver – och man ska vara på ett visst sätt utifrån den grupp DE placerat en i.

Om man inte begränsar barnen utifrån exempelvis kön, utan låter dem välja fritt från hela skalan av intressen och ”smak”, så kan de utveckla sig själva, bejaka sig själva, och MÅ BRA.

Även om 99 procent av pojkarna mot förmodan skulle välja typiskt stereotypt pojkigt, av själ och hjärta, så är det jobbet värt att den hundrade också får välja som HAN vill.

Jag tycker visst att man kan få vara fin!

I diskussioner om genus och barnuppfostran så är ett återkommande exempel på skillnaden i hur man bemöter barn att man oftare säger till flickor ”Vilken fin klänning/tröja/annat du har!” eller ”Vad fin du är!”. Och att man i mycket mindre utsträckning gör så med pojkar – som istället får höra hur tuffa de är, eller nåt liknande.

Så långt är jag med.

Jag är också helt med på att det inte alls är bra när flickor – eller barn över huvud taget – får höra just fin (eller söt) som det vanligaste, eller enda, positiva omdömet. Utseende har fått alldeles för stort utrymme i dagens samhälle, absolut – och det behöver vi komma bort från. Likaså håller jag med om att barn (inte bara flickor – och förresten säkert inte bara barn, utan även vuxna) alldeles för ofta får höra att de är duktiga.

Alltså: det är illa om de enda positiva omdömena är att någon är fin och duktig. Barn – och andra – behöver också få höra att de är smarta, snabba, bra på att klura ut saker, smidiga, omtänksamma, rättvisa, godhjärtade, eller vad det nu kan vara.

Och ofta är det viktigare att bejaka upplevelsen, att dela en upplevelse, vara med i det som händer och prata – eller bara vara där. Utan omdömen av något slag alls.

Jag håller med om allt detta.

MEN.

Ja, ett stort MEN.

Jag tycker att det ibland går för långt. Vissa människor verkar sätta i system att de aldrig ska säga till sina barn att de är fina. Att de aldrig ska säga att en teckning är fin. Att de aldrig ska säga att barnet är duktigt.

Varför då?

Vill jag leva så? Nej, självklart inte. Jag vill kunna få höra, i alla fall ibland, att jag har en fin klänning. Att det är en vacker, eller härlig, örtagård jag anlagt. Att det blivit så snyggt nu när jag renoverat fönstren (inte bara att det är bra att det inte läcker in så mycket regn och blåst längre). Och ja, jag uppskattar att min man kallar mig snygging. (Det betyder inte att det är det viktigaste han säger. Han säger många saker som är viktigare. Men det är ju ingen anledning att ta bort det lilla ordet.)

Varför ska jag inte låta mina barn kunna få känna det också? Om min son har på sig en tröja som han verkligen tycker är fin, då ska jag väl kunna säga det, bejaka hans känsla? Om han har ansträngt sig att göra en teckning till mig, eller plockat en bukett blommor, eller städat sitt rum, och verkligen ansträngt sig – då måste jag väl kunna säga ”Vad fint det blev!”? Ja, jag kan kommentera detaljerna i teckningen, eller lukta på blommorna och säga ”Vad gott det luktar” eller ”Vad kul att du hittade nattljus” eller ”Förgätmigej är min favorit – vilken är din?”, eller säga ”Tänk så mycket plats det blev i ditt rum nu!”. Det är jättebra saker att säga. Men det hindrar inte alls att jag kan säga att det blev fint, eller vackert, eller snyggt. Eller att han är fin i sin tröja.

Skönhet är också en del av livet. Att glädjas åt det man tycker är fint är ett av livets glädjeämnen. Att inte tillåta, eller bejaka, den känslan är att stänga av och krympa och förneka. Och om samhället utanför samtidigt har stort fokus på skönhet, så blir det ännu märkligare, när det blir något outtalat förbjudet eller tabu.

Det är lite som om man inte skulle tillåta barnen att tycka maten är god. Eller som när man i vissa religiösa riktningar ogillar glädjeyttringar som musik och dans.

Och vad som är fint sitter ju i betraktarens ögon. Betraktaren är inte minst barnet själv. Alltså måste jag – som också är betraktare – försöka se vad barnet ser och vad barnet tycker är fint (och vad jag själv tycker är fint), men försöka bortse från vad som ”ska” vara fint. Problemet med att fokusera på ”snyggt” och ”fint” handlar ju till stor del om att någon annan – som modevärlden eller ”media” – bestämmer vad som är ”fint”. Men att bejaka det man själv gillar – även utseendemässigt – är ju att bejaka sig själv. Och om jag bejakar och bekräftar mina barn när de klär sig i kläder som gör dem glada är ju att bejaka dem. Att inte se deras glädje över kläder de gillar är att trycka ner dem.

Problemet är ju om man BARA bejakar och bekräftar barnen utifrån deras kläder. Som sagt var, självklart ska barnen inte bara få höra att de är söta, fina och duktiga. Och inte bara flickor. Men därifrån till att ta bort det helt…

(Återigen: varför måste allt gå till extremer? Varför kan det inte vara lagom och lite av allt?)

Ära den som äras bör

Man ska inte bara gnälla på dem som gör dåligt, man ska också lyfta fram det som är bra.

Så: heja Panduro! (I samarbete med Bonnier/Homeenter.)

Häromdagen hittade jag en lapp hos dem om att den som är över 6 år kan gå med i deras ”Skaparklubben junior”, en sorts prenumeration på pysselsaker.

Blandade färger. Inget överdrivet gulligull. Inte ett enda ord om vilket kön de skapande juniorerna förväntas ha. De använder faktiskt inte det mer känslomässigt färgade ordet ”pyssel” utan skriver om ”skapa” och ”kreativitet”.

Härligt! För självklart kan alla barn vilja skapa.

Om jag inte vore en sån jävla snåljåp till mamma, som både vill spara på pengar och jordens resurser, så skulle jag teckna en prenumeration bums till mina kids.

_______________________

För den som vill ha alternativ på barntidningsfronten, så vill jag tipsa om tidningen Tivoli med vänner. Vi har dock nyss tecknat prenumeration och inte hunnit få första numret, så än kan jag inte recensera.