Tag Archives: golvbjälkar

Mental verktygslåda och vad en tekopp kan ställa till med

Igår sågade jag oändliga mängder 20 cm-stumpar av 25×25-läkt, borrade hål fyra cm in från vardera änden och spikade fast i nederkanten på bjälkarna. Min man sågade stumpar av de gamla golvbrädorna och la mellan mina små “konsoller” samt skruvade fast dem i ena änden. Detta ska alltså hålla uppe asfaboarden.

Utanför den yttersta bjälken mot vardagsrummet funkar inte denna lösning. Det finns bara bjälke åt ena hållet, och det är för smalt för att kunna spika eller ens skruva fast något. Efter lite funderande och klurande bestämde vi oss för att skruva dit plattjärn undertill på bjälken, så att de sticker ut på sidan där det saknas stöd, och sedan låta detta hålla uppe asfaboarden.

“Det är smidigt att ha en mental verktygslåda”, sa min man.

För det är ju så, Vi har vid det här laget löst alla möjliga märkliga saker under vårt renoverande. Visst finns det standardlösningar, sätt man ska göra saker på under normala omständigheter och när man följer “skolboken”. Men så är det ju sällan i gamla hus. Även i de fall man till viss del kan göra som man “ska” så behövs det nästan alltid speciallösningar till en del av det. Och då handlar det om att vrida och vända på de möjligheter som står till buds – i form av verktyg, material, hållfasthet och fantasi. Där är erfarenheten en viktig beståndsdel. Vi har hittat lösningar som funkar och som vi kan använda oss av. Kanske inte alltid konventionella, men funktionella. Sedan underlättar det ju förstås att även ha en fysisk verktygslåda där man hunnit samla på sig diverse nödvändigheter, och ett uthus med diverse skruv, spik och beslag samt ett brädgarage fullt med rester efter tidigare projekt ;-) (Jag minns när någon av oss en gång i tiden önskade “en bräda” i födelsedagspresent, just för att det behövde finnas nåt sånt hemma…)

I alla fall, igår kom elektrikern förbi och tittade, och idag på morgonen var han här och drog “slangar” under det blivande golvet till att dra elkablar igenom när vi är klara. Idag har sedan min man (fan, jag har fortfarande inte vant mig vid att kalla honom det – känns fortfarande skitlöjligt)) sågat till lagoma bitar av asfaboard och lagt i. Jag har sedan fyllt på med isolering i facken allteftersom (fast inte helt klart, eftersom det sitter klivbrädor i vägen på några ställen). Jag har tänkt tacksamma tankar över att vi nu har ett cc på ungefär 60 cm och undrar hur i helskotta de lyckades balansera omkring och lägga ett golv med 140 cc. Jag känner mig som en cirkusartist när jag går balansgång på smala bjälkar, dessutom med verktyg och isoleringsbattar i händerna…

Vid femsnåret fick vi första golvbrädan på plats, och en stund senare den andra. Jisses, det börjar ju se ut som ett riktigt golv, liksom. På det sätt det brukar se ut i instruktioner, till och med. Typ modernt.

Detta firade vi med att åka och bada. Årets första bad. Kallt till att börja men skönt när man väl kommit i. Och sedan åt vi god mat (i vardagsrummet! – för nu kan man ju hjälpligt ta sig dit) och tog det lite lugnt.

Imorgon såg vi en ganska okomplicerad dag framför oss. Själva biten med att lägga massivt färdigspontant brädgolv är ju enkel, jämfört med allt det andra. Visst, vi skagöra en liten inspektionslucka, som innebär lite trassel, men ändå. Nu är det roliga kvar liksom.

Men…

Dags att natta barn. Jag går upp och ska sitta bredvid fyraåringen som ska somna. Glömmer ta med mig tekopp och ber mannen hämta en åt mig. Börjar läsa en kort bok.

“Helvete!” hör jag nerifrån.

Min man har snubblat på en bjälke, slått i knät, blöder från tån, har gjort två stora hål i asfaboarden i två intilliggande fack, samt hällt ut hälften av mitt te på två isoleringsbattar.

Han har ont. Skitont.

Asfaboarden är trasig.

Isoleringen är blöt.

Imorgon får det sågas lappningsbitar av asfaboard. Isoleringen har jag torkat så gott det går och hoppas det räcker. Mannen har suttit och tagit igen sig en stund.

Morgondagen känns inte längre lika klockren.

 

Vi har ett bjälklag!

Efter diverse slöjdande i asfaltspapp, att lägga mellan bjälkar och underlag, och i lecablock, att stabilisera bjälkarna med, samt träbjälkar, som ju alltså ska bära isolering och golv, så har vi nu ett bjälklag.

Och jag har skrivit ihop en liten kort redogörelse på en pappersbit om hur det gamla golvet såg ut/vad det bestod av och när och varför vi bytte, och plastlaminerat med sådan där kall-laminering och stoppat ner där under bjälkarna – så att de som tar upp golvet nästa gång (förhoppningsvis dröjer det länge) ska få lite historik.

Tillbaka igen efter campingsemester men fortsätter att leva campingliv

Vi har varit på campingsemester på Öland en vecka (det är därför det varit så tyst här), och kom hem i fredags kväll. Sedan igår (söndag, väl? – jag är helt veckovill vid det här laget) är vi åter igång med golvfixandet. (Eventuellt kommer det ett campingsemestersinlägg senare, om jag hinner och orkar.)

Igår lyfte vi alltså ut de resterande golvbrädorna (som vi haft att kliva på) och de gamla golvbjälkarna. Sedan grävde vi ut lite löst grus till (framför allt för att bli av med så mycket som möjligt av organiskt material), kratsade ur de gamla bjälkhålen i grunden och sopade bort löst material i hålen och runt kanten.

Sedan återstod alltså en grusgrop.

Och det är där det fortsatta campinglivet kommer in. För matrummet ligger så att man måste passera det för att ta sig typ nästan var som helst. Eller, man kan beskriva det så här: På ena sidan ligger den renoverade verandan, hallen, trappan upp och därmed hela ovanvåningen. På andra sidan ligger den vanliga entrén, köket, kontoret, studion, badrummet och källaren. Och på tredje sidan ligger vardagsrummet, där vi för tillfället har matbordet och porslinet.

För att plocka ur diskmaskinen måste man passera grusgropen.

För att komma till matbordet och TV:n måste man passera grusgropen.

För att ta sig från sovrummen (på ovanvåningen) till toaletten måste man passera grusgropen.

Därför är det fortsatt campingliv. Vi äter i möjligaste mån utomhus. (Ja, vädret är välanpassat.) Vi går vägen runt huset (istället för genom grusgropen) när vi ska på toa. Även nattetid.

 

Och sedan började då arbetet med att bygga upp igen. Vilket förstås inte är det lättaste. För i vanlig ordning så är inte hålen som bjälkarna suttit i i grunden så användbara allihop (även om det var bättre här än i tidigare rum). Dessutom ska vi lägga fler bjälkar än det varit innan; de tidigare bjälkarna låg med bitvis så mycket som 140 cc (fast ner mot nästan metern på andra ställen) och vi vill ha ungefär 60. Alltså i med en extra bjälke emellan varje gammal bjälkes placering. Och för de nya bjälkarna finns det ju inga urtag.

Det är alltså specialslöjd, där bjälkar ska tas av i rätt längd, slöjdas till (med hjälp av både cirkelsåg och stämjärn) för att passa för stenar och urtag, stöd ska byggas av stenar och lecablock (som slöjdas med vinkelslip, fogsvans och huggmejsel), och så ska det kollas emd vattenpass så att bjälkar och golv hamnar rätt i våg på längden och tvären och dessutom rätt i höjd i förhållande till träsklar och annat.

Mycket tankearbete för att det ska bli rätt. Mycket praktiskt arbete för att få till det. Mycket mod för att faktiskt våga börja – och för att våga tro att det man åstadkommit är bra nog.

Dessutom två ungar som behöver roas samtidigt…

Kombinationen av att behöva tänka rätt och att behöva våga börja är jag sämre på än min man. Och ja, man ska utmana sig själv och jobba med det man är dålig på, men en del av det är att kunna stå och bara titta på och hänga med i tankearbetet, och… äh, jag vet inte. Dåliga ursäkter förmodligen. Han fixade med bjälkar, jag rensade i trädgårdslandet, vilket kändes betydligt roligare (tyckte jag) – men usch så dåligt samvete jag hade :-(

Idag har vi fortsatt med bjälkfixandet. Åttaåringen har varit hos en kompis och lekt, och jag och fyraåringen har försökt vara delaktiga i byggandet lite grann. Jag har ägnat mig åt lite lecablocksslöjd med fogsvans och huggmejsel (fan vilket jävla tråkgöra!), och fyraåringen har sågat några småbitar läkt vi ska använda till att fästa en undergolvskonstruktion med.

För vi tänker köra på något liknande det som varit innan, fast i modernare tappning ;-) På sidorna av bjälkarna blir det längst ner små 25×25-läkt-bitar som fäste för mycket glest satta gamla golvbrädor, på vilka det ska ligga asfaboard (heter det så?). Ovanpå det 95 mm stenull. Och sedan Svanenmärkt 30 mm tjockt massivt Siljangolv (furu). Så idag har vi varit och storhandlat (asfaboard, isolering och golv). Dyrt blir det, för vi tänker inte skarva utan köra hellängder av golvbrädorna (det stabiliserar också), så det blir mycket spill – men det kommer också till nytta, förr eller senare ;-)

Katten på råttan, råttan på repet och råttan i grunden – men nu tror jag vi nått botten

Vi började alltså det här golvprojektet för att en av golvbjälkarna sviktade – trodde vi. Men när vi tagit upp golvet så visade det sig att det inte alls fanns någon bjälke där det sviktade utan bara en extra “spikbräda” mellan bjälkarna. Att det sviktade berodde alltså på att det inte fanns någon bjälke, och på att gruset under spikbrädan hade trycks ihopa såpass med tiden att det liksom fanns plats under pikbrädan.

Trodde vi.

Men gruslagret under spikbrädan var bara sisådär sex-sju-åtta cm tjockt, och snarast hade nog en del av gruset försvunnit ner mellan springorna i undergolvet – och anledningen till sviktandet var förmodligen framför allt att undergolvet höll på att ge upp.

Tror vi.

Och nu tror jag att vi kommit till botten. Men man kan ju aldrig veta ;-)

Idag har vi grävt bort de mesta av gruset ovanpå undergolvet (det var omöjligt att få bort allt: en del rasade ner i de flera cm breda springorna, en del rasade ner när vissa av brädorna gav vika igår, och en del lyckades vi inte gräva bort för att spaden fastnade i gamla spik – och för att det helt enkelt inte var meingsfullt att försöka få helt rent).

Sedan lyfte vi bort undergolvet. Det visade sig vara mycket enkelt. Undergolvet var alltså konstruerat som så att man på var sida av bjälkarna satt brädor en bit ner, för att skapa en list man kunde placera de korta undergolvsbrädorna på. Och sedan hade man lagt ner dem där. Punkt. Det var bara någon enstaka bräda som faktiskt var fastspikad, de allra flesta var bara att lyfta upp, rätt upp och ner. (Och så fick man duscha i grusdimma på köpet.)

Till undergolvet hade man (i vanlig ordning) använt vad man haft över. Så det var en salig blandning av brädor: olika bredder, delvis olika tjocklek, en del spontant (fast det hade man ju inte använt sig av här) men det mesta inte. Och antingen så var det av väldigt olika ålder redan när det lades dit, eller så hade det klarat sig väldigt olika bra av helt annan anledning, för en del var väldigt orangripet och annat inte alls. Jag tror att man använt en blandning av gammalt och nytt trä. en hel del av det var i alla fall gammalt och hade spikar i sig från tidigare användning.

Och vad hittade vi då, när kom ner till botten? (Förutom själva botten då, som består av grus/marken.) Jo:

  • En sedan mycket länge död råtta, med helt skelett och svans och en hel del skinn
  • Fortsättning på den största vindaplantan samt en hel planta till
  • Andra ändan av ett ventilationshål till matkällaren

Nu är vi nere. The botten is nådd – the only way is up!

botten1

På bilden syns botten i delar av rummet, och i andra delar finns undergolvet kvar. De översta plankorna är från det gamla brädgolvet och ligger utlagda för att vi ska ha något att gå på.

Nu är golvet borta…

Ja, idag har vi fortsatt bryta golv.

På det hela taget var det väl mindre spännande idag. (Och jag är trött och kommer inte att orka skriva någon uppsats – men jag har utlovat rapport, så nåt måste jag ju skriva :-)) Här kommer ett urval av dagens noteringar:

  • Ytterligare några musbon och ett antal musskelett. Dessutom en knapp, ett rostigt mynt, någon sorts emblem för en bilfirma och tidningspapper.
  • Vi har följt vindorna vidare. Totalt sett blev ett mycket stort nystan (eller vad kallar man det?) av bleka långa skott (tacka fan för det när de levt därunder i 80(?) år?!?). Totalt verkar alltsammans komma från ungefär tre plantor…! Nu är detta uppryckt och utslängt – men de kommer väl igen, som vindor brukar göra – rötterna går djupt och är så nära odödliga som nånting kommer.
  • De bjälkar som faktiskt är bjälkar och inte bara brädor har sett riktigt fina ut när man kommit en bit bort från ytterväggen.
  • En av bjälkarna fortsätter in under murväggen brdevid murstocken… I samma hörn (fast väggen åt andra hållet) har golvet tydligen tidigare fortsatt in under väggen till vardagsrummet, men de gamla golvbrädorna är avsågade kant i kant med väggen (på hitsidan, liksom), coh hängde alltsin inte alls samman med det befintliga golvet i matrummet.
  • Den golvbjälke som var dålig och gjorde att skänken skakade och porslinet klirrade och som var den avgörande faktorn för att vi skulle byta golvet – var inte alls en bjälke, utan en av de spikbrädor som fanns mellan bjälkarna. Brädan var inte dålig på något vis. Däremot hade den ju inget fäste i väggen, eller nedåt för den delen, utan vilade helt och hållet i “gruset”, och eftersom “gruset” pressats samman/sjunkit ihop, så har den brädan sjunkit längre ned. Och därför har golvet sviktat. (Men ingen av bjälkarna var påtagligt dålig i den änden. – Däremot var ju flera av bjälkarna väldigt dåliga vid ytterväggen, så jo, det här behövdes ändå göras.)
  • “Gruset” är aven mycket märklig sammansättning. Innehåller en hel del bruk (?), sten och gips (??). Fyllnadsmassa efter gammalt hus? Ingen aning. Stabilt, i alla fall.

Nu är i alla fall alla golvbrädor loss, liksom alla lister. Bjälkar och spikbrädor ligger kvar, liksom ett antal av golvbrädorna, för att vi så länge som möjligt ska kunna ta oss fram i rummet. Resten av golvbrädorna har vi lyft ut genom fönstret.

Åttaåringen har varit hos en kompis och lekt större delen av eftermiddagen. Fyraåringen (snart är han det på riktigt) har varit hemma. Och ganska stor del av tiden har han varit med och “hjälpt” oss. Han tycker det är spännande. Han vill vara med och rycka loss spik och bräcka brädor. Och han hanterar alldeles galant att ta sig fram på enstaka brädor och bjälkar – och att akta sig. Som förälder uppskattar jag ju förstås när barnen gillar samma saker som jag själv. Dels underlättar det förstås – jag kan göra det jag vill och behöver, utan att behöva ha dåligt samvete utan tvärtom känna att jag är en bra förälder som kan göra kul saker med barnet. Dels är det förstås alltid kul att dela ett intresse, rätt upp och ner – att se att hans ögon lyser av samma saker som mina :-)

Sedan kom åttaåringen hem (lagom tills att vi hade hunnit få loss alla brädorna), och båda barnen travade runt på bjälkar och brädor och samlade glasskärvor ur gruset och studerade musskelett :-)

Pulvriserade bjälkar, mumier och svensk damtidning

I morse gav vi oss då äntligen i kast med golvet “på riktigt”, genom att börja bräcka bort riktigt trä.

Först socklarna/de breda, rejäla vitmålade listerna. Så långt var det väl ungefär som vi väntade oss. De var förstås fastspikade i den putsade väggen. Bitvis med ganska normala spikar (typ tvåtums). Bitvis med femtumsspik(!). Och på några ställen var de fastspikade i de träklossar som här och var finns inmurade i väggens nederkant för just det ändamålet. Putsen bakom socklarna i huvudsak mjuk och lättrasande, vilket innebar att en hel del rasade när man drog loss de gigantiska spikarna ur den. Som sagt var, ungefär vad vi förväntat oss.

Efter simskola och lunch gav vi oss i kast med de första brädorna. Den obligatoriska halva brädan (kluven på längden, alltså, för att det inte får plats en hel bräda till i bredd – de som lagt eller brutit upp brädgolv vet vad jag menar) låg mot yttterväggen, så det var alltså i den änden vi började.

Bända med stämjärn och kofötter. Skruva i skruv för att ha att dra i (trick som underlättar i första brädan). Det välbekanta knakandet av bräda som släpper efter och gnällandet av spik som släpper trät. Och så slutligen loss med första brädan.

(Så får vi också loss tidningssidor som legat instoppade där i kanten, under listen, mellan sista golvbrädan och väggen. Vi kan läsa delar av Svensk Damtidning från vad som verkar vara typ julnumret 1954 – men silverfiskarna har ätit rätt mycket av tidningen.)

Efter första brädan syns knappt bjälkändarna. De är fyra, i detta ändå hyfsat stora rum. (Efter första brädan är det bara tre av dem som syns.) Två av dem är väldigt smala och inte så jämna. Den sista, längst till höger, är tydligt fyrkantig i formen, fast med ett märkligt extra hack.

Brädorna är också fastspikade med femtumsspik. I bjälkändar som är torra men pulvriseras vid minsta stöt. Och brädorna är kärnfriska. Bända loss friskt trä från underliggande bjälkar som pulvriseras – en utmaning som heter duga.

En bräda till. Det går nu att se röret som leder till ventilen i grunden – och känna vinddraget och se ljuset. Det är som väntat grus, bruk och sten fyllt nästan ända upp till under golvbrädorna, men just vid röret är det fritt. Jag sticker ner kameran (vi dokumenterar flitigt – smidigt med digitalkamera) och tar en bild i röret (det är ett smidigt trick det där: att kunna sticka in kameran och ta bilder av utrymmen som annars är omöjliga att se från insidan). Sedan kommer jag på att vända kameran åt andra sidan och fotografera under golvet. Jag skrattar mig halvt fördärvad när jag ser bilden: där finns förstås långa bleka rankor av åkervinda.

Nästa bräda, visar det sig, sitter inte fast med en enda spik.

Ungefär nu ser vi mer av bjälkskicket. Mellan varje “riktig” bjälke finns en nerstoppad bräda av något slag att spika i. De flesta är typ golvbrädor, men ett par stycken är avdankade brädor av annat slag och av varierande kvalitet. Ett par av de riktiga bjälkarna är i bättre skick nu när vi kommit bort från väggens fukt och kyla. Bjälken längst till höger visar sig dock vara… inte alls en bjälke, utan en avsågad del av en gammal dörrkarm, fortfarande med delar av ett gångjärn kvar. Ursprungligen har karmen varit grön, men har delvis målats svart (asfalt/tjära) när den lagts ner här. På en tegelsten. Som förstärkning åt bjälken bredvid, som är helt murknad längst in mot väggen… Något liknande gäller för ytterligare en bjälke: den är murknad och har tappat sin funktion längst in mot väggen och har därför kompletterats med en stump till vid sidan om. Vi muttrar över dessa människor som gjort detta. Uppenbarligen har man gjort något åt gamla murkna bjälkar – varför har man inte passat på att byta bjälkarna helt och hållet istället för den här halvmesyren? Men efter en stund inser vi att de förmodligen bara plockat upp en liten bit och stuckit ner nya delar i kanten – inte tagit upp hela golvet.

Ungefär nu upptäcker vi också att det finns en bjälke UNDER de andra bjälkarna, på andra leden (alltså 90 grader förskjutet – hur heter det?), långt ner i gruset. Eller ja, vi får anta att den går under alla, men det kan vi inte se ännu. Senare kommer även en annan tvärbjälke som syns i ett av de andra facken, men som inte sitter under utan bara monterad i nedre delen av bjälkarna.

Vi fortsätter att bräcka, bräda för bräda. Det här är roligt, spännande. Troxandet för att försöka få en bräda att börja lossna. Känslan när man hör de välbekanta ljuden av att brädan lossnar. Väsnet av hammare och gummiklubbor mot kofot. Nyfikenheten. Husarkeologi!

Vi hittar två musbon. Det ena huvudsakligen av tidningspapper, det andra med mer träbitar än tidningspapper. I musbona , och ven på andra ställen, finns musskallar och musskelett. I det träiga musboet finns två mumifierade möss.

Vi hittar massor med glasbitar. Fönsterglas, antagligen.

Vi hittar fler långa långa blekt blekt gulgröna skott av vinda, långt in under golvet.

Vi har hunnit ungefär halva golvet när vi måste bryta för kvällsmat och annat.

(Jag inser att ovanstående är nästan som en förlossningsberättelse ;-) Om det visar sig att min man har andra detaljer att fylla i eller jag minns något fel, så får jag komplettera :-))

Balatum

Idag har vi fortsatt riva golv. Först bort med andra halvan av de fula mattan vi haft överst under alla år här. Sedan bräcka bort de tre resterande masonitskivorna. Sedan dragit upp en massa spik. (I de här rummet har de inte varit lika infernaliskt övernitiska (hahaha) när de spikat fast masoniten – det har inte varit hysteriskt många spikar, bara ordentligt fastspikat.) Sopat golvet, dragit upp missad spik som inte syntes i dammet. Och så dragit bort först matta två och sedan slutligen matta tre.

Matta två såg ut som (eller ja, skulle föreställa, såsom i dåligt målad imitation) fiskbensparkett. På denna matta fanns tydliga spår (inkl enstaka kvarsittande spikar) efter det gnistskyddsplåt (eller vad heter det?) som suttit under den kamin som en gång funnits i rummet (långt före vår tid – men ja, vi har länge haft funderingar på att sätta dit en ny. Det kräver dock att vi sätter rör i murstocken, den håller inte tillräckligt gott skick som det är nu). Matta två var i hyfsat gott skick när man väl fåt bort allt det gråa dammet och om man bortser från alla de fula hål som blev av att vi drog ur spikarna som hållit fast masoniten (i hålen syntes det svarta innanmätet mycket tydligt). Mattan satt för övrigt knappt fast utan var nästan bara att rulla bort, bortsett från enstaka fläckar (och där det satt kvar spikar till kaminskyddet).

Matta två och tre på kaminplatsen

Matta tre… hade ett mönster som skulle se stickat ut, med små märkliga “stickade” blommor. Mycket märkligt tycker jag, men förmodligen tyckte man det var logiskt eller i alla fall snyggt på den tiden. Matta tre var bitvis mycket mycket sliten – där det stått möbler, där man hade gått, och så vidare. På några ställen var den helt genomsliten, så att man såg mattan svarta innanmäte ordentligt, och man hade lagt ner små kartongbitar och annat för att jämna till i hålen, och på några få ställen syntes något som förmodligen var rester av mörkt/svart lim som varit mellan matta två och tre. Ovanpå matta tre hittade vi tapetbitar av den tapet som sitter direkt under den befintliga tapeten i rummet. Ovanpå matta tre fanns också märken av en kaminskyddsplåt, dock i lite annan form.

Och underst fanns förstås ett trägolv. Brunfläckigt av limmet som en gång hållit fast matta tre (även den var lätt att riva loss), men annars i ganska okej skick. Inte fantastiskt, men bättre än vad vi trodde när vi såg ena änden av det när vi började riva mattorna häromdagen. Däremot är det ju slitet, ojämnt (det är ju därför de jämnat av med det gråa dammet/sanden/bruket/whatever) och… tja, inte vågrätt :-) Och plockas upp måste det i vilket fall, eftersom problemet ju är bjälkarna. Men ändå :-) Och direkt på trägolvet, på kaminpositionen – så sitter förstås den ursprungliga kaminskyddsplåten kvar!

Balatum

På undersidan av matta tre hittade min man ett tryckt ord, upprepat igen och igen: BALATUM.

Det var jag förstås tvungen att googla. Det visar sig att Balatum är ett märkesnamn, och att det handlar om en sorts “fattigmanslinoleum”. AB Balatum startade 1936 i Göteborg. Flera andra liknande material tillverkades på den tiden: Götaleum, Congoleum och Trelinum, och Balatum verkar ibland användas inte bara för det specifika märket.

Så här står det i tyska Wikipedia (länk till google-översättning):

Balatum ist ein preiswerter Fußbodenbelag, der als günstige Konkurrenz zum Linoleum hergestellt wurde. Balatum besteht aus einer mit Ölfarbe bedruckten Wollfilzpappe. Balatum wurde in Neuss bis Anfang der 1970er Jahre produziert und dann von den haltbareren und preiswerteren PVC-Belägen vom Markt gedrängt.

Och i franska (google-översättningslänk):

Le Balatum est un matériau de revêtement de sol solide et décoratif constitué de carton enduit d’asphalte. D’un prix de revient peu élevé, il a été créé dans les années 1920 par les Papeteries de Genval. C’est une marque déposée, utilisée comme nom.

Och på engelskspråkiga sidor hittar jag texter om skillnaden mellan linoleum och balatum, där det bland annat skrivs följande:

Linoleum is also far more durable, making it more versitile in where it can be used. Balatum, on the other hand, does not have such durability.

Slutligen hittar jag en bild på ett Balatum-fragment på en holländsk museisida, och en tysk sajt där man kan beställa affischer mer gammal Balatumreklam.

Damm, prylar och kreativitetens baksida

Förra helgen städade vi. Tanken är att vi i sommar bland annat ska byta golvet i matrummet. En av golvbjälkarna är så dålig att hela skänken (med allt porslin) spelar klirrkonserter varje gång någon går förbi.

Ska man byta golvet, så måste man förstås tömma rummet. Då måste man ställa alla saker någon annanstans, det vill säga man måste flytta om på andra ställen i huset för att på plats med dem. Och då måste man först städa och röja.

Så vi har sorterat saker, dammsugit, dammat, sorterat mer, dammsugit mer, flyttat saker, dammsugit igen, och så vidare… Gud så dammigt det är bakom saker man aldrig flyttar på! Och gud så mycket saker man har! Framför allt barnen… Alla dessa småprylar. Leksaker i oändliga mängder, små och stora saker. Saker från hamburgerrestauranger (även om vi för det allra mesta säger nej), småsaker som mor- och farföräldrar och andra haft med, presenter från barnkalas, och en hel massa annat. Och alla “kreativa alster”. För de gör ju en massa pyssel, på dagis, skola, fritids och hemma. Inte bara teckningar, utan väldigt mycket tredimensionella saker. Dessutom lär de ju sig (bland annat från barnprogrammen på TV) att man kan pyssla med i princip allting och därför kan spara allting inför framtida pyssel. Det är i grunden en fin och bra tanken. Men det bidrar till den kopiösa mängden saker-som-inte-får-slängas. Alltså svämmar barnrummen över med saker som liksom inte går att plocka undan och stoppa ner i lådor utan som måste stå framme för att de är skrymmande eller vackra(?). Och dessa saker 1. samlar damm 2. är i vägen för dammsugning. Och det är ett helvete att ta sig så långt i städandet att man alls kan försöka ta fram en dammsugare. (Dessutom är varje steg i städandet förenat med suck, pust och stön från stackars barn som det är såååå synd om för att de måste städa och såååå synd om för att de inte får göra roligare saker och som dessutom tar varje möjligt och omöjligt chans att glömma bort städandet och börja göra annat.

Vi hann förstås inte klart förra helgen, men vi fick i alla fall utflyttat en hel del saker från matrummet och har nu matbordet i vardagsrummet, soffbordet och fåtöljen i allrummet/lekrummet däruppe och diverse andra saker utspridda i huset. (Att vi började med detta just förra helgen var för att vi då trots allt hade lite barnpassning delar av helgen och kunde få jobba på utan att motivera barn samtidigt.)

Idag har vi fortsatt städandet och plockandet (sånt tar ju som bekant aldrig slut). Samtidigt som jag städat, plockat och stöttat åttaåringen i hans städande av sitt rum, har mannen tvättat väggarna i farstun med målartvätt och spacklat en massa hål. Så imorgon ska farstun förhoppningsvis målas första varvet.