Tag Archives: hälsa

Brev till KP om kemikaliestinkande väska

Hej Kamratposten!

Min tioåring är prenumerant på er tidning sedan något år tillbaka, och både han och vi föräldrar tycker om tidningen.

I julas valde vi att köpa en tidsbegränsad gåvoprenumeration av Kamratposten till tioåringens kusin. Som värvningspresent eller vad man ska säga skulle vi som givare också få en orange väska. Vår tioåring tyckte väskan var väldigt snygg på bilden och tänkte ha den som skolväska.

Ett tag efter jul kom så den utlovade väskan. Och gud vad den stank! (Det är en plastväska och det var värsta sortens nyplastlukt.)

Vi hängde ut den på vädring ett antal dagar, och visst, lukten mildrades men försvann inte.

Eftersom jag har ett intresse för miljöfrågor, bland annat kemikalier, så vet jag att det här med att saker luktar starkt av plast eller kemikalier är ett varningstecken att ta på allvar: den sortens prylar innehåller ofta kemikalier som inte är nytiga. Väskan har därför ännu inte blivit använd (men den hänger i hallen, vilket säkert inte heller är jättebra).

Jag är nyfiken på hur ni resonerat när ni valt en sådan produkt att distribuera till er unga publik, som dessutom är långt känsligare för den sortens kemikaliepåverkan än vi vuxna?

Jag vet också att jag har rätt att få veta om produkten innehåller ämnen som är uppförda på den så kallade kandidatförteckningen (enligt EU:s kemikalielagstiftning REACH), och ni är skyldiga att svara mig inom 45 dagar. Det är visserligen ingen garanti för att slippa undan farliga kemikalier: det finns många farliga ämnen som inte är uppförda på kandidatlistan, och ämnen kan finnas på kandidatlistan och ändå vara tillåtna. Men jag ställer ändå frågan, eftersom ni är skyldiga att svara på den.

Eftersom jag tror gott om er så hoppas jag att ni är villiga att gå längre och ta reda på vad väskan innehåller helt och hållet. För jag vet att ni fortfarande har erbjudanden med samma väska…

Det är så fruktansvärt svårt att slänga

Vi rensar uthuset.

Så här: Jag har tagit ledigt den här veckan, barnen är utlånade till mormor och morfar, och veckans projekt är att få ordning på uthus, slänga skräp och annat sånt där som är omöjligt när barnen är hemma.

Så långt allt väl. Det är skönt att kunna tänka en tanke till slut och kunna hugga in på saker spontant och veta att man har möjlighet att få sluföra och så vidare.

Men ja, det är ruskigt tråkigt att städa och rensa. Det är många års upplagrad skit. För det var fruktansvärt länge sedan vi hade möjlighet att prioritera denna sorts genomrensning. Och då blir det efterhand lager på lager med saker man inte riktigt haft tid att ta ställning till eller ta hand om. Blandade skruvar ochs pikar och beslag från olika insatser, kvarglömda penslar och rollers bortom räddning, tapetlim från för elva år sedan, och så vidare.

Och så alla lådor med sparade saker.

Det blir tyvärr mycket som slängs. Och det gör ont.

Ja, det är ju förstås därför många av sakerna finns kvar. För att det gör ont att slänga. För att det finns djupt rotat att man inte ska slänga, utan spara, ifall det kan komma till nytta sedan. Eller ge bort. Eller sälja.

Fast både ge bort och sälja innebär ju arbetsinsatser. I många fall blir lösningen att lämna till loppiscontainerns på återvinningsstationen. Och det är väl gott nog så.

Men det som blir besvärligast är en massa gamla leksaker. Dels av barnens. Men dels av mina egna gamla. Gosedjur och dockor, alltså både från 1970- och 80-talen och från 2000-talet.

För som sagt var, det inlärda är att spara, för att det kan komma till nytta och glädje för eventuella barnbarn eller andra framåt i tiden. Eller ge bort eller skänka till loppis för att det ska komma andra barn till glädje nu.

Och så finns jnu samtidigt den där insikten: plasten i dockorna innehåller med stor sannolikhet ämnen som inte alls är lämpliga för någon att leka eller gosa med. Gosedjuren innehåller förmodligen gott om kemikalier de med.

Saker jag inte vill att vare sig mina barn eller andras barn ska utsättas för. Saker jag alltså inte vill skicka vidare till någon annan.

Och världen blir inte lyckligare av fler prylar. Det är ingen förlust för världen att jag slänger dessa prylar. Bara en lättnad. De gör större nytta som förbrända under kontrollerade former hos Sysav än bredvid ett uppväxande barn.

Och i vårt uthus tar de bara upp plats som gör att vi inte hittar de saker vi behöver och spär på den allmänna otillräckligheten.

Men fan vad det gör ont. Fan vad det är svårt att slänga.

Och jag sparar ändå några monchichi och gamla dockor i en låda. Inte för att leka med, men för att kanske kunna plocka fram och visa för framtidens barn, utan lov att leka med. Vill inte slänga hela min uppväxt.

Me inte heller lämna efter för mycket av min tids dåliga arv.

Undras vad man i framtiden kommer att tänka om oss

Häromdagen kom det rön om paracetamols påverkan på foster under graviditeten:

Barn till mödrar som tagit smärtläkemedlet paracetamol under graviditeten tycks drabbas oftare av adhd…

Det kändes ganska märkligt. För under båda mina graviditeter har jag fört många diskussioner med många andra gravida via nätet. Vi har varit många som oroat oss för olika mediciners påverkan på fostret, och det har varit ganska skuldbelagt att skaffa barn trots att man behöver ta medicin eller trots att man väljer att medicinera. Mitt sertralin har lett till många tankar.

Men just paracetamol/alvedon har betraktats som det mest säkra av allt. Det som mödravården alltid rekommenderat. Inte så att någon menat att man ska ta det i onödan eller så, men ändå… en markant skillnad.

I det perspektivet är det här… intressanta slutsatser.

Och i samma veva funderar jag kring andra tiders användande. Man hör ju ibland om att man i det forna Egypten använde smink som innehöll mycket bly. Och med vår kunskap idag känns det förstås vansinnigt att smeta ansiktet fullt med bly frivilligt.

Men de forntida egyptierna kan ju inte ha vetat vad vi vet idag om bly.

I dagens samhälle använder vi stora mängder och många sorters kemikalier som har läskiga effekter – cancerogena, hormonstörande, fertilitetspåverkande och så vidare. Än så länge förstår vi säkert inte den fulla vidden av detta.

Framtidens dom över vår kemikalieanvänding kommer förmodligen inte att bli mild.

Jag skulle köpa en sport-BH

Jag har behövt köpa en sport-BH ganska länge. Eller, jag har väl aldrig haft någon riktigt, men i flera år har jag känt ett behov men liksom inte kommit mig för. Jag är inte jätteförtjust i att prova kläder, speciellt inte tråkiga kläder, och ju fler lager man måste trassla av sig i provrummet desto bökigare.

Och så är det ju det där med träningskläder och kemikalier. Det har man ju läst och hört en massa om, att träningskläder proppas fulla med en massa otrevliga kemikalier, för att förhindra svett och dålig lukt och gud vet allt. Och sånt vill man ju inte ha. Men det står ju heller inte på kläderna vad de innehåller och inte innehåller. Så då blir det svårt. Och ja, det har definitivt bidragit mycket till att jag inte kommit mig för att ta tag i det här med sport-BH.

Men så blev det nu av. Jag drällde in på H&M och letade. (Jag började i ärlighetens namn på Lindex, men de hade total utförsäljning och där fanns inte mycket alls.) Hittade en sport-BH och provade, och den passade. Men det här att försöka bli klok på om den innehöll några otrevliga kemikalier det var som sagt var svårt. Av papperslapparna fick jag veta att den andas och att den torkar snabbt, men om detta beror på textilråvaran, strukturen, kemikalier eller något annat framgick inte alls.

Så jag gick och frågade. Trots den här irritationen över att egentligen inte riktigt minnas vad det är för kemikalier man brukar proppa i. Silver i någon form – joner? – minns jag. Men det är väl fler saker? Triclosan? Och samtidigt så ska man ju rimligen inte behöva kunna allt sånt för att ställa frågor i affären.

Det blev förstås som jag anade: hon hade ingen aning och tyckte väl egentligen inte alls att det var hennes sak att veta eller svara på. ”Men med tanke på hur kontrollerat allting är inom H&M så kan jag inte tänka mig att det skulle innehålla nåt farligt.”

Åhå? Med tanke på Greenpeace konstaterande i rapporten som kom häromdagen så borde väl alla veta att det inte är någon garanti?! ;-)

Jag påpekade att det jag syftade på var kemikalier som man AVSIKTLIGT stoppat dit, just för att det är träningskläder.

Hon upprepade att hon inte visste.

Då sa jag att okej, jag köper den (jag antar att generellt sett är nog en sport-BH köpt på H&M inte sämre än en köpt någon annanstans – kanske snarast bättre med tanke på det här och det här), men att jag vill utnyttja min rätt att få veta enligt REACH. Det vill säga att inom 45 dagar på veta om produkten innehåller något på kandidatlistan.

Hon hade aldrig tidigare fått frågan. Hon hade aldrig tidigare hört talas om REACH. Det var uppenbart att hon ifrågasatte att det alls kunde finnas någon sådan lagstiftning, tills jag råkade säga något om att hon tvivlade på mig som kund ;-) (Nej, det var inte ett avsiktligt ordval.)

Hon ville att jag skulle ringa huvudkontoret själv. Jag hävdade att jag har rätt att ställa frågan via affären, samt påpekade att om jag själv ringer så lär de ju sig inget nytt i affären. Men hon tyckte inte de behövde lära sig – det kan ju inte vi hålla på och lära oss vad allting innehåller, typ.

Jag vidhöll. Och till slut skrev hon upp mitt namn, telefonnummer och artikelnumret på en lapp. Vi får väl se om någon hör av sig…

Hantverkare som gör märkligheter igen

Elektrikern som skulle göra klart de sista badrumsrelaterade sakerna var slutligen här häromsistens, och vi har äntligen fått vettig belysning i matkällaren (några extra spots i taket som gör att det faktiskt går att se vad vi har därnere). Och nu när vi hunnit flytta in en hel del saker i vårt nya skafferi, så är det dags att flytta tillbaka saker i matkällaren.

Så för en liten stund sedan stod jag och tittade där nere, funderade på vad som behöver städas och fixas innan man kan börja flytta ner saker på riktigt. Första gången jag egentligen står någon längre stund och tittar mig omkring därnere med bra belysning.

Och då ser och inser jag, det jag inte såg när jag tittade ner på vad de gjort då i början av sommaren när vi följde renoveringen intensivt i varje steg men det inte fanns någon bra beslysning och jag alltså inte såg den sortens färgskiftningar:

De nya stolpar de satt för att hålla uppe taket (alltså golvet däruppe) är tryckimpregnerade.

Tryckimpregnerade.

Tryckimpregnerade, sånt där som man ska undvika av miljö- och hälsoskäl. I vår matkällare.

Ja, det är småfuktigt därnere. Men det finns faktiskt andra sätt att hantera det än att sätta tryckimpregnerat. De har, helt korrekt, satt asfaltspapp längst ner mot det gjutna golvet. Och man hade förstås kunnat bestryka träytan med något annat – till exempel linolja. Eller lärkträ. Eller värmebehandlat trä. Men tryckimpregnerat – inomhus?!?

Ja, jag är ledsen och upprörd, på ett ganska stillsamt sätt. Upprörd över det här att man ska behöva detaljbevaka och ifrågasätta vartenda steg när man betalar kompetent folk för att göra jobbet.Upprörd över att de inte frågar och diskuterar med kunden om grundläggande faktorer i byggandet.

Så här långt i efterhand kan man inte gärna komma och säga något. Och alldeles oavsett så innebär det en massa merjobb om man ska göra något åt det, och vi vill koma i ordning med det här nu. Så om jag vill göra något åt det så är det jag som är den krångliga, besvärliga, överkänsliga, fåniga.

Fast jag trivs liksom inte med tanken på att ha tryckimpregnerat i min matkällare. Jag vet liksom bara inte riktigt vad jag borde göra.

Dumma!

Läs även *mumlar nåt om hantverkare* om tidigare problem av likartat slag i badrumsbygget.

Vad har dina barn på sig på sommaren?

Så här års ser inte mina barn ut som andra. (Eller ja, det gör de kanske inte annars heller? Inte vet jag.) För mina barn går med långärmade kläder. Och ganska ofta i långbenat också – i princip aldrig kortare än till knät, i alla fall. Och för det mesta har de solhatt eller keps om de är ute under dagen.

Det är så jag lärt mig det ska vara. Man ska skydda sig mot alltför mycket solstrålning, så ska man vara ute mer än det minsta lilla så är det långärmat men svalt som är förstahandsvalet. Solskyddskräm är andrahandsvalet, och med tanke på hur svårt det är att veta vilka solskyddskrämer som egentligen är okej utifrån hälsa- och miljöaspekter så är det snarast sistahandsvalet.

Men de flesta andra ungar är klädda i kortärmat (eller till och med oärmat) och kortbenat på sommaren. Inte bara när de kommit upp i skolåldern och i alla fall börjar bli lite mindre känsliga, utan redan som rikigt små.

Och kanske är det inte så konstigt. För det är ju det som säljs. Sommarkläder till barn, det är linnen och kortärmat, shorts som inte är mycket mer än underbyxor och klänningar med smala band över axlarna, och så vidare. Ska man ha något annat så får man leta så här års. De långärmade saker som säljs är sällan gjorda för att vara svala utan är menade att användas när det är kallare, helt enkelt.

Eller så får man sy själv. Men det kan man ju knappast vänta sig att alla ska göra.

Så här års ser inte mina barn ut som andra. (Eller ja, det gör de kanske inte annars heller? Inte vet jag.) För mina barn går med långärmade kläder. Och ganska ofta i långbenat också – i princip aldrig kortare än till knät, i alla fall. Och för det mesta har de solhatt eller keps om de är ute under dagen.
Det är så jag lärt mig det ska vara. Man ska skydda sig mot alltför mycket solstrålning, så ska man vara ute mer än det minsta lilla så är det långärmat men svalt som är förstahandsvalet. Solskyddskräm är andrahandsvalet, och med tanke på hur svårt det är att veta vilka solskyddskrämer som egentligen är okej utifrån hälsa- och miljöaspekter så är det snarast sistahandsvalet.
Men de flesta andra ungar är klädda i kortärmat (eller till och med oärmat) och kortbenat på sommaren. Inte bara när de kommit upp i skolåldern och i alla fall börjar bli lite mindre känsliga, utan redan som rikigt små.
Och kanske är det inte så konstigt. För det är ju det som säljs. Sommarkläder till barn, det är linnen och kortärmat, shorts som inte är mycket mer än underbyxor och klänningar med smala band över axlarna, och så vidare. Ska man ha något annat så får man leta så här års. De långärmade saker som säljs är sällan gjorda för att vara svala utan är menade att användas när det är kallare, helt enkelt.
Eller så får man sy  själv. Men det kan man ju knappast vänta sig att alla ska göra.
Så här års ser inte mina barn ut som andra. (Eller ja, det gör de kanske inte annars heller? Inte vet jag.) För mina barn går med långärmade kläder. Och ganska ofta i långbenat också – i princip aldrig kortare än till knät, i alla fall. Och för det mesta har de solhatt eller keps om de är ute under dagen. 

Det är så jag lärt mig det ska vara. Man ska skydda sig mot alltför mycket solstrålning, så ska man vara ute mer än det minsta lilla så är det långärmat men svalt som är förstahandsvalet. Solskyddskräm är andrahandsvalet, och med tanke på hur svårt det är att veta vilka solskyddskrämer som egentligen är okej utifrån hälsa- och miljöaspekter så är det snarast sistahandsvalet.

Men de flesta andra ungar är klädda i kortärmat (eller till och med oärmat) och kortbenat på sommaren. Inte bara när de kommit upp i skolåldern och i alla fall börjar bli lite mindre känsliga, utan redan som rikigt små.

Och kanske är det inte så konstigt. För det är ju det som säljs. Sommarkläder till barn, det är linnen och kortärmat, shorts som inte är mycket mer än underbyxor och klänningar med smala band över axlarna, och så vidare. Ska man ha något annat så får man leta så här års. De långärmade saker som säljs är sällan gjorda för att vara svala utan är menade att användas när det är kallare, helt enkelt.

Eller så får man sy själv. Men det kan man ju knappast vänta sig att alla ska göra.

Att det ska vara så jävla svårt att göra rätt med sillen

Sill är bra mat. Fisk innehåller nyttigt fett, och sill hör generellt sett inte till den fisk som hotas av överfiske (läs bland annat i WWF:s fiskguide på sidan 42). Sill är dessutom gott, och ganska billigt. Bra mat, med andra ord. (Sill och strömming är samma art. Man brukar säga att om fisken fångats söder om Kalmarsund ska den kallas sill, men det verkar inte vara något att förlita sig på – båda benämningar används huller om buller oavsett fiskeplats.)

Dock bör barn samt gravida och ammande kvinnor och så vidare inte äta fet fisk från Östersjön mer än 2-3 gånger per år. För i Östersjön finns det mycket dioxin och PCB som ansamlas i fettet i fet fisk. Egentligen innehåller fet fisk från Östersjön för höga dioxinhalter för att få lov att säljas för människokonsumtion, men Sverige har fått dispens från detta under förutsättning att man informerar allmänheten ordentligt om att vissa grupper (ganska stora delar av befolkningen, tycker jag) bör äta detta max 2-3 gånger per år. (Dessutom är bestånden av strömming i Östersjön inte så stabila, så det finns fler skäl att låta bli att äta strömmingen därifrån – WWF:s fiskguide igen.)

Efter vad jag förstått på en del nyhetsrapportering så är det ganska stor del av Sveriges befolkning som inte alls har koll på det här med att man ska minimera sitt intag av fet fisk från Östersjön. Men låt oss för en stund anta att folk i allmänhet är som jag, som vet om detta och dessutom faktiskt försöker leva efter det. För det kan väl inte vara så svårt – eller? Det är ju ganska klara direktiv.

Ja, det kan det ju tyckas. Men så står man där i affären och försöker bli klok på det där som står på förpackningen med sill. ”Fångstområde 27 IIId.”

Va? Vad i hela fridens namn betyder det? Är det fisk jag bör låta bli eller inte? Jag låter bli att köpa fisken, och när jag kommer hem googlar jag. Det visar sig att fångstområde 27 är hela Europa, halva Atlanten, halva Grönland och upp till nordpolen.

Efter att ha klickat mig igenom ett antal andra kartor konstaterar jag till slut att IIId tydligen innebär Östersjön. Tydligen var det tur att jag inte köpte fisken.

Jaha. Nytt försök i annan affär. Hittar strömming/sill från Västkustfilé. Det låter ju betryggande – men det visar sig vara namnet på företaget och har alltså inget med fångsplats att göra.

Däremot finns en märkning som visar var fisken i paketet är fångad:

A = SILL fiskad i Nordostatlanten FAO 27 IIIa

B = SILL fiskad i Östersjön FAO 27 IIId 22-26

C = STRÖMMING fiskad i Östersjön FAO 27 IIId 27-32

Paketet jag håller i handen visar sig vara märkt med ett A (med en oförklarad * efter). Det känns alltså som att den bör vara okej? Och när jag kommer hem hittar jag den här kartan, som verkar bekräfta att detta är okej fisk. Så jag bestämmer mig för att detta ska vara okej fisk – men jag behåller ändå en osäkerhetskänsla i magen. På kartan finns dessutom förklaringar till de där andra siffrorna – 27 kan alltså betyda två olika saker… ;-)

Ärligt talat, ska det behöva vara så här jävla svårt? Ska man behöva memorera eller skriva upp sifferkombinationer och åka hem och kolla innan man kan köpa fisken? Hur många gör det, tror ni? Och är det rimligt att kräva det av folk?

Och då har jag alltså ändå bara varit inne på den fisk som faktiskt är förpackad. Alla de gånger man handlar till exempel en sillamacka med stekt sill nånstans längs kusten. Är det rimligt att jag ska behöva ställa mig och fråga mer exakt var fisken är fångad varenda gång? Eller ja, jag inser ju att jag måste det – men ärligt talat, inte ens jag tänker ju på det varje gång, så jag gissar på att den stora massan inte tänker tanken alls. Och om sillamackan säljs nånstans längs kusten i Sverige, så är det för den allra största delen av sträckan väldigt sannolikt att sillen/strömmingen är från ett område där dioxinhalten är för hög.

Om Sverige ska leva upp till informationskravet så måste det åtminstone vara möjligt att när man står i affären, eller på sillamarknaden eller restaurangen eller i silldisken, enkelt ska kunna få veta om fisken man funderar på att köpa hör till sådan som barn samt kvinnor i barnafödande ålder bara bör äta 2-3 gånger per år. Ett tydligt klistermärke som tydliggör om svaret är ja eller nej vore önskvärt. Kanske till och med ett kort där man kan sätta ett kryss varje gång man äter nåt sånt (och sedan förvara i plånboken) så att man kan hålla rätt på hur många av sina 2-3 gånger per år man förbrukat. Men ett minimum är att man inte ska behöva hålla rätt på sånt som om det är FAO 27 IIIa eller IIId som är okej.

Jag tycker det är ganska självklart att det måste finnas bra information om det här. Det räcker inte att informera om att man inte ska äta fisken mer än i undantagsfall (2-3 gånger per år är just undantagsfall), man måste också göra det möjligt att veta vilken fisk det är som ska väljas bort. Om man inte har ambitionen att göra det möjligt så anser jag att det är frågan om hyckleri och spel för gallerierna. Och jag är lite grann inne på att jag tror att det är det det är frågan om. Vem som är skyldig till teaterföreställningen tänker jag dock inte uttala mig om.

Svåra ämnen och socialt handikapp

Det är svårt det där med att ha andra människor i huset. Människor med andra värderingar och andra prioriteringar.

Ännu svårare blir det när de ska laga maten. I vårt kök.

Köttfärssås kommer som förslag. Tja, det går ju bra, snabbt och smidigt när det ska vara mat till många, varav en drös barn. Och jag har inte orkat tänka till idag. Jag kan plocka fram ett paket färs från frysen. (Ekologiskt naturbeteskött från Skåne.) – Men de kan åka och köpa färsk färs i affären, det går snabbare.  Ja, visst, det gör det ju. Så jag bearbetar det här med att det då blir ett oekologiskt kött, och känner mig hemsk över att det blir det trots att jag kunde propsat på det ekologiska. (Fast det kan jag inte. Jag kan inte konsten att tala om för andra vad de borde göra. Annat än om det är folk jag känner nära och väl. Väldigt nära och väl. Allra närmsta familjen.)

Köttfärsen kommer hem. Ica basic. Råvara från Danmark och Irland.

Och tomatkross på plåtkonservburk. Fastän jag sagt att det finns tomatkross hemma. (Ekologisk, i papptetra.) Själv köper jag numera bara plåtkonserv i nödfall, på grund av bisfenolen i liningen på plåtburkarna.

Jag tittar åt ett annat håll. Håller mig borta från matlagningen. Man får inte kommentera sådant, då blir det bara skit. (Säger erfarenheten och de normer jag fått med mig.) Jag pallar inte med sådant, mer än när det gått till någon sorts spets och jag blivit riktigt förbannad. Och det är jag inte nu. Inte alls. Jag bara har en annan åsikt, ju, andra prioriteringar, inte mer än så. Och jag kan inte bestämma över andra människors prioriteringar. Alla får ha sin åsikt och göra sina prioriteringar.

Så det lagas köttfärssås i mitt kök. Och färsen bryns och grytan rörs. Med gummislickepott. Som hela tiden står nere i grytan, längst ner där det värmer som mest från platta. Den svarta gummislickepotten, som jag i möjligaste mån udviker ändå. Eftersom svarta plast- och gummiredskap ofta innehåller ett giftigt färgämne. Och jag skulle aldrig komma på tanken att använda en sådan slickepott i varm matlagning. Inte plastredskap alls, faktiskt. Så det vrider sig liksom i orostarmen på mig.

Jag tänker att han väl inte hittat var andra redskap finns. Så jag drar ut och visar var träslevar och riktiga stekspadar och sånt finns. Men nejdå, han är så nöjd, det funkar så bra med den här.

Jaha.

Jag går och plockar med annat. Håller mig långt borta från köket. Jag pallar inte riktigt att hantera. Försöker tänka tankar om att en gång är ingen gång och att folk ju uppenbarligen lever även om de gör så här jämt ;-)

Men det är svårt sånt här. Jag vet inte hur man gör, hur man hanterar. Det stör mig att jag inte på ett enkelt sätt klarar av att säga vad jag tycker i mitt eget hem. Det ska jag ju kunna göra utan att det blir en stor grej av det.

Fast det är nog delvis det som är problemet. Jag har varit med om flera gånger när jag tycker jag sagt enkla okomplicerade saker hemma eller i sammanhang där jag känt mig som hemma. Och det har tagit hus i helvete. Sånt sätter sig.

Och så vet jag inte heller vad jag ska anta om folks kunskapsnivå. Eller, jag utgår ju från att folk inte är dumma i huvet – och alltså bör folk generellt känna till till exempel problem relaterade till plast och kemikalier (det står ju om det i tidningar  och pratas om på tvnyheter etc då och då, det är inte raketvetenskap). Så om folk ändå gör de val de gör, ja, då är det svårt.

Man får inte kritisera folk.

Och man får inte skrämma folk. Vilket ju är vad jag gör om jag bara rakt av antar att de handlar av okunskap. Om jag ställer mig och säger ”det där kan vara lite dumt, för när plasten blir varm ökar risken att farliga kemikalier frigörs”, då är det ju jag som skrämmer upp. Och vad ska de göra med sin nyvunna kunskap? Slänga maten? Allting blir ju mitt fel. Oavsett hur de reagerar.

Så jag gör mitt bästa för att sticka huvudet i sanden. Håller mig borta.

För hur jag än ska framföra det, så måste jag liksom spela någon sorts teater. Ta på mig en roll. Att bara spontant säga vad jag tycker och tänker, utan omsvep och analys och konsekvenstänkande, det är inte accepterat, det får man inte göra – det blev förbjudet nånstans när jag passerade femårsåldern. Som vuxen ska man ha vett att tänka efter. Ta in alla aspekter och konsekvenser. Och jag är inte den som tänker för lite – utan för mycket.

Och jag klarar ju inte ens av att säga sånt här till barn, trots att det är mycket mer socialt accepterat att ”säga till” barn än vuxna. Jag klarade ju inte av popcornspåseproblemet… Hur sjutton gör man då för att prata med vuxna om det?

Alltså, det här är ett allvarligt problem i mitt liv. Ett socialt handikapp. Ett socialt arv från diverse håll. Jag känner att jag faktiskt inte riktigt vet hur det är jag borde göra, ens… Kan någon komma med lite goda råd? För så här kan vi ju faktiskt inte ha det.

Och nej, det är inte det att jag inte kan prata om jobbiga saker alls. Jag kan berätta om någon frågar. Och jag kan berätta om det liksom är på neutral mark, alltså när det liksom kommer rakt ut från ingenstans. Som föredrag, eller i en allmänt hållen diskussion. Det är liksom inte så att jag är rädd att prata om problemen, så där i allmänhet.

Problemen uppstår när det kan uppfattas som kritik, riktad mot någon specifik – mot någon av dem som är närvarande.

Och så har vi liksom den där märkliga biten med att jag liksom själv tar på mig alla saker som kan gå fel i en sådan här situation. Att om något blir snett eller knasigt eller någon blir ledsen eller stött eller orolig eller vad det nu än kan vara – så är det mitt fel. Det är jag som är fel, gör fel. Min skuld. För det har jag ju också lärt mig.

Det är trots allt enklast att hålla käft.

Ja, det här är ett rörigt inlägg. De är ganska ovanliga nuförtiden – men det finns mycket mer av dem bland äldre inlägg. Om jag inte ens kan skriva röriga inlägg i min egen blogg nu när ni är många fler som läser den, så är det ju liksom ingen vits.

På kryss genom Skåne efter ekogubbar

Vi vill ju gärna köpa ekologiskt när det går. Och när man läser sånt här så känns det inte längre så väldigt lockande att äta ”vanliga jordgubbar” – det känns tvärtom som att det är värt ganska mycket att få fatt i ekologiska. Men ekologiska jordgubbar är det ont om. Till midsommar lyckades vi få tag i ett par liter från Gotland, för dryga 60 kronor litern.

Till självplock finns det på lite närmre håll: mitt i Skåne, på Vidablick. Och ja, det känns faktiskt värt bilresan dit. Både för att slippa äta gifterna och för att gynna dem som odlar på detta enda vettiga sätt. För när ska man äta jordgubbar om inte på sommaren – och hur ska man hämta livskraft om man inte ens får äta lite jordgubbar på sommaren?

Men Skånes stora vägar är inte byggda för att man ska förflytta sig i nord-sydlig riktning i mittersta Skåne. Att ta de stora vägarna skulle innebära omvägar. Kanske skulle det gå snabbare, men det skulle inte bli närmre, och det skulle bli mycket tråkigare. Så idag har vi kryssat oss fram på Skånes småvägar efter Blåa kartan, genom Vomb och Harlösa, utanför Löberöd och genom Högseröd. Sett konstiga och vackra kyrkor, slingriga vägar och ironiskt sagt ”Ja, Skåne är platt” (för det är det ju inte, och om det inte räckte med att bli påmind om det varje dag så blir man påmind om det en dag som denna). Njutit av vackra sommar-Skåne. Och så anlänt till Vidablick och plockat 12 liter jordgubbar.

Nu står det två grytor med jordgubbar varvat med socker i kylen för kokning av sylt imorgon. I frysen finns rårörd sylt och sorbet (den senare tack vare nioåringen). Vi har frossat i jordgubbar ikväll, och det står ett par liter orensade kvar i kylen.

Hur lång är evigheten?

Vi har flytt fältet, jag och lilleman. För det plockas bort eternittak hemma.

Vi har (eller hade, ska jag nog säga sedan några timmar tillbaka) eternittak (fyrkantiga plattor) på så gott som alla tak hemma: boningshuset, uthuset, brädgaraget och sunkuthuset/gamla bykhuset. Bara pelletsgaraget har annat tak (nån sorts korrugerad plåt).

En gång i tiden – i alla fall så sent som mitten av femtiotalet, enligt flygbilder – var det plåttak på alltihopa. På sjuttiotalet hade man bytt till eternit. Exakt när bytet skedde vet vi inte.

Eternit heter så för att det ska hålla för evigt, typ. Så hur lång är då evigheten, kan man fråga sig. Tja, fyrtio år, ungefär?

Eternit är tåligt och bra. Och vackert, när det ligger där det ligger och fungerar som det ska. Jag är uppvuxen i hus med eternittak, och jag bor i hus med eternittak. På skånsk landsbygd är eternittak att betrakta som kulturhistoriskt bevaransvärt eller nåt sånt. Och det åldras vackert.

Eternittaken på boningshuset och uthuset är det inga problem med. De taken har tillräcklig lutning, typ runt 45 grader.

Men sunkuthuset och brädgaraget har mycket lägre lutning. Där har fukten blivit stående, det har börjat växa mossa som håller kvar fukten, och så har det blivit en sådan där ”rund cirkel” (ja, jag vet att det heter ond cirkel, men det är inte så vi säger i min familj). Så undertaken har fått angrepp av en massa olika slag. (”Plocka ner taket, och så bränner ni det. Ta inte in det någon annanstans – BRÄNN!” sa besiktningsmannen om sunkuthuset då för drygt tio år sedan, innan vi köpte huset.) Brädgaraget har börjat läcka, vilket ju inte är så bra för ett brädgarage…

Alltså, dags att plocka bort, byta till nåt bättre, på de låglutande taken. Dags för länge sedan. En av de där jobbiga, otacksamma sakerna som faktiskt måste göras, innan det blir riktigt dåligt.

Eternit innehåller asbest.

Eternit som ligger stilla och ingen rör är ofarligt.

Eternit som man rör i på sätt som får fibrer att frigöras kan ge olika sorters väldigt otrevlig cancer.

Skadar man inte eternitplattorna så ska inga fibrer frigöras. Saneringsföretagen tycker att det vore orimligt att de ska tjäna pengar på att plocka ner våra tak – för det ska inte vara någon fara. Att plocka ner takpannor, som bara ska plockas ner hela som de är, ska inte innebära någon fara alls. Bör inte frigöra någon asbest.

Min man är typen som inte oroar sig för sånt.

Jag är typen som får ångest av sånt.

Därför är kompromissen denna: Han plockar ner eternitplattorna, med hjälp av våra fäder. Jag flyr fältet med barnen. För det är bättre för både mig och alla andra om jag inte är där och får ångest när eterniten plockas ner. Och jag tycker det är onödigt att barnen, som har hela livet framför sig, ska utsättas för det där. Hur ofarligt det nu än ska vara.

Fast så kom det en övernattning på fritids emellan för nioåringen. Sådant kan man inte hindra en nioåring att delta i om man inte har väldigt goda skäl. Och om nu övernattningen innebär att nioåringen ändå inte alls är hemma under de dagar som eternitnedplockandet pågår utan befinner sig flera kilometer bort, så… ja, då får han väl vara där istället då :-)

Så det är alltså jag och fyraåringen som ”flytt” till mitt föräldrahem. Jag distansarbetar idag och imorgon. Han leker med leksakerna från min och brorsans uppväxt (och har tråkigt stundtals). Men vi håller oss borta och jag känner att jag inte behöver oroa mig – att jag gjort vad jag rimligen kan.

Nu är tydligen eterniten nedplockad. Imorgon körs andra lasset till återvinningscentralen, väl inpackad i plast.

Fyrtio år lång var alltså den evigheten.

Den riktiga evigheten är längre. Fast det verkar många ha svårt att greppa. Som när det kommer till klimatet. När klimatet ändras så är det ”för evigt”, åtminstone för alla relevanta värden på evighet ur mänsklighetens perspektiv. Det är inte som med andra jobbiga saker, som krig och ”vanliga” ekonomiska kriser, eller influensor och andra sjukdomar, som är jobbiga ett tag, men sedan tar slut, går över, och saker återgår till någon sorts normalläge. När klimatet är ändrat så är det ändrat. Det fortsätter att ändras, men det blir inte som innan igen. Nånsin.

Evigheten är lång.

It’s only forever

Not long at all

(David Bowie – Underground. Ur Labyrinth.)