Tag Archives: kärlek

Salta pepparkakor

Idag var det dags att baka pepparkakor. (Egentligen skulle vi gjort det igår, men annat kom emellan.) Så jag lyckades lyfta mig över den lamslående ångest jag vaknade med i morse.

Och medan jag plockade och diskade och torkade i köket för att frigöra ytor för pepparkaksbak sjöng Laleh på radion

I will tell your story if you die
I will tell your story and keep you alive the best I can
I will tell them to the children

Det vilar så fruktansvärt tungt det där ansvaret. Jag orkar inte bära det. Det är tungt nog att orka leva vidare, vara ensam förälder, få oss alla tre att fortsätta framåt. Att ingen av oss ska gå under av det där hålet efter den saknade.

Att då samtidigt försöka hålla liv i och prata om… Alltså, det låter så fint och så enkelt och så självklart. Det är det inte. Det är det verkligen inte.

Så tårarna flödade redan innan jag började baka pepparkakor.

Och sedan valde jag pepparkaksformar med älsklingen i tankarna.

För din vana att gå barfota hela sommarhalvåret.

För katterna. Alltid katterna. Och för att jag nästan aldrig kallade dig vid namn utan ropade ”Mjau!” rätt genom hus och trädgård.

För ditt hjärta, troligen det största jag träffat på. Fortfarande förbluffad över att det valde mig av alla.

För tramsputten, fjantproppen, spexdirecteuren. Ändå aldrig helt oseriös.

För luftslotten och fantasin som du hjälpte mig hålla liv i när min rationella sida försökte rationalisera bort dem.

För fjärilarna vi försökte fånga. Och sjöng om. Och tackade.

För dina händer som jag aldrig mer kommer att känna.

För det stora hålet du lämnat efter dig.

För ”lägerfångelooken” du hade på slutet, när du magrat bort för att du inte kunde äta. Men ändå var du. Bonustiden. Till slutet.

För alla som älskade dig och älskar dig. ”Otaliga vänner”, skrev vi i dödsannonsen.

Jag bakade sex plåtar pepparkakor. Barnen tillsammans en plåt.

Ja, och sedan pepparkakshus då. Eller pepparkaksbygge. Åttaåringen har fixat delar till ett minihus (på frihand). Jag har fixat bitar till ett större bygge (också på frihand om man bortser från linjalen). Tolvåringens bistånd har bestått i kommentarer av typen ”Vilka fina rektanglar du gjort, mamma!”. Ihopbyggande får dock anstå tills imorgon. Jag är för trött nu.

För övrigt ska man vara två vuxna när man bakar pepparkakor. Det ska finnas en som kan ägna sig åt ugnsskyfflande och plåtrengöring…

Söt, fast kanske inte som choklad

Sommaren 1999. Efter att jag träffat dig. Mejlväxling med dig. Vändande ut och in på själen. Äntligen någon som både lyssnade och förstod. En vän, en människa.

I början var jag inte säker på om jag faktiskt var kär också. Det var liksom inte centralt. Inte där fokus låg. Inte det som var viktigt.

Att erkänna, ens för sig själv, att man faktiskt är lite kär, lite förälskad, i någon kan vara ganska svårt.

Men han var allt ganska söt, den där pojken jag träffat på.

Och den här låten, som klistrade sig som ett tuggummi från radion den sommaren, klistrade också som ett extra soundtrack i den något ”banalare” delen av min hjärna:

 

Till äktenskapets försvar

Jag ville egentligen aldrig gifta mig. Och det fanns många skäl till det.

Det tyngsta skälet var nog att jag tyckte det var ett märkligt sätt att manifestera kärleken. Detta att lova varandra något för evig framtid, från en viss tidpunkt. För mig är det en omöjlighet att lova att älska någon alltid – jag kan bara svara för vad jag känner just nu, och det finns alltid en möjlighet eller risk att det kommer att ändras.

I grunden så handlar det på något vis om att valet att leva ihop är ett val man gör hela tiden. Jag vill inte stanna i ett förhållande för att jag liksom ”lovat” att jag ska göra det, utan för att jag fortfarande aktivt vill det, hela tiden. Förstår du hur jag menar? Jag är lite rädd att jag genom att gifta mig ska känna att nu har jag sagt att jag ska leva med honom, och då känna krav på att leva upp till det, och då kan känslan av det kravet bli skälet till att jag stannar. Vilket skulle kunna leda till att jag känner ett krav (från mig själv) som gör att jag tappar bort vad jag verkligen känner. Alltså att ”kravet”, även från mig själv, i sig kan döda känslorna.

(Gammalt inlägg.)

Ett antal bröllop jag varit på var en annan orsak. Bröllop är förknippade med så många märkliga traditioner. Väldigt många av traditionerna går inte alls ut på att göra det trevligt för brudparet utan att på olika sätt driva med dem och göra dem till åtlöje. Varför ställa till med en stor fest för att fira ett viktigt ställningstagande, om risken är stor att utsättas för en massa otrevligheter? Nej tack.

Och när man tänker på bröllop och giftermål så är det förstås ofta kyrkbröllop man tänker på. Men varför blanda in präst och en gud som man inte ens tror på i det här?

Ja, och så har vi syntharna ;-) För jag tyckte ju att om vi av någon anledning skulle dela på oss, så behövde jag inte gärna ha dina synthar. Eller dina saker, liksom. Jag tyckte att mitt är mitt och ditt är ditt, och så är det bra med det. Inte för att prylar och pengar är viktigt – utan just för att det inte är det.

Men i slutändan gifte vi oss ändå. Av rent juridiska skäl. Har man barn ihop och bara är sambos så bör man se till att skriva diverse papper – jag har inte ens koll på vilka – och eftersom vi aldrig kom till skott att få det där gjort så valde vi till slut att ändå gifta oss. För att det var enklast.

Nu i efterhand är jag väldigt glad att vi gjorde det. Nu, när du är död, har jag insett att det underlättar en massa. Och när någon man älskar är död är man tacksam över att kunna minimera mängden trassel och byråkrati – det är fullt tillräckligt med sånt ändå. Och samhället är liksom trots allt fortfarande byggt för att skyddsnäten ska funka smidigast om man är gifta.

Jag, som aldrig varit intresserad av det här med att gifta sig, skulle vilja flytta fokus för äktenskapet. För i vårt land ser vi äktenskap och giftermål mest av allt som ett sätt att manifestera kärleken, gärna på ett vackert och överdådigt sätt. Fest och romantik. Men jag tycker vi borde bli bättre på att se äktenskap just som en juridisk överenskommelse.

Det låter förstås gammeldags och som något hämtat från en omodern hederskultur. Men det är inte så jag menar. Vi ska självklart välja vem vi lever vårt liv med utifrån kärlek och känslor och välmående, inte utifrån strategiska affärsöverväganden.

Men att gifta sig handlar inte om att visa sin kärlek och ta ställning till att leva tillsammans. Det är ett konstant ställningstagande man gör från dag till dag. Att gifta sig är däremot just frågan om ett juridiskt avtal: Detta är den person jag har ett ekonomiskt och juridiskt liv tillsammans med. Detta är den person som får ta över det fulla ansvaret – med för- och nackdelar – för mina barn, mina pengar och alla mina jordiska tillhörigheter när/om jag dör.

Det är en praktisk fråga. En fråga om att tydliggöra för samhället att det är den här personen som ska dra nytta av skyddsnät och som ska ta de beslut vi annars tog gemensamt. Ett sätt att underlätta byråkratin för den stackars överlevande partnern.

Ruskigt oromantiskt. Fast ändå kopplat till kärleken, faktiskt – till att älska en människa så mycket att man bryr sig om hur den ska ha det om man själv inte längre finns.

Men i huvudsak tycker jag kärleken ska manifesteras på andra sätt än genom giftermål.

Tryggheten har ersatts av skylten ”Death was here”

Jag har placerat min trygghet i dig. I ditt leende, ditt skratt, ditt trams, dina resonemang, dina kramar, din röst, dina händer. I din närhet och din existens har jag bottnat min trygghet. I tanken på dig och din existens kan jag hämta kraft och tröst.

Nu finns du inte. Och varje gång mitt huvud och min mage letar trygghet så landar jag vid den stora stora skylten som liksom hänger rakt över hela dig. ”HAN FINNS INTE.” Varje försök att bottna, känna tröst, hitta kraft, landar i en påminnelse om alltings jävlighet. Allt som ska ge stöd raserar istället. Alla tröstande tankar möts av DÖDEN. ”Death was here”, står det med stora graffitibokstäver.

Alternativet är förstås att inte alls leta tryggheten. Att vackla runt och hela tiden aktivt undvika tankar som ger tröst och stöd. Det är också ett vanskligt företag. Håller man på så någon längre tid blir man en skör porslinsfigur på slak lina.

Det är varning för ras
Gå så försiktigt du kan
Dina ögon kan krossa min värld
som stenar mot glas
Varning för ras

(LW)

Och är det någon gång i livet man behöver trygghet och stöd och allt sånt där, så är det väl… nu?

Jag har placerat min trygghet i dig. Det innebär att allt det som ger mig glädje också ger mig djup sorg, att allt det som ger mig styrka och kraft också svag och kraftlös.

Och ja, jag vet att jag har egen styrka och kraft också, egen förmåga, egen kapacitet och så där. Ja. Jag vet vad jag kan. Men det är inte det det här handlar om. Det är inte frågan om huruvida jag är ett våp som inte kan själv eller en självständig självgående kapabel kvinna. Inte alls. Det här är något helt annat.

Det lågfrekventa som var bra men blev dåligt när tiden blev för kort

Kärleken är en märklig sak. I början den himlastormande förälskelsen, när man liksom på sätt och vis går omkring och är drogad av den andra personens existens. Och sedan går det över i något annat. Något vardagligare, stabilare, mindre himlastormande men samtidigt djupare.

Samhället omkring oss är bra på att få oss att ifrågasätta. När det där himlastormande svalnat en aning, är det då verkligen tillräckligt mycket, det där vi känner? Och jag som är bra på att suga åt mig av allt man kan ifrågasätta kring sig själv, jag sög förstås åt mig av det där också. Ifrågasatte mig själv och det vi hade: Känner jag tillräckligt?

Du var bättre på det där. Bättre på att inse att man inte är himlastormande kär hela tiden – men att det faktiskt ändå kommer och går, även efter den där första perioden. Bättre på att förstå att periodvis har man så fullt upp med tillvaron i övrigt – småbarnstid och vardagliga bekymmer, stora och små – för att ens ha plats för några större känslor av typen kärlek.

Fast med tiden lärde jag mig också. Lärde mig mer om hur jag själv funkade, och om hur kärleken funkade. Insåg att det där med att dela tillvaron med någon – med dig – så där i vardagen, utan att det var himlastormande särskilt stor del av tiden, var just det som egentligen passade mig bäst, var det jag mådde bäst av. Leva delvis parallella liv, som nystade in sig i varandra på en massa sätt, men utan att för den skull hela tiden vara gemensamma i allt allt allt. Jag mådde bra så.

Alla gånger under det här sista året som du suttit och spelat kort – med dina föräldrar, med mina föräldrar, med barnen och andra. Jag spelar inte kort, gillar det inte. Men jag gillade att ni gjorde det. Du hade kul och var som vanligt. Jag gjorde annat. Vi fanns härhemma i vår gemenskap.

Det lågintensiva. Det gemensamma och det parallella. Det där som gör att man mår bra i längden. Umgås och göra saker tillsammans när man vill det. Bara finnas i varandras närhet, i samma tillvaro, när det passar bäst. Och ha sina egna världar på vissa områden. Så trivdes jag. Och du. Och på det sättet skulle vi ha kunnat må bra tillsammans hela livet.

Och så kommer då den jävla cancern och den jävla döden indansande och sabbar allting. Kortar ner tiden till ett inget. Ändrar alla förutsättningar totalt. Får mig att bli arg på mig själv för att jag inte umgicks intensivare med dig, inte fick ut mer av de år vi fick tillsammans.

Jävla skitdöd. Jävla skitcancer.

Jävla skit-Sanne. Inte jävla skit-Sanne.

Förvirrad

Nånstans är det lite knepigt att fatta… Folk verkar tycka att det vi hade var något alldeles extra. Och alltså, visst, från min synpunkt var det det: du var alldeles rätt för mig, och du var den jag ville ha, och jag har aldrig hittat någon motsvarande. Men det är ju inte samma sak som att det är något extremt att hitta någon man tycker så mycket om och passar så bra med. Jag utgår liksom från att de allra flesta som väljer att dela livet med någon är så säker. Eller snarast långt säkrare – för jag menar, jag har ju ändå tvivlat många gånger (för sån är jag, ju). De flesta andra människor är ju både himlastormande förälskade och friar och gifter sig hejdundrande och så vidare… Det jag menar är att jag utgår liksom från att de allra flesta som flyttar ihop och skaffar barn och bygger ihop sina liv är minst lika välpassande och älskar varandra lika mycket som vi. Är det inte så?

/Svar till *förvirrad*

Den fula kärleken

När vår äldsta, numera tolvåringen, var liten, så hängde jag en hel del på ett gravid- och föräldraforum på nätet. En dag ställde någon frågan om vi älskade vår partner eller våra barn mest.

För mig var svaret självklart: jag älskade älsklingen mest. Visserligen älskade jag mitt barn också, men inte alls lika mycket och lika djupt och innerligt. Dels för att kärlek för mig är något som växer fram allteftersom jag lär känna en person – inte något omedelbart som uppstår i samma ögonblick jag pressat ut en unge – och dels för att min älskling verkligen var något alldeles speciellt. Som det här. Eller det här. Och en massa andra saker och tillfällen.

Men jag lärde mig där och då att det är ungefär det fulaste man kan säga som mamma, det där att man inte älskar sina barn över allt annat.

Fast jag skulle hävda att det fortfarande gäller. Att den kärleken jag känner för min älskling – min nu döda älskling – är starkare än kärleken till barnen. Och då känner jag ändå barnen väl nu, och älskar dem massor. Men det kommer ändå inte i närheten av det jag kände, och fortfarande känner, för älsklingen.Och känslor är liksom inget man kan bestämma över. Då vore de ju inte känslor.

4 maj 2016

Hej älskling!

Det är lite ovant att inte ha dig här. Eller väldigt ovant.

Igår var det jobbigt. Jag var jättetrött för jag hade knappt sovit den natten. Och jag kände mig allmänt förvirrad, för jag kunde liksom nästan bara minnas dig som den döende eller döde där i sjukhussängen. Utom i korta mentala glimtar, bara i ögonblick när jag inte aktivt tänkte på dig utan liksom mer bara var van vid att du borde finnas där. Och jag var väldigt ledsen. Och rörig i huvudet, sa jag det?

Fast samtidigt grät jag massor med glädjetårar. Över alla fantastiska människor. Jag bad folk på facebook – i lördags – att skriva om sina minnen och bilder och tankar om dig. Och facebook liksom bara exploderade! Du har så ofantligt många vänner, och de skriver så mycket fint om dig. Jag blir varm i hjärtat av deras berättelser, även om det gör ont i hjärtat också. Du skulle nog tramsa bort en del av det de skriver, för att det skulle kännas lite märkligt med denna överdos av fantastiskhet ;-)

Och alla människor som erbjuder sig att hjälpa till. Med precis allt mellan himmel och jord. En person har startat en insamling till Cancerfonden i ditt namn, och det dräller in massor med pengar <3 Mina träningskvällar kommer att lösas med filmkväll hos kompis för minstingen. Och så vidare. Du verkar ha varit så avgörande för så många människor, och nu står hela världen beredd att hjälpa oss i gengäld.

Och precis hur många människor som helst gick barfota igår! För att hedra dig. Det är väldigt coolt <3

Idag känns livet lättare än igår. Vi har varit iväg och träffat begravningsbyrån och bestämt när du ska begravas. Och jag tror vi ska få ihop en begravning som du skulle ha gillat, på alla möjliga sätt.

Det där är en av de saker som riktigt irriterar mig. Att du inte kan vara med och se det och mysa och fnissa och glädjas. Att jag liksom inte kan få facit på om jag tänkte rätt. Eller att jag aldrig kan få svar av dig hur det verkligen var den sista tiden. För du var så orolig över att ha väldigt ont på slutet. Jag tror inte du hade det, jag tror de skötte smärtlindringen bra. Men det är väl på tiden att jag lär mig lita på mig själv, antar jag? Och du och dina upplevelser hör numera till det där som förblir obesvarat…

Du oroade dig en massa den sista tiden över att du höll på att bli ”en gammal surgubbe” också. För att du ibland beklagade dig över att du hade ont, och över att det var jobbigt att du inte kunde göra saker och behövde ha hjälp med nästan allt. Fast du var ingen surgubbe. Du klagade långt mindre än vad du nog egentligen borde.

På det hela taget var du en jävla optimist. Inte en optimist på det där sättet att man bestämmer sig för att vara positiv till allt, utan mer av födsel och ohejdad vana. Det balanserades väl ganska bra ihop med mig och min pessimism :P Men lite problematiskt är det väl att många av dina vänner inte alls fattade att du skulle dö, eller att det faktiskt började bli kritiskt, förrän det liksom var typ slut. Jag tror till och med att du lyckades lura mig lite grann, eller i alla fall hålla mig ifrån att förstå hur dåligt du mådde. Just för att du inte ville bli någon surgubbe.

Kanske kunde vi ha hunnit få klart skivan till dig om jag hade fattat. Eller också inte. Oavsett är det förstås inte ditt fel. Inte mitt heller, och inte någon annans. Mer än cancern. Ingen kunde ju faktiskt veta i förväg. Det är ju så. Fortfarande när jag gick och la mig, mindre än en timme innan du dog, så tänkte jag att det här ju skulle kunna fortsätta i en vecka eller ännu mer – och hur jobbigt det skulle bli för oss alla. Men man vet ju faktiskt aldrig i förväg.

Men som sagt var, idag har det på det hela taget varit en bra dag. Vi har suttit och ätit och pratat. Dina föräldrar och mina föräldrar. Stundtals även barnen (fast de sitter mycket vid Minecraft, och jag låter dem göra det, för att skingra tankarna). Och vi planerar för saker i trädgården. Och på facebook fixas planer för saker vi ska göra i framtiden. Det är liksom en massa fina och trevliga saker på gång. Det är förstås väldigt surt att du inte kan vara med :-(

Och jag har fått hjälp att fixa det där klippet från Robin of Sherwood.

Det som oroar mig just nu är att jag ska glömma dig. Att jag för snabbt ska vänja mig vid att du inte finns här. Att minnena av dig, här omkring mig i vardagen, ska blekna för snabbt. Du som sitter i soffan. Du som berättar något. Du som tramsar och skrattar. Du känns liksom redan så mycket längre bort.

Fast det är kanske lite som när jag var rädd att inte känna igen dig när jag kom upp till Linköping efter att du både färgat håret och blivit klippt?

Och jag fascinerades verkligen i måndags, när jag stod och klappade dig och du egentligen inte längre kunde kommunicera ens med ögonen, för det dök liksom upp minnesglimtar av dig från långt långt tillbaka, små ögonblick som jag trodde jag hade glömt.

Men du vet hur jag är. Jag oroar mig. Över allting. Alldeles för mycket. Jag oroar mig både över att det här ska gå för lätt och vara för jobbigt :-)

Nå. Jag ville mest skriva lite om läget. Du kan ju inte läsa det här – det här är ju liksom långt värre än när jag lät bli att ringa dig på ditt mobilnummer för att det var så dyrt och jag hade så lite pengar, då för sexton år sedan – men de andra som finns kvar hur runtom läser visst det jag skriver här, och det kan det ju också finnas en poäng med, eller hur?

Jag älskar dig. Och vi fixar det här. Det ordnar sig.

Den största fienden

Vi hämtar alla kraft från olika saker. Ibland kan det vara svårt nog att stå för vad man hämtar kraft från, speciellt om man känner att det kanske av vissa betraktas som romantiskt dravel.

Det här är en scen som gjort starkt intryck på mig redan sedan jag återupptäckte Robin of Sherwood i början av förra året. När sedan älsklingens cancerbesked kom för ett knappt år sedan blev känslan i scenen ännu starkare, och jag har återvänt till den inombords många gånger.

Länge har jag velat lägga ut scenen på youtube. Fast jag vet att det är förbjudet – så jag har låtit bli. Men idag känner jag att det inte längre är skäl att låta bli. Så jag har försökt. Men youtube vill inte klippa ner till bara den scenen, för då blir det upphovsrättsbrott. Eller ja, det blir det ju ändå, men så länge jag inte klipper så får jag ändå youtube att visa.

Och jag har inget program jag kan klippa med på datorn. Och ingen här hemma att fråga om hjälp. Och jag är skittrött. Och jag vill verkligen lägga ut den här scenen, för den betyder så mycket.

Jag lyckas inte få inbäddningskoden att få det att hoppa direkt till det ställe ni ska, så ni får själva spola fram till 3:35. Det är uppenbarligen så bra jag lyckas just nu.

EDIT: Nu har jag fått hjälp, så nu finns det ett fungerande klipp!

Strax efter halv tolv den 2 maj 2016

Slut.

Döden.

Änka.

 

Jag la mig och försökte sova någon gång vid elva. Hade svårt att somna, för jag låg och lyssnade till hans rofyllda jämna andetag, sådär lagom kraftfulla som någon som sover gott i samma rum när man själv inte kan sova. Vred på mig i omgångar, kom inte till ro.

Sedan är jag osäker på om jag hade slumrat till lätt eller inte, när jag hörde att han rosslade eller hostade till. Bara ytterst lite. Och insåg att det var väldigt tyst i övrigt. Bara ytterst svaga andetag när jag skyndat fram till honom. En liten hostrosling till. Ytterst lätta rörelser kring halsen. Och så tystnad. Och när peronalen som jag genast tillkallat med larmet kom så bekräftade de.

Min älskade har verkligen somnat än. Och är död. Och jag är änka. Och jag känner på något vis ett behov av att omfamna ordet, för jag känner nu att ordet finns för att det behövs.

Och jag försöker hänga fast vid att för hans skull är jag väldigt glad att han fick vara sig själv fullt ut så nära in på slutet.

Och när jag sitter här, i sängen på rummet på palliativa, och han ligger i sin säng en bit bort, så väntar jag mig fortfarande att han ska sätta sig upp yrvaken och undra vad som pågår.