Tag Archives: klimatriksdag

Äntligen på väg hemåt

Nu sitter jag på tåget. ”På skrammeltåget”, samma gamla InterCity-tåg som jag åkt så många gånger från Linköping, med nästan exakt samma avgångstid. (Skrammeltåg handlar om att det inte är de ”lyxigare” snabbtågen. Idag har jag å andra sidan hamnat på förstaklassplats utan att betala för det.)

Så: var det då dumt att jag åkte till Klimatriksdagen, givet att det blev som det blev, med förkylning och allt?

Mnjä. Inte så väldigt.

  • Hade det inte varit för klimatriksdagen så hade jag kanske inte kommit iväg till min kusins student. Och det hade faktiskt varit synd. För det var väldigt trevligt – även om det förstås hade varit ännu trevligare om jag inte varit förkyld.
  • Trots att fredageftermiddagen i Norrköping var plågsam rent fysiskt (och mentalt), så hann jag ändå uppleva lite av stämningen. Jag hann få bekräftat att jag skulle ha uppskattat det om jag hade varit i form. Det är faktiskt en skön insikt.
  • Visst hade det varit skönt att vara hemma hos familjen. Men samtidigt har jag under lördagen haft det så bra man kan när man är störtförkyld. Igår var jag själv hela dagen. Jag har inte haft några krav på mig på hela helgen (ja, sedan jag ”landade” där i fredags), utan kunnat bara vara sjuk. Det hade inte varit möjligt hemma :-)

Så på det hela taget känns det faktiskt helt okej. Även om det förstås också är lite snopet och irriterande. Men det senare har liksom egentligen gått över.

När man inte längre måste härda ut

Till slut tvingades jag ge upp.

Det hör till det jag är allra sämst på: att ge upp.

Jag kämpade mig igenom eftermiddagen på Tyska torget i Norrköping. Fastän jag mådde allt sämre. Någon gång var jag nära att kräkas bara av att jag liksom mådde så dåligt av förkylningen. Jag ville allt mer bara krypa ihop i en liten boll. Samtidigt som poängen var att vara glad och dansa och socialisera och lära känna nya människor, så satt jag på marken och försökte härda ut.

Och sedan var det dags för demonstrationståg till Louis de Geer-hallen. Med väl förberedda sånger och demonstrationsslagord. Och taktfasta trumslagare. Egentligen alldeles underbart. Fast jag kunde inte sjunga. Jag kunde knappt stå rakt upp.

(Mannen bredvid mig kommenterade ”Och du är havande, ser jag?” Jag är så trött på att få höra att jag är gravid – vilket jag inte är – bara för att jag är tjock om magen. Och den här gången förstärktes väl säkert intrycket  av att magen var svullen av att jag mådde skit, och att jag försökte balansera min bag lite extra med magen, eftersom det var obekvämt med väskans rem om halsen när halsens körtlar var förkylningsömma. Inte vet jag. Jag tycker i alla fall inte att totala främlingar ska anta saker av det slaget. Och i förkylningstillståndet hade jag inte ork att svara något vettigt alls, mer än just att jag inte var gravid.)

Så vi marscherade genom gatorna i Norrköping, i kringelikrok tror jag, och kom slutligen fram till stället där den mer officiella invigningen skulle vara. Och jag var vara kräkfärdig och gråtfärdig. Hittade någonstans att sätta mig ner och kämpade med att inte börja störtgråta utan hålla det till enstaka tårar rinnandes nerför kinderna i skydd av solhatten.

Utsikter för de närmsta dagarna: Uthärda. Genomleva. Stå ut. Sova på liggunderlag på gympasalsgolv. Gå långa sträckor med packning. Försöka klara av att lyssna på saker. Försöka klara av att ha en åsikt och bidra. Försöka klara av att vara social och lära känna människor. Försöka klara av att köpa mat.

Så jag gav upp. Min man fick ta kontakt med sina föräldrar i Linköping och se om de var hemma. Det var de, eller inte just då, men de skulle komma hem om några timmar. Jag behövde bara ta mig ner till stationen, uthärda någon timme och sedan ta tåget en bit, så skulle de komma och hämta mig. Det fanns en möjlighet att få ge upp.

En kvällsmacka och en kopp te. Sedan nässpray, alvedon och sängen.

Jag har sovit mer än tolv timmar inatt. Svettats ändlöst. Drömt konstiga saker. Garanterat haft feber. Jag hade inte velat ha den natten på ett gympasalsgolv band okända människor.

Idag sitter jag i mina svärföräldrars hus. Själv hemma. Jag mår bättre, men absolut inte bra. Hostar slem och snorar. Sitta upp och dricka te och lyssna på radio är vad jag orkar.

Jag kan inte komma härifrån, och det är jättebra, så jag inte faller för frestelsen att försöka vara duktig och ta mig iväg. För jag vet att det inte vore vettigt. Det enda vettiga just nu är att vara här och vara sjuk.

Mot odds och sunt förnuft och på envishet och snålhet

Jag är på väg mot klimatriksdagen. Och jag är dunderförkyld. Näsan är täppt och rinner. Körtlarna på halsens sidor är ömma och svullna. Jag svettas som en tok.

Egentligen vill jag bara hem. Men jag har betalat anmälningsavgift. Och det skulle kosta en halv förmögenhet att boka om tågbiljetterna så att jag kunde åka hem tidigare. Så jag får åka dit i alla fall.

Med tanke på mitt tidigare velande om att åka dit skulle säkert den som är lagt åt det hållet kunna hävda att det inte är meningen att jag ska dit.

Jag, med min hypokondriska läggning, skulle snarast hävda att anledningen är att det härommorgonen satte sig en snörvlande person bredvid mig på pågatåget. Jag satt hela den halvtimmen och funderade på om jag borde flytta på mig. Så ovanpå allt annat skulle jag väl kunna tro att det är mitt eget fel.

Fast mannen meddelar hemifrån att minstingen visst också är förkyld…

Nå, oavsett vilket såär jag oerhört tacksam att den här gången var en av de gånger då jag kom ihåg att packa med nässpray och alvedon ifallatt… Till och med en tygnäsduk fick jag med. Den är visserligen redan dyngsur, men utan den och nässprayen hade redan eftermiddagen igår varit mer jobbig än trevlig.

Klimatriksdag

Klimatriksdag.

Visst låter det lite ödesmättat och tungt?

Och jag ska åka dit.

Fast egentligen är jag ganska skeptisk. Vi är många som jobbat med den här frågan på olika sätt i många år. Ändå har vi inte kommit längre. Ändå ökar utsläppen fortfarande, och vårt lands ledning fortsätter att prioritera jobb och tillväxt som om planeten inte hade några gränser.

Vad gör det då egentligen för skillnad med ett jippo till? Vad motiverar att jag åker dit, istället för att vara hemma och ta det lugnt och vila upp mig och samla ork för att fortsätta arbeta på de fronter som passar mig bäst?

Jag vet inte.

Ändå bestämde jag mig för att åka dit. Med nöd och näppe. Och jag tror att det är två saker som blev avgörande.

1. Jag har en kusin som tar studenten i Stockholm dagen innan. Rimligen bör jag åka dit. Och då skulle det kännas fånigt att åka hem samma dag som Klimatriksdagen börjar, rulla förbi med tåget i Norrköping och inte kliva av.

2. Det här är väl på något vis det närmsta jag kommer att gå till kungs.

Och på något vis så känner jag att jag ändå måste försöka. Att jag måste vara med och bidra och se om det här kan vara det som gör skillnad. Jag kan liksom inte riktigt leva med att inte försöka.

Människan har utkämpat många strider för bättre villkor och överlevnad i olika sammanhang. Många har tagit risker och stått på barrikader. Jag är en lite fegis i sammanhanget, de uppoffringar jag gör är småpotatis.

Så jag åker till Klimatriksdagen. Även om jag känner mig gammal och ringrostig och gammal när det kommer till sånt som att leva i en kappsäck och bo i masslogi. Den biten ordnar sig nog.