Tag Archives: kommunikation

Det här att man magiskt antas veta allt om det praktiska kring döden

Jag är besviken på ”samhället”.

När någon dör, så finns det tusentals praktiska saker som behöver lösas. Och väldigt mycket av det är liksom generella grejer, sådant som de allra flesta som står kvar som nära efterlevande har att hantera. Det borde vara så självklart att informera om en massa grejer. Det självklara borde ju vara att någon tog fram en instruktionsbroschyr eller checklista. Men i brist på samhällsinitiativ av det slaget, så är det så många som borde ta ansvar för sin pusselbit och informera om saker inom sitt område.

Min erfarenhet efter drygt fyra månader som änka är att så inte är fallet. De allra flesta instanser tar inte alls det ansvaret, faktiskt. Istället förlitar de sig på att man genom någon sorts magi ska veta vad det är som borde göras och hur saker fungerar och så vidare. Eller om det möjligen bara är så att de antar att alla minsann VET hur döden ”fungerar” – att alla genom någon sorts muntlig tradition fått veta allt av värde.

Nå, så är det nu inte. Magi finns inte. Och åtminstone jag, lite drygt 40 år gammal, har föga koll på och erfarenhet kring begravningar, gravstenar, inbetalning av kvarskatt efter någon som redan är död, och så vidare. Eller ja, jag börjar ju få koll, åtminstone på en hel del. Men mycket av det lär jag mig den hårda vägen. Och hade jag inte själv kämpat med att ta reda på en massa saker så hade jag varit ganska lost, ärligt talat.

Dagens irritation handlar om gravsten.

Jag frågade om gravsten redan ett och ett halvt dygn efter älsklingens död, när vi satt på begravningsbyrån. ”Det är ingen brådska”, sa begravningsentreprenören, ”många fixar inte det förrän efter ett år. Men om du vill kan du får kontaktuppgifter till en firma som är bra”.

När vi var och valde gravplats på kyrkogården med en från församlingen, så nämndes inte gravsten och processer kring den med ett ord. Inte heller vad som gäller kring gravplatsen i övrigt, vad man får och kan och inte får och inte kan. Vi fick snabbt besked om att vi kunde få den gravplats vi ville ha, och han blev begravd där – och sedan har de egentligen inte hört av sig. Men jag skickade några mejlfrågor angående gravplatsens nummer till dem och förklarade att jag behöver veta det för fullmakt till stenhuggeriet för gravsten. Då passade jag dessutom på att fråga vad som gäller i övrigt för gravplatsen, och fick något halvflummigt svar samt skulle få skickat mer info som jag inte sett röken av.

I början av sommaren hade jag tät mejlkontakt med stenhuggeriet ifråga, kring utformning av gravstenen. Två personer på stenhuggeriet var inblandade i mejlkonverationen. Efter ett flertal vändor gjordes slutligen beställning av gravstenen i början av juli, de fick fullmakt skickad för att kunna sköta diskussioner med församlingen kring godkännande från det hållet, och jag fick besked om leveranstid på ca 8 veckor.

Tre olika instanser som alltså rimligen borde ha talat om för mig att man faktiskt inte SKA sätta dit gravstenen förrän efter typ ett år. Men istället var det när jag skrev ett inlägg med funderingar kring gruskullen för en dryg månad sedan som jag fick veta det, via kommentarer från följare till bloggen. Innan man monterar gravstenen så ska man vänta tills graven satt sig. Det vill säga den där gruskullen ska liksom hinna sjunka ihop. Den där gruskullen som motsvarar hela den volym kistan har. Den där kistan som i det här fallet är av massiv furu.

Det tar tid, det inser jag också. Förstås.

Så tack vare att jag bloggar så har jag alltså fått den här informationen. Dock en månad efter att jag beställt gravstenen.

Nå. De där 8 veckornas leveranstid har vid det här laget passerat, och jag hade inte hört ett ord sedan jag skickade iväg fullmakten. Så igår skickade jag ett mejl och frågade:

Hej!
Tänkte att det börjar bli läge att skicka en fråga om hur det går och vad som händer.

Och fick ganska snabbt svar:

Hej,
Gravvården är färdigtillverkad, men det är fortfarande en gravkulle kvar.
Jag har varit i kontakt med kyrkovaktmästaren och han rek. att vänta med montering tills minst 1 år efter begravningen ( vilket vi också rek. )
Monterar vi stenen nu så kommer den att sjunka rejält.
Avvaktar vi till nästa sommar så har du 2 års efterjusteringsgaranti om stenen skulle sätta sig.

Och alltså, stenen är sannolikt bra (men jag har inte sett den). Men jag tycker det är förbannat irriterande att ingen av de tre inblandade instanserna tyckt att det här är värt att informera om. Jag menar, de vet ju allihopa om när han dött. Det hade väl inte varit så svårt att tala om att man måste vänta ett år innan man sätter dit gravstenen?

Den språkliga komplikationen

”Vi har…”

”Vi gör…”

Det är så många meningar jag är van att börja med ett vi. Saker som rör huset. Vad vi äger, hur vi gjort. Att vi har en pelletspanna. Att vi gjorde så när vi var…

Numera vet jag inte hur det där vi:et definieras längre. Eller om vi fortfarande är rätt ord. För det beror ju på vad jag lägger in i det. Och det har jag liksom aldrig behövt bestämma.

Vi:et började förstås med mig och älsklingen. Sedan blev vi fler i familjen.

De allra flesta sakerna jag säger vi om – eller, de allra flesta sakerna jag själv reagerar på att jag säger vi om – handlar om hus och bil och vuxna ställningstaganden och sånt. Saker som inte nödvändigtvis involverar barnen. Eller?

Jag vet inte. Jag vet bara att varje gång jag säger något i stil med ”Ja, vi har pelletspanna…” eller vad det nu är, så har jag en komplicerad inre dialog kring om det är rätt eller fel att fortsätta använda ordet vi eller om jag borde gå över till att säga jag.

För att säga jag innebär ju å andra sidan att det låter som att jag är helt själv här i huset. Och det är jag ju inte.

Trist bemötande av inlämnad idé

För ett tag sedan kläckte jag en bra idé, tyckte jag. Jag ville ha kundvagnar vid busshållplatser och tågstationer som ligger i anslutning till externa handelsplatser etc. Som Svågertorp – det var på Svågertorp jag kom på idén – men idén är förstås användbar på massor av ställen.

Idén finns närmre beskriven här.

Eftersom jag tyckte det var en bra idé, och flera bekanta höll med, så vände jag mig till bland annat Malmö stad på twitter. Där fick jag besked om att den rätta vägen att lägga fram den sortens förslag var via den här sidan. Så det gjorde jag. Jag beskrev i korthet samt skickade länken till mitt blogginlägg.

Efter ett par veckor kom svaret, med rubriken ”Färdigbehandlat ärende”:

Svågetorpstationen tillhör inte Malmö stad i sin helhet. Det är Järnhusen och Trafikverket som samäger stationen. Man skall vända sig dit med förslag.

Så jag svarade:

Hej!

Det här svaret visar bara att ni inte ens läst vad jag skrivit. Mitt förslag rör i huvudsak handelsområet eller vad det heter, alltså inte stationen. Det är dessutom ett generellt förslag, där Svågertorp var ett exempel eftersom det var där jag var när jag kom på idén. Och det var Malmö stad på twitter som ansåg att det var via den här förslagsfunktionen jag skulle framföra idén.
Det här tycker jag var ett fullkomligt uselt bemötande, helt enkelt.

Och en vecka senare kom ett nytt svar, återigen med rubriken ”Färdigbehandlat ärende”:

Hej!
Någon måste vara ansvarig för detta, kommunen kommer att ta ut en årlig avgift.

Ja, jo, självklart, det begriper jag också. Men alltså, ändå. Lite trevligare än så kan man väl ändå bemöta? Även om man tycker det är en skitkass idé så borde man kunna bemöta med lite mer engagemang? För jag har tidigare fått intrycket av att Malmö stad verkligen är intresserade av att utveckla staden i en positiv riktning, både för miljö och människor. Men det här är ju verkligen inget som uppmuntrar allmänheten att komma med idéer.

Kommunikation, reklam, miljö – och träning

När man ska kommunicera viktiga saker, till exempel inom miljöområdet, så får man ibland tips från reklamvärlden. Eller, tipset att man ska tänka just som reklammänniskorna.

Det är på sätt och vis ett bra tips. Det finns många relevanta saker att plocka upp.

Men samtidigt… så har de ett så mycket enklare budskap (i de flesta fall): Köp den här!

Okomplicerat. Rakt. Och framför allt: den handling man vill åstadkomma är ofta en engångsgrej.

Visst. Man vill ju att de som köper produkten ska köpa samma märke och kanske samma produkt, fler gånger. Men det finns liksom en tydlig mållinje, ett tillfälle när man kan säga att en person gjort det reklamen gick ut på. Man kan räkna efter: nu har så här många människor köpt den här saken, då har vi lyckats med vår kampanj. Och det innebär också att det finns en punkt när alla dessa köpare kan känna sig nöjda – nöjda med sig beslut, med sitt köp, med att de gjort sitt val och gjort slag i saken. Och de kan till och med känna att de får en belöning. Oavsett om de köpt en påse chips eller en bil.

Vi som ska kommunicera miljöfrågor ska först få folk att förstå något som egentligen är mer komplext än de orkar med. I bästa fall har någon annan trots allt gjort det här förarbetet – skolan, tidningar, tidigare miljökommunikationsinsatser. Men sedan ska vi få dem att göra en sak inte en gång och inte tio gånger, utan hela jävla tiden. Släcka lamporna. Ta bussen. Köpa den dyrare maten. Varken de eller vi har liksom nått målet när de gör den där grejen. Inte ens i närheten. Så vi får fortsätta att tjata och uppmuntra. Och inte får de någon direkt belöning heller. Inte mer än sånt där som gott samvete, och det står ju inte särskilt högt i kurs nuförtiden ;-)

Helst ska det ju inte uppfattas som att vi tjatar. Så man får jobba med morötter och uppmuntran ihop med tjatet.

Det är ganska likt att vara förälder, faktiskt. Men DET får folk VERKLIGEN inte känna. Om någon ens känner vibbar av (upp)fostran i det hela så slår man bakut. Det går verkligen inte an att försöka uppfostra vuxna människor. (Men barn är det alltid okej att uppfostra även om det inte ens är ens egna?)

Oavsett om liknelsen och likheten är okej eller inte, så känns det lite så. Reklamföretagen är ungefär som någon som försöker sälja godis till (godisgillande?) barn. Miljökommunikation som sagt var mer som en tjatande förälder som ska bli glad om barnen någon gång plockar undan efter sig med lite hjälp och lock och pock.

Lite grann kan man jämföra det med träning. Alla vet att man bör träna regelbundet. Alla vet varför, på ett ungefär i alla fall. Men ändå så slutar många periodvis eller nästan för gott ibland, och de flesta tränar i alla fall inte så mycket som vi borde.

Det är en ganska jämförbar utmaning med miljökommunikation. Undras om vi kan dra nytta av erfarenheter från gymbranschen?

Bajs

Hur kommer det sig egentligen att bajs är så tabu? (Utom möjligen småbarnsföräldrar emellan – och då gäller det också bara just småbarnens bajs.)

För alltså, alla bajsar ju. Och bajs är inget konstigt, och i normalläget inget farligt heller.

Och visst, må vara att folk inte vill diskutera färg, form, konsistens och lukt närmre. Det kan jag förstå, även om det inte bekommer mig så mycket.

Men jag fattar inte det här med att folk liksom inte ens kan kännas vid ATT de bajsar. Det här med att man liksom inte ”får” säga att ”jag bajsade”, utan att i den mån man alls måste säga något så används omskrivningar som ”jag gjorde nummer två” eller ”jag behövde göra stort” eller andra liknande varianter.

Varför då, liksom?

Eller det här som man läser om ibland med folk som lägger papper i toaletten för att det inte ska höras att de bajsar, eller som låter bli att bajsa under arbets- eller skoldagen för att de inte vill att det ska höras och alltså håller sig tills de kommer hem (hur är det ens möjligt?).

Jag fattar inte.

Och jag tycker det är idiotiskt. Kan vi inte bara sluta? Kan vi inte bara lägga av med att trassla till det så mycket? Det är ju verkligen ingen big deal, liksom.

Ska alla till Almedalen?

Almedalen fladdrar runt i en massa sammanhang. På twitter. Bland jobbkontakter.

Ska alla dit? Och i så fall varför?

Jag har inte varit där. Så jag vet inte alls. Kanske är det alldeles fantastiskt? Kanske får man alldeles fantastiska resultat: genomslag för sina frågor, direktkontakt med viktiga beslutsfattare, och så vidare. Kanske är det väl investerade pengar, tid och koldioxidutsläpp – inte vet jag.

För det är ju det: i princip alla flyger dit. Och att ta färjan är, efter vad jag förstått, ett ännu sämre alternativ för miljön. Och om Almedalen verkligen ger effekt, så kan det förstås vara värt det. Har det så stor effekt?

Eller vore det bättre att träffas nånstans på fastlandet, dit man kan ta tåget?

Åker man till Almedalen mest för att det är trevligt och man vill vara med där det händer, bland de coola – eller är det faktiskt så fantastiskt bra? Jag får väl hoppas och tro att det är det :-)

Det är väl samma misstänkamhet och tveksamhet som många har kring klimattoppmötena. Är det verkligen det bästa för klimatet att oändliga mängder människor en gång om året flyger över halva jorden för att träffas och prata? Speciellt när all kunskapen egentligen finns att tillgå hemifrån, via datorn. Och visst, det vore ju en sak om de faktiskt åstadkom något, men det är ju ganska tveksamt… Blir klimattoppmötena i praktiken bara ytterligare en belastning för miljön?

En del av grundproblemet är väl just att det idag är för enkelt att flytta sig långt på mycket kort tid. Om man var tvungen att sitta på ett lastfartyg i en månad för att ta sig till ett kllimattoppmöte i Sydafrika så skulle de flesta trots allt välja andra sätt att sköta kommunikationen på. (Kom ihåg att vi idag har väldigt bra utrustning för att kunna ha möten på långa avstånd!)

Kommunpolitikers och kommunchefers syn på klimatförändring och anpassningsbehov – en rapport från FOI

Nu har jag läst rapporten som nyhetsröran baserats borde baserats på. Den var väldigt intressant och absolut läsvärd. Och jag känner mig inte riktigt lika orolig över politikernas och cheferna tankar och åsikter i klimatfrågan längre.

Ja, politiker och chefer svarar överlag försiktigare än folk i allmänhet, men det tror jag skulle gälla i många andra sammanhang och ämnen också. De behöver väga in fler aspekter och svara mer nyanserat än gemene man (de senare kan svara mer med hjärtat och mer impulsivt och behöver inte kunna försvara sina åsikter i en opinionsundersökning). Chefer och politiker måste helt enkelt vara lite försiktiga. Att politiker inte svarar ett rakt ja eller nej på frågor är ju så välkänt att det blivit en fördom ;-) och något ligger det ju idet, liksom.

Jag tycker inte heller det är ett dugg konstigt att politiker och kommunala chefer ser mindre allvarligt på klimatförändringarna i Sverige jämfört med i resten av världen. Många andra länder KOMMER ju att drabbas värre än Sverige.

Siffrorna för hur många som är ”klimatförnekare”, osäkra och övertygade baseras för övrigt på bara en del av frågorna i enkäten. Och klimatförnekarna är tydligen inte fler bland kommunala politiker och chefer än bland allmänheten.

Så visst, självklart skulle jag önska att både politiker och kommunala chefer i större utsträckning insåg vidden av problemen och uppvärderade klimatproblemen, samt framför allt arbetade mer aktivt med konkreta åtgärder, både när det handlar om att begränsa mänsklig klimatpåverkan och när det gäller klimatanpassning. Absolut. Men det är som sagt inte så illa som jag trodde när jag läste DN:s nyhet och FOI:s nyhet.

Och vems är felet att det blev en konstig vinkling i media? Det är säkert en flerstegsraket. Jag gissar på att den som skrev webbnyheten bara hade läst sammanfattningen i rapporten (rapporten var ju inte ens helt klar), och valde dessutom att fokusera på de enkelt kommunicerade resultaten: siffrorna om förnekade, osäkra och övertygade. Och sammanfattning i rapporten gav inte heller en så väldigt nyanserad bild av det som faktiskt sägs när man läser hela rapporten. Dessutom tycker jag, som jag säger ovan, att tolkningen av svaren är lite väl drastisk.

Slutsatser:

  • Lägg inte ut webbnyhet förrän rapporten är klar och kan länkas till
  • Låt rapportförfattaren läsa webbnyhetstexten innan publicering (nej, jag vet förstås inte om det gjorts)
  • Publicera inte en tidningsnyhet förrän du har tillgång till rapporten

Läs gärna rapporten! På slutet (s 49-50) kommer författarna in på de viktiga frågor som man nu behöver arbeta vidare. Det är där vi behöver lägga krutet – inte på missförstånd orsakade av viskleken.

DN presenterade de resultat som fanns i webbnyheten – rapporten fanns ännu inte att tillgå

Igår kunde man läsa i DN om att 6 av 10 kommunpolitiker och liknande är klimatskeptiker och 1 av 10 klimatförnekare:

Kommunpolitikerna tvivlar på klimathotet

Publicerad 2012-05-07 06:46

Sex av tio svenska kommun- politiker och chefer är klimatskeptiker. En av tio förnekar dessutom den globala uppvärmningen helt. ”Det är klart att det inte är bra. De här personerna känner ju att de inte behöver ta ansvar för miljöarbetet i sin kommun”, säger Annika Carlsson-Kanyama, FOI.

Global uppvärmning är ett säkerhetsproblem för Sverige, det måste alla ta på allvar, anser hon. Det handlar till exempel om att planera för översvämningar.

Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, har gjort en stor undersökning om hur kommunala beslutsfattare ser på klimatförändringen.

Resultatet blev en kraftig överraskning för rapportförfattarna: totalt 70 procent av de svarande tvivlar starkt på klimatförändringen – drygt 9 procent är klimatförnekare och hela 61 procent är tveksamma till om människan orsakat jordens uppvärmning.

Och det trots att ”observationer entydigt pekar på att klimatet förändras, och att de ledande klimatforskarna är helt överens om att den förändring som skett är i huvudsak orsakad av människan”, skriver FOI i rapporten.

I klartext: Sammantaget sju av tio kommunala beslutsfattare tror inte på vetenskap i det här fallet.

Annika Carlsson-Kanyama är forskningschef för klimat- och energifrågor på FOI och står bakom rapporten.

-”‰Jag kan bli arg på att det finns grupper som sprider uppfattningen att forskning om klimatet inte går att lita på, säger hon.

Klimatförnekare är ofta ”en man i en liten kommun med konservativ hållning” medan ”den klimatövertygade” är ”kvinna i en större kommun och är miljöpartist”, enligt rapporten.

Kommunala chefer och politiker ser dessutom mindre allvarligt än allmänheten på utmaningarna för Sverige och ännu mindre allvarligt på utmaningarna för kommunen. Det mönstret är detsamma för både klimatförnekare och klimatövertygade.

Den som är skeptisk är förstås mindre benägen att göra något för att minska utsläppen av koldioxid i sin kommun, enligt FOI. ”Förnekarna är de som gjort minst”, skriver myndigheten. Ändå är klimatanpassning på kommunal nivå oerhört viktig för samhället, enligt FOI.

Lägger man ihop uteblivna åtgärder från klimatförnekare i hela landet blir förstås effekten tydlig, anser Annika Carlsson-Kanyama.

-”‰Att chefer och politiker inte ser sitt ansvar för Sverige, det har jag faktiskt svårt att förstå, säger hon.

Enkäten gick till politiker och chefer i 63 svenska kommuner. 2″‰389 personer svarade.

Idag får DN kritik från skilda håll kritik för att detta inte stämmer med rapportens innehåll. Supermiljöbloggen skriver:

Siffrorna kommer ifrån en ny rapport ifrån Försvarets Forskningsinstitut FOI, som gav tre påståenden till kommunpolitikerna:

1. Det finns inget tvivel om att klimatet förändras

2. Jag tror att det sker en klimatförändring

3. Människan påverkar klimatet i betydande omfattning

De ombads svara på en skala från 1 till 5 där 1 var ”instämmer inte alls” och 5 var ”instämmer helt”. Bara de som svarade 5 på samtliga tre frågor räknades som övertygade. De som hade ett medel under tre räknades som förnekare och de som låg mellan tre och fem räknades som osäkra. Du kunde alltså markera två femmor och en fyra och ändå räknas som osäker och enligt DN vara en av de 70 % som ”tvivlar starkt på klimatförändringen”.

Nu är det visserligen så att de tre frågorna enkäten ställde råder det väldigt lite tvivel om. Men om vi tänker oss att många politiker inte är så insatta och därför satte en fyra för att hålla öppet för att hen inte vet allt så framträder en annan bild. Närmare 80 % hade svarsalternativ 4 eller 5 på alla frågor, alltså instämmer helt, eller till stor del på påståendet.

Rapporten ger ännu fler exempel på att politikerna faktiskt bryr sig. Politikerna och tjänstemännen pekar ut klimatförändringarna som det näst allvarligaste hotet i världen just nu, efter brist på mat och dricksvatten. Runt 40 % tycker att det är för lite fokus på klimatfrågor i sin kommun, nästan ingen tycker det är för stort.

Den bild som framställts i media är alltså klart vinklad, och dessutom cirkulerar det direkt felaktiga uppgifter, som när DN skriver att 60 % av kommunpolitikerna är klimatskeptiker. I rapporten används inte termen klimatskeptiker, de pratar om förnekare och osäkra. Förnekarna utgör cirka 10 % av gruppen.

I rapportens sammanfattning står det att 70 % inte är helt övertygade om att klimatet förändras (alltså har kryssat i 1 – 4) på någon av de tre frågorna. Den här uppgiften i rapporten väljer DN att omtolka från ”är inte helt övertygade om att klimatet förändras” till ”tvivlar starkt på att klimatet förändras”. Ganska stark glidning där kan man lugnt säga.

Men det som är viktigt att notera är att det inte är DN som hittat på siffrorna och tolkningen. Informationen är hämtat från FOI:s webbnyhetstext:

Kommuner ser olika på klimatförändringarna

[2012-05-07]

FOI-programmet Climatools kommer nu med en ny rapport om synen på klimatförändringarna. Rapporten bygger på en enkätundersökning till kommunpolitiker och chefer i svenska kommuner.

Synen på förändringarna i klimatet, klimatanpassning och behovet av klimatinformation skiljer sig åt. I enkätundersökningen har chefer och kommunala politiker delats in i tre grupper; klimatövertygade (30 procent), osäkra (61 procent) och de som inte tror på klimatförändringar (9 procent) utifrån hur de ser på klimatförändringen och människans roll i den.

Det finns ett tydligt samband mellan synen på klimatförändringarna och de åtgärder kommunerna vidtar för anpassning till ett förändrat klimat. Kommunala chefer och politiker tar generellt sett klimatförändringarna i världen som helhet på ett större allvar än klimatförändringarna i Sverige.

Rapporten snart klar

Rapporten ”Kommunpolitikers och kommunchefers syn på klimatförändring och anpassningsbehov” huvudförfattare Annika Carlsson Kanyama, publiceras i tryckt format senare i denna vecka.

Senare under dagen igår lades rapporten ut.  Och när man läser rapporten får man alltså den info som supermiljöbloggen nu presenterar. Men grejen är att denna info fanns inte att tillgå när DN skrev sin artikel.

Visst, DN kunde gjort bättre research. Men de verkar ju ha talat med Annika Carlsson-Kanyama?

Det som är tveksamt i den här historien är faktiskt FOI:s tolkning av enkätundersökningen så som resultatet beskrevs i webbnyheten. Tycker jag.

(Och det här med dåliga enkäter och övertolkningar av resultaten har jag ändå tänkt skriva om. Det börjar kanske bli dags att skriva det inlägget.)

Irriterande föreläsare

Det är väldigt irriterande med en människa som står och talar om saker som är självklara men som ändå antar att publiken aldrig förut har tänkt på dessa självklarheter och som därför hr en allmänt nedlåtande ton. Jag gillar inte när det antas att jag är mindre vetande. Speciellt inte när den som antar detta inte har några som helst skäl att anta något alls, eller det hen möjligen har skäl att anta är att jag och de andra i publiken är både intresserade, pålästa och insatta.

Jag upplever det som väldigt provocerande att hen anser att det hen säger är provocerande när just det hen säger inte är ett dugg provocerande.

Apropå behovet av nya ord…

..kopplat till användningen av ordet hen (som ju uppkommit just för att det saknades ett ord), såpåminde mig det här inlägget om ett annat ord som saknas: ett ord för och/eller.

Det är ju faktiskt ganska mycket samma problematik som hon/han: man behöver ganska ofta ange att båda alternativen är möjliga, utan att utesluta någotdera. Och samtidigt känns det väldigt klumpigt och osmidigt att skriva hon/han eller och/eller. I en anteckningstext må det väl vara hänt, men i löpande text, i något man faktiskt ska läsa och kunna läsa högt, så bä det mig verkligen emot och jag arbetar hårt på att skriva om så at jag ska slippa skriva och/eller. Fast det är knepigt – hur skriver man liksom ut det, ”och och eller”, ”och eller eller”, eller vad?

Ge mig ett nytt ord att uttrycka detta! (Jag måste nog fråga min logiskfilosofiska datavetande man hur man uttrycket detta logiskmatematiskt.)