Tag Archives: Korrö

Hen för och hen följer

Under Korröfestivalen hann jag med att gå på en hel del danskurser. Balladdanskursen var den enda jag betalade för. Men i övrigt gick jag på Prova på-kurser av slängpolska (som jag provat på förut men känner mig alldeles för osäker för att riktigt våga ge mig på på dansgolvet på eget initiativ), vals (som jag kan sedan lågstadiet), uppställningsdanser (squaredance, kadriljer och annat), samt konsert med dansinstruktion för swingkadrilj. Och säkert nåt mer.

En av de stora fördelarna med att gå på kurser är att man får dansa! (Hela tiden, så där så man blir alldeles genomsvett.) När det “bara” är dans, inte kurs, så måste man hitta någon att dansa med. Bli uppbjuden eller bjuda upp, liksom. Men när det är kurs så är det egentligen bara att dyka upp på dansgolvet, och så delar man upp så att alla ska få någon att dansa med.

Och i de sammanhangen blir jag påmind om att utvecklingen går framåt – även inom folkdansområdet, till och med när det lärs ut inom traditionella folkdanssammanhang. För det är faktiskt inte längre en självklarhet att använda termer med koppling till kön. Lika ofta, eller oftare pratas det om vem som är förare och vem som är följare. Eller i swingkadriljsammanhangen om äpplen och päron.

Jag har i danssammanhang under många år varit van vid att tjejer dansar med tjejer, för att det är brist på killar. Men här dansar killar med killar – inte för att det är brist på det ena eller andra könet, och inte för att det är en viktig grej, utan helt enkelt för att det blir allmän röra på dansgolvet när det ska bytas partners och den som följer ska flytta fram till nästa. Och det är liksom ingen som bryr sig, det är inte viktigt, för alla kan dansa med alla. Och det är så jävla skönt.

Det är liksom jag som är den konservativa i sammanhanget. För jag drar mig för att föra. Jag är inte van vid att styra över någon annan, det kräver att tro på mig själv, min förmåga och min rätt som jag inte riktigt är van vid. Men jag över också.

Tillit – underlättar så mycket, funkar så ofta

Under dagarna jag var i Korrö så hamnade jag parallellt i en twitterdiskussion kring läskbackar och tillit.

När man tänker på det så är tillit grunden för så väldigt mycket i tillvaron. Inte bara när det gäller att lämna läskbackar eller att affären lagrar jordsäckar ute på parkeringen och litar på att den som tar en jordsäck också kommer in och betalar för den. Utan i väldigt många andra sammanhang också.

Som till exempel just i ett sådant sammanhang som Korröfestivalen, och alla andra liknande festivaler. Folk bor i tält, som de av naturliga skäl inte kan befinna sig i och ha koll på hela tiden. Och folk dansar och ställer därmed ifrån sig både väskor med värdesaker (plånböcker och telefoner) och instrument i högar i närheten av dansbanor och scener. Och folk lämnar sina telefoner och powerbanks på laddning vid de enstaka eluttag som finns att tillgå. Och så vidare. Och det funkar.

Ärligt talat funkar tillit långt mycket oftare än vi kommer ihåg. Snarast tar vi det för givet i så många vardagssituationer som vi aldrig ens reflekterar över.

Ont och ensamt men mestadels en bra sak trots allt

Förra helgen var jag på Korröfestivalen. Vi har sagt sedan typ tidigt 2000-tal att vi ska dit, jag och älsklingen, men det har liksom alltid varit omständigheter som gjort att det inte blivit av. Små barn, prioriteringar av vad som behövt renoverats, semesterresor som krockat och annat. Men det skulle bli av. Sen. Ifjol våras sa vi att om han levde till sommaren så skulle vi åka, även om det bara skulle bli en dag.

Men han dog, och det blev inte.

I år åkte jag. Lånade ut barnen till farmor och farfar, slog följe med en bekant från närområdet att dela tält och drivmedelskostnader med, och begav mig dit.

Det var väldigt mycket dubbla känslor i det där… Det var på folkmusikfestival vi träffades, han och jag. Och på den tiden var jag van vid att åka iväg på sådana där saker själv. Van vid att i grunden vara ensam med det jag ville, van att gå mina egna vägar för att det var enda sättet att göra de saker jag själv ville.

Tillsammans med honom vande jag mig vid att det alltid fanns någon som ville hänga med på och göra samma saker som jag. Alltid någon att dela längtan, planering och upplevelser med. Alltid någon att dansa med.

Fast det blev ju inte så mycket med honom ändå. För med små barn blev det så meningslöst att åka på sånt där, för nästan all tid och ork fick ändå läggas på att roa uttråkade barn och att fixa mat till barn och byta blöja på barn och så vidare.

När barnen blir större ska vi! När barnen klarar sig själva och vi kan åka utan att behöva ta hänsyn till dem. När vi kan rå oss själva. 

Döden.

På den tiden hade jag ändå vana av att hantera att jag var ensam i mycket jag ville göra. Jag var van vid att göra det jag ville oavsett att omgivningen var ointresserad. Och jag var van vid att inte ha någon att dansa med. Nu tar ensamheten djupare, för jag har hunnit vänja mig av med den, lärt mig att den inte är en naturlag. Och så är den då plötsligt tillbaka. Den där känslan av att vara den som blivit över. Den där som inte har någon att dansa med.

På ett sätt är jag liksom ensammare nu än jag var innan jag träffade honom 1999.

På ett annat sätt är jag det inte. Det finns folk som jag känner i de där sammanhangen. Och i andra sammanhang. Jag har en mycket större vänkrets nu än jag hade då.

Och på det hela taget så är jag liksom ganska nöjd med att vara min egen. Jag är ju inte intresserad av att anpassa mig till andra, av att behöva hänga med andra och göra samma som andra. Jag vill drälla runt på egen hand och lyssna på det jag vill, lyssna på de artister jag själv vill. Den friheten vill jag inte överge.

Och jag behövde aldrig överge den med älsklingen, jag fortsatte att vara min egen med honom, liksom. Med honom hade jag det bästa av båda världarna.

Men nu överväger liksom nackdelarna med ensamheten.

Det är märkligt. Jag skulle nog förvänta mig att känna mig sorgsen. Men känner bara tomhet. Tomhet, ensamhet och icketillhörighet. Det var jag som blev över. 

“Livet går vidare”, säger folk. Mnja, säger jag. Inte för de som dog. Och bara delvis för oss som blev kvar. Det är så väldigt väldigt svårt att få det att gå vidare på en del områden. Blir mest tomgång. På vissa områden måste man starta om helt. Efter att ha fastnat i geggan i diket. Det känns mest olustigt och man vill bara gå därifrån. Det är som att man måste återerövra varje arena. Vissa går förhållandevis lätt. Andra är så djupt gemensamt rotade att det knappt går.

Men ja, jo, det var bra att åka till Korrö. Ändå. Jag väckte liv i en del bra saker i mig. Saker som finns kvar. Det var fint och kul och inspirerande. Även om det gjorde ont. För jag måste ändå vidare.