Tag Archives: kräksjuka

Magkrämpor

Jag har ont i magen. Jag skulle gått och tränat ikväll, men på väg till träningen fick jag rejält ont i magen och åkte hem istället. Jag tänker att risken är ju att det är kräksjuka. Visserligen är det nästan tre dygn sedan sjuåringen kräktes och jag sedan borde varit utsatt för smitta, men den där 48-timmarsgränsen är ju ingen garanti… och det kändes inte så lockande att riskera att kräka ner hela träningslokalen.

Älsklingen har varit och fått sina cellgifter – en vecka senare än vanligt eftersom vi varit i England. Och nu när han fått cellgifterna så mår han bättre än han gjort de senaste dagarna… vad nu det beror på. Och tydligen hade tumörmarkörerna stigit i proverna som togs häromdagen. Så det onda kan bero på cancern. Eller så har han också varit magsjuk. Eller så är det något helt annat. Ingen vet egentligen.

Kräk

Jaha, en cancerälskling med ont i magen och kräkningar. Och nu även en kräkig sjuåring.

Eller så är det möjligen helt enkelt två kräksjuka. Svårt att veta.

Det som går att veta är att det blir vab imorgon. Eller möjligen vob, beroende på läget.

Sammanfattning av den gångna veckan

Första dagen: dagis hade stängt men vi hade inte fått/missat infon. Det blev distansarbete med understimulerad femåring. Katten mådde konstigt. Tioåringen kräktes och fick åka hem tidigare från fritids.

Andra dagen: Två barn hemma – en som kräkt, en som fick stanna hemma ändå. Vabbade halva dagen, jobbade med barnen tittande på film halva dagen. (Eller ja, fullt så snygg var ju inte uppdelningen då, men totalt skrapade jag ihop en halv arbetsdag.) Katten fick åka till veterinären, rakas, sys och medicineras. (Medicin morgon och kväll en stund framöver.)

Tredje dagen: fick åka och jobba! (Min man stannade hemma.) Åkte extra tidigt. Ösregnade stora delar av dagen. När jag gick hem från bussen på kvällen regnade det så jag blev blöt på insidan av vinterjackan ända upp i armhålorna.

Fjärde dagen (idag): ALLA iväg till skola, dagis och jobb! Också rätt mycket regn.

Trött.

Inget alls

En ärta är på väg upp i åttaåringens trädgårdsland – och flera av hans lökar har ”hoppat” upp och lagt sig ovanpå jorden samt efterlämnat hål (i ett av hålen låg en trädgårdssnäcka).

Blåregnets knoppar börjar sakta slå ut; det blir nog några blommor även ganska långt upp i år.

Jag har mensvärk.

Kräksungen har varit vaken sedan 05.30. Han har ätit lite citronfil, mått illa och velat kräkas men inte kräkts. Fast nu säger han att han har ont i örat igen.

Det duggregnar.

Jag är trött.

Uppdatering

Fortsättning:

Vaknat till. Fått ett glas vatten, gått på toa. Gått och lagt sig i stora sängen. Legat i halvdvala en stund.

Och slutligen KRÄKTS.

För övrigt bubblar min mage lite. Och så väntar jag på mens, tror jag.

Ändrade planer för helgen

Den här helgen skulle jag vara barnfri. Mannen skulle ta med barnen till släkten. Jag skulle stanna hemma. Kunna fixa och dona i trädgården på egen hand. Inte vara upplåst av att hålla koll på barn, roa barn, fixa mat åt barn. Kunna ta det som det kommer.

Jag hade skaffat hem aubergine för att kunna testa ett recept på linsmoussaka (barnen vägrar både linser och aubergine). Hållit koll på väderprognosen, som först verkat lovande men sedan hotat med allt mer regn.

Barnfritt – så skönt det ska bli!

Och samtidigt kommer alltid katastroftankarna smygande: tänk om det händer dem något! En bilolycka eller nåt!?

Förmodligen hänger just de katastroftankarna till viss del samman med att jag får dåligt samvete över att jag tycker att det ska bli skönt när de reser bort ett par dagar. Om jag vill att de ska vara borta så kommer något hemskt att hända.

Nej, inte rationellt. Katastroftankar är inte rationella.

Men i alla fall: skönt ska det bli att rå sig själv. Jag har lämnat barnen på dagis och fritids och åkt till jobbet. Idag kan jag ta det lite lugnt, hinna gå och träna, ta mig hemåt i det tempo jag själv önskar. Ingen tid att passa, och när jag kommer hem kommer de andra redan att ha åkt.

Klockan hinner bli nästan lunch och jag hinner få gjort en hel del på jobbet. Då ringer dagis. Minstingen har kräkts. Massor.

Jag släpper allt jag har för händer. Stänger datorn. Hämtar lunchlådan (som jag inte kan äta kall och utan bestick, men den ska ju hem) från kylen. Rusar ut. Inser att det är alldeles för tajt för att hinna med närmsta tåg, men hinner med en buss som tar mig en bit. Springer från bussen mot stationen.

Hinner inte med tåget. Köper en macka, väntar på tåget. Försöker ringa mannen gång på gång fast jag vet han är på kurs. Får slutligen fatt i honom (han behöver ju veta läget).

Till slut kommer jag i alla fall till dagis och får med mig en unge hem. En unge som legat och vilat sedan han kräktes och inte kräkts nåt mer. En unge som är pigg och alert och springer till bilen.

Han har fortfarande inte kräkts nåt mer. Ätit lite citronfil under eftermiddagen och lite rostmacka plus hallonsoda ikväll, tittat på massor med film, hjälpt mig plantera om tomater och skrivit tomatskyltar.

Men man skickar inte iväg någon som kräkts till lillkusinen.

Så där rök min lediga helg.

Konsekvenser av kräksjukan: hur gör vi nu med bilbarnstol?

Minstingen är tre år och åtta månader. Rekommendationen är (tror jag? – det var länge sedan jag läste på senast…) att barn ska sitta bakåtvända i bilen åtminstone till fyra års ålder, och helst ännu längre – till fem år eller så länge det funkar och finns stolar som passar.

Med åttaåringen bytte vi två veckor innan fyraårsdagen. Då var det erbjudande på en stol vi ville ha, och snart jul och dags för långsresor, och han hade längtat så efter att få sitta framåtvänd och vi hade inte hjärta att vänta två veckor till när nu stolen redan fanns köpt.

Vår treochetthalvtsnartfyraåring har också börjat längta efter att sitta framåtvänd. Eller, det har han ju längtat efter ganska länge. Det är obekvämt att sitta bakåtvänt. Svårt att ta sig in på plats och ut igen. Den som ska spänna fast honom får stå krum i en hopplös ställning och dra åt bältet – skitkasst ergonomiskt sett för min stackars rygg. Men vi har sagt att det dröjer ett tag till innan han kan byta. Försökt hålla på i alla fall fyra år. Men tänkt att det kanske kanske trots allt skulle bli något innan även den här gången. Kanske. Dessutom har stolen börjat bli sliten i tyget på sätt som nog liksom inte är så mycket att göra åt. Trasig. Fast samvetet säger att det är fel.

Så kom då kräksjukan i söndags. I bilen. I bilbarnstolen. Så numera är bilbarnstolen nedkräkt bortom all räddning. Kräk ner i fästen och spännen och saker. Det går inte att få den ren på ett sätt som  gör att man vill använda den igen.

Den akuta lösningen var självklar. Treochetthalvtåringen fick låna åttaåringens bilbarnstol; åttaåringen fick ta en enkel bilkudde som vi köpt att ha som reserv/extralösning.

Där är vi nu. Så har de åkt den här veckan. Minstingen har alltså fått åka framåtvänd. Han ser samma värld som vi. Han kan lätt ta sig in och ut ur bilen. Det är fantastiskt för hans självkänsla, och tydliggör att han inte längre är så påtagligt liten.

Men samvetet skaver.

Vi behöver förstås köpa en ny stol till honom. Storebror bör förstås få ha sin stol igen och ha den så länge som möjligt.

Men vad ska vi köpa till treårochåttamånadersungen? Ja, samvetet säger ju att vi bör köpa en bakåtvänd. Men för kanske bara några månader, och som mest ett drygt år? Är det rimligt och vettigt?

Kan vi leva med samvetet av att inte sätta honom bakåtvänd?

Kan vi verkligen med att sätta honom bakåtvänd igen?

Hur hemska föräldrar på en skala är vi i det ena respektive andra fallet?

(Det smidiga vore förstås om några pålitliga människor hade en lämplig okrockad oskadad okräkt bakåtvänd stol att låna oss eller sälja billigt.)

Gaaaaahhhh… beslutsvånda.

Mens!…?

Igår eftermiddags kom den slutligen. Tror jag. Fast så lite och långsamt att jag fortfarande i förmiddags inte var säker på att det inte var typ en ägglossningsblödning eller nåt sånt. Jag hade snarast väntat mig niagarafallet vid det här laget… Nå, med lite tur ökar det på och blir förjävligt tills imorgon när jag behöver vara i bra form…

Bilen är undersökt av verkstaden. Det verkar vara en ganska liten sak som inte totalruinerar oss utan ”bara” kostar några tusen.

Och treochetthalvtåringen har tillfrisknat från kräksjukan. Det var betydligt mildare för honom i år än ifjol när han blev inlagd ett par dagar med dropp. Och det är betydligt lättare med en sjuk treochetthalvtåring än en tvåochetthalvtåring. Inte minst vad gäller att kunna förklara, och att det liksom är mer möjligt att undvika att vrålilska och trots blir ett hinder för tillfrisknande.

Så var det dags igen

Vi var på väg till bekanta för 40-årsgrillning i det fria. Vi skulle vara där vid ett men var lite sena, så trots att klockan var några minuter över ett var vi ännu inte framme. Det var nog bra, för plötsligt kräks treochetthalvtåringen i baksätet. Så vi fick vända och köra hem igen.

Han har kräkts fler gånger. Men det verkar i alla fall som att små mängder hallonsoda funkar… så vi ska väl hoppas att det inte behöver bli lika illa som ifjol.

I övrigt känns det ganska allmänt avslaget här. det blir lätt så när man inte riktigt vet vad som väntar i veckan som kommer: hur många i familjen kommer att kräkas, hur många sjuk- och vabdagar ska vi räkna med?

Undantagstillstånd

Normalt sett försöker vi vara duktiga på att spara och äta rester.

Normalt sett tvättar vi de flesta vanliga kläder – utom underkläder – på 40 grader.

Men när någon i familjen har eller nyss har haft kräksjuka, så råder undantagstillstånd. Då slängs matrester som blivit kvar sedan före eller under kräksjukan i mycket större utsträckning. Då tvättas allt som är möjligt på 60 grader eller mer.

Nu börjar vi dock återgå till normaltillstånd. Tvätten är tvättad och maten slängd.