Tag Archives: Lars Winnerbäck

Kärleken och ögonblicket och evigheten

Djupare sett är det otänkbart att det som en gång existerat med verklighetens fulla styrka någonsin skulle kunna bli till intet och sedan genom hela den kommande evigheten fortfara som ett intet.

Ovanstående är ett citat av Schopenhauer, hämtat från någon av Maria Gripes böcker. Förmodligen är citatet inte ens helt rätt; jag skrev upp det i min citatbok någon gång i min ungdom, och numera vet jag inte ens var citatboken ligger.

Och visst känns det så. Tanken på att någon ska sluta existera är så omöjlig att ta in. Och då känns det Schopenhauer formulerade rimligt. Men det handlar väl snarast om vår egen begränsade begreppsvärld – och om att vi söker tröst.

Och om vi tittar närmre på det så visst, de fysikaliska eller energimässiga beståndsdelarna i en organism lär ju fortsätta att finnas i någon form – men det kvittar ju. Det vi bryr oss om är ju den specifika kombinationen i form av en specifik levande varelse. Hur gärna vi än vill kommer den inte att finnas för evigt.

Det finns stunder när jag önskar att jag hade kunnat hänga kvar i den där vibrerande tiden i början, när allting fortfarande var känslomässigt intensivt och framtiden var en tid när det skulle bli bättre. Den där tiden när tillvaron på sätt och vis bestod av plågsamma tvåveckorsperioder i väntan på nästa gång vi skulle ses, och så knappt två intensiva dygn tillsammans, och så repetera. (Ja, nu överdriver jag. Tillvaron var självklart mer än så, även då :-) )

Fredagskväll på balkongen mot innergården i kollektivet i Malmö, med varsin tekopp, när han efter lång längtan kommit med tåget. Nånstans önskar jag att jag hade kunnat stanna i det ögonblicket för evigt.

Jag dricker glögg med balkongdörren öppen inatt
Jag är så trött på alla mail och koder
Jag vill ha dig här på riktigt inatt
Och suga liv ur din halspulsåder

(Lasse. Som nästan allt från den tiden är det Lasse.)

Och jag minns tillfällen från den tiden, eller åtminstone de första åren, när mensvärken var förjävlig och plågsam och något att bara uthärda och genomleva, men samtidigt något som gick att uthärda just för att man visste att det var tillfälligt och övergående, tryggheten i att det är något som går över och inte är farligt, minns älsklingens förtvivlan och känsla av maktlöshet över att jag hade så ont och han inget kunde göra – samtidigt som jag var så glad över att han fanns där hos mig. Och jag vill liksom hänga kvar i den stunden, i dået som trots plågan är full av trygghet och framtid.

“Försök stanna kvar i det inre lugnet”, säger hon som håller BodyBalance-klassen när vi sätter oss upp efter den avslutande avslappningen. Men jag känner inget inre lugn. Träningen gör att tankar som jag annars aldrig hinner eller orkar släppa fram kommer igenom. Och jag har bara en tydlig känsla av den kommande ensamheten.

Jag vill ju bara hålla fast vid honom för evigt. Ibland tänker jag att jag liksom skulle vilja hålla liv i hans huvud på något konstgjort sätt, för att kunna prata med honom vid behov. För evigt. Få den tid som han kan leva att räcka till och portioneras ut. Som någon sorts “The face of Boe”.

Oerhört själviskt tänkt.

Och så funkar det ju inte heller. Jag kan inte styra över liv och död.

Och nej, i verkligheten hade jag inte velat stanna i dået för evigt heller. Jag är så glad att slippa distansförhållandet, så glad att kunna dela vardagen istället för att värdera varje minut tillsammans så högt att man liksom var konstant drogad av den andres närvaro (eller frånvaro).

Men tack för alla de fantastiska låtarna som nådde fram till mitt inre

Jag tror jag “upptäckte” Lasse Winnerbäck lite smått 1998. Fast det var först 1999 som hans texter och musik slog ner som en blixt i mitt tanke- och känsloliv. Underbara melodier och texter med så oändligt mycket igenkänning. Känslan förstärktes säkerligen av att på ett bräde få flera skivor av honom – de bästa – på en gång. (Eller skivor och skivor; inledningsvis fick jag dem på kasettband, för ekonomin då tillät inga skivinköp.)

Det har flutit mycket vatten under broarna sedan dess. Det var länge sedan jag ens brydde mig om att kolla upp nya skivor med Lasse, eftersom det liksom inte varit låtar med alls den effekten på länge nu.

Och nu, när jag sitter och glor på “Hela Sverige skramlar”, så konstaterar jag återigen: De låtar han skriver nu säger mig verkligen ingenting. Texterna har ingen bäring i mitt liv. Melodierna har ingenting som överhuvudtaget får mig att lyssna.

Och alla hans låtar nuförtiden låter liksom likadant.

Ur mitt perspektiv är det synnerligen tråkigt, förstås. Men det handlar väl om att acceptera att det numera inte är relevant för mig om Lassepojken är med i ett sammanhang eller inte.

Jag kan ju fortfarande lyssna på de gamla låtarna. Och uppenbarligen finns det en publik för det han gör nu också.

…med skilda fel och skilda rätt…

Jag har varit och hälsat på sjuåringen i skolan idag. Lärarna på skolan poängterar ofta att vi föräldrar är välkomna att hälsa på när vi vill, och det är verkligen så, man känner sig väldigt välkommen att sitta med i klassrummet, delta och lyssna och se barnens vardag. Och man får äta skollunch i matsalen och blir bjuden på kaffe på rasten.

Att följa med och se vad de gör i skolan är ju förstås en poäng i sig. Men att sjuåringen ville ha mig med på besök handlar nog även en del om att se en del av det han berättar om. Om hur andra barn är.

För det finns barn som så gott som helt saknar respekt för andra. Visst, vi snackar om sex- och sjuåringar. De kan inte alltid sitta helt still eller vara helt tysta. Det finns för mycket sprattel i kroppen och för mycket glömska i huvudet. Men ändå. Det är skillnad på de som bryr sig och de som inte bryr sig. De som försöker och de som inte försöker. De som helt struntar i hur det de gör påverkar för andra men som själv blir fruktansvärt upprörda om de inte får sin vilja igenom. Och som verkar strunta helt i när fröknarna säger till.

Det är viktigt att se, viktigt att kunna relatera till när mitt barn berättar. Och jag inser att de redogörelser jag får hemma om kvällarna inte är särskilt vinklade utan betydligt mer objektiva än man skulle vänta sig. Det är viktigt.

Och det är inte mitt barn det är mest synd om – han blir visserligen stundtals rejält upprörd men har ändå en förmåga att ta för sig. Till skillnad från en del tysta och ordentliga barn som är de som hamnar i kläm, eftersom de är för snälla för att protestera och säga ifrån – det är deras utrymme som stjäls och de som får lära sig att den som skiter i reglerna ändå alltid får mest av allt och vinner i slutändan.

Precis som det var när jag var liten.

Och jag funderar över det här med vad man behöver säga och förklara och nöta in kontra vad som är självklarheter. Vad som behövs för att något ska gälla i praktiken. För mig har det alltid räckt med att veta vad som är tillåtet och inte tillåtet, att veta vad som är rätt och vd som är fel. Det som är fel GÖR MAN INTE (TM) – så enkelt är det liksom. Och såvitt jag kan se gäller detsamma för mina barn. Vad som är rätt och fel är helt avgörande. Men för en del andra barn (och vuxna förstås) verkar det verkligen vara helt ovidkommande. Och det är på något vis inte heller uppenbart vad det egentligen är som är avgörande. Mer än möjligen personlig vinning och vad som är kul för dem själva i stunden. Och jag undrar vad det är som gör att det blir så.

Och medan jag sitter på en bänk på skolgården, när skoldagen övergått till fritids, och en av pedagogerna sitter på bänken bredvid och sjuåringarna leker i sandlådan några meter ifrån oss, så ser vi några femteklassare på andra sidan fotbollsplanen, fullt synligt från oss (vilket ju innebär att de måste kunna se oss) uppträda väldigt märkligt vid idrottsföreningens kiosk, och slutligen kryper en av dem in där. Och det är helt uppenbart att det här med mitt och ditt och vad man får och inte får och att man inte får ta andras saker är helt ovidkommande för dem. Och med tanke på att det förtörs saker på skolgården nattetid är det ju knappast någon överraskning att det finns personer (barn) i närområdet som saknar de hämningarna – men det känns ändå bisarrt att de ägnar sig åt det dagtid när det finns vuxna inom synhåll.

Lösryckta stycken av Lars Winnerbäcks Eldvakt ringer i öronen på mig där på skolgården, men jag lyckas liksom inte riktigt fånga texten, trots att jag tycker att jag borde minnas den…

när våran dagistid tog slut
så såg vi likadana ut
med samma drömmar…

när jag somnar står en ängel vid min dörr
precis som förr
och gör att allting ordnar sig
och den blir tryggheten för mig
vem går eldvakt för dig

Och det far tusen tankar i huvudet om vad som gör att det blir som det blir. För en av mina teorier kring stökigheten i klassrummet handlar om allt fokus som är på barnen. Att vi som föräldrar ständigt påminns om hur viktigt det är att prioritera BARNEN, låta BARNEN vara centrum för allting – vi ska se till att de alltid har kul, vi får inte prioritera oss själva eller andra saker utan ska vara närvarande föräldrar med fullt engagemang för våra avkommor och de är vana vid att få komma till tals nästan när som helst – och det sätter förstås spår i form av hur de tycker det är okej att uppträda i klassrummet. Och det är ett elände, och jag kämpar hela tiden en inre kamp med att tycka det är okej att göra saker även om inte mina barn vill, typ. Att de måste lära sig att anpassa sig. Många barn skulle kanske behöva mindre prioriterade av sina föräldrar på något vis. Och samtidigt… samtidigt känns det som att det finns en märkligt glidande skala där de som är bortanför en viss gräns på den där skalan snarast måste ha blivit helt bortprioriterade på något vis och inte stått i centrum alls. Eller i alla fall inte på rätt sätt? Eller handlar det om att deras föräldrar har helt ruttna värderingar? För en del tror jag det kan vara fallet – men för alla?

Och ja, i dessa tider är det lätt hänt att dra till med att det nog är frågan om “bokstavsdiagnoser” eller nåt sånt – och så avfärda det. Fast jag tror att det är att göra det för lätt för sig och att slippa ta ansvar för saker som behöver tas ansvar för.

när våran dagistid tog slut
så såg vi likadana ut
med samma drömmar om att bli en popidol
vi spelade boll och jagade troll
under ett trygghets parasoll
och var rätt säkra på att nå vårt drömda mål

men sen när sommaren tog slut
din farsa hämtades med snut
ni fick en lägenhet på andra sidan stan
du spelade boll på annat håll
under ett annat parasoll
fast vi såg likadana ut när vi var barn

när jag somnar står en ängel vid min dörr
precis som förr
och gör att allting ordnar sig
och den blir tryggheten för mig
vem går eldvakt för dig

vi växte upp på var sitt sätt
med skilda fel och skilda rätt
sen kom en ljuvlig doft från stan av grå betong
där i stan så fanns en låga
och en fråga om att våga
och om vem som vågade trotsa en batong

du vågade sno du vågade slåss
du vågade pröva några bloss
men du vågade aldrig nånsin komma hem
så du vaknade i en säng
hos någon vacker mannekäng
du blev en popidol som alltid kom i kläm

när jag somnar står en ängel vid min dörr
precis som förr
och gör att allting ordnar sig
och den blir tryggheten för mig
vem går eldvakt för dig

nu doftar hägg och björk slår ut
och våren leker som förut
det är fest jag dricker öl du röker på
jag är arbetslös och meningslös
men lever glad ändå
för jag har valt att för en tid få leva så

men jag undrar om du valt
att leva så banalt
och om du inte hellre vill bli fri
och jag undrar här uti
om dina vänner står dig bi
och om de nånsin i en tvist tar ditt parti

när jag somnar står en ängel vid min dörr
precis som förr
och gör att allting ordnar sig
och den blir tryggheten för mig
vem går eldvakt för dig

men vem är jag att sitta här
och vara bättre än dom där
säg vem är jag att tala om vem som är glad
vi lever våra liv
med våra egna perspektiv
på varsin sida om vårt samhälles fasad

Men mina vingar växer ut igen

Jag fortsätter tt ta mig igenom februari med hjälp av musik och husgudar. Så idag satte jag på “Dans med svåra steg” (Lars Winnerbäck). Det underbara öppningsspåret “Tretton trappor opp” får mig som alltid både gråtmild och glad, både av sina fina melodislingor (med fantastiska musiker) och en hel del av textformuleringarna, som så fint fångar den här eviga inre kampen i mig, mellan verklighet och fantasi. För jag behöver ju båda. Tillsammans.

Du sa realism,
när jag föll och flög på samma gång.
Jag sov i fantasi och skrev en sång,
och Du stod suckande och iakttog min dans
för något som egentligen inte fanns.

Jag skrek poesi
och du stod kvar på jorden och såg på.
Du log, och jag försökte nog förstå,
men jag stod fångad i min drömda sagovärld
och flängde runt i fnoskig flärd.

Och nu så står jag vilsen här bland brända skepp
och körda lopp.
Bland molnen finns det hopp,
men på jorden står min kropp.
Och min kärlek finns minst tretton trappor opp,
i min drömda sagovärld.

Du sa “Altruism”,
ett svårt ord som jag inte kände till.
I min värld får jag göra som jag vill.
Så jag gick fram och sa “Du, dig vill jag ha”
Jag fick en kram och allt var bra.

Så jag skrek “Romantik!”,
du var nykter nog att säga “Kom,
kom jag har någonting vi måste prata om”
och nykter utav vin och full av längtan är det lätt
att säga fel och tänka rätt

Nu går mina tankar till en prins
och till en sagofe
som sitter på kafé,
vid en blomstrande spaljé,
och bara blandar ut sin tid med lite te
i min drömda sagovärld.

Du sa “Kom tillbaks
när du tappat dina vingar och kan gå”.
Själv hade jag ingenting att föreslå,
så du klippte mina vingar och min himmel rasa’ ner
och allt blev mörkt och inget mer.

Och jag darrade av skräck,
när Du sa “Välkommen till Verklighetens land!”
Här hostar vi i sot och svett och sand.
Här kan vi leva som dom vänner som vi är,
bland alla andra som är här

Men mina vingar växer ut igen när vinden
stör ditt mörka hår,
och jag tror nog du förstår
när jag far upp dit ingen når,
och när jag vinkar ner till jorden där du står.

 

Aldrig riktigt slut

Det händer ibland att jag tänker att jag borde dra ner på sertralinet. Jag har ätit sertralin utan uppehåll i fyra år eller nåt sånt nu senaste omgången. Och tillvaron är väl på sätt och vis stabilare än den varit typ… nånsin. Alltså både mentalt och i yttre omständigheter. Så jag tänker tanken: jag borde säkert försöka minska dosen, det borde ju gå att leva med mindre sånt.

Fast det måste jag ju rimligen diskutera med vårdcentralen. Och det är så mycket annat, och jag orkar aldrig ta mig samman och kontakta dem om det. Man får sitta i evighetslånga telefonköer för att ens få prata med växeln. Och sedan ska man få en tid, som ska passa in med tillvaron, och det lär ju dröja några veckor, och… ja, nej, det är inte tillräckligt högprioriterat…

Jag vet inte vad det är med mig, egentligen. Nu, alltså.

Egentligen mår jag väl bra, tror jag? Eller, jag kan inte sätta fingret på det.

Ja, det har varit rörigt, geggigt, trådigt på jobbet, länge nu. Känns som att jag aldrig får ordning på något eller blir klar med något, som att det alltid far runt för många bollar. Fast det är nog sant, liksom, att det är så – det är liksom inte jag som är orsaken – väl? Och jag skulle behöva… komma ikapp är inte uttrycket, men ändå.

Fast det var inte jobbet jag skulle skriva om nu. För det är inte det som skaver eller klämmer eller irriterar.

Som sagt var, jag vet inte riktigt vad det är. Men jag har på något vis tappat tråden. Tappat målet. Vet inte vad jag vill eller vart jag är på väg. Eller känner ingen riktigt vilja att sträva ditåt, vartåt det nu är. Har inget som driver mig ditåt. Och utan drivkraft går det trögt, minst sagt.

Jag har så svårt att sätta fingret på vad det är. Och grejen är att jag inte ens säkert kan svara på om det är bra eller dåligt. Eller jo, det är jävligt jobbigt. Men samtidigt tror jag att orsaken delvis är en massa bra saker. Som allt det här som Robin rivit upp. Och ett allmänt uppdämt behov av saker jag tyckt varit onödiga eller prioriterat bort. Det är förmodligen i längden jättebra att få väcka liv i en massa sådant. Fast det gör mig ömtåligare. Får mig att famla. Den utstakade vägen är inte längre självklar; snarast försvinner den i dimman. Och jag lyckas inte motivera mig till att hålla mig kvar uppe på den där vägen som består av diska, tvätta, laga mat – den känns inte viktig nog och ger ingen kraft av sig själv.

Jag behöver längtan och vilja och mål och mening…

Hon hade tappat allt igen, varenda mening, varje hopp
Hennes utsikt var en botten, hennes drömmar var en flopp
Men ändå, där vi gick, hon skratta’ till och prata’ på och höll sig vaken

Hon sa: “Nu har jag rensat ur, nu spelar ingenting nån roll
Nu kan det blåsa vart det vill, för nu är allt tillbaks på noll
Och här kan allting börja om, nu kan jag se vad jag förträngt
Nu ska jag passa mig för dom, som aldrig gjort vad dom har tänkt
För jag vill inte bli en sån, så har jag lärt mig det igen
Det kanske passar nån, men inte mig och inte än”

(Lassepojken, i vanlig ordning :-) )

… men hittar det inte. Även om jag förnuftsmässigt vet vad som borde vara målen, så är det inga av målen som funkar i praktiken eller ens lyfter mig över ytan.

Jag försöker med att fylla kropp och själ med Tori Amos. Det hjälper, åtminstone för stunden, åtminstone för att ge allmän kraft och livslust. Men jag får slåss med näbbar och klor och försvara min rätt att lyssna på musik, för musiklyssnandet är konkurrensutsatt mot barnens önskan att spela TV-spel och se på TV och film – och det är ju så lätt att prioritera bort sina egna oväsentliga behov då :-(

 

R: The target is too far, my aim is lost!
H: Then aim again.
R: For what purpose? To what end?
H: There is no end, and no beginning. It is enough to aim.

Ja. Men hur?

Nu är det höst och allt är mörkt, jag skriver brev till fröken Svår
Jag måste fråga hur det går, jag måste veta hur hon mår
Du har din egen väg att gå, skit samma vilket håll
Det kanske blir en liten omväg men vad spelar det för roll
Alltid lär man sig väl nåt, det var väl så det skulle va
Det blir en massa spe och spott, men det är skit man måste ta

Varje stund, var minut, var sekund
Samma konstiga beslut
Det blir fel, slår bakut, allt går snett
men det tar aldrig riktigt slut

Lördag 9 november

Lördagkväll.

Syr ny klädsel till den stackars soffan och spelar Lasseblandskivor på hyfsat hög volym – och sjunger med.

Jag gör det för sällan nuförtiden. Både lyssnar på Lasse och sjunger med. Där finns fortfarande så många textrader som rör vid de rätta ställena och släpper fram det som behöver släppas ut. Speciellt i november.

 

“Sköt dig själv och skit i andra” – sorry, men så funkar det inte när man har ett gemensamt samhälle

Jag kommer gåendes på trottoaren, på väg mot tåget. Framför mig på trottoaren går två damer/kvinnor. De går lite långsammare än mig; den ena leder en cykel, den andra (närmst vägen) röker en cigarett.

Eftersom jag vill gå raskare går jag förbi dem på vägsidan, alltså går ut ett steg i den biltomma gatan under några meter, för att komma om. Gör en omkörning, liksom.

Just då kastar rökaren iväg sin fimp, och träffar mig, som då är snett framför henne.

Hon hasplar ur sig en halvhjärtad ursäkt.

Jag bryr mig inte särskilt mycket om att jag blivit träffad. Däremot stör det mig med alla människor som tycker det är okej att slänga ifrån sig sina fimpar precis där de går och står. Så just idag bestämmer jag mig för att faktiskt säga något. “Du vet att fimpar innehåller en massa farliga ämnen?” börjar jag, ganska snällt.

“Skit du i det”, får jag till svar, riktigt surt. “Sköt du ditt så sköter vi vårt.” Båda två bidrar med ett antal sådana uttalanden, fast hon med cykeln är otrevligast.

Jag är ju på väg till tåget och dessutom inte alls på humör att stå kvar och diskutera i en diskussion som helt uppenbart bara kommer att gå åt fel håll. Dessutom är det alltid skitsvårt att i en sådan situation hitta de rätta orden, och frågan är om det är meningsfullt. Jag påpekar nåt om att världen är allas vår tillsammans, men får bara höra fler varianter på “skit du i det” och “sköt du ditt”.

“Och vad gör ni när världen går under?” undrar jag.

“Då går världen under. Bry du dig om ditt så bryr vi oss om vårt.”

Ja, vad säger man?

Det är först en halv minut senare, när jag hunnit en bra bit till, som jag kommer på vad det är jag skulle sagt, om jag hade kommit på det och hade vågat. Men nu får jag nöja mig med att skriva ner det här:

“Bra. Jag sköter mitt och du sköter ditt och alla andra sköter sitt. Och den dagen du får lungcancer så får du varken mina eller någon annans pengar till sjukvård utan får betala det helt själv, och du får ingen sjukpenning eller liknande. För jag skiter i din cancer, den har du förvållat dig själv, och jag vill inte att mina pengar ska gå till det.Är det så du menar? – Men nej, så gör vi inte. Vi har ett samhälle gemensamt, och det innebär att INTE var och en sköter sitt, utan alla får gemensamt ta konsekvensen av varandras handlingar. Jag och alla andra får vara med att betala för din sjukvård, jag och alla andra får leva med konsekvenserna av att du kastar fimpar omkring dig, och då är det faktiskt både min rättighet och min skyldighet att försöka få dig att låta bli att kasta fimpar. Och det är din skyldighet att åtminstone ta ansvar för att inte skada andra, även om du envisas med att skada dig själv.

Jag har inte ens lagt mig i din rökning. Jag må tycka att det är dumt att röka, men det la jag mig inte i. Jag la mig i det som rör mig och alla andra.

Eller när du tycker du man får lägga sig i? När någon stjäl? När någon misshandlar någon annan? Ska man sköta sig själv då också?

Vi har ett samhälle tillsammans. Och grundprincipen för det är att sköta saker tillsammans och inte skita i någon eller något.”

Men nej, så får man ju inte säga. Det är inte okej att kritisera folk för att de skräpar ner med sina fimpar. Det är inte okej att kritisera att folk skiter i miljön och i konsekvenserna av sitt handlande. Det är inte okej att kräva att folk tar ansvar.

Är det bara jag som tycker det är konstigt?

_________________________________

“Det finns ett ord för vad jag lider av, men jag har glömt det nu, det där att komma på försent vad man borde sagt” /Lars Winnerbäck

En timme för att demonstrera och visa att Jorden är viktig och att mer behöver göras

Earth Hour är över för i år (i alla fall i Sverige; stor delar av klotet har ännu inte haft “sin” Earth Hour). Vi har suttit och läst Harry Potter i skenet av levande ljus och haft det mysigt. (Ur personligt hänseende betydligt trevligare än fjolårets Earth Hour.)

Ja, Earth Hour är viktigt.

Nej, ur energibesparingshänseende är det självklart en piss i oceanen. Självklart är det mycket mycket viktigare vad vi gör alla dagar, hela tiden.

Men Earth Hour är ingen energieffektiviseringsåtgärd. Det är en demonstration.

Vad är syftet med Earth Hour?

Syftet med Earth Hour är att skicka en politisk signal till makthavare om att ta klimatförändringarna på allvar, och därigenom uppmärksamma och skapa ett engagemang i frågan. Earth Hour är inte en energisparkampanj.

(Läs mer på WWF:s frågor och svar.)

Poängen är alltså att så många människor som möjligt ska visa att det här är en viktig fråga.

Men Earth Hour är ändå ett bra tillfälle att visa på bra saker man kan göra i rätt riktning. Därför har jag och mina kollegor ätit vegetariskt till lunch hela arbetsveckan. Och vi har ätit veggo två kvällar här hemma, på åttaåringens initiativ.

Utmaningarna i övrigt då?

  • Tja, Skånetrafiken har ni väl redan läst om… Jag får gå vidare med andra varianter men har inte hunnit ännu.
  • Utmaningen till storbloggare skickade jag mejlledes till ett antal bloggare. Inte ens enda har svarat. Jag har dessutom följt dessa bloggar via bloglovin’ under tiden sedan jag la upp utmaningen, och ingen av dem har skrivit något om ämnet (i alla fall inte i inledningen av inläggen; nej, jag har inte läst hela deras inlägg). Ja, jag är faktiskt lite besviken.
  • Utmaningen till småbloggare skickade jag också till några, men jag tror ingen av dem heller reagerade…?
  • Men: My Tomorrow skriver

Jag antar din utmaning och ska skriva åtminstone två genomtänkta inlägg om hållbar konsumtion under april månad som en del av min Sustainable Makeover.

Alltid nåt?

(Och nu byter skivspelaren från “Varning för ras” (Lars Winnerbäck) till “To drive the cold winter away” (Loreena McKennitt.)

… och så plötsligt spelar radion Lasse…

… och jag inser att det varit för lite Lasse i högtalarna på sistone – eller alldeles för länge.

Ibland är jag så fruktansvärt tacksam att jag har någon att dela livet med

På alla möjliga plan.

Som nu när jag fick skitont i ryggen. Tänk om jag skulle vara ensam med att försöka reda ut det! Men nu kunde jag be min man komma hem istället för att åka och träna på sin lediga kväll i onsdags. Han kunde ta allt ansvar med barnen, han kunde massera min rygg (möjlighet till massage dagligen är guld värt vid sådana här tillfällen) och lyssna på min oro.

Ja, den praktiska biten är oerhört värdefull. Jag förstår inte hur man reder ut att vara ensamstående förälder. Ja, jag vet att många inte har något val. Men nej, det är inte så att man alltid reder ut saker bara för att man inte har något val. Man kan gå sönder, omkull, in i en vägg, också. Jag är verkligen inte säker på att jag skulle klara det.

Men det är inte bara det praktiska. Minst lika mycket det mentala. Oron när något händer något av barnen. Och kombinationen allra mest… Att vara tvungen att reda ut allt det praktiska själv när man håller på att gå upp i limningen av oro – och till exempel behöva ta med två barn in till akuten mitt i natten på egen hand. Hemska tanke…

Och så alla vardagssituationer, alla små och stora saker man ska orka med i vardagen – både konflikter och annat. Vilken lyx att vara två om det!

Men han är förstås inte bara stöd och hjälp i föräldraskapet. Han är ju ett stöd för mig personligen också. Orkar med mig ;-) Finns för mig när det behövs. Håller med mig (i mycket, om än inte allt). Resonerar som jag.

Vi snacka’ skit om alla vi kunde klandra,
för att komma på att vi bara hade varandra. (Lars Winnerbäck)

Och så älskar jag honom också. Förstås :-)