Tag Archives: leksaker

Så svårt och så skönt – om docksängar och nostalgi

Under lång tid har jag irriterat mig på oändliga mängder leksaker som bara står och tar plats, bidrar till allmän oordning men som ändå ingen leker med. Jag har velat rensa ut. Men barnen har inte velat. Leksaker är aldrig så populära som när man riskerar att bli av med dem.

Men slutligen har vi lyckats få lov. Eller lyckats uttrycka oss tillräckligt tydligt om att det här måste ske. Så en hel massa leksaker har sorterats bort. Och sedan har vi tagit bilder och lagt upp en egen lokal digital leksaksloppis via facebook och spridit länken. Satt ganska låga priser för att faktiskt få sålt sakerna och bli av med dem – och de pengar vi får ihop ska barnen få köpa något gemensamt för.

Så nu har jag sålt både min gamla docksäng, med täcken och lakan och kuddar, och min gamla dockvagn. Och en drös dockkläder. Och det är med väldigt dubbla känslor :-) För visst känns det lite tungt att skiljas från sängen jag fick från gammelfaster (?) Ester när jag var liten (så liten att jag inte minns det), med de fina lakanen och det blommiga täcket som jag sjungit “Nu i ro, slumra in, i-i bädden så fi-in, so-om blomman på-å äng…” vid, och dockvagnen som också funnits i typ hela mitt liv.

Men ärligt talat lekte jag inte mycket med dockor när jag var liten. Och det har inte mina barn gjort heller – det har varit några korta perioder, bara.

Och mest är jag väldigt väldigt glad att sakerna faktiskt kommer till glädje för andra. Det är meningsfullt. Mycket meningsfullare än att de står här och är i vägen.

Och det värmde verkligen att jag fick en spontan kram av kvinnan som fick påsen med udda dockkläder.

Om andra leksaker jag gjort mig av med.

Kväva med kärlek och prylar

Vi har ägnat hela dagen idag och halva igår åt att plocka plocka plocka. Trots våra försök att vara kloka och förståndiga föräldrar så svämmar huset över av leksaker och andra barngrejer. Det är för många leksaker. Trots upprepade försök att hitta system för att hålla ordning så går det aldrig. Barnen släpper grejerna där de är, lägger inte tillbaka på plats, orkar inte försöka hålla ordning.

Det är för många saker. Det går inte att hålla ordning.

Det går inte ens att veta vad man har för saker. I mina desperata försök att sortera och plocka undan det som aldrig används, aldrig leks med, aldrig hålls ordning på, så hittas saker som barnen saknat. Dessutom blir det gråt och tannagnisslan när jag försöker få göra av med saker de aldrig någonsin leker med och aldrig nånsin lekt med. De känner en enorm äganderätt till saker, just bara för att sakerna är deras.

De har så många saker att de inte hittar det de vill leka med.

De har så många saker att det inte finns plats att leka på.

De har så många saker att det så fort blir stökigt att vi får ägna alldeles för mycket tid åt att försöka få ordning, så att tillvaron blir dräglig. Det blir ingen tid kvar åt att göra de roliga sakerna, för när vi hunnit städa så är helgen slut. Det finns ingen tid kvar till att pyssla, spela spel eller snickra när vi åstadkommit plats för att göra det. Det finns bara tid för att försöka få gjort det tråkiga. Och innan veckan gått och nästa helg kommit så har det hunnit bli stökigt på nytt, och vi får börja om.

Mamma frågar ofta när hon ringer “Vad hittar ni på?”. Svaret blir ofta “inget särskilt”. Inget särskilt kan ofta snarast innebära att vi försöker bringa ordning i det allmänna kaoset. Det känns som inget särskilt – man hittar inte på något planerat, något kul, något inspirerande – man bara försöker se till att det blir lite bättre. Ja, utom sådana gånger som idag, när man VERKLIGEN försöker ta itu med det. Sådana dagar är plågsamma. Riktigt jävla plågsamma. För man är tråkig slavdrivarförälder hela dagen som inte låter barnen hitta på något kul. Och man är en tråkig förälder som ägnar sig åt värdsliga ting istället för att njuta av barnen.

Ja, vi försöker undvika att det ska bli så här. Det är flera år sedan vi senast gick med på att barnen skulle få med McDonaldsleksaker hem. (Trots det tror jag jag slängde ett tiotal sådana idag.) Och vi anstränger oss att påpeka, inför födelsedagar och jul, att barnen inte behöver en massa leksaker, inte behöver en massa prylar. – Men det kommer ju grejer ändå. För man måste ju ge barnen saker?!? Så istället får de spel, pysselböcker och annat. (Vi hinner inte spela de spel vi har. Vi gör oss av med spel för att hyllan är proppfull. Vi har pysselböcker i mängd, både de som första barnet fick men knappt använde och sedan de som andra barnet fått.)

De ges aldrig chans att längta efter saker. Däremot längtar de efter att vi ska ha tid att göra saker. Det är ju det de egentligen vill.

Men samtdigt kan de inte med att vi ska göra oss av med saker som är DERAS.

Snälla, GE DEM INTE MER SAKER! Kväv dem inte med er kärlek!

Om ni ska ge dem något, ge dem tid. Tid och hjälp, att bygga en fågelholk, eller rita tillsammans, eller spela spel. Det behöver de. Eller tid att någon följer med dem och leker med någon av de saker de inte brukar leka med. Sällskap till att använda de där pysselsakerna ni gett dem innan.

Men inga fler prylar.

Ja, även om de hoppas på det eller rentav förväntar sig det.

Jag plockar och plockar. Efter en del oenigheter, diskussioner om att lägga allt i en enda stor låda eller slänga in det på deras rum, eller för den delen risken att inte får några födelsedagspresenter mer om inte mängden leksaker som ingen använder minskar, går barnen trots allt med på att vi faktiskt måste göra oss av med en del. Fast jag har inte med fyraåringen vid alla genomgångar.

Sedan är då nästa fråga: vad gör man med skräpet? För mycket av det är ju på sätt och vis skräp. Och ja, det som rätt upp och ner är skräp är ju förstås inget snack om: det ska ju slängas. Men allt det som fortfarande är helt, men ändå dåliga leksaker. Prylar som liksom aldrig “funkat”. Som leksakshjälmar så dåligt gjorda att de aldrig kunnat sitta kvar på ett barnhuvud. Ska de hamna på en loppis, så att de kan släpas hem till nya stackars föräldrar? Eller gamla dockor från min barndom, med huvud, händer och fötter av mjuk plast. Plast som förmodligen inte är ett dugg hälsosam. Dockorna är fortfarande fullt funktionsdugliga. Men ska jag verkligen låta ännu fler barn leka med dessa dockor som jag inte vet vad plasten innehåller? Och samtidigt, man ska inte slänga saker som funkar?!?

Efter mycket vånda går trots allt en hel del av sakerna direkt till soporna. En lika stor del till loppis. Och en liten hög med huvudsakligen träleksaker för yngre barn får hamna i en låda för yngre barn som kommer på besök.

“Men ska inte plast läggas i plaståtervinningen?” tycker nioåringen. Och jag förklarar det här med producentansvar och förpackningsmaterial och så vidare. Samt förklarar att jag håller med honom: det är idioti. Det har varit idioti alldeles för länge.

Vi har varit effektiva idag. Vi har slängt och vi har städat. Det ser bättre ut här hemma – trevligare, mer möjligt att hitta saker. Men det känns bisarrt att slänga så mycket saker. Vansinnigt. Samtidigt som jag inte kan se att det på något vis skulle vara bättre att inte slänga.

Och jag anar att många som reser långt iväg gör det för att de inte längre orkar vada runt bland prylarna, utan väljer att fly en vecka eller två, för att glömma. För om vi som anstränger oss att det inte ska bli så mycket har det så här illa, hur är det då inte hos dem som aldrig tänkt en konsumtionsbegränsande tanke?

Köp inte ett gosedjur hos Ikea – skänk pengar direkt till välgörande ändamål istället!

Nu drar Ikea igång sin årliga gosedjurskampanj.

För varje mjukdjur du köper skänker IKEA Foundation 10 kr till utbildningsinsatser för barn.

Och jag säger: Köp inte!

Ja, det finns säkert en del barn i Sverige som har det så fattigt att de inte har något gosedjur. Men det är inte deras släktingar som kommer att köpa gosedjur på Ikea just nu ändå.

De allra flesta barn i Sverige har låååångt fler gosedjur än de behöver. Det har gått inflation i gosedjur, och en del människor har med sig gosedjur till barn de ska på besök till ungefär som man har med sig en blomma till värdinnan.

Ett gosedjur till gör ingen jävla skillnad! Eller rättare sagt, det gör mest en skillnad till det sämre. Det är kul med det nya en stund, men samtidigt sänker det värdet hos alla de andra gosedjuren barnet har; det sammantagna värdet hos alla gosedjuren tillsammans blir inte högre. Dessutom förväntar sig barnet att få presenter allt oftare, och värdet av framtida presenter krymper därmed.

Dessutom är det förstås resursslösigt. Barnen behöver inte prylen. Tyget och stoppningen kunde använts till nåt bättre. Och hur har de egentligen framställts? Och så vidare. Jag ska inte dra den karusellen längre än så idag :-)

I alla fall: Det är självklart jättebra med pengar till utbildning för barn. Skänk gärna pengar till det! Men gör det på ett sätt som inte innebär att du måste släpa hem fler onödiga gosedjur.

Mer Lekmer

Vi saknar dig! 20% rabatt!

Hej, det har gått en tid sedan du handlade hos oss oss på Lekmer.se. Vi vill gärna se dig hos oss igen. Därför får du just nu 20% rabatt på ditt nästa köp hos oss. Uppge koden [—] i kassan när du handlar så dras 20% på din order.

Jag handlar när det är något jag/vi behöver, eller ja, i alla fall när vi själva ser skäl att handla. Inte för att ni tycker det är för längesedan jag handlade. Fel argument. Väldigt fel argument, faktiskt.

Vad ska bankens pengar gå till, kan man undra…

Banken verkar ha stora utskicksdagen. Jag och mannen har fått varsitt kuvert, och utan att öppna hans så är jag övertygad om att hans innehåller samma som mitt: en lapp om att vi fått en ny rådgivare (för den gamla har bytt arbetsuppgifter), och så infon om att hen gärna vill träffa mig för en ekonomisk genomgång, och att någon från banken kommer att höra av sig för att boka en tid.

Jag ser det som min uppgift att tillsammans med dig, och utifrån dina behov, hitta lösningar som är fördelaktiga för dig och din privatekonomi. Det kan gälla allt från lån till kloka placeringar.

Tillåt mig vara skeptisk. Min erfarenhet är att bankrådgivarna har en klar bild av hur de tycker man ska göra. Och när mina värderingar och principer inte stämmer överens med det bankrådgivaren på förhand bestämt sig för att man ska vilja i min ålder och med mina förutsättningar, så har de liksom inget att komma med – och kan liksom inte ens riktigt ställa om. Och det faktum att jag redan valt det som passar mig verkar komma som en lika stor överraskning varje gång.

Barnen har också fått utskick från banken. Inbjudan till någon show. Gratis för barnen, 20 kr för vuxna, alla pengarna går till BRIS. – Ja, det är ju trevligt med pengar till BRIS. Men det innebär ju att banken betalar showen helt och hållet.

Likaså bekostar banken med glädje presenter till barnen när de fyller år. Ja, banken skickar ett kort, där det står grattis, och så kan man ta med kortet och hämta ut en present till barnet. – För banken, fler prylar är ju VERKLIGEN det de flesta svenska barn behöver? (Eller inte, om det nu var någon som inte fattade ironi.)

Har banken en massa pengar de tycker de behöver göra av med?

Jag tycker det vore bättre att banken då la pengarna på det som banker bör ägna sig åt. Hålla nere låneräntor, höja räntorna på våra bankkonton – eller kanske i första hand se till att bankens affärer är hållbara på lång sikt. Sånt där med miljö, och rättvisa, och hälsa, och sånt där. För även om man inte hört så mycket om det på senare år, så anar jag att det nog finns MYCKET kvar att göra på den fronten. Eller?

Fortsättning på Bamse och plastleksakerna

I början av sommaren gnällde jag på att Bamse skickade med plastskräp i form av en badboll.

I mitten av juli fick jag svar från Bamses redaktion:

Hej Sanne,

Tack för ditt mejl och dina åsikter. Det är förstås jätteviktigt för oss på redaktionen att få veta vad ni som köper och läser tidningen tycker.

Säkerhet är oerhört viktigt för Egmont och samtliga leksaker testas enligt europeiska leksaksdirektivet via ett externt testinstitut som heter SGS. Detta gäller även för den badboll som du skriver om. Efter att det kommit till vår kännedom att det förekommit lukt, så har vi återigen testat badbollar ur leveransen. I dagarna har vi fått svar på dessa tester och badbollen klarade både VOC-testet och SVHC-screeningen.

Du hittar vår code of conduct som även gäller för våra leverantörer på: http://www.egmont.com/About-Egmont-/Social-Responsibility/. Som en del av Egmonts code of conduct granskas alla fabriker kontinuerligt. Fabriken som producerade badbollen granskades senast i januari 2012.

Svar från mig:

Hej igen!

VOC vet jag vad det är, men vad är SVHC?

Även om plasten innehåller några speciellt hälsofarliga ämnen, så är det ändå plast. Varför skickar ni med onödiga plastprylar med tidningen? Det är en tidning han prenumererar på – inte leksaker!

Om ni inte tror att tidningen är bra nog så att ni måste sälja den med hjälp av prylar, så kanske ni bör se över tidningens innehåll istället…

Nå, jag har förklarat vad jag tycker ganska utförligt redan förra varvet, och du har bara kommenterat vissa detaljer, så jag gissar på att det inte är så meningsfullt att jag förklarar allt en gång till.

/Sanne

Och från Bamse igen:

Hej igen Sanne,

SVHC är en förkortning för “œsubstances of very high concern”. Dessa substanser finns på en lista som ECHA (European Chemical Agency) har tagit fram och faller in under REACH-förordningen. Vid en screening av SVHC tar man alltså reda på om några nivåer av dessa substanser har överskridits i produkten.

Självklart är berättelserna i tidningen det allra viktigaste. Vi skickar med presenter ett par gånger om året eftersom det är uppskattat bland våra läsare. De presenter som återstår i år är adventskalender med nr 16 och väggkalender för 2013 med nr 17/18.

Om man vill kan man dock välja en prenumeration utan presenter. Vill du att jag ska ändra till sons prenumeration till en sådan?

Ja, det tål ju att tänkas på. Adventskalender och almanacka är ju trots allt hyfsat vettiga saker – jämfört med plastbadbollar. Men ändå…

ETC skriver också om Bamses plastskräp, om hur dåligt detta stämmer med den Bamse vi växte upp med – och om att Bamse tydligen kompenserar stinkbadbollen med mer skräp(!).

Lego och förpackningarna igen

Minns ni mitt inlägg om Legos förpackningar? Jag klagade på mycket luft i Legos förpackningar, och Lego svarade något märkligt formulerat som i alla fall definitivt måste tolkas som att de inte tyckte att det fanns något som behövde åtgärdas.

Men nu läser jag följande på sidan 20 i Legos Progress Report för 2011:

Smaller boxes meet consumer needs and save CO2 and waste

The Green Box project started as a project to reduce the size of LEGO® boxes to meet demands from retailers and consumers who wanted less packaging material. With it comes the potential to save over 1,000 tonnes of carbon emissions from packaging and over 2,500 tonnes of cardboard waste once it has been fully implemented in 2013.

Throughout 2011, the LEGO Group has been working to develop and test the Green Box project in order to be able to fully implement it globally in 2013. The project focuses on reducing the size of boxes, but as the project developed it became clear that there were obvious environmental benefits too.

Preliminary trials indicate that this project could help save around 1,000 tonnes on carbon emissions from packaging material and over 2,500 tonnes post-consumer waste.

– We can see that by taking box sizes down, we save significantly on volume. This has a positive impact on how much paper we have to buy for packing material, on how many boxes we can stack on pallets and finally, on how many products we can pack in trucks when we distribute, says Carsten Rasmussen, Senior Vice President and General Manager, EU Production.

Calculations of the total carbon emissions regarding the total lifecycle of the packaging materials indicate that the carbon footprint of the packaging materials will be reduced.

As the boxes are smaller, more can be filled into trucks distributing LEGO® products, which in turn means fewer trucks on the roads.

– We have 40,000 product movements every day globally, and with the smaller boxes we can move more with fewer trucks, says Carsten Rasmussen.

In order to improve packaging even more, Carsten Rasmussen and his team are currently testing the plastic bags containing bricks inside the box, known as pre-packs. The tests are looking for ways to reduce the amount of air in the prepack bags, while keeping up the high requirements for product safety.

Less packaging material = less waste

By reducing the amount of packaging material, the amount of post-consumer waste will also be reduced.

– We are extremely happy with these positive effects on our environmental impact. Combined with the fact that we will now also start using FSC-certified material for all wood-based packaging and print, we see this project as a great leap towards creating a positive impact for the future, says Jes Faltum, Director, Sustainability Development, Corporate Affairs.

Den här texten ger ett helt annat intryck än det svar jag fick per mejl. Jag vet int jag, men jag tycker att om man nu faktiskt jobbar med frågan och tycker den är viktig så kan det vara en poäng med att också förmedla detta engagemang till de kunder som faktiskt hör av sig och frågar…?

Smaller boxes meet consumer needs and save CO2 and waste

The Green Box project started as a project to reduce the size of LEGO® boxes to meet demands from retailers and consumers who wanted less packaging material. With it comes the potential to save over 1,000 tonnes of carbon emissions from packaging and over 2,500 tonnes of cardboard waste once it has been fully implemented in 2013.

Throughout 2011, the LEGO Group has been working to develop and test the Green Box project in order to be able to fully implement it globally in 2013. The project focuses on reducing the size of boxes, but as the project developed it became clear that there were obvious environmental benefits too.

Preliminary trials in dicate that this project could help save around 1,000 tonnes on carbon emissions from packag ing material and over 2,500 tonnes post-con sumer waste.

– We can see that by taking box sizes down, we save significantly on volume. This has a positive impact on how much paper we have to buy for packing material, on how many boxes we can stack on pallets and finally, on how many products we can pack in trucks when we distribute, says Carsten Rasmussen, Senior Vice President and General Manager, EU Production.

Calculations of the total carbon emissions regarding the total lifecycle of the packaging materials indicate that the carbon footprint of the packaging mate rials will be reduced.

As the boxes are smaller, more can be filled into trucks distributing LEGO® products, which in turn means fewer trucks on the roads.

– We have 40,000 product movements every day globally, and with the smaller boxes we can move more with fewer trucks, says Carsten Rasmussen.

In order to improve packaging even more, Carsten Rasmussen and his team are currently testing the plastic bags containing bricks inside the box, known as pre-packs. The tests are looking for ways to reduce the amount of air in the prepack bags, while keeping up the high requirements for product safety.

Less packaging material = less waste

By reducing the amount of packaging material, the amount of post-consumer waste will also be reduced.

– We are extremely happy with these positive effects on our environmental impact. Combined with the fact that we will now also start using FSC-certified material for all wood-based packaging and print, we see this project as a great leap towards creating a positive impact for the future, says Jes Faltum, Drector, Sustainability Development, Corporate Affairs.

Plastleksaker som följer med barntidningar: brev till Bamse

Hej Bamseredaktionen!

Idag kom min åttaårings Bamsetidning. Hen blev förstås glad – det var en bra början på sommarlovet.

Jag var mer tveksam. Tidningen var inpackad i plast. Och medpackad låg en badboll.

Ytterligare en onödig plastpryl. Ytterligare en “gratisbadboll”. Sådana har vi fått en drös de senaste åren. Inte för att vi nånsin använder dem på stranden. De är opraktiska att ta med, och skulle de försvinna iväg ut till havs (vilket ju är lätt hänt) så blir de en del av det stora problemet med plastskräp i havet. Det hoppas jag ni känner till? Så istället blir de liggandes hemma och blir en del av problemet med alldeles för mycket dåliga billiga skräpleksaker som egentligen inte duger att leka med, men som man ändå inte får slänga för barnen.

Plast görs ju för övrigt av olja, som är en begränsad resurs. (För jag tror inte att badbollen är gjord av bioplast, alltså att växter eller liknande?) Plasten, eller ja oljan då, bör vi alltså använda till vettiga saker. Saker som behövs. Saker som håller. Inte till dåligt skräp.

Och vad innehåller plasten i övrigt? Vi har inte öppnat själva badbollsförpackningen, så jag vet ju inte än, men det brukar lukta ganska skarpt om sådana. Och jag har ju inte gjort någon kemisk analys av innehållet i badbollen, men plast av det slaget brukar kunna innehålla en hel massa otrevliga kemikalier. Hur är det, har ni kollat av så att bollen inte innehåller bisfenol, ftalater och andra ämnen som enligt forskningsrönen har riktigt otrevliga effekter? Hade det varit Bamse så som jag uppfattade er/dem på den tiden jag själv var barn så hade jag tagit för givet att prylarna var giftfria, men idag har jag inte alls lika stort förtroende för er.

Och vem har tillverkat denna billiga leksak? För jag gissar på att den är billig. Och det brukar betyda att den tillverkats långt bort, av någon med arbetsvillkor som aldrig skulle accepteras i Sverige. Förmodligen dålig lön, långa dagar, och betydligt mer av plastens gifthalter. Förmodligen mer utsläpp i naturen av de giftiga ämnena också. Och sedan har den transporterats hit.

Så, för att sammanfatta: Ni skickar med en skitpryl, som någon stackare tillverkat för dålig lön, som skitar ner i miljön, riskerar att skada hälsan hos mina barn och skadar natur och miljö på flera sätt samt slösar med planetens begränsade resurser.

VARFÖR?

Jag försöker lära min barn att vi inte behöver en oändlig massa prylar. Att man bara ska skaffa saker som man behöver och som håller och så vidare. Motarbeta konsumtionshysteri. Och så gör ni sånt här.

Morotsfröpåse var i alla fall vettigt. Inte för att det egentligen behöver skickas med någonting alls, men en fröpåse har många positiva poänger och ytterst få negativa konsekvenser; det positiva överväger i alla fall med råge det negativa. Men som sagt var, egentligen behövs inget alls! En tidning är just en tidning och ska inte säljas genom att skicka med andra saker. Leksaker – av vettigt slag – kan vi skaffa åt barnen själva, eller för den delen låta bli.

För alla andra som också tycker det här är skit: skriv på uppropet “Stoppa försäljningen av barntidningar med lockbeten”!

Lego, skärp er, annars måste jag säga upp bekantskapen med er

När jag var liten byggde vi mycket lego. Lego funkade liksom för alla. Oavsett kön. Oavsett ålder. Jag minns att jag och min lillebror byggde lego med våra betydligt äldre kusiner när de var på besök från utlandet.

På den tiden var lego just bara lego. Visst, det fanns en del byggsatser, men det var betydligt mer av bara vanliga legobitar.

Och som förälder tycker jag att det är en bra leksak. Oerhört hållbart. Kan varieras i oändlighet. Övar både konstruktion och fantasi. Och dessutom oerhört tacksamt för föräldrar att bygga tillsammans med barnen. För nej, jag är ingen lekmamma – men bygga lego kan jag tycka är kul. (Och ja, jag vet att lego är plast, men jag vet inte vilken sorts plast, och jag vet inget om miljö- och hälsoaspekter.)

Vi skaffade det första “riktiga” legot till första barnet när han var två och ett halvt. Sedan dess har han byggt. Legobyggandet har räddat mig många gånger när jag på grund av nackskadan eller graviditet inte egentligen orkat göra något med honom – men bygga lego har vi kunnat göra.

Det är snart sex år sedan vi köpte det första legot till honom. Och som jag upplever det så har det hänt massor med lego sedan dess. Visserligen har jag hunnit vara förälder längre och hållit koll på sortimentet längre, och han har blivit äldre. Men ändå. Jag upplever att lego har exploderat. Fler serier. Fler våldsamma teman. Mycket mer utpräglat könsstereotypt, faktiskt så att jag uppfattar att lego VILL att pojkar och flickor ska bli allt mer olika. (Klart de vill, då får de ju sälja mer.) De vanliga legofigurerna har numera inte bara ögon-näsa-mun, de flesta har skägg eller mustasch eller liknande, och väldigt många ser arga eller bitska eller “hårda” ut. Och de få som inte gör det utan är menade att vara kvinnor har garanterat långt hår och stora röda läppar – som att det är så man ser att någon är kvinna. (Och motvikten, avsedd för tjejer, är friends-legot…)

Dessutom har legot gått alltmer ifrån grundidén med legobitar som man kan bygga vad som helst av. Poängen med många av satserna verkar numera snarast vara att få unika legobitar av mycket specialiserat slag.

Och lego finns dessutom i lotteri/samlarvariant à la dinosaurier och fotbollskort i cornflakespaketen. Dels som samlarkort för ninjago (om jag fattat rätt); dels som ogenomskinliga påsar med minifigurer där man inte vet vad man köper och därför riskerar att köpa fleraavsamma för att man hela tiden hoppas få just den man suktar efter.

Inte alls det lego jag en gång gillade så skarpt.

Och nu. Nu lanserar lego Sagan om ringen-lego.

I Sagan om ringen finns visserligen fler manliga än kvinnliga personer – men kvinnorna är viktiga. Ändå finns inga kvinnofigurer i det nya legot.

Lego skyller tydligen på att i just de scener man gjort lego av så finns inga kvinnor mer. Nähä. Och vem bestämde vilka scener man skulle göra lego av? Tja, sannolikt Lego själva. Så varför valde man som man valde?

Lego är inte längre vad lego har varit. Lego var en gång just en väldigt bra leksak, som stämde med bra värderingar. Nu verkar de värderingar som är käpprätt åt fanders. Det börjar bli dags att bojkotta lego. Och det är besvärligt. Dels för att det alltid är jobbigt att behöva acceptera att saker som varit bra inte längre är det. Dels för att ungarna ju verkligen gillar lego.

Lego, kan ni inte skärpa er istället?

Dagens lästips: Den flamsäkra katten

Jag har inte vågat se filmen Underkastelsen. Jag vet redan så mycket om kemikalier och miljögifter och tycker det är läskigt nog redan som det är, och vet inte om jag pallar med att bli mer uppskrämd.

Därför tvekade jag även att beställa Naturskyddsföreningens årsbok “Den flamsäkra katten – om Kemisamhället, hälsan och miljön“. Men en bok är lättare att lägga ifrån sig om man inte orkar fortsätta mer för stunden. Så jag tog mot till mig…

Igår kom boken. Jag har redan läst klart den, bortsett från det avslutande sammanfattande kapitlet.

Den är bra. Den är lättläst och fängslande, skriven på ett lättillgängligt sätt, i reportageform och med seriesidor här och var. Därför orkar man läsa om komplicerade och svåra saker som man annars lätt skulle lägga ifrån sig. Eller, orkar är fel ord. Det går inte att låta bli att fortsätta läsa.

Så hur skrämmande är det? Ja, det beror ju på vilka förkunskaper man har. Det var inte värre än jag hade väntat mig, kan man väl säga. Det vill säga, för den som inte har någon koll alls på sådant här innan så borde det vara rejält skrämmande. Och det inser jag ju allt mer och gång efter annan att även om jag tycker att ett miljöproblem är så gammalt och “uttjatat” så att man inte behöver eller kan eller får skriva det på folks näsor längre utan att betrakta dem som mindre vetande, så är det inte så. Alla vet inte inte. Alla har inte läst eller hört.

Och jo, även jag lärde mig en del nytt. Som det här med att när det handlar om hormonstörande ämnen så är det inte relevant att ange några gränsvärden. Exempel: Ett ämne (tamoxifen) som har tumörhämmande effekt vid halter på tusendelar har inga synbara effekter alls i halter på miljondelar, men i halter på miljarddelar stimulerar det istället tumörtillväxten!

Trodde du annars att så länge halterna av ett ämne i en produkt håller sig under gränsvärdena så är allt lugnt? Glöm det! Eller att om något är farligt så skulle det inte få säljas? Ledsen, men du är grundlurad. Att något inte är förbjudet kan också bero på att ingen undersökt farligheten. Eller att det finns tusentals forskningsstudier men att kemikalieproducenterna förhalar förbud och regleringar genom att skylla på att vi inte vet tillräckligt än – det behövs alltid en studie till, i all oändlighet.

Och: har du också tagit till dig “rönen” om att barn blir allergiska av att vi städar för mycket? Det visar sig att den teorin vilar på mycket lösa grunder. Den kommer från en (en) studie som visar att den som städar mindre är friskare. Men den säger inget om orsakssamband – man har inte alls tittat på orsaken till att man städar mer – kanske gör man det om man har mer allergiska barn? Däremot finns det ett starkt samband mellan astma och allergi och PVC-golv.

Slutligen vill jag citera några stycken ur boken. Först på sidan 99:

Vi borde börja hantera risker på ett intelligentare sätt än att plåga möss i oändlighet. I vardagslivet måste vi ofta ta beslut utifrån de fakta vi har och leva med en viss osäkerhet. Tiden eller resurserna är för knappa för att få full visshet. Läkare kan inte stå och diskutera medan patienten dör. I sådana fall tar vi normalt det säkra före det osäkra – vi tillämpar försiktighetsprincipen och substitutionsprincipen. Vi väljer inte ett möjligen farligare alternativ om det finns säkrare.

Och så på sidan 148:

… grubblerier och tvehågsenhet får inte hindra oss att ta tag i det vi kan göra här och nu. Svampplockarens bondförnuft är en bra metod för tillämpning av försiktighetsprincipen. Vi plockar bara svampar som vi lärt oss känna igen som ätliga. Resten får stå, trots at vi inte har fullständiga bevis för att de är giftiga – och ingen hävdar att det är en ovetenskaplig metod. Det finns minst tio gånger fler okända kemikalier än svamparter, så varför ska det anses ovetenskapligt att välja bort eller förbjuda kemikalier vars effekter ännu inte är kända?

Låt ingen expert håna din intuitiva kunskap och dina subjektiva val. Dina eventuella misstag är små jämfört med de fiaskon som präglat kemikaliepolitiken hittills.