Tag Archives: märkligheter

Människor man liksom inte riktigt kan släppa

Det finns människor jag liksom inte riktigt kan släppa. Människor som gjort ett stort intryck på mig.

Inte så att de nödvändigtvis imponerat på mig i sak.

På något sätt handlar det väl om någon sorts förälskelse. I några fall kanske om det man normalt betraktar som förälskelse: jag har varit kär i personen ifråga en gång i tiden. I andra fall har jag definitivt inte det. Men däremot har jag kanske varit förälskad i… situationen. Omständigheterna. Sammanhanget. Atmosfären, det liv och den känsla som funnits runt en eller flera personer. För i vissa fall är det kanske snarast frågan om en grupp människor.

Det finns liksom en känsla och ett sammanhang som jag varit förälskad i, och som jag saknar och längtar efter. Som jag i vissa fall tillhört lite, på ett hörn, under en period – eller nästan tillhört. Jag har smakat på tillvaron. Och jag saknar den, och avundas.

Och jag vet att jag inte passar in där – och att de inte heller skulle tycka det. Att det aldrig skulle funka för mig, att jag aldrig skulle trivas och må bra i längden. Och i vissa fall inte heller skulle vara välkommen. I många fall är jag ständigt obekväm om jag hamnar på tu man hand med någon av dessa människor. Kanske är det bara inbillning att de inte tycker att jag passar in – men det blir självuppfyllande.

Men trots denna insikt finns det en liten saknad. Och jag kan liksom inte helt släppa taget. Jag håller koll lite på avstånd. Snokar lite – googlar och så. Inget allvarligare :-)

Fast i praktiken har jag förstås bättre människor omkring mig. Människor jag på ett helt annat sätt är bekväm med.

(Ja, jag är nöjd. Jag hade inte velat byta.)

Det finns saker jag inte alls förstår

Som det här med naglar.

Naglar är bra till mycket. Man kan skrapa bort matrester från bordet, skala apelsiner, dela på legobitar som sitter ihop och peta näsan. (Ja, det händer att jag petar näsan.) Dessutom skyddar de ju fingrarna – inte minst när man slinter med stora vassa kniven.

Naglar är också besvärliga – om de är för långa. Det fastnar jord och smuts under dem, naglarna fastnar i saker, blir de för långa går de lätt sönder. Och så är det allmänt obekvämt och otrevligt med långa naglar.

För långa naglar är det om de blir några millimeter sett från där de fäster i fingret i uppkant. (Eller där de slutar fästa? Hur säger man egentligen?)

För korta är de när de är alldeles nyklippta ända in, så att man inte längre kan skala apelsiner utan att de svider. Fast bara lite lite för korta.

Alltså: naglar ska hållas korta.

Ändå finns det folk som med glädje och avsiktligt sparar naglarna till att bli riktigt långa och besvärliga. Än märkligare: det finns folk som betalar pengar för att få långa naglar, och för att någon ska piffa och fixa med dessa långa naglar och sätta på små märkliga dekorationer.

Mycket märkligt. Så fruktansvärt opraktiskt! Och dessutom är det bara fult. (Jo, det får jag både tycka och säga. Och ja, de har all rätt att göra så – och jag har rätt att tycka som jag tycker.)

Syltningsmagi

Vissa hushållsmässiga saker är sådär magiska. Man vet inte riktigt varför man gör så, bara att det måste vara så. Eller man vet att det måste vara så, och man vet varför, för det har man alltid fått höra men man vet inte om det verkligen stämmer egentligen. Eller man vet att man ska göra på ett visst sätt för så har man alltid gjort men man har aldrig sett det nedskrivet.

Som att man ska skumma sylten. För att den ska hålla bättre. För att skummet innehåller mest av typ mögelsporer och annat – tror jag… men är det så?

Eller som att flaskorna och burkarna man ska fylla med saft och sylt ska ligga i ugnen en stund i förväg och vara skitbrännvarma när man fyller dem. Så gör man – för att förbättra hållbarheten. Så är det.

Eller för den delen att kokekött ska skummas när det kokt upp. Jag tror att det är för att buljongen ska bli snyggare, men ärligt talat vet jag inte.

Skummet från sylten kommer i alla fall till nytta. Det är fullt användbar sylt, om än lite märklig i konsistensen, och förgyller nu vår frukostfil.

På Coop Extra idag

såg jag burkar de sålde till inläggningar och sylt och sånt nu i dessa skördetider. Vanliga glasburkar med skruvlock – inget häftigt alls.

Burk 0,5 l – 29.90

Burk 1,0 l – 34.90

Burk 1,5 l – 39.90

Ja. Det var TOMMA burkar.

Hur är man funtad om man betalar i princip lika mycket för en tom glasburk som det skulle kosta att köpa en burk med innehåll? Lämpliga tomburkar för egna inläggningar går ju alltid att uppbåda på något sätt. Utan att det kostar sådana löjliga pengar.

Det är märkligt…

Vi har en tomt som är nästan tvåtusen kvadratmeter stor.

Vi köpte en ny buske häromdagen. Oplanerat. En syrenhortensia. (Det var rea – men jag har velat ha en sådan länge, det har bara inte blivit. Eller jag har inte haft någon plan, så jag har låtit bli. Nu kunde jag inte låta bli.)

Det finns banne mig ingenstans vi kan gräva ner busken.

Överallt är det något i vägen. Häckar häckar häckar mest förstås. Av buxbom, av syren, av alm och diverse annat. Gräsmattan är inte så stor, den ska vi inte inkräkta på. Rabatterna är busken för stor för (eller blir i alla fall förhoppningsvis). Mellan syrenträden kan vi inte gärna klämma i mer saker, där ska ju vara lite luft och möjlighet att röra sig. På infarterna kan den u inte stå, och inte heller i örtagården eller trädgårdslandet eller under gungorna, förstås. Bakom äppleträden finns det plats, men där är infiltrationsbädden, och dessutom har ju ingen glädje av den där.

Och på övriga platser, där det möjligen möjlige skulle kunna gå så är det dumt att plantera den, eftersom detta är ytor som vi inte riktigt vet hur det blir med när uthus och garage etc byggs om i framtiden.

Så jag ställde den till slut tills vidare i en större kruka på innergården.

Hallå alla uppköpare med stockholmspriser!

Sådär strax innan jul brukar det annonseras i lokalpressen efter buxbom. Små gammaldags radannonser under köpes. Typ ”Buxbom köpes till bästa stockholmspriser”, och så ett telefonnummer.

Vid den tiden på året ska man ju inte alls klippa buxbomen, så jag brukar inte vara intresserad. Dessutom är jag ändå inte intresserad av att ut och klippa i mörker och kyla, när häckarna i värsta fall redan är täckta av snödrivor.

Men nu! Nu är ni varmt välkomna, uppköpare med bästa stockholmspriser. Nu finns här stora fina nyklippta buxbomsgrenar – riktigt snygga en del av dem. Och i kopiösa mängder. Jag vet inte riktigt vad ”bästa stockholmspriser” innebär, men jag gissar på att det ligger en mindre förmögenhet här ute på infarten.

Men jag är inte knusslig. Jag kan tänka mig att gå långt under de bästa priserna. I själva verket är jag villig att skänka bort skiten bara ni kommer och hämtar den.

Va? Inte intresserade? Inte säsong? Jo, det är nu det ÄR säsong.

Ingen som vill ha era produkter nu? Skulle kommit för ett halvår sedan? Ja ja,ni ska vara så hippa, och saker blir omoderna så snabbt.

Nå, skyll er själva. Och gnäll inte på mig sedan i november-december.

Man undrar ju…

Exakt hur hungriga och desperata var de personer som en gång kom på idén att proväta blomblad och blombottnar hos en stor tistel?

Gott är det i alla fall.

Egentligen är det ett ganska märkligt system

Man kallar till möten. Skickar ut en dagordning i förväg, och eventuellt dokument som förklarar närmre vad de olika punkterna handlar om.

Så har man då mötet. Någon redogör för varje punkt. En diskussion uppstår kanske, eller frågor ställs. Och sedan väntas man ta beslut.

Ingen tid till eftertanke. Ingen tid att smälta intryck, att tänka och känna efter vad tycker jag verkligen nu när jag fått det här förklarat och hört de andras invändningar. Ingen tid att överväga ändrad ståndpunkt eller väga för och emot.

Bara pang på.

Finaste sötaste underbaraste

Vad är det för epidemi som drabbat folk? I tid och otid kastas det insmickrande adjektiv i bloggar och statusuppdateringar.

”Fikade med finaste Anna.”

”Träffade underbara Lina.”

”Efter lunchen kom bästa Pernilla förbi.”

… och så vidare.

Det kliar och jag får rysningar. För mig låter det oerhört påklistrat – verkligen inte ett dugg naturligt. Mer som ett spel man spelar, en mask man tar på.

”Skorstensfria öppna spisar”

Hur kan en öppen spis vara skorstensfri? (Under förutsättning att den befinner sig inomhus och att man inte på ”stenåldersvis” har ett enkelt hål i taket.)

Ingen eld utan rök.