Tag Archives: mat

Laxen och kycklingen. En gång lyx, nu vardagsmat – när hände det, och hur?

Ica vill att vi ska köpa lax. Det prånglas ut recept på lax – lax är så smidigt, så enkelt, så snabblagat. God, nyttig och enkel vardagsmat. Och jämt och ständigt är det erbjudanden på lax. Lax i sådana där frysta portionsförpackningar, somt klart och tydligt dikterar hur mycket varje familjemedlem förväntas äta. (Inte är de billiga egentligen, som vardagsmat betraktat, men de säljs på ett sätt som ger sken av det.) Lax i en form där man egentligen inte alls kan se att det är fisk det handlar om.

När jag var liten var lax lyxmat. Dyrt, och nåt man åt när det skulle vara fint. I alla fall sällan. Och egentligen var det ännu mer sällan man åt riktig lax, utan det man åt var nog oftast ”pinklax” – sånt där som inte var just arten lax men något annat – för det var den som var så billig att man kunde ha råd med den. Men sedan var det så mycket kritik för att folk kände att de blivit lurade att köpa lax som inte var lax, och sedan mer eller mindre försvann pinklaxen från frysdiskarna.

Kyckling var också lyxmat på den tiden. Definitivt något man åt enstaka gånger, när det skulle vara fest. Jag har minnen av prislapp på kyckling som sa 79 kronor kilot. Kan det stämma? Det låter så mycket, med dagens mått mätt. Å andra sidan var ju kycklingen på den tiden ”producerad” på helt annat sätt än idag. Men visst, jag kanske minns fel pris – dyrt var det i alla fall.

Numera är kyckling billig mat. Folk äter kyckling var och varannan dag, i alla möjliga rätter, på alla möjliga sätt. Eller nä, det sista var knappt sant. De allra flesta verkar inte köpa kycklingen hel, utan som styckningsdetaljer. Bara klubbor. Bara ben. Bara vingar. Eller – vilket verkar vara det allra vanligaste – bara kycklingfiléer. (Det begriper jag inte alls. Filéerna är ju det allra tråkigaste köttet på kycklingen. Men men, det är min åsikt :-)) Jag antar att överskottet av benstyckdelar i förhållande till filéerna blir korv och färs?

Jag fattade nog aldrig riktigt när det där hände, att kyckling blev billig vardagsmat. Jag gissar på att det var en kombination av ändrad djurhållning *suck* och hård marknadsföring (jag har något svagt minne av något sådant, men jag gissar på att det kan ha varit under någon period när jag märkte ännu mindre av reklamflödet än jag gör idag).

Och ja, visst, kyckling anses vara ett bra kött ur klimathänseende. Men vad gäller djurhållning och etik är det betydigt mer tveksamt, och det vore vettigare att istället minska köttkonsumtionen. Om hel kyckling hade kostat motsvarande 79 kronor kilot i tidigt 1980-talspriser, och filéerna det dubbla, så skulle nog många välja att inte äta det fullt så ofta? (Ungefär som den ekologiska Bosarps-kycklingen, alltså, både prismässigt och ”produktions”-mässigt.)

Och laxen, då? Ja, det är ju inte hotad vildfångad lax, det är ju bra det… Men odlad lax innebär stora miljöproblem. Fisken matas med fiskmjöl, gjord på fisk som fiskats i andra delar av världen på ett oftast inte hållbart sätt. Och det som laxen inte äter upp, och det som laxen bajsar ut, bidrar till övergödningen. Olika typer av bekämpningsmedel och liknande används i fiskodlingarna.

Så ja, den odlade laxen är god och ganska nyttig på vissa sätt. Men den är en miljömässig katastrof. Alltså bör den ätas endast i undantagsfall, som en lyxvara. Inte som vardagsmat, när det ska gå snabbt och smidigt och man inte orkar tänka.

Och tyvärr tror jag att det är frågan om hård marknadsföring även i det här fallet.

På något vis kan jag ändå smälta att de norska fiskodlarna gör stenhård reklam för sin produkt. Eller, på något vis antar jag att de ändå skiter i miljön eftersom de ägnar sig åt den här verksamheten, trots att de rimligen bör känna till problemen. Men varför går mataffärerna i fiskodlarnas ledband och pumpar ut reklam för den odlade laxen, igen och igen och igen? Det är ju inte bara den uppenbara reklamen, det är recept som delas ut, skickas med deras tidningar och till och med ropas ut i affären. Och som sagt var erbjudanden.

Och varför går folk på det här? För helt uppenbart har folk accepterat även det här med lax som vardagsmat…

Vilken miljödålig lyxprodukt står näst på tur att hårdlanseras som vardagsmat?

”Det finns inte underlag för täta bussförbindelser på landet”

Vi bor ju på landet. Och för att bo på landet så har vi det lyxigt när det kommer till bussförbindelser: bussen går en gång i timmen, från tidig morgon till ungefär åtta på kvällen. Bättre än man skulle kunna förvänta sig, bättre än de flesta som bor lika lantligt. På många håll ska man absolut vara glad om det går någon buss alls.

Och ändå. En buss som går en gång i timmen är ju inte ett reellt alternativ till bilen. Inte när man ska in till huvudorten och fixa några snabba ärenden. Inte när man har barn som plötsligt vägrar följa med eller som behöver akutkissa. Inte när man behöver kunna ta bussen mellan två olika platser inom samhället innan man åker hem igen. Inte när man vill kunna ta det tåg som passar bäst inifrån stan och sedan ansluta med buss, eller när tåget plötsligt är ssent och man missar bussen. Buss en gång i timmen är ändå en ganska låst tillvaro.

Jag skulle förstås vilja att bussen gick oftare (och senare). Varje halvtimme, så att det gick en buss till varje tåg. Eller till och med varje kvart. Då skulle man i princip inte behöva tänka på när bussen skulle gå, då kunde man ha möjlighet att vara spontan. Och klara sig utan bil och ändå ha ett liv.

Men det går ju inte. Det finns ju inte underlag för att ha bussar som går så ofta ute på landet!

Nä, det gör väl inte det. I alla fall inte med de förutsättningar som gäller idag. Väldigt många människor tar inte bussen när den går så sällan och när det trots allt är så enkelt och billigt att ta bilen istället.

Men om vi för ett ögonblick tänker oss annorlunda förutsättningar. Om vi tänker oss att alla personbilar förbjöds. (Vi kan tänka oss dispenser av diverse slag, om det gör tanken lättare att hantera: både hantverkare och handikappade, och säkert några till, kan få köra egen bil i vårt tankeexperiment.)

Det är nämligen rätt många bilar som passerar därute på stora vägen, precis samma väg som bussen kör. Vi skulle inte behöva stoppa mer än en bråkdel av dem för att fylla en buss i kvarten. (Bussen här får plats med drygt 20 passagerare och är alltså inte en ”stor” buss.)

Omöjligheten består alltså inte i att det är för få människor som vill förflytta sig. Det finns visst underlag för bussar en gång i kvarten! Det finns bara inte tillräckliga incitament för de som vill förflytta sig att ta bussen istället för bilen.

Alltså behövs bättre styrmedel. Undras man bör ta till. Att vädja till folks hjärta och hjärna räcker uppenbarligen inte. Då kvarstår ekonomi och lagstiftning.

(En liknande tanke kan man för övrigt tänka kring mat. Om ingen åt mer än de behövde och bara nyttiga saker så skulle vi slippa en massa hälsoproblem och på köpet skulle Jordens resurser räcka till fler. Men det är förstås ännu svårare i praktiken.)

Ekomat blir ännu dyrare i praktiken för att förpackningarna är så hopplöst små

Jag köper ju i möjligaste mån ekologisk mat – när det finns att få fatt i utan att jag behöver fara land och rike kring, typ. Jag vill alltså ha så mycket ekomat som möjligt.

Ekomat är generellt sett dyrare. Ibland är skillnaden ytterst marginell, ibland är ekoprodukterna rejält mycket dyrare.

Men det som framför allt gör det dyrt att handla ekologiskt är att det av någon anledning väldigt ofta är små förpackningar. Det är 250 gramsförpackningar smör (det vanliga smörpaketet är 500 gram), 250 ml vinäger (mot 500 ml), 250 eller 500 ml olja (mot liter eller ibland till och med flera liter), ett kg socker (istället för två), två frysta laxfiléer istället för fyra, och så vidare.

Förväntas vi som vill ha ekomat äta bara hälften så mycket som andra?!

Det självklara sättet att få ner matkostnaderna är ju annars att köpa storpack – då får man ett lägre liter- eller kg-pris. Alltså skulle det verkligen verkligen vara motiverat med storpack när det gäller ekologisk mat. Men det finns alltså inte alls. (Eller jo, åker man till Saltå kvarn kan man köpa storköksförpackningar med ris och pasta. Men det är ju knappast vettigt att åka ända dit för att köpa storpack.)

_____________________________

Ett sidospår till det här är de gånger den ekologiska produkten faktiskt är billigare eller innehåller mer till samma pris. Det märkliga är att det uppenbarligen finns folk som ändå hellre köper den konventionella…

Mindre av det goda gör att det goda kan få vara ännu godare

Jag tycker om att äta gott.

Till exempel tycker jag om att baka en kladdkaka, eller en paj. Det har jag förstås dåligt samvete över. Det är onyttigt och onödigt och allt sånt där. Men ändå. Det är gott, och ibland behöver man det ;-)

Och ska det vara så vill jag det ska vara ordentligt. Hellre bara en liten kaka eller bulle som är riktigt god än många och stora som inte smakar så mycket eller är torra och trista. Därför tar jag till exempel i ordentligt med kanel, socker och smör i kanelbullarna – det är ju ändå fyllningen som är det gottaste, det är det jag är ute efter ;-) Och då kan jag vara nöjd med en bulle.

Det är svårare med pajer och mjuka kakor och sånt. Alla recept är anpassade för ”normala” formar: ”normala” pajformar, ”normala” sockerkaksformar och så vidare. Dessa normala formar är ganska stora, tycker jag. Så där mycket äter inte vi till en normal fika. För normalt sett är det ju bara vi fyra i familjen till fika.

Det innebär alltså att vi bör få en halv kaka över efter en helgfika.

Ibland innebär det att vi äter mer än vi borde. *dåligt samvete* Andra gånger ställs resten i kylen. Och då blir det att vi äter sånt en gång till den veckan. *dåligt samvete* Eller så blir den bara ståendes och sedan slängd. *dåligt miljösamvete*

Det vore förstås på alla sätt bättre att baka en mindre kaka. Och då kunde man ju fläska på med mer av till exempel god choklad eller vad det nu kan vara. Både ur ekonomiskt och hälsomässigt hänseende.

När jag bakar egna improviserade pajer så är det förstås inget större problem, då väljer jag en form jag tycker är lagom och improviserar ihop något som verkar lagom mycket. Det blir oftast bra. Men med mjuka kakor är det svårare att bara improvisera. Och oftast är det ägg i dem, och äggen är svåra att dela i mindre bitar. (Om man inte kokar dem först ;-)) Dessutom är resultatet på ett helt annat sätt beroende av att formen har ungefär rätt yta.

Visst finns det mindre pajformar och springformar och sånt. Men det finns ingen standard – de är bara i alla möjliga storlekar. Och de recept man läser i tidningar och kokböcker är inte anpassade till dessa mindre formar. Och visst kan man experimentera sig fram. Men grejen är ju att jag inte vill baka trehundraåttifem mjuka kakor. Jag vill baka mindre mängd, ju :-)

Snälla provkök på Ica och Coop och tv-kockar och andra, kan ni inte ta i det här? Ta fram recept anpassade till hälftenstora kak- och pajformar, och satsa på en ”standard” för dessa mindre formar?

För övrigt så resonerar vi på samma sätt vad gäller kött: hellre en liten mängd och ordentligt gott. Köper vi till exempel en entrecote, så behöver vi inte ha stora köttstycken var. Det är ju ändå de allra första tuggorna som är allra godast. Sådär 350-400 gram räcker gott och väl för att det ska kännas lyxmiddag för hela familjen. Och på det sättet kan man få lov (med tanke på klimatet och så) att äta kött fler dagar.

Läs också ”Hellre mycket av allt än lite av varje” – som handlar om att resonera ungefär tvärtom…

Stödköp

Vi har ett begrepp i vår familj som heter stödköp. Det är när vi köper något vi kanske egentligen inte riktigt behöver, eller inte behöver just för stunden, eller köper något lyxigare än vi egentligen just för stunden var ute efter, för att gynna försäljarens goda initiativ.

Som om vår lokala lilla mataffär tar hem någon ekologisk vara som inte funnits hemma innan och som man kan anta att det nog inte är någon större efterfrågan på. Då finns det en poäng med att vi köper, för att de inte ska stå där med en massa saker de får slänga för att ingen köpte det – för i så fall minskar chansen att ta de har hem något ekologiskt fler gånger.

Samma sak om klädaffären på vår ort tar hem ekologiska barnkläder. Även om barnen har vad de behöver, och det bästa för miljön vore att inte köpa mer kläder än nödvändigt, så ser jag då en poäng med att visa att ja, kunderna vill ha det ekologiska. Och så köper jag en tröja eller två ändå.

Och det kan även gälla de stora kedjorna. Även Lindex och H&M behöver ju faktiskt se att det inte bara är tomt snack att kunderna vill ha miljöbättre produkter. Om bara de som skiter i miljön handlar och de som bryr sig om miljön bara köper begagnat, så kommer vi ju aldrig nånstans.

Och ja, jag har ändå dåligt samvete när jag köper nåt vi verkligen inte behöver. Men dåligt samvete har jag i vilket fall, eftersom det aldrig går att göra rätt ur alla perspektiv. Och då väljer jag ändå det jag tror driver utvecklingen mest åt rätt håll.

Varför är det egentligen dåligt att korven har låg kötthalt?

På senare år har det varit mycket diskussioner om tillsatser i mat. Det har inte bara handlat om ”konstiga” saker från E-listan, utan också om utfyllnad med ”vanliga” saker.

Som i korv och köttbullar. I köttbullar är det ofta en viss mängd ströbröd eller potatis. I korv är det späck, potatis, maskinurbenat kött och annat liknande.

Det anses fult och dåligt. Så hög kötthalt som möjligt anses vara det bästa.

Och ja, jag erkänner, jag väljer också hellre korv med högre kötthalt.

Men varför anses det så dåligt med låg kötthalt?

För egentligen är det ju fråga om vanlig, klassisk resurshushållning. Korv ÄR ju från början ett sätt att ta hand om restprodukter – alltså motsvarande det maskinurbenade köttet (även om det förr gjordes för hand). Köttfärs maler man på köttet som blir över när man tagit hand om fina styckningsdetaljer. Och sedan drygar man ut med det som går att dryga ut med – rester av bröd, potatis, andra slaktdetaljer, lök… Allt för att få den begränsade köttillgången att räcka. Det är resurshushållning.

Idag ökar vi vår köttkonsumtion – sådana mängder som vi äter är inte hållbara och inte nyttiga. Att äta korv med låg kötthalt är ett sätt att minska köttkonsumtionen och att få det kött vi, globalt sett, kan producera, att räcka till fler.

Så att korven drygas ut och att man använder så mycket som möjligt av det slaktade djuret är ju bara klokt. Det som är intressant att diskutera är vad man drygar ut med. Och på den punkten finns det självklart bättre och sämre alternativ.

Jag kommer säkert också att fortsätta att välja korv med hög kötthalt – för att jg tycker den är godare och då hellre äter mindre. Men jag ser ingen anledning att se ner på den mindre kötthaltiga korven.

Själv är jag ganska nöjd med att ha gjort kålpudding på 400 gram färs och fått det att räcka till två middagar. Trots att tre fjärdedelar av familjen tycker att det är vrålgott.

 

Varför är det okej att lämna kylskåpsdörren öppen i mataffären?

Det är viktigt att stänga kyl och frys. Man ska inte släppa in värmen och släppa ut kylan. Man ska spara energi. Både för miljön och plånboken. Och förstås för att maten ska hålla bättre.

Men i mataffären är det annorlunda. Där finns det både kylskåp och frysboxar utan dörr respektive lock. Hur funkar det där egentligen? Gäller andra naturlagar där? Eller är det någon sorts magi som får den kalla luften att stanna kvar därnere hos pommes frites, fiskblock och frysta ärtor?

För det handlar ju knappast om att det är mindre viktigt att hålla rätt temperatur i affären än hemma.

Och om det nu finns en teknisk lösning som funkar i affärerna, som gör att dörrar och lock inte behövs, hur kommer det sig då att den inte används för hemmakylar och -frysar?

Märkligt är det.

För om det inte är frågan om magi, så måste det ju gå åt FRUKTANSVÄRDA mängder el till de där kylanläggningarna. Och det kan väl inte affärerna ha råd med? Miljön har det i alla fall inte.

_______________

Energimyndigheten testade för ett tag sedan dryckeskylar som används i affärer. De konstaterar – förstås – att kylar med dörr drar minst ström.

http://energimyndigheten.se/sv/Hushall/Testerresultat/Testresultat/Dryckeskylar/

Fiskblock och portioner

Det är spännande det här med hur storleken på matförpackningar styr vårt matintag.

Som exempelvis fisk.

Ganska mycket av den fisk vi äter är ”fiskblock”. (En viktig anledning är att färsk fisk här huvudsakligen säljs i fiskbilar, som står på ett torg en dag i veckan på en tid anpassad till hemmafruar och pensionärer – till exempel 9-13 eller 13.30-14.30 – vilken normal arbetande människa har möjlighet att handla vid den tiden?)

Fiskblock är i princip alltid på 400 gram.

När två vuxna personer har ett hushåll ihop är 400 gram en ganska vettig mängd. Rimligen blir det lite över, om man inte är jättehungrig, men ändå, en ganska vettig mängd.

Med ett barn – till och börja med ett litet barn – är 400 gram alldeles utmärkt.

Med två barn – där det första barnet faktiskt börjar bli ganska stort och ibland äter lika mycket som mamma och pappa (och gillar fisk lika mycket som dem) såär 400 gram väldigt lite. Det tycker till och med mamman, som trots allt jobbar på att man ska minska intaget av kött och fisk.

Å andra sidan, två paket – 800 gram – är alldeles för mycket. Onödigt mycket i alla fall. Visst, man kan göra lunchlådor om det blir rester. Fast det tror jag ju inte det kommer att bli. Det kommer att ätas upp. För fisk är gott. Vi kommer allesammans att äta mer än vi borde.

Så då får man trolla så att det ska funka med 400 gram.

Men det börjar kännas ruskigt lite…

Man ska inte leka med maten

Och man ska inte använda mat som leksaker. Det är slöseri. Alltså ska man till exempel inte göra figurer av potatisar – de kunde ju ätas istället.

Men är det egentligen vettigt resonerat?

Ja, visst, potatisarna kunde ätas. Men om vi nu antar att barn behöver någon sorts leksaker, så är ätbara leksaker kanske det bästa alternativet?

Framställningen är nog ofta inte värre än tillverkningen av en plastleksak – tillverkad av barnarbetare med olja som råvara i en kemikaliestinn miljö.

Och säkerhetsmässigt så är potatisarna säkert bättre att tugga på och gosa med än en genomsnittlig vanlig leksak, både vad gäller gifter och annat.

(Och ja, jag vet att potatisar generellt är ganska besprutade. Jag tror ändå min jämförelse håller.)

Få smak för alkohol

Jag skulle förstås aldrig bjuda barnen på alkoholhaltiga drycker. (Mer än typ juice och fil och annat på den nivån.) Jag är ju själv nykterist, gubevars.

Däremot får de kött marinerat i vin och svampsoppa med en slatt sherry i. Till och med sås där den överblivna vinmarinaden fått åka med. Det tycker jag egentligen borde ge en lika farlig smaktillvänjning? Men jag hoppas jag har fel.