Tag Archives: musik

Revolt i bokhyllan

Vi har gett oss på att minska kaoset i helgen. Kaoset i vardagsrummet, närmre bestämt. Det där kaoset som orsakas av många skivor och många böcker.

Jadå, vi har bokhyllor och skivlådor. Men fler böcker och CD-skivor är systemet egentligen sväljer.

Steg ett blev att flytta bort dockskåpet, som ingen leker med. Därmed kunde två expedit (fyra- respektive åttafacks) ställas ovanpå varandra istället för efter varandra. Och då blev det plats för fler låga Ivarsektioner framför fönstret, vilket innebar att skivlådorna kunde flytta dit ner, och därmed bli mer lättillgängliga. Och därmed ska väl chansen att skivor faktiskt läggs tillbaka där öka – som det är nu blir de liggandes i travar ovanpå stereon i all evighet. Vi passade även på att sortera in en del ur de där skivhögarna på plats. Men det här med att sortera skivor på vettigt sätt är ju alltid knepigt. Även om vi kör på grundprincipen bokstavsordning, så är det ibland inte uppenbart om man ska sortera på förnamn eller efternamn eller artistnamn eller bandnamn eller vem i en duo eller… Och så finns det skivor som är mina och skivor som är hans och skivor som är våra, och det kan ju kvitta, bortsett från det faktum att han har sådana oändliga mängder skivor att han stoppar över dem i plastfickor för att minska volymen, och då blir det svårare att ha dem tillsammans i samma lådor och ändå få vettig överblick… Och så finns det barnskivor och julskivor och klassiska skivor. Nå, det blev bättre ordning nu, i alla fall. Och högarna med ”det här ligger i CD-växlaren nu eller spelas mycket för tillfället” fick i alla fall samlas i en plastback tillsammans.

Sen var det bokhyllorna då. Och då snackar vi bara bokhyllorna i vardagsrummet; någon total översyn är inte aktuell i nuläget (eller alls). Men hyllorna i vardagsrummet har länge varit överfyllda, så där så att det ligger böcker intryckta ovanpå på alla ställen det går, och högar med böcker lite här och var, och… Omflyttningen som beskrivits ovan frigav visserligen lite plats, men inte tillräckligt.

Det innebär att vi nu övergivit grundprinciper i bokhyllan. Istället för sortering ämnesvis av böckerna, så har vi nu, åtminstone delvis, sorterat om dem så efter höjd, för att på det sättet få in fler hyllplan per hylla. Det är ingen totalrevolt – det är fortfarande huvudsakligen faktaböcker för sig och skönlitteratur för sig. och ganska långt stämmer det överens i ämneskategorier – men långt mindre än innan. Och det gjorde faktiskt stor skillnad: nu finns det faktiskt plats över i hyllorna. Det lär väl visserligen gå över snart, men ändå.

Några råd till SVT som ska ordna Eurovision Song Contest 2013

Loreen vann. Den bästa låten kom från Sverige och vann hela spektaklet. Och nästa år ordnas alltså Eurovision Song Contest i Sverige.

Det kan tyckas vara länge till dess – ett helt år – men planeringen drar förstås igång mer eller mindre omedelbart för den sortens stora arrangemang. Och därför tänker jag redan nu att passa på att komma med lite goda råd till SVT.

Det övergripande rådet är: Gör rätt! :-)

För en sånt här stor evenemang har stor påverkan på miljön. Men beroende på hur man väljer att göra kan man göra påverkan betydligt mindre.

Steg ett är förstås att inse att man inte behöver göra spektaklet störst och värst hittills. Satsa på en lagom nivå. Lite downshifting i ESC skadar inte.

Börja med att välja en befintlig arena istället för att bygga en ny. Och att i möjligaste mån välja en arena som så långt möjligt motsvarar behoven, så att man inte behöver bygga om och bygga till. (Det handlar förstås både om miljö/resurshushållning och om ekonomisk hushållning.)

De material som ändå behövs för att bygga och inreda ska förstås vara miljömärkta, förnybara och utan hälsoskadliga kemikalier.

När man ordnar stora scenshower går det åt massor av energi. Men även där går det förstås att tänka energieffektivt och använda modern teknik för att minska energiåtgången.

Och så alla kringarrangemang. Ekologisk mat och dryck. Undvika engångstallrikar och -glas, och när det trots allt används välja saker gjorda av förnybar råvara.

Och så vidare. Självklart finns det massor mer att tänka på. Men jag behöver ju knappast sitta här och rada upp alltsammans – det finns folk som är experter på att ordna hållbara evenemang. Ta hjälp av dem!

Min viktiga poäng är: visa hela Eurovisionen att man kan göra ESC på ett resursvettigt, hållbart sätt. Var ett föredöme. Sätt ribban för hur bra ESC ska vara, utmana efterföljare att göra ännu bättre, men med ett helt annat fokus än det överdåd som många andra ägnat sig åt.

Ja, jag vet att man inte får ”politisera” ESC, och miljö och hållbarhet anses vara politik. Eller ja, det är det ju. Fast det handlar också om grundförutsättningarna för vårt fortlevnad.

När ett universum går under utan att uppslukas av jorden

Jag träffade min älskade på en äng, utanför en utedass, långt ut i skogen. Eller var det utanför uteduschen? Det var i början av juli. Första riktiga festivaldagen. Fortfarande inte så många tält på ängen. Fast jag, som redan var en trogen festivalbesökare, hade redan varit där sedan dagen innan. Han, min blivande man, var där för första gången. Jag hade aldrig träffat honom förut.

Brekille.

Namnet är fortfarande smått magiskt. Den där festivalen formade mig. Eller, förstås, tvärtom. Där lärde jag mig att vara mig själv. Där blev jag vuxen samtidigt som att jag lärde mig att släppa ut mitt rätta jag (igen). Där var jag okej.

Jag har så många underbara minnen därifrån. Irländsk dans, barfota, ute på den leriga gården som torkat upp efter regnet. Dans nästan hela natten igenom till trumrytmer i en lada, och sedan somna i tältet med den aldrig tystnande musiken i öronen. Och när jag vaknar på morgonen så spelas det fortfarande. Fast annan musik: polskor, från några spelemän som satt sig i ett hörn och agerar filmmusik till frukost och dassbesök. Och så all annan sorts musik – musik jag inte visste fanns.

En klippt lönn, klippt till ett platt tak, med kulörta kulor, mitt på en gårdsplan, är fortfarande sinnebilden för livet ska vara.

Med tiden blev jag lite smått insyltad på ett hörn. Var med och byggde utedass, målade skyltar, satt i biljettkassan. Och förstod att det fanns en viktig, drivande centralgestalt. Ja, visst var det många inblandade, många viktiga personer. Men alla vägar bar på något vis till henne. Hon som bodde där. Hon som roddade. Hon som stod ut med att ha alla dessa människor i princip i sitt hem. Hon som var eldsjäl och driftig. Som kunde hantera att avloppet krånglade eller vattnet sinade, med 1000 personer stående på ängen och i trädgården. Och som med glädje lät oss låna hennes kök för att fixa gröt till vår bebis.

Eldsjäl. Hängiven. Engagerad. Och ändå stabil – en klippa.

Trodde jag.

Jag trodde aldrig för ett ögonblick… Jag blev chockad, då för snart två år sedan, när jag fick veta. Jag hade aldrig anat.

Plötsligt fanns hon inte längre. Hon hade valt att inte finnas längre.

Platsen finns kvar. Det vet jag, för jag har återvänt. Men det är obegripligt att platsen kan finnas kvar utan henne. Jag hade liksom förväntat mig att hela Brekille skulle uppslukas av marken utan henne, falla ner i ett stort mörkt hål. Men det verkar som att hålet bara slukade henne. Och ändå, när vi var där, på minnesstunden, så förväntade jag mig liksom hela tiden att hon skulle dyka upp runt ett hörn. Tyckte jag såg henne överallt.

Hon fattas oss. Även oss som bara fanns i periferin.

Igår var det två år sedan hon lämnade oss.

Träningstankar

Jag minns nu varför jag inte brukar bli långvarig i gymmen.

Träning på gym bygger på principen göra ett visst antal av en övning. Tio eller tolv eller femton. I det program min personliga tränare (ja, det kallas ju så, även om jag bara köpt enstaka timmar av henne) satt ihop ska jag i de flesta fall göra 10-15 repetitioner av varje övning. Vissa övningar är det istället 15-25.

Jag ska alltså hålla räkning på hur många gånger jag gjort. Och antalet är inte jämt delbart med fyra.

För ett stort antal av övningarna är det dessutom en viss tid jag ska hålla ut övningen, eller stanna i ett visst läge, eller tid övningen ska ta, eller nåt sånt. Till exempel 3-6 sekunder, eller 5-10 sekunder. Det vill säga samtidigt som jag ska räkna antal repetitioner så ska jag räkna antal sekunder jag gjort varje repetition.

Och ur högtalarna strömmar hela tiden musik. Det är ju i sig bra, musik är motiverande. Musiken är normalt sett min räkning vid träning – övningar ska hänga samman med musiken, relateras till musiken i tempo. Men musikens tempo på gymmet stämmer inte nödvändigtvis med övningarna jag ska göra. Nej, jag kan inte koppla bort musiken. Jag måste förhålla mig till den. Jag måste hantera ytterligare en ”räkning”, och försöka passa ihop de båda andra med musiken (istället för att som normalt ha musiken som stöd).

Det blir tre stycken ”räkningar”: antal repetitioner, längd på repetitionen, och relation till musiken.

Det blir för många, det klarar jag faktiskt inte av. Och med så mycket att hålla reda på så blir det väldigt svårt att dessutom lyckas hålla fokus på att göra övningarna rätt och bra. (Jag gör mitt bästa, tro mig!)

Jag vill ju ha övningar anpassade till musiken! Övningar där varje repetition görs på en takt, eller två takter, eller så. Och ett jämt fyrtal antal av övningen: 4, 8, 12, 16. Det är då det blir logiskt. Då finns det i kroppen, och jag behöver inte tänka på tid och antal utan kan koncentrera mig på övningen. Alternativet är övningar där man gör så få, eller så utsträckt i tid, att det ändå inte behövs någon räkning. Fokus på övningen, inte på antalet.

(Sedan blir det ju inte bättre av gymmens förtjusning i gympaskor…)

Då är det skönt att sedan i alla fall komma bort till flowen och ha en ledare som gör få övningar av varje, till musiken. Och att kunna vara i ögonblicket och känna kraften från rätt musik, bra musik, musik med fokus.

Städning av studion

Vi städar studion. De senaste åren har rummet blivit alltmer av ett upplag för saker vi just nu inte riktigt hinner med. Anledningen är väl just att vi inte haft ordning så att man kunnat använda studion som studio, eller för musicerande, och då blir det lätt ett upplag. Och anledningen till att vi inte ställt i ordning för att kunna använda rummet som avsett är väl i nån mån (eller, stor mån), att renoveringen av rummet ligger ganska långt fram i tiden. Och det känns inte riktigt lönt att få ordning på rummet förrän det är snyggt, typ. Vilket ju i någon mån är fånigt, för färgen på väggarna och ytskiktet på golvet är inte på något vis viktiga för rummets funktion. Möjligen är bristen på eluttag ett riktigt problem. Men ändå…

Alltså: en klassisk sådan där ”rund cirkel”.

Så då bestämde vi oss för att faktiskt lägga lite tid på att få ordning i studion. Så pass att man faktiskt kan använda rummet. Så att man kan gå in och spela på alla syntar och så.

Alltså har vi dsikuterat, inventerat, skaffat lite kompletterande Ivar-gavlar och ett skåp från Ikea, och börjat bära ut saker för att kunna flytta runt saker. Klassiskt femtonspel. (Strikt talat är det mest min man som kånkar och bär nu. Det beror till stor del på att det är hans datorsunk, hans märkliga diverseprylar, hans syntar och instrument och hans skräp, etcetera. De saker som stod därinne som var mina har jag tillganska stor del tagit hand om redan ;-))

Det innebär att det står högar med märkliga ting i matrummet, matbordet är knuffat åt sidan, och vi är tvungna att äta vid soffbordet. (Hur gör de stackars människor som inte har ett helt hus att flytta runt saker i när de behöver leka femtonspel och sortera sina saker? Stackare!)

I alla fall, mitt i allt stökande och runtflyttande av saker så ringer visst min mamma. Min man svarar, och svarar bland annat på frågan vad vi gör: ”flyttar ut en massa saker ur studion för att kunna få ordning”.

Mamma: ”Men ska ni inte passa på att renovera där också då, när ni ändå är igång?”

Öh, nä. Det är just det vi inte ska. Renoveringen av studion ligger faktiskt rätt långt ner på prioriteringen, både vad gäller behov och akuthetsgrad och allt sånt. Så låt oss se, vill vi ha alla dessa saker i andra delar av huset i minst ett halvår för att kunna få snyggt golv och snygga väggar i husets återvändsgränd, och under tiden vänta med allt annat som skulle behöva göras? Bara för att passa på?

Nä.

 

Nattning

Rikedom och gåvor kan jag inte ge dig
därför föraktar du mig
Du haver väl någon bättre som väntar
det är väl gott för dig

Men jag har gett dig mitt hjärta och själ
Du kom till mig och lova så väl
Nu så haver Satan med sin falska snara
gjort ditt hjärta falskt

I slutet av oktober (jag tror leveransen kom den siste) beställde jag en försenad födelsedagspresent till sambon från Ginza. Och när jag ändå beställde så kollade jag runt efter om jag skulle köpa något mer. Konstaterade att Svanevit visst hade släppt en nya skiva och köpte den.

Av en händelse kom det att visa sig att Jonatan slappnade av väldigt bra till den skivan. Dansant och sövande (kanske för att vi gärna dansar till den?). Det var lätt (förhållandevis lätt) att få honom att somna till den.

Efter ett tag vande han sig mer och mer vid det. Eller den.
Ibland räcker det med en låt, eller en halv.
Ibland tar vi om efter de fyra första (som funkar bäst).
Ibland funkar det förstås inte alls.

Den följer med på resor.
Är vi utan skivan så sjunger vi tills nöds själva första spåret, ”Rikedom och gåvor”, och ibland duger det.
Ofta så växlar jag mellan amning och dansning till skivan när han ska sövas.

Men det är liksom väldigt tydligt: när han hör början, så slappnar han av, känner att ”Ja, just det, slappna av, sova, kanske man skulle göra”. Även om det inte alls gick att slappna av sekunden innan.

Visst finns det en del tillfällen när han somnar vutan skivan. För att han är trött nog ändå. I bilen, eller ammad i sängen.
Men ”Rikedom och gåvor” och en dans lutad mot mammas eller pappas axel i vardagsrummet, det är trots allt standardmodell 1A.

(Tack, Svanevit!)